2009-03-13
Kai & Toms födelsedag.
Det är dags att lämna Uppsala idag. Mot TV4-Luleå...
Känns väl sådär, det var nästan värre att lämna Göteborg. Men näe, nu känns det faktiskt bara tråkigt.
Nåväl. Allt är ju inte roligt här i livet.
Jag har varit grymt vuxen hela dagen igår. Idag ska jag fortsätta med det, aldrig mer skola jag bli ett litet barn igen.
Dags att duscha...
Det kommer mera någon annan dag.
Idag vill jag fokusera på dagen. Vilket vid eftertanke låter hyfsat rimligt.
Hejpa...
fredag 13 mars 2009
måndag 9 mars 2009
Göteborg
2009-03-09
Måndag morgon/eftermiddag, klockan är 12.52 så jag vet inte vad vi ska kalla det något mer.
Hårklyverier tänker du!...men icke!
Idag bär nog skutan mot uppsala igen, har somnat klockan 5 i morse så jag är lite ofokuserad över vars i Sverige jag är just nu och vars jag ska ta mig sen. Förhoppningsvis löser säkert det sig också.
Var och drack öl med Bengt igår, mycket trevligt. Bengt är Jackes farbror som jag delat, än så länge, tre konserter med. Springsteen, Dylan och Stones. Han är kanske den yngsta 60åring som finns, helt fantastisk människa. "Ja men det är väl för fan självklart att vi tjuvåker på spårvagnen, har du gjort annat menar du?"
Jag och Bengt styrde upp på Spårvagnen, som vanligt så är det nåt som kaosar när Bengt ska med. Denna gång var det att han missade spårvagnen så jag fick kliva av en station nedanför och kliva på igen så vi var på samma vagn. Då tar han i hand och hystar upp en mellan-öl innanför jackan.
"Vi tar väl en pilsner va? Fan,d et är första gången jag dricker öl på spårvagnen och då har jag ändå bott här i trettio år..."
Ner till Gyllene Prag, Bengts gamla stamställe där han tillbringade mången år i sin ungkarlsperiod. Fick höra många roliga historier om hur det var på sjuttiotalet i Göteborg.
"Det var ju helt absurt ibland...jag fick såna jävla mardrömmar förstår du ibland. Demonjävlar som hoppade runt på täcket och ibland dök morsan upp och pekade med fingret och sa 'fy'! Men men , det kanske är så man blir när man blir bakfull."
Det enda vi gör är att prata musik, konsertminnen och kvinnor.
Vidare hamnade vi på Karlssons Garage, trevligt ställe där jag blev inpytsad med Bengt, hans taxikollega och två andra gamla stötar som hade kunnat läggas i facket ur-göteborgare. En som hette Ragnar tyckte jag borde passat på nere påv arven eftersom jag var 'en bitig jävel'.
Blev även bjuden på en minttu av nån yngre generation alkis för att jag var från Kiruna.
Fantastisk stad.
Gud vad tråkigt jag skriver.
Usch. Borde skriva nåt roligt
Men jag är ingen rolig typ. Jag är döden. Den kalla hårda döden, som väntar runt varje hörn på att ännu en av herrens vilsna själar ska ta ett snesteg och falla handlöst in i mitt svarta nät.
Jag står där och trålar in de skrikande, sargade stackars satarna som ber om nåd och åtminstone en timme till för att ta farväl. Men jag ger inte en extra timme.
Jag skördar, herren sår. Så är det och så skola det förbli.
Jag kommer stå bredvid dig när ditt sita andetag kommer, jag är det sista du kommer se innan ögonen sluts och du känner själen lämna kroppen skrikandes så isande kallt att det sista som händer är att dina ådror isar sig och nackhåren ställer sig upp. Den känslan kommer du ha intill tidens slut.
Ensam kommer du vandra genom skuggans dal ropandes efter en enstaka någon om att du inte vågar ta ett steg till. Men ingen hör, ingen ser, inte ens jag. Jag är då redan långt borta för att hämta nästa enfaldiga människa.
Ensam som aldrig förr kommer du till och med önska att jag var där, mig som du hatar så mycket att DU önskar MIG död. Hahahaha, ack denna ironi.
Ingen hör, ingen ser, ingen kommer.
Ensamhet. Kyla. Bitterhet. Några enstaka tårar du fäller för din egen skull till ingen nytta.
Dina tårar kan inte hjälpa dig nu.
Jag kan inte hjälpa dig nu.
Jag vill inte hjälpa dig ni.
Jag är döden.
Jag och Ogge ska ta oss ner till donken och klämma brunch-burgare.
Det luktar festival i hans brors lägenhet. Och inte vilken festival som helst. Det luktar pridefestival.
Ogges bror är en fantastiskt awesome människa. Majte.
Ett kapitel för sig.
Han ser ut som Pippis pappa. Är lite som Joelbitar.
I helg såg jag honom dansa, det var fantastiskt. Jag önskar fler hade fått se Pippis pappa dansa.
Nu klappar vi ihop här.
Det var inget roligt att skriva idag, förstår inte varför jag gjorde det.
Nåväl, idag bär det av mot Uppsala igen.
Tack Göteborg för denna allt för korta tid.
Vårt förhållande känns som att det aldrig kommer dö men kanske aldrig heller brinna passionsfullt, även om jag alltid känner mig hemma här.
Vi får se, ett frö måste få gro ifred även om man vattnar det ibland och pratar kärvänligt med det. Även om väder och vind biter tag i det ibland, så är det ändå för sig själv som ett frö måste få växa.
Just nu längtar jag inte SÅ mycket hem.
Men jag längtar hem till en famn. Alla behöver en famn att lägga sin trötta kropp i. Nu har jag en i alla fall.
Ett icke-platoniskt förhållande, det uttrycket myntades på Gyllene Kvarn i går av undertecknad. Dags att ringa Svenska Akademin och få patentet fort.
Jag blickar ut genom persiennerna och ser bara skog.
Den ser ut som den där hemma gör.
Men den är ändå så olik.
Det dröjer flera månader för löven att dö.
Havet brusar i närheten,
även fast jag inte hör eller ser.
En stad som sträcker ut sig, men ändå en småstad
som natten aldrig överger.
Det är tyst, men aldrig så tyst
att skotten från skurkarna inte hörs.
Det är lugnt, men aldrig så lugnt
att tryggheten och hjärtat inte störs.
Men ändå så tror jag vi tycker om varandra
du och jag, vi.
Den ene passerar sällan den andre
obemärkt förbi.
Cheesdoodles kan vi väl kallar det...
Hejpa
Måndag morgon/eftermiddag, klockan är 12.52 så jag vet inte vad vi ska kalla det något mer.
Hårklyverier tänker du!...men icke!
Idag bär nog skutan mot uppsala igen, har somnat klockan 5 i morse så jag är lite ofokuserad över vars i Sverige jag är just nu och vars jag ska ta mig sen. Förhoppningsvis löser säkert det sig också.
Var och drack öl med Bengt igår, mycket trevligt. Bengt är Jackes farbror som jag delat, än så länge, tre konserter med. Springsteen, Dylan och Stones. Han är kanske den yngsta 60åring som finns, helt fantastisk människa. "Ja men det är väl för fan självklart att vi tjuvåker på spårvagnen, har du gjort annat menar du?"
Jag och Bengt styrde upp på Spårvagnen, som vanligt så är det nåt som kaosar när Bengt ska med. Denna gång var det att han missade spårvagnen så jag fick kliva av en station nedanför och kliva på igen så vi var på samma vagn. Då tar han i hand och hystar upp en mellan-öl innanför jackan.
