Andersson på 5'an

2009-10-15


Andersson tittade ner i grytan som stod på spisen. Ångan fick hans glasögon att imma igen. Pastan som kokade där i dolde sig under vattenytan täckt av bubblor, han rörde slött om i grytan med pastasleven och lade den sedan på arbetsbänken bredvid.
- Fy fan, fullkornspasta, tänkte han. Jag hatar fullkornspasta. Varför köpte jag fullkornspasta? Pasta ska väl vara mjukt, tilltalande och gott. Fullkorn brukar ju vara gott det med. Fullkornsbröd till exempel, det är ju gott. Fullkornsbröd till hamburgare. Fullkornsris är ju också gott…eller näe förresten, är det gott? Äh, skitsamma, fullkornspasta är hursomhelst inte gott.. jag borde köpt vanlig spaghetti. Vanlig pasta. Varför lär man sig aldrig? Han tittade ner i grytan igen, tog av sig glasögonen och putsade till de igenimmade glasen med tröjan. På plattan bredvid fräste några köttbullar tillsammans med några korvbitar. Låg värme, 2’an, mycket smör. De stackars matbitarna kokade nästan i allt fett.
- Inte direkt tallriksmodellen, tänkte han.
När pastan var klar hällde han ut den i durkslaget som snällt hängde på plats i vasken. Han skakade ur det sista vattnet och hällde sedan tillbaka pastan i grytan. Korvarna och köttbullarna som puttrat i smöret hälldes i och blandades runt med pastan. Som kronan på verket så grävde han upp ännu en stor klick smör och slängde ner i den stackars maten. Locket lades på och grytan skakades så maten skulle blandas och smöret smältas. Hans ställde ner grytan på diskbänken och lyfte på locket. Pastan låg som en ormgrop kring uppstickande bitar av köttbullar och korv. Ljuset från kökslampan fick fettet att blänka. Delar av pastan hade fastnat på grytans väggar och såg ut som om den försökte fly från sitt öde av att drunkna i smör och sedan ätas upp av Andersson. Det vattnade sig i munnen på Andersson av åsynen.
- Det här är grejer det, tänkte han.
Köksklockan plingade till fyra gånger, pendeln for sakta fram och tillbaka. Det var en klocka hans farfar hade byggt en gång i tiden, träarbetet var mycket vackert. Åren hade dock tagit ut sin rätt och Andersson låg väl heller i elitklass vad gällde skötsel av gamla väggur. Oljebehandlingen hade spruckit upp på vissa ställen, den var ruskigt dammig och glaset som skiljde urtavlan från omgivningen var fläckigt av fingeravtryck. Urverket fungerade som det skulle men åldern hade fått mekaniken att halta lite på senare år. Det karaktäristiska "ding-dong"-andet som var brukligt för ett väggur lät numera bara "dick-DÅNG", osynkat och orytmiskt.
Fast Andersson låg inte direkt sömnlös på grund av sin köksklocka.

Fem minuter över fyra hade Andersson dukat och ställt grytan på bordet.
- Det är trevligt att ha grytorna på bordet, då slipper folk springa till spisen om de vill ha påfyllning. Det ser ju också trevligt ut med den vackert tillredda maten, speciellt om grytorna är fina, brukade hans mamma säga. Andersson betraktade sin dukning, den tillredda maten och grytorna med sin mammas ord ringades i öronen.
- Kärringjävel, sa han för sig själv och sträckte sig efter mjölken.
- Helvete också, tänkte han när handen slöt sig kring paketet. Jag glömde ställa in mjölken i kylen när jag kom hem från affären. Nu är den ljummen.
Han öppnade paketet och såg sig om efter sitt glas. Det stod till höger om kranen, som det brukade. Andersson såg sig som ett geni, han sparade disk på att bara skölja ur sitt glas och sedan ställa det på given plats. Disken var något han skydde mer än pesten. Diskmaskiner var ämnat för fegisar som inte orkade trotsa sitt hat resonerade han. Glaset var solkigt, han hade använt sig av "skölja-ur"tekniken i ungefär en månad nu.
- Kanske bäst att diska det idag i alla fall, funderade han. I dessa smittotider och allt som hör till.
När han återigen greppade mjölkpaketet och återigen upptäckte hur pass ljummen den var kände han hur irritationen strömmade genom kroppen som en heroininjektion. Han hällde upp mjölken i glaset och drack en klunk. Ljummen mjölk. Arla-kossan tittade glatt tillbaka på honom.
- Kojävel, sa han och vände på paketet för att slippa se eländet, bara för att upptäcka ännu en Arla-kossa som glatt betraktade honom. Andersson gav upp, hur han än vred och vände skulle kojäveln likt förbannat dumstirra honom mitt i synen. Han tog som hängde i grytans öra, lyfte på grytlocket och körde ner den i maten. Det klafsade till, han tog hjälp av gaffeln och lyfte över matklumpen på sin tallrik. Maten tycktes sakna konsistens när den släpptes ned på tallriken, allting flöt ut mot kanterna och lade sig som en gröt. Ingen snygg "kulle" av mat, blott en myrmark av fett, fullkornspasta, Mammas köttbullar och basturökt falukorv.
Andersson snurrade pastan runt gaffeln.
- Fullkornspasta, grymtade han tyst varvid han stack gaffeln i två köttbullsbitar och en korvbit, förde gaffeln mot munnen. Maten han knappt vidröra tungan innan den hade glidit ned i magen på honom, fettet fungerade ungefär som en skidvalla.
- För mycket salt, suckade han inombords.