"Vi tar väl en pilsner va? Fan,d et är första gången jag dricker öl på spårvagnen och då har jag ändå bott här i trettio år..."
Ner till Gyllene Prag, Bengts gamla stamställe där han tillbringade mången år i sin ungkarlsperiod. Fick höra många roliga historier om hur det var på sjuttiotalet i Göteborg.
"Det var ju helt absurt ibland...jag fick såna jävla mardrömmar förstår du ibland. Demonjävlar som hoppade runt på täcket och ibland dök morsan upp och pekade med fingret och sa 'fy'! Men men , det kanske är så man blir när man blir bakfull."
Det enda vi gör är att prata musik, konsertminnen och kvinnor.
Vidare hamnade vi på Karlssons Garage, trevligt ställe där jag blev inpytsad med Bengt, hans taxikollega och två andra gamla stötar som hade kunnat läggas i facket ur-göteborgare. En som hette Ragnar tyckte jag borde passat på nere påv arven eftersom jag var 'en bitig jävel'.
Blev även bjuden på en minttu av nån yngre generation alkis för att jag var från Kiruna.
Fantastisk stad.
Gud vad tråkigt jag skriver.
Usch. Borde skriva nåt roligt
Men jag är ingen rolig typ. Jag är döden. Den kalla hårda döden, som väntar runt varje hörn på att ännu en av herrens vilsna själar ska ta ett snesteg och falla handlöst in i mitt svarta nät.
Jag står där och trålar in de skrikande, sargade stackars satarna som ber om nåd och åtminstone en timme till för att ta farväl. Men jag ger inte en extra timme.
Jag skördar, herren sår. Så är det och så skola det förbli.
Jag kommer stå bredvid dig när ditt sita andetag kommer, jag är det sista du kommer se innan ögonen sluts och du känner själen lämna kroppen skrikandes så isande kallt att det sista som händer är att dina ådror isar sig och nackhåren ställer sig upp. Den känslan kommer du ha intill tidens slut.
Ensam kommer du vandra genom skuggans dal ropandes efter en enstaka någon om att du inte vågar ta ett steg till. Men ingen hör, ingen ser, inte ens jag. Jag är då redan långt borta för att hämta nästa enfaldiga människa.
Ensam som aldrig förr kommer du till och med önska att jag var där, mig som du hatar så mycket att DU önskar MIG död. Hahahaha, ack denna ironi.
Ingen hör, ingen ser, ingen kommer.
Ensamhet. Kyla. Bitterhet. Några enstaka tårar du fäller för din egen skull till ingen nytta.
Dina tårar kan inte hjälpa dig nu.
Jag kan inte hjälpa dig nu.
Jag vill inte hjälpa dig ni.
Jag är döden.
Jag och Ogge ska ta oss ner till donken och klämma brunch-burgare.
Det luktar festival i hans brors lägenhet. Och inte vilken festival som helst. Det luktar pridefestival.
Ogges bror är en fantastiskt awesome människa. Majte.
Ett kapitel för sig.
Han ser ut som Pippis pappa. Är lite som Joelbitar.
I helg såg jag honom dansa, det var fantastiskt. Jag önskar fler hade fått se Pippis pappa dansa.
Nu klappar vi ihop här.
Det var inget roligt att skriva idag, förstår inte varför jag gjorde det.
Nåväl, idag bär det av mot Uppsala igen.
Tack Göteborg för denna allt för korta tid.
Vårt förhållande känns som att det aldrig kommer dö men kanske aldrig heller brinna passionsfullt, även om jag alltid känner mig hemma här.
Vi får se, ett frö måste få gro ifred även om man vattnar det ibland och pratar kärvänligt med det. Även om väder och vind biter tag i det ibland, så är det ändå för sig själv som ett frö måste få växa.
Just nu längtar jag inte SÅ mycket hem.
Men jag längtar hem till en famn. Alla behöver en famn att lägga sin trötta kropp i. Nu har jag en i alla fall.
Ett icke-platoniskt förhållande, det uttrycket myntades på Gyllene Kvarn i går av undertecknad. Dags att ringa Svenska Akademin och få patentet fort.
Jag blickar ut genom persiennerna och ser bara skog.
Den ser ut som den där hemma gör.
Men den är ändå så olik.
Det dröjer flera månader för löven att dö.
Havet brusar i närheten,
även fast jag inte hör eller ser.
En stad som sträcker ut sig, men ändå en småstad
som natten aldrig överger.
Det är tyst, men aldrig så tyst
att skotten från skurkarna inte hörs.
Det är lugnt, men aldrig så lugnt
att tryggheten och hjärtat inte störs.
Men ändå så tror jag vi tycker om varandra
du och jag, vi.
Den ene passerar sällan den andre
obemärkt förbi.
Cheesdoodles kan vi väl kallar det...
Hejpa
torsdag 5 mars 2009
olika gator, samma skor
2009-03-05
Nu har jag varit på resande fot ett tag... sen den 19 februari. Vilket borde bli 14 dagar. Jez it iz.
Har velat skriva länge, men utan möjlighet och nu när jag sitter här med dator upp över öronen hemma hos Oggszkij i Bergsjön så kommer det såklart ingenting. Nu ljuger jag. Det kommer ju saker redan medans jag skriver att inget kommer.
Tossigt...
Uppsala började sin gälla gång med ett av kommande många besök på vårat "svarta i uppsala", Storken, mycket trevligt ställe. Dock dyrt, men allt är dyrt här... Eller så är det bara den enkla sanningen att jag inte direkt hittar guldtior i de smutsiga fillifjongerna.
Endast jag och Marcus. Janne avlöste mig i Kiruna och gick in i en WC3-dvala tillsammans med Mårten som knappast kan beskrivas här utan måste lämnas till en högre makt eller större forum.
Inkvarterar mig i alla fall på Rackarbergsgatan 18 i Uppsalas studentstad, Rackarberget.
Får den innerliga lyxen att sova i Jannes sädiga lakan som han lånat av Ida. Hans kudde luktade något otroligt speciellt. Det var sällan jag sov med kudde.
Finner genast lyxen att få röka inomhus. Även om Marcus ord var "man kan ju röka inne ibland" så innebär det röka inomhus (under fläkt) tills han gnäller så mkt att jag måste ta mig ut till balkongen trots allt.
Anywho...
Det märks genast att jag åkt utan pengar. Sjukt skönt är det, jag kan inte köpa saker jag inte behöver när jag inte har pengar som jag behöver.
Alltså går man till arbetsförmedlingen, av någon anledning tror jag ju att vårt leverne i Uppsala kan hålla på något omöjligt vis.
Skrev in mig, började styra med alfa-kassan och frågade runt lite kontakter om jobb...
Vi avnjöt nyss kallt rödvin i muggar utanför the batcave, som Ogge och hans bror kallar den mörka källarlägenheten, haft Velvet Underground i bakgrunden, rökt två camel och lyssnat efter skottlosningar ute i den mörka Bergsjön. Romantisering av dekandens är vrålnice.
...janne kom hem och då började vi dricka sedvanligt. hittade ett uppsalaMommas också, Terassen.
Har bott hos Ludde lite sporadiskt och spenderat många trevliga kvällar ute i Vårdsätra tillsammans med hans alldeles förtjusande familj, flickvän och katter.