Andersson tittade slött på burken bredvid sin tomma middagstallrik. Den röda triangeln tycktes blinka i den trötta köksbelysningen. Han vände sig om för att lokalisera den skugga som låg på bordsduken och snuddade vid locket på burken. Garderobsblomman på fönsterbrädan.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och sneglade mot köksfläkten där den kuldinariska våldtäkten ägd rum bara för en kvart sedan. Det stank av matos och fett.
- Blommor andas ut syre och andas in koldioxid, så hade dom sagt på TV nångång när han zappade sig genom natten.
- Det är ju tvärtom mot vad vi gör, hade Andersson sagt till TV’n som varken hade svarat honom eller hållit med. Dagen efter hade han köpt några blommor och placerat ut dem i lägenheten där h an tyckte ny luft behövdes. Hallen, toaletten, sitt sovrum, köket och vardagsrummet.
- Blomjävel, muttrade han, ställde sig upp och gick bort till diskbänken. Fyllde sitt förorenade glas med vatten, gick bort till blomman och skulle precis till att hälla vattnet ned i blommans torra jord men hejdade sig.
- Häller jag i något från det här glaset i den stackars växten så dör den väl snabbare än den hinner ta självmord, tänkte han. Glaset måste nog diskas ändå. Han rotade runt i köket ett tag tills han hittade vattenkannan. Fyllde den med vatten och gav garderobsblomman den dos han ansåg vara lagom. Jorden var tydligen snustorr eftersom vattnet försvann ner i den i samma ögonblick den vidrördes.
- Kanske lika bra att vattna resten av de stackars växterna, tänkte han. Sagt och gjort. När alla växterna var vattnade återgick han till sin bordsplacering.
- Man kanske skulle plocka undan, sa Andersson och tittade omkring sig på den mindre oreda som uppstått i köket då han tillagat sin fettdrypande måltid. Brödkorgen ställdes i skafferiet, mjölken, smöret och osten ställdes i kylen. Disken ställdes på diskbänken bland gårdagens disk och även disken från dagen för det. Han fuktade disktrasan under kranen och torkade av köksbordet.
- Kaffe? tänkte han. Nej, jag ids inte. Andersson återgick än en gång till sin köksstol med ryggen vänd mot köksfönstret och tittade på burken som stod på bordet.
- Jaha, sa han varken uppgivet eller konstaterande., öppnade burken hällde ut cirka tjugo små vita tabletter i sin hand, kastade in de i munnen och svalde. När köksklockan slog sitt femte "dick-DÅNG" tappade han fotfästet, trots att han satt ner och rasade baklänges. Fast Andersson var inte medveten om det då just hans medvetande lämnat honom några minuter tidigare.

Det ringde på dörren. Köksfläkten surrade fortfarande, timern hade gått sönder för flera år sedan så man var tvungen att slå av den manuellt genom att vrida tillbaka tiduret till noll. Det ringde återigen på dörren. Andersson öppnade ögonen, vilket inte var det enklaste. Hans huvud kändes som en bunke med sirap. Det tog ett tag för honom att lokalisera sig. Han såg si omkring, var var han? Det rasslade till någonstans ovanför huvudet på honom. Ett skorr, ett hack och sedan ljöd det första av åtta "dick-DÅNG".
- Helvetets små jävlar, röt Andersson och satte sig upp. Han sneglade över bordskanten medan "dick-DÅNG"andet fortsatte från köksklockan. Burken hade fallit omkull, tabletterna hade rasat ut en bit på duken. Andersson hade uppenbarligen slagit i med fötterna eller knäna i bordsskivan när han rasade omkull. Den röda triangeln som låg placerad precis bredvid streckkoden på burken glodde tillbaka på honom och liksom hånade honom. Det var vad han själv uppfattade det som i alla fall.
- Burkjävel, muttrade han. Det ringde återigen på dörren, det slog som en väckarklocka i öronen på honom och han kom raskt på fötter och stegade mindre raskt bort mot dörren. Han tog ett djupt andetag, låste upp, slöt ögonen som i ett sista samlande av kraft, öppnade ögonen och därefter dörren.
Två flickor i tioårsåldern stod utanför, en hade en sån där jacka med fuskpäls i ytterkanten av luvan. Den andra hade en grön dunjacka på sig. Båda hade likadana skor på sig.
- Vad är det här? tänkte Andersson och tittade på de båda. Har dom kommit för att upplysa mig om vårens antågande, sommarens värme och skönheten med villkorslös kärlek?
- Hej, flickan med dunjackan. Vi i vår ridklubb håller på att samla ihop pengar till cancerforskning. Vill du köpa ett Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer. Det lät som om han hade upprepat den frasen miljoner gånger. Andersson tittade på flickan, sedan på hennes kamrat och sedan på flickan i dunjacka igen.
- Ser jag ut att ha bröstcancer? sa han sedan och smällde igen dörren i synen på dem.