Vårdsätra är ett underbart område. När jag blir rik ska jag köpa mitt drömhus därute. Som faktiskt är ett sommarkollo för utvecklingsstörda. Det passar mig, jag är lite som ett sommarkollo/sommarkolli.
Fint beläget vid en schysst strand, med en massa träd runt omkring. En liten grusväg som går ner till ett stort gult hus om givet av två åkrar och en ekallé. Ett mindre rött hus vid en egen brygga med en liten fiskeboda och ett båthus. Några kanoter och annat skit.
Där ska jag ta pension. Dundra runt med min traktor på åkrarna. Köpa några får som får bajsa överallt. En massa stora hundar som håller nasare och tjuvar borta. Alltid ha skarpladdad bössa på verandan och pilsner i kylen. Där skulle jag sitta på sommaren nere på bryggan med fötterna i vattnet och en pipa i käften. Titta på båtarna som skulle raca fram över Mälaren.
Mot kvällen får man dra upp fötterna, elda i bastun. Ringa över någon polare knäcka en pilsner och prata skit tills morgonen gryr.
Ta båten till stockholm på sommaren och jaga skridskoåkare med skotern på vintern.
Ställa ett piano på varje våning, röka där jag känner för det och göra det jag ville när jag ville det.
Mina brorsbarn skulle älska att åka till onkel viktor och springa omkring i all skit.
Morsan och farsan skulle få komma ner och bo över sommaren på ålderns höst. Sola, bada, fiska, och göra sånt de helst gör: röja sly, odla saker, laga saker, bygga saker och bada bastu.
Jag vill jag vill jag vill....
Nåväl.
Vi har jobbat hårt jag och Ludde. Suttit i telefon många dagar mest hela tiden. Ringt till människor vi känner för att få nummer till såna de känner som inte vi känner för att lära känna dem.
Det har till större delen gått bra. Vi har fått många viktiga nummer.
Hjulet snurrar som vanligt, känns varken eller för mig. Just nu iaf, på gott och ont.
Vi fortsatte vår standard på Rackarbergsgatan. Läsa, diskutera poltik, röka, käka, sova, diskutera matematik, spela musik, lyssna på musik, lira schack. Sen kom hyresvärden och tog stolarna (nån dag innan janne kom tror jag). Så vi fick gömma en stol i garderoben, sen köpa en stol på second handbutiken på hörnet. Två stolar och en fåtölj.
That's the furniture. När Janne kom tillbaka flyttade jag in på en vikt madrass i garderoben och spenderade nätterna i fosterställning för att inte frysa.
Lovely.
Ingen av oss har speciellt mycket pengar. Sen kommer en gammal hyresgäst, Ida, och hämtar sina prylar. Vilket lämnar det närmaste ingenting kvar i lägenheten.
I tisdags drog jag och Janne på bistrot. Vi har diskuterat kokainsmuggling från bolivia där en svensk blev satt i ett av de hårdaste fängelsena för just ovanstående brott. Väl i rökrummet där diskussionen pågår som bäst hostar det från soffan.
Det som stiger upp där hade lika gärna kunnat vara en karaktär ur Jack såväl som De kallar oss Mods, även en hjälte. En störtskön kille som raspar fram att han inte kunde undgå att höra oss "prata om gram å såna grejjer" Så han undrar om vi är ute efter att köpa koks, vilket vi inte var. Men han tog sig an oss som sina padawans...nu börjar jag bli full btw, hoppar rätt mycket i mitt skrivande, skrev nyss låttexten lägre ner och hoppade upp hit. Lyssnar Ben E King och ogges pissande på toaletten...anywho, så sa vi att ett gram kokain kostar 8 bolivian, vilket motsvarar 10 kr i sverige, ett gram i sverige kostar 800 kr. Köper man 5 kilo kokain i bolivia skulle det alltså kosta ca 50 000
kr. och i sverige skulle man kunna sälja det för 4 miljoner. En snygg vinst där. Nåväl, han tyckte inte vi borde ge oss in på den banan. Men om vi vill köpa så kan man köpa 50 gram för 500 spänn. Vilket vi fann föga sannolikt.
"asså när man ska köpa koks så äre ingen vits att cocka, köp rejält direkt så blir det billigare"...
Sen skulle han hem och "knulla en fin brud" som han uttryckte det.
Hyresvärden, vi kan kalla honom Pasha, han heter Pasha, hade tjorvat som fan med definitiva utflyttningsdatum.
"Till sommaren måste ni nog flytta" "Nä nog kan ni vara kvar till efter sommaren" och så vidare...
Han höll även på att tjorva som fan med hyran.
Först skulle gubbarna bara betala grundhyran. Sen var det något strul med en hemförsäkring som han inte hade grund för så då höjde han hyran.
Sen lade internet ner, han skulle fixa nytt...gjorde inte det och höjde hyran igen.
Det var i tisdags.
Janne och Marcus flyttade igår.
De körde FightClubstyle, tömde lägenheten, städade (på sitt eget lilla vis), lämnade nycklarna till en granne och drog.
Mailet till värden skrev de på tågstationen en halvtimme innan tåget till Kiruna avgick:
"Vi accepterar inte villkoren. Vi har städat ur lägenheten och flyttat. Nycklarna finns hos grannen nedanför... hälsn Marcus & Janne"
Hardcore.
Jag tog flykt till Ludde, sov där i natt, den lilla tid jag sov.
Vi var och kollade ett band på HiJazz, Tha Callahan, klart värda att kolla upp på myspace. Fick bra kontakt med dom, gav de ett nummer till en kontakt i Umeå och hoppas kunna jobba med dem i framtiden.
Somnade klockan tre, farsan väckte mig klockan fem. Dags att hoppa på bussen in till stan. Internet låg nere när jag väl skulle boka kvällen flre så jag tänkte boka på plats. Då var ju maskinerna trasiga, kundtjänst låg nere så jag fick köpa på tåget. Istället för att det skulle kostat 280 kr, så kostade det 1060 kr. Svinbra start på dagen. Men konduktören var så jävla schysst och bjuckade på en kupong i bistrot, styrde lite rabatter så det var fan NÄSTAN värt det. Att möta människor kan inte mätas i pengar ibland.
Shit happens.
Underbart att träffa min bättre hälft igen.
Vi glassade runt på stan, surrade skit, drack kaffe och träffade andra gamla hälftar. En av dom i alla fall.
In mot ghettot och nu har vi suttit här.
Det är udnerbart. Jag har saknat det här slackandet så OTROLIGT mycket. Inga tar det lugnare än jag och ogge som just nu drick boxvin direkt ur boxen tittandes på Gordon Ramsay och klagar över att han får vi i skägget.
Anekdot: En liten flcika hade stannat upp med sin mamma bredvid ogges brorsa majte, skallig, svart skägg, med en massa stora ringar i öronen och tatueringar...stirrat, pekat och skrikit 'mamma! titta det är pippis pappa!'.
Imorgon är det bautafest på G här i stan och underteckad med sällskap av bättre hälft står på gästlistan. Festen är i ett berg i ett gammalt skyddsrum. Sjukt coolt. Gratis alkohol, me likey.
Ett tips till alla ledsna människor där ute. Serien californication måste ses! Hank Mooney och Lou Ashby is THE men.
Jag skriver igen, uppenbarligen. Mitt begär att skriva brukar sammankopplas med att jag skriver här igen. Jag har skrivit mycket under min tid i uppsala, men även litegrann på vägen mot göteborg. Det känns väldigt bra.