- Ungjävlar, muttrade han och satte sig på stolen i hallen. Genom det dåligt tätade brevinkastet hörde han hur flickorna plingade på hos tanten Liljeblad mittemot, hon öppnade, flickan i dunjackan drog samma fras de nyss förtäljt Andersson. Liljeblad verkade mer spendervillig än Andersson och glatt köpte fyra Rosaband till förmån för kampen mot bröstcancer.
- Lättlurade kärringjävel, skrockade Andersson.
Han satt där ett tag, i hallen, tittade på sina arbetsskor som stod uppställda mot väggen. De hade blivit nötta, han var nog tvungen att köpa nya ganska snart.
- Nej, sa han. Inte ett till par skor. Ännu ett par som ska styra mina vardagsmorgnar, sen gå sönder och inbringa mig nöjet att få köpa ÄNNU ett par. Han grep om skorna med ena handen, gick fram till köksfönstret, öppnade det och kastade ut skorna. Andersson sträckte ut överkroppen och följde de fallande skorna som delade sig åt varsitt håll. Högerskon landade vid cykelställen, vänsterskon landade mitt framför en man som såg ut att vara på väg till sophuset.
Han tvärstannade, tittade omkring sig, fick ögonkontakt med Andersson som mötte hans blick.
- Vad i helvete håller du på med?! röt mannen. Kastar du ut skor?! Du höll ju på att träffa mig, jävla idiot! Han hötte med näven, Andersson påmindes om de gamla pilsnerfilmerna som brukade gå på TV4 plus under somrarna.
- Akta så du inte spricker gubbjävel! skrek Andersson tillbaka. Då blir det mer skit att forsla till soprummet. Ta en sko vettja! Dom är gratis, den andra ligger borta vid cykelställen!
- Hörrudu! röt mannen tillbaka. Kom ner hit om du törs så ska du få se på skitforsling! Såna som dig äter jag till frukost och tömmer ut på dass lagom till lunch!
- Jag kan tänka mig det! skrek Andersson. Du ser faktiskt riktigt mätt ut. Stick hem och knäck en nöt! Mannen skrek vidare och Andersson stängde fönstret varvid skrikandet tystnade. Han sneglade ut på mannen som fortfarande verkade skrika. Munnen rörde sig men Andersson hörde honom inte. Mannen hötte med näven ännu en gång, stängde munnen och fortsatte mot soprummet, han sneglade över axeln då och då som om fler av Anderssons skor skulle komma flygandes mot honom.

Andersson satte sig i soffan, tog fjärrkontrollen och slog på TV’n. Han zappade igenom kanalerna.
- Skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, skit, sa han för varje kanal han passerade. Trots all skit så stannade han till slut på TV4 plus. En dokumentär om tjocka människor ojandes över hur tjocka de var.
- Jävla fetknoppar, tänkte Andersson. Han fortsatte dock att titta på programmet. Takfläkten snurrade sakta ovanför hans huvud. Takfläkten gick varm året runt hos Andersson, sommar som vinter. Han mindes när han var liten och hälsade på sina morföräldrar, de hade en takfläkt. Han brukade låtsas att det var en propeller till ett flygskepp som han själv styrde genom att öka och sänka hastigheten med den lilla stroppen man drog i. Andersson brukade stå på en pall och dra i stroppen om och om igen tills hans morfar tröttnade och gav honom en örfil.
- Takfläktar är inga leksaker ungjävel, brukade morfar säga. Passa dig så jag inte hänger upp dig där, då är det inte så jävla kul att vara barn nå mer, va va va va va va?!
Andersson kliade sig på skäggstubben, tänkte på morfar och betraktade takfläkten som snurrade sakta runt, runt, runt..
- Gubbjävel, sa han frånvarande. Reste sig upp och gick till städskrubben i hallen. Där tog han ut repet han använt som bogserlina när Eriksson hade fått motorstopp. Andersson betraktade repet.
- Det duger, tänkte han, stängde dörren och gick ut i köket. Där stannade han vid kökspallen som stod vid spisen, hans sneglade på den och sedan på diskhögen som växt i och med att kvällens middag sällat sig till resten av högen.
- Man kanske skulle diska ändå, funderade han och tittade sedan på den omkullvälta burken på bordet. Triangeln lös ännu elakare denna gång. Han kände ur det kokade inom honom. Helvetets jävla halvfabrikat!
- Nej, åt helvet med disken! röt Andersson, grep tag om pallens ena ben och stormade ut i vardagsrummet. Han klev upp under takfläkten, fick huka sig något och tog tag i stroppen. Halvläge, maxläge, stopp. Fläkten stannade.
Andersson visslade glatt på Alcazars "I am not a sinner nor a saint" medan han knöt en, enligt honom förbaskat kompetent snara. Repet fästes så ordentligt det bara kundes kring fläktens centrum. Andersson klev ner från pallen och tittade nöjt på sitt verk med armarna i kors.
- En MYCKET kompetent snara, tänkte han igen. Jag kunde vara jourhavande snar-man om det bara fanns en målgrupp. Fast de som väl ger sig in i snar-branschen är nog vid det stadiet då var man reder sig själv…hmmm, man kanske skulle ta en kopp kaffe.
Andersson lämnade fläkten och snaran för en stund.
- Den kan behöva sätta sig lite i knopen, resonerade han.

Inom kort puttrade perkulatorn för fullt i köket. Andersson tittade på kaffet som åkte upp och ner i den lilla glaspluppen högst upp på locket. Åtskilliga koppar hade han avnjutit tack vare denna perkulator. Den var väldigt gammal, han mindes inte ens när han hade köpt den. Kanske var det till och med så att den hade stått i lägenheten när han flyttade in för många år sedan.
När kaffet väl var klart slog Andersson upp en kopp, tog den med sig och gick ut på balkongen. Det var rätt kallt faktiskt, mörkt också. Gatlamporna hade tänts för ett tag sedan och kastade gult ljus över innergården. Huset han bodde i låg i änden av ett ganska stort område, han synade punkthusen som sträckte sig gråa och kalla mot himlavalvet på varsinn sida om honom.
- 246, tänkte han. 246 fönster, 157 om man inte räknar dubbelfönstrena som dubbelfönster, fast det vore ju bara galenskap. Andersson hade mer än en gång suttit på balkongen och räknat fönstrena. Han tittade omkring sig och blicken stannade på de två soppåsarna som låg mot balkongräcket. De var båda upprivna här och var, papper, apelsinskal, folie och kaffesump hade ramlat ut på balkongen. Små hål.
- Kråkjävlar, muttrade han, drack upp kaffet och gick in igen.
- Ja jag tänker då INTE gå ner till sophuset med dem! röt han. Klampade in i köket, närapå slängde kaffekoppen i diskhögen som nu alltså ökade i mängd med en smutsig kopp.
- Och jag tänker då faaan inte diska heller! fortsatte han, drog ur sladden till perkulatorn och gick med bestämda kliv ut i vardagsrummet. Klev upp på pallen, lyfte snaran över huvudet och drog åt den om halsen.
- Jaha, sade Andersson och sparkade undan pallen.

Telefonen ringde. Det ringde, och ringde.
- Men det är då så att man för helvetets satans jävlar nästan blir med negerbarn! skrek Andersson där han låg. Han hade hängt några sekunder och känt hur luften försvann ur lungorna. Ögonen blev tunga när ingen ny luft kom in. Just som det började flimra för ögonen så lossnade fläkten med ett brak. Andersson slog huvudet i pallen när han föll, vilket kompenserades med att fläkten slog honom i bakhuvudet när även den föll.
- Satans halvfabrikat, muttrade han när han klev upp, tittade några sekunder på röran han lämnat efter sig sen gick han bort mot telefonen. Han borstade av sig dammet och lyfte luren.
- Andersson, sa han.
- Hejsan svejsan! lät en inställsam röst på andra sidan. Mats heter jag och ringer från Radiotjänst. Är dig TV’n i hushållet är skriven på?
- Ja, hurså? snäste Andersson. Mannen fortsatte i sitt tonläge som mer och mer påminde om Anderssons fettdrypande middag.
- Ja, avgiften är inte betald. Men då kan jag skicka fakturorna i ditt namn i fortsättningen då?
- Jag ska tala om för dig varför jag inte betalar TV-avgiften, röt Andersson. När jag går ner till affären så går jag till charken, mejeridisken, brödhyllan och kanske att jag köper skithuspapper och möjligtvis diskmedel, om det skulle vara slut. Jag betalar för allt det här, såklart. Jag är ingen tjuv, det är bra varor och ibland kanske jag även köper en liten chokladkaka som belöning åt mig själv. Som sagt så är det bra varor, MEN, skulle det vara så att när jag kommer hem upptäcker att allt det jag köpt är skit, skitkorvar, hela påsen är full med skitkorvar. Så går jag tillbaka med skiten och kräver pengarna tillbaka. Jag går hem med min skit och äter den likt förbannat eftersom det uppenbarligen bara fanns skitkorvar i affären. Jag tillagar skiten och äter den, torkar mig i arslet med skiten efter det att jag skitit på toaletten. Du ser där, dubbla negationer så det borde gå jämt ut. Jag diskar med skiten och så vidare. Men jag betalar inte för den. När jag sedan efter att ha ätit skit, torkat mig med skit och diskat med skit sätter mig framför TV’n, öppnar min skitkaka som jag tänkt belöna mig med upptäcker att det bara är skit på TV’n så blir jag ju förbannad. Varför ska jag betala för att titta på skit när jag inte betalar för skit jag äter, torkar mig med och diskar i?! Märk väl, om det är kvalitetsvaror jag handlar i affären såsom smör, köttbullar, korv, bra toalettpapper, goda chokladkakor och diskmedel DÅ betalar jag. Men är det skit i affären så betalar jag inte. Så är det inte kvalitet på den TV’n jag ska betala för så vägrar jag betala! Skit känns onödigt att lägga pengar på när jag hellre i såna fall eldar upp pengarna vilket jag faktiskt satt och gjorde innan du ringde och avbröt! Adjö! Andersson smällde på telefonluren, stod vid den stirrandes och hyperventilerade som om han väntade på att den skulle attackera honom. Därefter stormade han ut i köket, slet ut kontakten från sin radio och stormade in i badrummet.
Han slog på kranarna till badkaret, kände efter med fingret tills vattnet var av behaglig temperatur, körde ner avloppsproppen i avloppet och satte sig sedan på toalettstolen, betraktandes badkaret som fylldes allt mer med vatten. Han kopplade radion till uttaget för rakapparaten vid spegeln och slog på den. P4 skrålade igång, "I am not a sinner nor a saint" med Alcazar, Andersson nynnade med i refrängen och började klä av sig. Programledaren pratade om Rosabandet-galan på radion och Andersson började tänka på de två flickorna som försökt lura på honom ett Rosaband tidigare under kvällen.
- Ungjävlar, muttrade han och klev i badkaret. Han tittade på kaktusen som stod i badrumsfönstret och erinrade sig att han faktiskt glömt att ge den vatten tidigare. Det stod ett glas till höger om kranen på handfatet, Andersson fyllde det med vatten och tömde det sedan i kaktusens kruka.
- Blommor är bra för luften, tänkte han och ställde sedan tillbaka glaset till höger om kranen. Han satte sig tillrätta i badet tog radion i famnen, höll den ovanför vattenytan och gled ner tills nästan hela hans kropp låg under vatten. Ur högtalarna strömmade "Fernando" med Abba.
- Jaha, tänkte Andersson och släppte radion. Det small till, proppen gick och allt tystnade.