Jag saknar en relation uppe i Kiruna, nej, ingen som någon känner till. Men jag saknar den, såna relationer behövs just nu i mörkret där allt är kallt och hårt.
Framförallt behöver jag den här relationen till mig själv just nu. Jag bryr mig lite om sånt man inte ska bry sig om och fokuserar på sånt som är viktigt. Jobb, pengar, vänner, mig själv, bandet, skrivande, skapande, spelande, familjen ochd et som gör mig lycklig.
Den här tiden har än så länge varit rehab för mig, men snart måste jag åka hem igen. Just nu vill jag inte.
Jag vill stanna i Batcave ett tag. Tyvärr går det inte, så jag får väl dra tillbaka till uppsala, men tror först det blir en avstickare till stockholm. Ska stråla samman med jolla tänkte jag, vill träffa honom bättre och prova jobba med honom. Ska ringa honom på lördag tänkte jag. Ska även ringa carlsson och ragge. Vore kul att se dem igen, ragge var ju min räddare då min senaste resa blev en smula kaotisk där i mitten.
Här är nåt jag skrivit:
lite klyschigt, men vem bryyyyyyr sig egentligen. inte alls klyschigt, sanningen är aldrig klyschig.
Trying my shoes
on different streets
Sleeping on a floor
with borrowed sheets
We haven't held our phone
this long
Without calling just to see
if we're both alone
And I don't miss you
I just think about you
Sometimes
I think time away
is good for me
Different people
is what I need
I don't know
where you are walking
who's hand you're holding
or whom you're talking to
But I don't miss you
I just think about you
Sometimes
Writing something
about myself
Opens thought
I didn't knew I had
Smoking cigarettes
all through the night
Making plans
just waiting for the best flight
away.
And I don't miss you
I'm just thinking about you
Sometimes
Jag tror jag är lite extra glad ikväll. Jag har verkligen saknat Ogge skitmycket. Det här är den bästa dagen på länge, kvalitetstid. Folk förstår inte. Antagligen gör de det.
Jag vill skriva mer, men jag gör nog det sen istället.
Nu vill jag se när ogge lirar streetfighter och dricka mer vin.
Imorgon är det sovmorgon och sen en tillflykt till gröngula-oasen.
Sen går trollen in i berget.
Yesh-mesch!
Hejpa så länge
Nu har jag varit på resande fot ett tag... sen den 19 februari. Vilket borde bli 14 dagar. Jez it iz.
Har velat skriva länge, men utan möjlighet och nu när jag sitter här med dator upp över öronen hemma hos Oggszkij i Bergsjön så kommer det såklart ingenting. Nu ljuger jag. Det kommer ju saker redan medans jag skriver att inget kommer.
Tossigt...
Uppsala började sin gälla gång med ett av kommande många besök på vårat "svarta i uppsala", Storken, mycket trevligt ställe. Dock dyrt, men allt är dyrt här... Eller så är det bara den enkla sanningen att jag inte direkt hittar guldtior i de smutsiga fillifjongerna.
Endast jag och Marcus. Janne avlöste mig i Kiruna och gick in i en WC3-dvala tillsammans med Mårten som knappast kan beskrivas här utan måste lämnas till en högre makt eller större forum.
Inkvarterar mig i alla fall på Rackarbergsgatan 18 i Uppsalas studentstad, Rackarberget.
Får den innerliga lyxen att sova i Jannes sädiga lakan som han lånat av Ida. Hans kudde luktade något otroligt speciellt. Det var sällan jag sov med kudde.
Finner genast lyxen att få röka inomhus. Även om Marcus ord var "man kan ju röka inne ibland" så innebär det röka inomhus (under fläkt) tills han gnäller så mkt att jag måste ta mig ut till balkongen trots allt.
Anywho...
Det märks genast att jag åkt utan pengar. Sjukt skönt är det, jag kan inte köpa saker jag inte behöver när jag inte har pengar som jag behöver.
Alltså går man till arbetsförmedlingen, av någon anledning tror jag ju att vårt leverne i Uppsala kan hålla på något omöjligt vis.
Skrev in mig, började styra med alfa-kassan och frågade runt lite kontakter om jobb...
Vi avnjöt nyss kallt rödvin i muggar utanför the batcave, som Ogge och hans bror kallar den mörka källarlägenheten, haft Velvet Underground i bakgrunden, rökt två camel och lyssnat efter skottlosningar ute i den mörka Bergsjön. Romantisering av dekandens är vrålnice.
...janne kom hem och då började vi dricka sedvanligt. hittade ett uppsalaMommas också, Terassen.
Har bott hos Ludde lite sporadiskt och spenderat många trevliga kvällar ute i Vårdsätra tillsammans med hans alldeles förtjusande familj, flickvän och katter.
Vårdsätra är ett underbart område. När jag blir rik ska jag köpa mitt drömhus därute. Som faktiskt är ett sommarkollo för utvecklingsstörda. Det passar mig, jag är lite som ett sommarkollo/sommarkolli.
Fint beläget vid en schysst strand, med en massa träd runt omkring. En liten grusväg som går ner till ett stort gult hus om givet av två åkrar och en ekallé. Ett mindre rött hus vid en egen brygga med en liten fiskeboda och ett båthus. Några kanoter och annat skit.
Där ska jag ta pension. Dundra runt med min traktor på åkrarna. Köpa några får som får bajsa överallt. En massa stora hundar som håller nasare och tjuvar borta. Alltid ha skarpladdad bössa på verandan och pilsner i kylen. Där skulle jag sitta på sommaren nere på bryggan med fötterna i vattnet och en pipa i käften. Titta på båtarna som skulle raca fram över Mälaren.
Mot kvällen får man dra upp fötterna, elda i bastun. Ringa över någon polare knäcka en pilsner och prata skit tills morgonen gryr.
Ta båten till stockholm på sommaren och jaga skridskoåkare med skotern på vintern.
Ställa ett piano på varje våning, röka där jag känner för det och göra det jag ville när jag ville det.
Mina brorsbarn skulle älska att åka till onkel viktor och springa omkring i all skit.
Morsan och farsan skulle få komma ner och bo över sommaren på ålderns höst. Sola, bada, fiska, och göra sånt de helst gör: röja sly, odla saker, laga saker, bygga saker och bada bastu.
Jag vill jag vill jag vill....
Nåväl.
Vi har jobbat hårt jag och Ludde. Suttit i telefon många dagar mest hela tiden. Ringt till människor vi känner för att få nummer till såna de känner som inte vi känner för att lära känna dem.
Det har till större delen gått bra. Vi har fått många viktiga nummer.
Hjulet snurrar som vanligt, känns varken eller för mig. Just nu iaf, på gott och ont.
Vi fortsatte vår standard på Rackarbergsgatan. Läsa, diskutera poltik, röka, käka, sova, diskutera matematik, spela musik, lyssna på musik, lira schack. Sen kom hyresvärden och tog stolarna (nån dag innan janne kom tror jag). Så vi fick gömma en stol i garderoben, sen köpa en stol på second handbutiken på hörnet. Två stolar och en fåtölj.
That's the furniture. När Janne kom tillbaka flyttade jag in på en vikt madrass i garderoben och spenderade nätterna i fosterställning för att inte frysa.
Lovely.
Ingen av oss har speciellt mycket pengar. Sen kommer en gammal hyresgäst, Ida, och hämtar sina prylar. Vilket lämnar det närmaste ingenting kvar i lägenheten.