Telefonen ringde. Den ringde och ringde och ringde.
- MEN DET VAR DÅ SJÄLVE FAAAAN! skrek Andersson i mörkret. Det ljöd nio stycken "dick-DÅNG" från köket. Telefonen ringde fortfarande. När Andersson väl kom ut i hallen såg han genom köksfönstret att det var morgon, tidningen låg på hallmattan. Hela lägenheten var mörk, men telefon ringde ändå.
- Helt jävla otroligt, muttrade han och lyfte luren.
- Andersson?! röt en mansröst i luren innan Andersson han säga ett ord.
- Jaaa? tvekade Andersson, han hörde på rösten att det var chefen och förstod även ärendet.
- Vad i hetaste helvete gör du hemma?! fortsatte chefen. Klockan är ju nio! Du är två timmar sen! Är du inte här inom en halvtimme så ska jag personligen sparka arslet på dig i Morse-kod. Chefen slängde på luren. Andersson suckade. Han sneglade ut i vardagsrummet, oredan från fläkten låg kringströdd i halva rummet. Ute i köket stod köksbordet på sniskan med en stol liggandes på golvet, vita tabletter låg utspridda kring burken på bordet. Diskberget hade inte rört sig en tum lika lite som det hade diskat sig själv under natten. Andersson tog på sig sina arbetskläder och började leta efter sina arbetsskor. Till slut kom han underfund med att de låg utanför huset, han suckade och tog på sig sina vanliga skor.
- Jag får väl försöka leta efter dem ute på gården, tänkte han. Jag tänker då faaan INTE köpa nya skor. Precis när han skulle gå ut ur dörren tvärstannade han och gick ut på balkongen, rafsade ihop de halvtrasiga soppåsarna och gick sedan ut från lägenheten. Låset till dörren kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Andersson.

Eriksson öppnade porten till huset och började gå upp för trapporna. Han var rätt nöjd ändå, han hade hittat ett par skor utanför som verkade passa ganska bra. Halvvägs upp till sin lägenhet mötte han Mohammed på 2’an.
- Tjena Eriksson, sa Mohammed.
- Hmm, muttrade Eriksson till hälsning.
- Du, hörde du att Andersson på 5’an gick och dog i morse? fortsatte Mohammed.
- Nej, vadådå? frågade Eriksson.
- Jo, Liljeblad som bor mitt emot kom hem från affären och så låg han där på trappavsatsen mellan 5’an och 4’an. Hjärtattack tydligen. Jävla tråkigt historia, plus att de fick städa upp efter hans trasiga jävla soppåsar. Nåväl, jag ska vidare nu, men vi hörs. Mohammed fortsatte nedåt och Eriksson fortsatte upp till sin lägenhet på 4’e våningen.
Han satte nyckeln i låset, det kärvade som det alltid gjorde när man skulle låsa och låsa upp.
- Dörrjävel, muttrade Eriksson. Varför köpte jag fullkornspasta?


Over and out

Varför är du så rädd för ute?

2009-10-13

- Det här ska ju bli jättespännande, sade Georg. Ironin var väl inte glasklar i hans ton, men visst, den sken igenom något.
- Tror du verkligen det? frågade Alf.
- Ja, det är väl bäst att gå in med den inställningen i alla fall. Det är väl enklare än att se det som "jaha, nu lämnar vi det lyckliga kaosartade åren bakom oss och kliver in i en framtid där allt är planerat och utstuderat".
- Jag antar att du har rätt, fortsatte Alf. Men ändå, det låter inte speciellt spännande.
- Det är inte speciellt spännande, men det är nödvändigt. Georg knackade ut en cigarett ur den något kantstötta asken.
- Varför ser dom alltid ut sådär? frågade Alf.
- Vilka ser ut hurdå menar du, va? Georg betraktade honom med ena ögat, det andra stängdes i samma ögonblick som lågan från tändstickan närmade sig ansiktet. Det fräste till, tobaken var uppenbarligen torr. Icke-ekonomiskt brukade de kalla det, när man rökte gamla cigaretter och alldeles för mycket gick upp i rök i varje "sug".
- Dina cigarettpaket, fortsatte Alf. De ser alltid ut att ha sett tre svåra år efter bara någon timme i din ägo. Buckliga, trasiga, fransiga…
- Fransiga? Avbröt Georg, han skrattade till med röken pyrande ur näsan.
- Ja eller vad man nu ska kalla det, du vet när locket börjar lossna från limningen och sticker ut som fransar på sidan. Alf betraktade paketet som låg placerat en bit från bordsduken.
- Nå, jag har ju väldigt starka lår, Georg slöt ögonen som i en triumf och drog in rök i lungorna, formade munnen till ett O och puffade ut tafatta försök till rökringar.
- Starka lår? Alf betraktade honom misstänksamt.
- Mina lår ja, fortsatte Georg. Otroligt starka, nästintill farliga. Jag skulle vilja säga att mina lår är rena mordvapnen.
- Menar du det? Alf sträckte sig efter Georgs cigarettpaket och tog även han en av de vita stickorna, filtrenas färg tänkte han på. Vad kallade man denna färg? Han hade svårt att definiera den. Brungul? Beige? Gulbrun? Hmmm…något att skriva en avhandling på.
- Kanske, kanske inte, fortsatte Georg och askade av cigaretten. Kanske är det för att jag har för tighta byxor eller att mina lår övermannar mina byxor så fort jag sätter mig ner. Men jag har i alla fall vanan att stoppa ner cigarettpaketet i vänster framficka. Därvid så pressas dessa till det som nu är samtalsämnet vi delar.
- Aha, jag förstår…tror jag, sade Alf och tände en cigarett även han.
- Röker du? frågade Georg.
- Nej.
- Det gör du väl, jag ser ju att du röker. Varför ljuger du?
- Jag röker inte.
- Men Jesus Amalia och hans enfödde son vår herre Amen det ser jag ju att du gör, du har ju en cigarett i munnen som glöder, du drar in rök och blåser sedan ut den, du askar av cigaretten i askfatet och sedan sitter du här och försöker smälla i mig att du inte röker. Tror du att jag är dum eller?
- Jag VET att du är dum och jag röker inte.
- Nähä, då måste jag väl vara dum då.
- Jag sa ju precis det. Och du förstärker bara mitt argument genom den här diskussionen.
Jag röker inte.
- Men vad gör du då?
- Jag…, Alf slöt ögonen i en konstpaus, förde cigaretten till munnen. Glöden fräste till när han i ett djupt andetag drog ner rök i lungorna och sedan blåste ut det i ansiktet på Georg där han satt på andra sidan bordet.
- …provröker, fortsatte han sedan.
- Provröker?! Georg hettade till lite. Antingen så röker man eller så röker man inte, det har jag alltid sagt. Vi rökare har ingen lust att hänga med några halvmesyrer. Det måste du ju begripa?
- Nåväl, jag måste ju få prova så jag vet om det är någon vits att börja.
- Varför ska du börja? Är det inte onödigt sent för det nu? Man ska ju börja när man är riktigt liten och oförståndig så man kan ångra det hela livet och oja sig för alla som frågar om ens rökande. "Ja herregud, man borde sluta" "Ungar, börja inte röka, det är åt helvete svårt att sluta" "Det är farligt och ingen nytta kommer med det". DÅ är man en riktig rökare.
- Ja ja, visst visst. Finns det mera kaffe? Alf fimpade och sneglade på sin tomma kopp.
- Man måste hämta själv på det här stället, vi är ännu inte välsignade med Den flygande kaffeserveringen, Georg fimpade även han.

De rörde i respektive kaffekopp under tystnad, den ene med mjölk den andre utan. Vem som föredrog vad är oväsentligt.
Solen sken utanför fönstret, även om det hade bildats några små mon vid horisonten så skulle nog dagen vara fin så länge solen var uppe. Trots att solen, som sagt, sken så var ändå Januaritisdagen kall, som de brukar vara. Minus 23 grader. Kan tyckas skitkallt eller något behagligt, beroende på var i landet man befann sig. Där dessa herrar befann sig tycktes det vara något behagligt.
Snön hade plogats undan från gångstigen utanför fönstret och sandats så folk inte skulle slå ihjäl sig, slår folk ihjäl sig lägger sig genast en negativ ton över omgivningen. "Glädjedödarna" brukade de kallas, de som slog ihjäl sig.

De hade suttit där ett tag nu och pratat. Ätit frukost, druckit morgonkaffet med dubbel påtår, läst morgontidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Lunch hade ätits, lunchkaffe med dubbel påtår, läst eftermiddagstidningen, löst korsordet och sudokun. Vem som löste vad är även det oväsentligt, men märk väl att lösandet delades broderligt trots att de inte var bröder.
Klockan närmade sig fyra då ovan ovanstående diskussion ägde rum.
- Ska vi gå ut och ta en rök istället? frågade Georg. Det kan ju vara trevligt med lite frisk luft alltmedan man sargar resten av kroppen.
- Jag röker inte, svarade Alf.
- Nej just ja, sade Georg och slog sig för pannan. Men jag röker och du kan ju fortsätta provröka.
- Visst, vi går ut en sväng. Men inte för länge. Ute skrämmer mig.
- Varför det?
- Jag ska strax berätta.
De reste sig under tystnad, samlade ihop resterna av frukosten och lunchen samt kaffekopparna på varsinn bricka och ställde dessa i diskstället.
Alf drog sin mössa djupt över huvudet, ögonen försvann men dök strax upp igen efter att han rätat till plagget. Georg virade halsduken om halsen, förstås, och stängde igen sin kappa.
- Ska du inte ha dina handskar? frågade han Alf.
- Det är inte mina, jag tror de är dina.
- Tror du?
- Ja.
- Men du vet inte?
- Nej jag tror.
- Ja jag ger ju inte speciellt mycket för din religiösa övertygelse så jag väljer nog ändå att låta dem ligga istället för risken att pekas ut till tjuv och stenas till döds av de andra.
- Låt gå, du gör som du vill.
- Tack, allt för vänligt av dig.
- Varsågod, sätt inte i halsen bara.
- Men gå ut nångång då! Stå inte bara där och ta plats. Dus tår ju i vägen.
Alf tvekade, men öppnade sedan dörren och ryggade lätt tillbaka när solljuset som reflekterades mot snön slog honom i ansiktet.
- Snälla, kan du inte gå först? Jag är så rädd, sade han. Han såg faktiskt rädd ut, axlarna var lätt framskjutna och hans hållning var inte densamma som innan han hade öppnat dörren.
- Visst kan jag det, sa Georg. Men säg mig, varför är du så rädd för ute?