I tisdags drog jag och Janne på bistrot. Vi har diskuterat kokainsmuggling från bolivia där en svensk blev satt i ett av de hårdaste fängelsena för just ovanstående brott. Väl i rökrummet där diskussionen pågår som bäst hostar det från soffan.
Det som stiger upp där hade lika gärna kunnat vara en karaktär ur Jack såväl som De kallar oss Mods, även en hjälte. En störtskön kille som raspar fram att han inte kunde undgå att höra oss "prata om gram å såna grejjer" Så han undrar om vi är ute efter att köpa koks, vilket vi inte var. Men han tog sig an oss som sina padawans...nu börjar jag bli full btw, hoppar rätt mycket i mitt skrivande, skrev nyss låttexten lägre ner och hoppade upp hit. Lyssnar Ben E King och ogges pissande på toaletten...anywho, så sa vi att ett gram kokain kostar 8 bolivian, vilket motsvarar 10 kr i sverige, ett gram i sverige kostar 800 kr. Köper man 5 kilo kokain i bolivia skulle det alltså kosta ca 50 000
kr. och i sverige skulle man kunna sälja det för 4 miljoner. En snygg vinst där. Nåväl, han tyckte inte vi borde ge oss in på den banan. Men om vi vill köpa så kan man köpa 50 gram för 500 spänn. Vilket vi fann föga sannolikt.
"asså när man ska köpa koks så äre ingen vits att cocka, köp rejält direkt så blir det billigare"...
Sen skulle han hem och "knulla en fin brud" som han uttryckte det.
Hyresvärden, vi kan kalla honom Pasha, han heter Pasha, hade tjorvat som fan med definitiva utflyttningsdatum.
"Till sommaren måste ni nog flytta" "Nä nog kan ni vara kvar till efter sommaren" och så vidare...
Han höll även på att tjorva som fan med hyran.
Först skulle gubbarna bara betala grundhyran. Sen var det något strul med en hemförsäkring som han inte hade grund för så då höjde han hyran.
Sen lade internet ner, han skulle fixa nytt...gjorde inte det och höjde hyran igen.
Det var i tisdags.
Janne och Marcus flyttade igår.
De körde FightClubstyle, tömde lägenheten, städade (på sitt eget lilla vis), lämnade nycklarna till en granne och drog.
Mailet till värden skrev de på tågstationen en halvtimme innan tåget till Kiruna avgick:
"Vi accepterar inte villkoren. Vi har städat ur lägenheten och flyttat. Nycklarna finns hos grannen nedanför... hälsn Marcus & Janne"
Hardcore.
Jag tog flykt till Ludde, sov där i natt, den lilla tid jag sov.
Vi var och kollade ett band på HiJazz, Tha Callahan, klart värda att kolla upp på myspace. Fick bra kontakt med dom, gav de ett nummer till en kontakt i Umeå och hoppas kunna jobba med dem i framtiden.
Somnade klockan tre, farsan väckte mig klockan fem. Dags att hoppa på bussen in till stan. Internet låg nere när jag väl skulle boka kvällen flre så jag tänkte boka på plats. Då var ju maskinerna trasiga, kundtjänst låg nere så jag fick köpa på tåget. Istället för att det skulle kostat 280 kr, så kostade det 1060 kr. Svinbra start på dagen. Men konduktören var så jävla schysst och bjuckade på en kupong i bistrot, styrde lite rabatter så det var fan NÄSTAN värt det. Att möta människor kan inte mätas i pengar ibland.
Shit happens.
Underbart att träffa min bättre hälft igen.
Vi glassade runt på stan, surrade skit, drack kaffe och träffade andra gamla hälftar. En av dom i alla fall.
In mot ghettot och nu har vi suttit här.
Det är udnerbart. Jag har saknat det här slackandet så OTROLIGT mycket. Inga tar det lugnare än jag och ogge som just nu drick boxvin direkt ur boxen tittandes på Gordon Ramsay och klagar över att han får vi i skägget.
Anekdot: En liten flcika hade stannat upp med sin mamma bredvid ogges brorsa majte, skallig, svart skägg, med en massa stora ringar i öronen och tatueringar...stirrat, pekat och skrikit 'mamma! titta det är pippis pappa!'.
Imorgon är det bautafest på G här i stan och underteckad med sällskap av bättre hälft står på gästlistan. Festen är i ett berg i ett gammalt skyddsrum. Sjukt coolt. Gratis alkohol, me likey.
Ett tips till alla ledsna människor där ute. Serien californication måste ses! Hank Mooney och Lou Ashby is THE men.
Jag skriver igen, uppenbarligen. Mitt begär att skriva brukar sammankopplas med att jag skriver här igen. Jag har skrivit mycket under min tid i uppsala, men även litegrann på vägen mot göteborg. Det känns väldigt bra.
Jag saknar en relation uppe i Kiruna, nej, ingen som någon känner till. Men jag saknar den, såna relationer behövs just nu i mörkret där allt är kallt och hårt.
Framförallt behöver jag den här relationen till mig själv just nu. Jag bryr mig lite om sånt man inte ska bry sig om och fokuserar på sånt som är viktigt. Jobb, pengar, vänner, mig själv, bandet, skrivande, skapande, spelande, familjen ochd et som gör mig lycklig.
Den här tiden har än så länge varit rehab för mig, men snart måste jag åka hem igen. Just nu vill jag inte.
Jag vill stanna i Batcave ett tag. Tyvärr går det inte, så jag får väl dra tillbaka till uppsala, men tror först det blir en avstickare till stockholm. Ska stråla samman med jolla tänkte jag, vill träffa honom bättre och prova jobba med honom. Ska ringa honom på lördag tänkte jag. Ska även ringa carlsson och ragge. Vore kul att se dem igen, ragge var ju min räddare då min senaste resa blev en smula kaotisk där i mitten.
Här är nåt jag skrivit:
lite klyschigt, men vem bryyyyyyr sig egentligen. inte alls klyschigt, sanningen är aldrig klyschig.
Trying my shoes
on different streets
Sleeping on a floor
with borrowed sheets
We haven't held our phone
this long
Without calling just to see
if we're both alone
And I don't miss you
I just think about you
Sometimes
I think time away
is good for me
Different people
is what I need
I don't know
where you are walking
who's hand you're holding
or whom you're talking to
But I don't miss you
I just think about you
Sometimes
Writing something
about myself
Opens thought
I didn't knew I had
Smoking cigarettes
all through the night
Making plans
just waiting for the best flight
away.
And I don't miss you
I'm just thinking about you
Sometimes
Jag tror jag är lite extra glad ikväll. Jag har verkligen saknat Ogge skitmycket. Det här är den bästa dagen på länge, kvalitetstid. Folk förstår inte. Antagligen gör de det.
Jag vill skriva mer, men jag gör nog det sen istället.
Nu vill jag se när ogge lirar streetfighter och dricka mer vin.
Imorgon är det sovmorgon och sen en tillflykt till gröngula-oasen.
Sen går trollen in i berget.
Yesh-mesch!
Hejpa så länge
fredag 23 januari 2009
Med nattens svarta famn öppen
2009-01-24
http://www.youtube.com/watch?v=Pnc4-yqB520
Det var nyårsafton på söder
jag seglade ner mot sta'n
På kryss med kokain, ännu en dag
Jag såg raketerna på himlen
jag hörde klockorna som slog
Nå'nstans här inne
var det ändå nå't som dog
Plötsligt gick hon där bredvid mig
genom snön på södermalm
Hon sa: Jag har väntat länge
inatt är du min man
Vi dansade tillsammans
våra tungor brann som eld
Bara för en natt, bara för en kväll
Var är du ikväll
i det regn som faller ner?
Natt igen, jag sitter på samma plats som sist. Samma snarkande, som parar sig med Neil Youngs gälla stämma genom hörlurarna. Det blir ett instressant barn, min bror och Neil Young. Allt med Neil Young blir nog fult tror jag. Fulvackert är ju hans signum. Bara lyssna till ovanstående.
6 timmar repade vi idag, jag var lite sliten efteråt. Vi kör hela Rövarkungens Ö, vilket innebär text och sång på minst 11 minuter..fan vilken låt. Kika in den, pronto.
Ska bli sjukt kul i alla fall.
Somliga dagar ser vi varandra
Utan att se några människor
Skal som vandrar runt i slentrian
Ett utnött par skor
Jag ser dig, mig, vi
Själviskt håller alla av sin smärta
Ingen vågar öppna upp
ett Ensamhjärta
Andra dagar faller snön
Och täcker över gråa gator
Ingen tackar för hjälpen
Ett utnött par skor
Jag ser mig, dig, vi
Ett öppet sår som gäckar
Alla håller av
sitt Ensamhjärta
Solen lägger sig ner
Så dimman i ett töcken
Ensamma höjs våra huvuden tillsammans
Med nattens svarta famn öppen
Dagen randas inom kort
Lördagmorgon, än inte svärtad
Alla bär med sig
sitt Ensamhjärta
Grodhatt, sista ciggen innan bädden.
Skål för imorgon!..nej jag har inte druckit
http://www.youtube.com/watch?v=p6pphVs8bF0
http://www.youtube.com/watch?v=Pnc4-yqB520
Det var nyårsafton på söder
jag seglade ner mot sta'n
På kryss med kokain, ännu en dag
Jag såg raketerna på himlen
jag hörde klockorna som slog
Nå'nstans här inne
var det ändå nå't som dog
Plötsligt gick hon där bredvid mig
genom snön på södermalm
Hon sa: Jag har väntat länge
inatt är du min man
Vi dansade tillsammans
våra tungor brann som eld
Bara för en natt, bara för en kväll
Var är du ikväll
i det regn som faller ner?
Natt igen, jag sitter på samma plats som sist. Samma snarkande, som parar sig med Neil Youngs gälla stämma genom hörlurarna. Det blir ett instressant barn, min bror och Neil Young. Allt med Neil Young blir nog fult tror jag. Fulvackert är ju hans signum. Bara lyssna till ovanstående.
6 timmar repade vi idag, jag var lite sliten efteråt. Vi kör hela Rövarkungens Ö, vilket innebär text och sång på minst 11 minuter..fan vilken låt. Kika in den, pronto.
Ska bli sjukt kul i alla fall.
Somliga dagar ser vi varandra
Utan att se några människor
Skal som vandrar runt i slentrian
Ett utnött par skor
Jag ser dig, mig, vi
Själviskt håller alla av sin smärta
Ingen vågar öppna upp
ett Ensamhjärta
Andra dagar faller snön
Och täcker över gråa gator
Ingen tackar för hjälpen
Ett utnött par skor
Jag ser mig, dig, vi
Ett öppet sår som gäckar
Alla håller av
sitt Ensamhjärta
Solen lägger sig ner
Så dimman i ett töcken
Ensamma höjs våra huvuden tillsammans
Med nattens svarta famn öppen
Dagen randas inom kort
Lördagmorgon, än inte svärtad
Alla bär med sig
sitt Ensamhjärta
Grodhatt, sista ciggen innan bädden.
Skål för imorgon!..nej jag har inte druckit
http://www.youtube.com/watch?v=p6pphVs8bF0
torsdag 22 januari 2009
Utandning
2009-01-23
Jag sitter här i brorsans rum nu, han ligger och snarkar bakom mig. Klockan är 02.01...han kan verkligen sova tungt den här lilla griseknoen. Jag smällde upp dörren lite väl hårt när jag klev in här för ett tag sen. Han harklade sig, sa: "Zzzz*...glarghupp Nejfan jag har inget körkort!" och fortsatte sitt Z'ande.
Jag kom fram till att jag numera sällan "bara skriver" här, utan bara när jag inte sagt nog i ord och behöver tömma mig i text. Men denna gång är det annorlunda. Allt är tömt och detta skrivs endast för att jag vill och inte vill sova.
Jag tror mina senaste inryck som lärare inte var någon höjdare. Jag var inte direkt förberedd och det var nog ett väldigt svårt ämne jag försökte prata om. Jag tror jag lade för stor tillit till att eleverna skulle prata mer och diskutera mer. Det hade vår klass gjort, men alla är ju som tur var annorlunda... Jag hade älskat att diskutera musiken och samhället.
Nåväl, om det nu är någon stackars elev som trillar förbi här så både ber och ber jag inte om ursäkt för lektionerna. Jag var nog rätt suddig, men ämnet var intressant. Och andra lektionen blev faktiskt bättre, även om vi gled runt ämnena lite.
Alex och Oskar är verkligen skärpta killar.
Synd att inte så många andra tog del i pratet. En gjorde ju det, men hennes prat var så osammanhängande och för mig så luddigt att jag hann gå igenom veckans alla planer baklänges medan hon pratade...
Nåväl, vi är väl alla annorlunda, tyvärr.
Vittangiby, det är skönt som fasiken. Inte ett ljud nånstans när man går ut. Och jag tror inte jag kommer ledsna den här helgen för jag ska göra så mycket roliga grejer.
Kalle kommer imorgon. Då ska bröderna tre bada bastu tror jag.
På lördag är det VSKfest, VSK är Vittangi Sport Klubb. Garanterad grisfest och tokroligheter.
Har repat med gubbarna och Josef idag. Josef är en barndomsvän. Gubbarna är Ulle och Becke, två av mina tre vise män. Anders är den tredje, men han är nybliven far vid närmare 50 så han torkar bajskorvar från inventarierna istället för att trumma fram sina karaktäristiska spökar på baskaggen.
Mina tre vise män som lärt mig det viktigaste i musikens stora lilla värld.
Vi ska köra Steve Earle, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Cream, John Hiatt, Nationalteatern, Eric Clapton, Bob Dylan, Hoola Bandoola Band, The Band, Muddy Waters, Jimi Hendrix och en massa annat gott. Fan vad kul det är, jag har fått damma av mina munspel och mandolinen också för den delen :D
Det var längesen man fick spela RIKTIGT bra covers, yla, mandolina, ackegura, elgura och munspela sig fram med bland annat den bästa gitarrist jag nånsin spelat med bredvid den skönaste gubben som finns. Becke och Ulle, Ulle spelar bas.
Fy fan, det är så nice.
Becke från Vittangifestivalen, maj -07
Vi står på Folkans scen, kaffet puttrar, jag och Ulle röker ikapp, vi skrattar åt historier som uppkommit under den tiden vi varit åtskillda. Men även gamla goda minnen som vi samlade på oss udner våra resor runt om i Tornedalen med det gamla bandet Bredband kliver fram ur det gamla dassiga minnet. Ulle, Anders, morsan, Gertrud, Affe, Becke och Jag. Det gamla bandet Bredband. Som inte finns något mer, borta är jag, morsan och Affe (som var vår ljudtekniker). Tillkommet är Hasse och Lasse från Kiruna, nu heter de Cold Feet.
Ändå, fast det är 4 år sedan jag slutade.