- Jag är rädd för att jag inte ska vilja komma tillbaka in. Jag är rädd för att när jag stått här ute nog länge och insupit alla intryck från snön, den vilande marken därunder och allt som väntar på att få blomma ut när det sovit klart under täcket exploderar i ett spektra av bara grönt, att jag efter det inte vill gå in och bara betrakta explosionen. Att jag vill vara där när det smäller. Allt är så vackert, sommar som vinter, söndag som julafton. Är det inte en vit slöja som kyler ner våra förälskade sinnen, de sinnen som vi måste ha kontroll över för att fungera. Blir de överhettade av den eufori sommaren och hösten kan inbringa så blir vi galna. Vi behöver en vinter som kyler ner oss något men ändå inte får oss att glömma vad som väntar.
Vi behöver en kall natt där endast dina skor hörs mot marken i det där vacuumet. Det är bara du och dina tankar och din längtan.
Det är vintern.
Våren kommer smygandes och avslöjar enstaka detaljer av en livslång kärlek. Tänk dig din käresta, hur hon införskaffat en ny klänning som sitter sådär perfekt. Hon vrider och vänder sig framför spegeln, du sitter på stolen i köket och kikar över kaffekoppen åt hennes håll. Hon är så vacker, den passar henne alldeles utmärkt. Du förställer dig hur förälskad du kommer vara när du håller henne om midjan och dansar genom nätter och dagar. Med näsan i hennes hår upprepar du om och om igen "du är så vacker". Så är våren,. Våren som är förspelet inför sommaren. Man klär sig fint för dans och drycker, går arm i arm genom vårnatten och vet att nätterna snart blir ljusare. Man vaknar dagen efter och tror att det blivit sommar. Solen står som spön i backen, det är tio grader kallt och nysnö på skare. Man tar henne på en promenad och trots att ni var ut och dansade igår och är slitna idag så passar hon fortfarande perfekt i den där klänningen. Trots vintersömnen under täcket så passar hon fortfarande perfekt i klänningen.
Det är våren.
Sommaren kryper sig fram sakta, det vita täcket försvinner, det bruna gräset börjar sakta skifta färg. Löven börjar spricka på grenarna.
Helt plötsligt smäller det till och du står mitt i alltihopa barfota med armarna utsträckta. Näsan går på högvarv när du försöker insupa alla dofter som helt plötsligt kommit tillbaka. Öronen blöder av alla fåglar och insekter som sjunger de nya sångerna de lärt sig under vintern och alla vill berätta just SIN historia om vad de varit med om medan vintern och våren varit.
Du kan gå ut i skogen och äta av allt, tja inte av allt. Men mycket. Du behöver helt plötsligt inget. Under vintern och våren så är du beroende av saker. Du behöver ett varmt hem och mat.
På sommaren kan du kliva av karusellen och ekorrhjulet och ta tre steg in i naturen, där finns allt du nånsin kommer behöva för att överleva. Du behöver ingen och ingen behöver dig.
Du kan bada när du vill, du kan äta när du vill, du kan skita när du vill.
Men hon står ändå där, du vill dela allt med henne. Hon har på sig den där klänningen.
Nätterna är ljusa så man inte ska missa en sekund av henne.
Det är sommaren.
Hösten börjar anlända som en påminnelse. "Du SKA vara förälskad, men du måste ta konsekvenserna av det. Tro mig, det är inget farligt, men det finns konsekvenser. Som med allt annat, och du måste ta dem." Det börjar mörkna sakta, det kanske kommer en regnskur. Det kanske kommer en liten vindpust och slår löven av de träden du sökt skugga under varma dagar. Du håller henne närmare dig, du vill värma henne. Trots att hon inte fryser. Ni tar ännu en promenad, passerar era smultronställen. Allting är rött, brunt, gult och orange. Solen får allting att lysa som miljoner små solar. Alla är till dig. Den friska höstluften börjar slå i näsan och dina kinder börjar bli röda. Det är dags att börja samla sig något. Kärleken varar året runt men hösten är då man samlar sig. Man tar upp det man odlat under våren och sommaren för att det ska räcka under vintern. Man tar upp den fisk och vilt man kanske behöver om det finns det behovet av kött.
Man tätar listerna i boet så inte den kalla luften kommer in.
Om kvällarna, som börjar bli riktigt mörka, så tänder man några ljus och sitter framför den varma brasan med henne i famnen och stryker henne över håret tills hon somnar. Man sträcker sig efter det kvarvarande vinet men når det inte och vill inte röra sig för mycket för att väcka henne.
Utanför åskar det och regnet smattrar mot taket. Någon städar bort det man haft semester från under sommaren. Någon rensar rent inför att gå och lägga sig. Man plockar undan efter sig, släcker ljusen och lägger sig bredvid henne under det vita täcket och somnar.
Det är hösten.
Vintern kommer åter och allt börjar om igen. Varje dag, år ut och år in långt tills efter det att man är död in i oändligheten, trots att man lämnat kroppen bakom sig så är hon fortfarande lika vacker i klänningen. Därför är jag så rädd för att gå ut, sade Alf.
- Kom så går vi in igen, sade Georg och fimpade cigaretten.

Over and out

För flickorna och alla deras offer

2009-10-10

Vem är du som läser här? Det har varit någon här och luskat efter att jag skrev igen. Det är ju trevligt, mitt kära ego får den föda som behövs för att jag ska fungera i detta samhälle.
Men inte nog med föda, det räcker för den korta dagen, men egot svälter.