Och fast jag slutade av rätt anledningar: Det var inte så kul nåmer, jag behövde göra något annrlunda och börja spela egna låtar med Surrounded By Inspiration, det fanns ingen tid eller lust för ett coverband. Så saknar jag det ibland, mest när jag tänker på det, för vi hade väldigt kul. Och tro mig; när ni hör coverband tänker ni dåligt. Men vi var skitbra, vi spelade covers ni aldrig ens hört. Vi var tighta, svängiga och ösiga. Framförallt hade vi kul, och det går inte att slå på nåt sätt :)
Ulle och jag från Vittangifestivalen, maj -07
Jag är bättre, de är bättre. Vi är bättre, och vi har fortfarande roligt.
Imorgon ska jag bara ta det lugnt och invänta kl 16 när repet börjar :)
Talade elektroniskt med ett gammalt hjärta senare under kvällen. Det var mycket spännande.
El corazon, om man ändå kunde vara utan så vore det allra bäst. Men som The Band spelar för oss: "Forbidden fruit, thats the fruit that you've better not taste..."
Men DET skiter jag högaktningsfullt i.
Men men, de där hjärtorna. Gå och sov, jag flyr till andra marker.
Godnatt, nu är det dags för sista ciggen.
02.30....over and out
Peace
Åh förresten!
Det blev oavgjort, Jag Älskar Dig!
"And the most beautiful heart not even found at worlds end..."
Vi skämmer bort varandra.
Nu...Peace
Jag sitter här i brorsans rum nu, han ligger och snarkar bakom mig. Klockan är 02.01...han kan verkligen sova tungt den här lilla griseknoen. Jag smällde upp dörren lite väl hårt när jag klev in här för ett tag sen. Han harklade sig, sa: "Zzzz*...glarghupp Nejfan jag har inget körkort!" och fortsatte sitt Z'ande.
Jag kom fram till att jag numera sällan "bara skriver" här, utan bara när jag inte sagt nog i ord och behöver tömma mig i text. Men denna gång är det annorlunda. Allt är tömt och detta skrivs endast för att jag vill och inte vill sova.
Jag tror mina senaste inryck som lärare inte var någon höjdare. Jag var inte direkt förberedd och det var nog ett väldigt svårt ämne jag försökte prata om. Jag tror jag lade för stor tillit till att eleverna skulle prata mer och diskutera mer. Det hade vår klass gjort, men alla är ju som tur var annorlunda... Jag hade älskat att diskutera musiken och samhället.
Nåväl, om det nu är någon stackars elev som trillar förbi här så både ber och ber jag inte om ursäkt för lektionerna. Jag var nog rätt suddig, men ämnet var intressant. Och andra lektionen blev faktiskt bättre, även om vi gled runt ämnena lite.
Alex och Oskar är verkligen skärpta killar.
Synd att inte så många andra tog del i pratet. En gjorde ju det, men hennes prat var så osammanhängande och för mig så luddigt att jag hann gå igenom veckans alla planer baklänges medan hon pratade...
Nåväl, vi är väl alla annorlunda, tyvärr.
Vittangiby, det är skönt som fasiken. Inte ett ljud nånstans när man går ut. Och jag tror inte jag kommer ledsna den här helgen för jag ska göra så mycket roliga grejer.
Kalle kommer imorgon. Då ska bröderna tre bada bastu tror jag.
På lördag är det VSKfest, VSK är Vittangi Sport Klubb. Garanterad grisfest och tokroligheter.
Har repat med gubbarna och Josef idag. Josef är en barndomsvän. Gubbarna är Ulle och Becke, två av mina tre vise män. Anders är den tredje, men han är nybliven far vid närmare 50 så han torkar bajskorvar från inventarierna istället för att trumma fram sina karaktäristiska spökar på baskaggen.
Mina tre vise män som lärt mig det viktigaste i musikens stora lilla värld.
Vi ska köra Steve Earle, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Cream, John Hiatt, Nationalteatern, Eric Clapton, Bob Dylan, Hoola Bandoola Band, The Band, Muddy Waters, Jimi Hendrix och en massa annat gott. Fan vad kul det är, jag har fått damma av mina munspel och mandolinen också för den delen :D
Det var längesen man fick spela RIKTIGT bra covers, yla, mandolina, ackegura, elgura och munspela sig fram med bland annat den bästa gitarrist jag nånsin spelat med bredvid den skönaste gubben som finns. Becke och Ulle, Ulle spelar bas.
Fy fan, det är så nice.
Becke från Vittangifestivalen, maj -07
Vi står på Folkans scen, kaffet puttrar, jag och Ulle röker ikapp, vi skrattar åt historier som uppkommit under den tiden vi varit åtskillda. Men även gamla goda minnen som vi samlade på oss udner våra resor runt om i Tornedalen med det gamla bandet Bredband kliver fram ur det gamla dassiga minnet. Ulle, Anders, morsan, Gertrud, Affe, Becke och Jag. Det gamla bandet Bredband. Som inte finns något mer, borta är jag, morsan och Affe (som var vår ljudtekniker). Tillkommet är Hasse och Lasse från Kiruna, nu heter de Cold Feet.
Ändå, fast det är 4 år sedan jag slutade.
Och fast jag slutade av rätt anledningar: Det var inte så kul nåmer, jag behövde göra något annrlunda och börja spela egna låtar med Surrounded By Inspiration, det fanns ingen tid eller lust för ett coverband. Så saknar jag det ibland, mest när jag tänker på det, för vi hade väldigt kul. Och tro mig; när ni hör coverband tänker ni dåligt. Men vi var skitbra, vi spelade covers ni aldrig ens hört. Vi var tighta, svängiga och ösiga. Framförallt hade vi kul, och det går inte att slå på nåt sätt :)
Ulle och jag från Vittangifestivalen, maj -07
Jag är bättre, de är bättre. Vi är bättre, och vi har fortfarande roligt.
Imorgon ska jag bara ta det lugnt och invänta kl 16 när repet börjar :)
Talade elektroniskt med ett gammalt hjärta senare under kvällen. Det var mycket spännande.
El corazon, om man ändå kunde vara utan så vore det allra bäst. Men som The Band spelar för oss: "Forbidden fruit, thats the fruit that you've better not taste..."
Men DET skiter jag högaktningsfullt i.
Men men, de där hjärtorna. Gå och sov, jag flyr till andra marker.
Godnatt, nu är det dags för sista ciggen.
02.30....over and out
Peace
Åh förresten!
Det blev oavgjort, Jag Älskar Dig!
"And the most beautiful heart not even found at worlds end..."
Vi skämmer bort varandra.
Nu...Peace
onsdag 14 januari 2009
"De lyckliga, olyckliga åren..."
2008-01-14/15
Jag sitter och skriker med till 'En vän med en bil' med Håkan Hellström, något jag aldrig gjort förut.
Han har för mig alltid varit en duktig "showman" och låtskrivare men inget mer. Den där rösten skär, på gott och ont, i min själ just nu. Vilken fantastisk låt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det...jag måste lyssna den igen och igen och igen.
Jag är 13 år och flicka helt plötsligt.
Mycket händer just nu och det är dags att släppa taget om de blytyngder som håller en mot marken. Jag ser upp mot himlen och ler, för det enda som finns uppe på himlen är en horisontfri sikt där alla får plats och alla träffas.
Det är en sträcka som tar slut någonstans och inte bara visar ännu en horisont. Jag tror jag ser min egen himmel nu.
Jag väntar på att löven ska slå ut. För att sen falla och möta nästa vinter med varmare kläder än denna.