Jag brukar trilla runt på olika kontinueliga internetskrifter, vilket jag väljer att kalla dom för att upprätthålla min indiestandard och konservatism. Det är trevligt, vissa skriver bra, även fast det kan vara rätt innehållslöst. Andra skriver riktigt dåligt och jag begriper inte varför de gör det. Andra läser jag bara för att kunna bli irriterad på, när det är människor man inte tycker om som man inte träffar så ofta så är det viktigt, för mig i alla fall, att påminnas varför man inte tycker om dem. Då är dessa kontinueliga skrifter alldeles utmärkta för just det.
Tack ni dumsnutar!
Som sagt, så är några intressanta, en god vän söderifrån t.ex. som redogör för den musik man bör lyssna på för att må bra eller dåligt över för dagen. Några har intressanta reflektioner över hur hemskt det faktiskt är att jobba. Sånt vi alla vet men ändå, det är aldrig fel att påminnas i oändlighet. Även om mitt jobb är drägligt i alla former så är det ändå ett jobb jag fått inte som jag tagit. Jannes perspektiv är att ”det är bättre att ha ett jobb man tagit än ett man fått”, mycket bra sagt, du och jag Alfred. Snart kommer han hem och snart kommer Marcus också hem. Härliga tider, skolmåltider.


Pentti Saarikoski - XXVlll

Om man ändå på våren
när man går hem från
handelsboden
fick sitta i skogsdungen
mitt bland vitsipporna
och veta med sig
att dom börjat smälta kanoner
till plogar
se åkrarna klyvnas livna till
man skulle lägga sig på rygg
rakt på blöta marken
med uppköpen som huvudgärd
så smått ge sig till att nynna


Alf Henriksson - Monolog för envar

Hade jag fått vad jag aldrig fick
så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte
och hade jag skött vad jag aldrig skötte
och hade jag känt vad jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag aldrig går
så hade jag stått där jag inte står.


Ja just det, gamle affe och pentti. Dom ska ha sitt förstås, det känns annorlunda att lägga upp dikter. Men jag tror de kan vara intressanta för de som snubblar in här emellanåt. Lika intressant som mycket annat inte är.
Ännu en Jeff Buckleyperiod har inletts, men den är dock kantrad av klassisk musik och mycket trumpeter då jag inhandlat precis en sådan och försöker mitt bästa för att bli just bäst. Det är superkul och inspirerande med en ny intrumentfamilj.
Plus att det kanske är det vackraste intrumentet hittills.

http://www.youtube.com/watch?v=IaWIlzoZdH0
för Elton

http://www.youtube.com/watch?v=ufLtcrNzA6k
för Siggan, Maddis och Emma..gud vad dom grät, i alla fall Siggan. Men hon grät ju åt det mesta ibland.

Nu tror jag att jag ska åka och bygga kök, för sånt gör man ibland.
Eller så hjälper jag Kalle med maten till mamma.
Eller så hjälper jag far med att stycka älgarna.
Eller så hjälper jag mommo med att ta hand om moffa.
Man gör allt för flickorna och alla deras offer.

Canine grandpa'

2009-10-09

Vem kräver att det ska finnas något att se på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att ta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att tänka på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli arg på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att bli glad…över/på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att fundera på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att skriva på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att spela på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att äta på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att samlas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att rättas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att torka sig på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att lyssna på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att vänslas på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att köra på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klappa på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att laga på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att klämma på? Inte jag.
Vem kräver att det ska finnas något att läsa om? Inte jag.

Så är det tydligen.

Jag har hundfeber. Alla omkring en har mer eller mindre hund. Det är puttinutt till höger och vänster, och jag råkar vara den absolut största puttinuttaren av dem alla. Lord Puttinutt skall vara mitt gosenamn hädanefter på alla kontaktannonsforum jag hänger på. Beware of the Lord from the Free Republic of Puttinutt.
Är det behovet av närhet som spökar eller bara det att jag faktiskt tycker om hundar så mycket?
Jag tror det är mina modermjölkskänslor, eller faderssädskänslor som kryper. Något att ta hand om och uppfostra. Mina växter är svåra att uppfostra, de är totalt likgiltiga till mitt puttinuttprat och jag känner mig lite dum när jag står och gullar med den ärvda kakutsen medan jag vattnar den eller min fina krukpalm som bara blir brun i kanterna på bladen trots att jag byter jord och vattnar samt kelar.
Nej, ingen hund. Det vore fel, en hund ska få springa på gården och bajsa hos grannen, inte springa i lägenhetsettan och bajsa på balkongen. Husse sköter balkongbajsandet. Med bravur.
Ska man ha en hund ska den få vara ute när man själv inte är hemma, på jobbet eller i skolan. I en bur så den får friska fläktar i nosen och trosan.
Jag vill inte bli den av många som får en JoelBitar-hund pga att man lämnat den ensam i lägenheten 10 timmar om dagen och tröstat den med Frolic. Min hund blir en superhund.
Jag tittar runt på Blocket och fastnar på problemhundar, såna vill jag ta hand om, få de att känna sig trygga och trycka in lite vett i. Hyvä veitti.
Satan också. Ingen hund till Viktor.
Jag har mitt skägg i alla fall som jag kan gosa med och kalla ”vovven”. Hädanefter skola det hava namnet ”vovven”.
Jag väntar på samma mängd skägg som Kung Oskar innehar, då kallas det partat och lämpas för att gämma saker i, Visakort, cigaretter, pilsnerbuteljer och viktiga skrivningar.
Jag är fortfarande sjuk, dödligt förkyld.
Nu åker jag hem och hälsar på moffa, tar med dragspelet.
Han är gammal och sjuk, såna som har funnits hela ens liv kan inte bara gå och dö.
Det kan jag inte acceptera, vem ska då vara glad hela tiden om moffa dör?

Vem kräver att det ska finnas en moffa hela tiden? Jag.

Over and out