Idag gick jag in i studion, själv, med mina egna låtar. Jag har glömt allt som hade med Logics inspelningsprogram att göra, speciellt tjorvigt blev det eftersom de uppdaterat mjukvaran på hjampis. Men, det gick tillslut och fick ihop två schyssta versioner av två låtar. Det kändes udnerligt att vara i en studio helt själv. Vanligtvis sitter jag och väntar på att göra mitt, lägger mig i lite här lite där. Men håller en låg profil och lämnar det mesta till de andra.
Det känns bäst så.
Det känns underligt att bestämma själv, att spela in själv. Att vara själv. Jag har saknat det.
Jag har tänkt mycket på mig själv och vad jag vill de senaste veckorna, och genom samtal tror jag att jag vet nu.
Man är glad över sina "mentorer", kloka människor.
Man är trött på att bli sviken av kloka människor.
Men jag är helt säker på att det finns 11 människor som aldrig skulle svika mig:
mamma, pappa, mina två bröder, Ludde, Ogge, Janne, Marcus, Hannes, Jonas och Tony.
Släkten håller ju alltid ihop, det gäller alla. Sug åt er.
Ni andra borde suga åt er lite hårdare. Mina små, stora pojkar.
När jag skriver detta får jag en klump i magen. Jag skulle vilja skriva fler. Jag vill det, men jag kan inte. Nu blir jag ledsen igen. Det är därför saker måste försvinna, saker, minnen, ord, sånger, skratt, tårar, kramar och oändliga "obrytbara" löften. De faller ner och dör. Just i denna sekund.
Nu förstår jag att jag kanske inte är boven i dramat. Jag är en del av dramat, men ingen är någon bov.
Alla är offer för omständigheterna. Men det skiter jag i. Jag är ledsen nu och då bryr jag mig fan inte om era utsträckta armar. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen och säga dig allt jag vill säga dig. Men det kan jag inte. Den korta sträckan är allt för lång.
Jag är glad att jag valde musiken istället ikväll.
Jag är glad att det inte fanns tid, att min talang för dålig framförhållning äntligen betalade av sina många, långa år av utskällningar och förseningar.
Tack.
När jag tänker efter kommer musiken som en räddare i nöden, än en gång. Tack och dra åt helvete, om den inte kom skulle det kanske betyda att livet var lite stabilare. Men instabilteten behövs för att man ska märka när fötterna till slut står stadigt på jorden.
Jag är glad för att jag börjar se vad jag vill. Inte bara det jag måste. För nu är det här det jag måste.
I helg ska jag åka till Vittangi. Träffa mina föräldrar och berätta om mitt stökiga liv, de vet alldeles för lite. Det är inte rättvist mot de. Hur ska de förstå om de inte vet? Spela musik med gamla vänner och sätta mig ned med min moffa. Dricka kaffe med honom och be honom berätta om den gamla tiden och fråga om allt var lika tjorvigt då också eller om vi bara försvårar saker idag.
23.59, snart en ny dag.
Och jag är 13årig flicka igen.
00.05, ny dag.
Townes Van Zandt - Dollar Bill Blues, jag är åter den gamle mannen.
Nu ser jag ut på månen och undrar om den ser annorlunda ut från andra ställen? Dum fråga, det gör den. Men känns den annorlunda?
Dags att hämta Ogge.
Hejpa!
Jag sitter och skriker med till 'En vän med en bil' med Håkan Hellström, något jag aldrig gjort förut.
Han har för mig alltid varit en duktig "showman" och låtskrivare men inget mer. Den där rösten skär, på gott och ont, i min själ just nu. Vilken fantastisk låt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det...jag måste lyssna den igen och igen och igen.
Jag är 13 år och flicka helt plötsligt.
Mycket händer just nu och det är dags att släppa taget om de blytyngder som håller en mot marken. Jag ser upp mot himlen och ler, för det enda som finns uppe på himlen är en horisontfri sikt där alla får plats och alla träffas.
Det är en sträcka som tar slut någonstans och inte bara visar ännu en horisont. Jag tror jag ser min egen himmel nu.
Jag väntar på att löven ska slå ut. För att sen falla och möta nästa vinter med varmare kläder än denna.
Idag gick jag in i studion, själv, med mina egna låtar. Jag har glömt allt som hade med Logics inspelningsprogram att göra, speciellt tjorvigt blev det eftersom de uppdaterat mjukvaran på hjampis. Men, det gick tillslut och fick ihop två schyssta versioner av två låtar. Det kändes udnerligt att vara i en studio helt själv. Vanligtvis sitter jag och väntar på att göra mitt, lägger mig i lite här lite där. Men håller en låg profil och lämnar det mesta till de andra.
Det känns bäst så.
Det känns underligt att bestämma själv, att spela in själv. Att vara själv. Jag har saknat det.
Jag har tänkt mycket på mig själv och vad jag vill de senaste veckorna, och genom samtal tror jag att jag vet nu.
Man är glad över sina "mentorer", kloka människor.
Man är trött på att bli sviken av kloka människor.
Men jag är helt säker på att det finns 11 människor som aldrig skulle svika mig:
mamma, pappa, mina två bröder, Ludde, Ogge, Janne, Marcus, Hannes, Jonas och Tony.
Släkten håller ju alltid ihop, det gäller alla. Sug åt er.
Ni andra borde suga åt er lite hårdare. Mina små, stora pojkar.
När jag skriver detta får jag en klump i magen. Jag skulle vilja skriva fler. Jag vill det, men jag kan inte. Nu blir jag ledsen igen. Det är därför saker måste försvinna, saker, minnen, ord, sånger, skratt, tårar, kramar och oändliga "obrytbara" löften. De faller ner och dör. Just i denna sekund.
Nu förstår jag att jag kanske inte är boven i dramat. Jag är en del av dramat, men ingen är någon bov.
Alla är offer för omständigheterna. Men det skiter jag i. Jag är ledsen nu och då bryr jag mig fan inte om era utsträckta armar. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen och säga dig allt jag vill säga dig. Men det kan jag inte. Den korta sträckan är allt för lång.
Jag är glad att jag valde musiken istället ikväll.
Jag är glad att det inte fanns tid, att min talang för dålig framförhållning äntligen betalade av sina många, långa år av utskällningar och förseningar.
Tack.
När jag tänker efter kommer musiken som en räddare i nöden, än en gång. Tack och dra åt helvete, om den inte kom skulle det kanske betyda att livet var lite stabilare. Men instabilteten behövs för att man ska märka när fötterna till slut står stadigt på jorden.
Jag är glad för att jag börjar se vad jag vill. Inte bara det jag måste. För nu är det här det jag måste.
I helg ska jag åka till Vittangi. Träffa mina föräldrar och berätta om mitt stökiga liv, de vet alldeles för lite. Det är inte rättvist mot de. Hur ska de förstå om de inte vet? Spela musik med gamla vänner och sätta mig ned med min moffa. Dricka kaffe med honom och be honom berätta om den gamla tiden och fråga om allt var lika tjorvigt då också eller om vi bara försvårar saker idag.
23.59, snart en ny dag.
Och jag är 13årig flicka igen.
00.05, ny dag.
Townes Van Zandt - Dollar Bill Blues, jag är åter den gamle mannen.
Nu ser jag ut på månen och undrar om den ser annorlunda ut från andra ställen? Dum fråga, det gör den. Men känns den annorlunda?
Dags att hämta Ogge.
Hejpa!
torsdag 8 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)