2009-03-23
Måndag igen, hjulet fortsätter snurra. Jag sitter på Tusen Toner, det hjulet fortsätter snurra. Ute faller snön lätt, det hjulet fortsätter snurra. Snart kommer sommaren med våren som något slags förspel, det hjulet fortsätter snurra. Bilar far fram och tillbaka på Gruvvägen utanför, det hjulet fortsätter snurra. Folk är på jobbet, folk är lediga, folk gör ärenden, de hjulen fortsätter snurra. Några sitter hemma, väntar på att stan ska öppna, gör något annat, de hjulen fortsätter snurra. De gör det mest för att de är arbetslösa, som jag själv.
I princip allt går dåligt, i princip alla är berörda av det som händer runt om i världen.
På ett eller annat sätt. I och för sig borde man ju inte uttala sig om det, jag har ju ingen aning, och egentligen vet jag ju att det inte är sant. Men eftersom närområdet är så hårt drabbat så generaliserar man väl och tänker att ”alla är berörda och oroliga över det här”. Det är inte sant.
De som bor i en koja ute i skogen bryr sig inte om mer saker än hur man ska få ihop käk en dag som denna. Det kan vara kokhett, iskallt, spöregn, molnigt, snöigt, moddigt eller ett lagom schysst väder. Det enda det handlar om idag är hur vi ska ta oss igenom denna dag.
Så är det ju såklart för alla andra, men de ute i kojorna har inte försvårat allting.
Även de som har chaufför till jobbet, äter en lunch på två timmar till en kostnad av 500 kronor som betalas av företaget, kommer till kontoret klockan 10 på förmiddagen och går därifrån klockan 14 på eftermiddagen. Har en månadslön som motsvarar en halv årslön för ”vanliga” arbetare och en fallskärm som motsvarar det ”vanliga” människor drar ihop på tre-fyra livstider.
Visst, det är ju inget fel med att ha ett bra jobb, det är inget fel med att tjäna pengar, de flesta av dem som har det så pass bra ställt har faktiskt jobbat hårt, varit gat-smarta och offrat väldigt mycket för att komma dit de är idag. Varför ska de klandras? Jag tycker det är fel att se ner på människor som har det bra, lika mycket som de tär fel att se ner på dem som inte alls har det bra. Många gör även det.
Oftast är det de bittra jävlarna i mellanläget som bara ser andra människor med avundsjuka i ögonen. Bara för att de själva inte klarat av att nå de mål som andra uppnått istället. Utan att se vad som egentligen är rakt framför näsan på var och en.
I dessa tider är det lätt att vara bitter, såklart. Det är lätt att vara orolig, såklart. Jag sitter just nu och undrar hur allt ska lyckas gå ihop. Att bli vuxen var som en smocka i ansiktet.
Den där kojan i skogen känns inte så avlägsen.
Säga upp allt med omvärlden och bida sin tid åt att tjuvskjuta ren, älg, räv, ekorre, talgoxe, skalbagge eller tjuvfiska för att få mat. Bränna sitt eget brännvin och odla sina egna grönsaker. Sälja alla instrument och köpa en stryktålig akustisk gitarr. Fejka sin död och bli avskriven som levande människa. Ingen letar efter en.
”Easy-way-out” som den kära fadern skulle säga. Visst, det är nog en enkel väg ut, men som jag beskriver det ovanför så känns även den ganska komplicerad.
Det är ju enkelt att skita i allt.
Saab går inte så bra, industrin går inte så bra, skolan går inte så bra, äldre omsorgen går inte så bra…
Allt är problematiskt just nu och vi undrar hur det har blivit så här. I skrivande stund känner jag att jag sitter här och försöker upplysa mig själv om hur det har blivit så här. Men allt är inte svart och vitt. Många aspekter spelar in.
Dock ska sägas att man inte går dagarna förbi utan en uns av oro. USA verkar glida mot ”konkurs” mer eller mindre. Mellanöstern känns mer instabil än nånsin. Skolmassakrar till höger och vänster där folk i min egen ålder drivits till vansinnets rand av samhälle, sig själv, omgivning och media. Sverige avskaffar värnplikten, Finland hade kunnat kliva in i Haparanda imorgon och ta över hela landet utan att vi lyft ögonen från program som Rachael Rayrepriser från förra året, Sportnytt eller Den arga snickaren. Helt plötsligt ska barnen i skolan börja prata finska och vi ska lära oss om Kalevala, Tapio Rautavaara, Pentti Saarikoski. Nationaldagen flyttas från 6 juni till 6 december. Istället för Du gamla du fria blir det Maamme för hela slanten.
Samtidigt som vi rustar ner och Finland allt oftare tycker att Sverige borde tillhöra Finland så ökar Ryssland sin armé med 200% på två år. Nordkorea testar kärnvapen lite här och var.
Det finns två länder, rent statistiskt, som Sverige hade kunnat invadera idag. ett av dem är Luxemburg, som man kan korsa med apostlahästarna på lite mer än en dag och en armé på 800 man. Nu handlar det ju inte om hur många länder man hinner invadera innan man dör, flest vinner, utan bara lite perspektiv på hur utsatta vi är OM nåt skulle hända. Då är det bara att se glad ut och börja prata ryska, koreanska, indiska, franska, norska (bevare mig väl) eller vad det nu blir.
Oron över vad som kommer imorgon finns där hela tiden. Jag är pank, till exempel. Det är ju i och för sig så, att om jag behöver pengar så har jag fortfarande folk som hjälper mig. Men det är ju inte roligt att vara vuxen och få stålar från morsan och farsan.
Jag vill plugga, men hur kul är det att ta studielån som tar hela livet att betala av om man inte är 100% säker på att det man pluggar till är det man vill bli.
En kompis till en kompis brast ut i gråt på en fest då han berättade att han tagit lån och köpt en skoter och en ny bil så sent som förra våren och sedan blivit varslad på LKAB när en fast anställning bara låg runt knuten. Nu står han med lån på en ny skoter och en ny bil som sjunkit i värde avsevärt sen han köpte dem. Bilen var en Saab kan tilläggas. Det kan tyckas, så även av mig själv, att det är brutaldumhet på högsta nivå och naivitet på en högre nivå. De kliver ur skolan, kliver rätt in i svågerpolitiken på LKAB och får en flådig lön på över 20 000 i handen i månaden. Bor hemma, har inga som helst utgifter. Då köper man grejer och går på Ferrum två dagar i veckan.
Sen står man helt plötsligt där med kuken, eller fittan, i brevlådan.
Tack och god natt.
Börja sälj jultidningar och ta pengarna istället för den där TV’n som är sista premien.
Allmän oro gör ju såklart att man gör missar. I en flock av vargar finns en alfahanne som styr och bestämmer vad som ska göras. Det är en ständig kamp om vem som egentligen ska vara alfahannen och alla försöker överta den posten hela tiden. Men ordningen upphålls. Om ordningen rubbas så uppstår det oroligheter och då kan vargarna göra lite vad som helst. Vissa dödar till och med sina egna i flocken, även ungarna.
Om det uppstår oroligheter i samhället så löper till sist de som inte förstår amok. Är morsan och farsans trygga vardag rubbad och de går med sänkta huvuden utan att barnen förstår så står till slut ungen på stan med ett slagträ i handen och en krossad ruta bakom sig. Ungen kan komma från en stabil familj, men till syvende och sist så är samhället alfahannen.
Oro uppstår när inte alfahannen är någon man kan följa, någon som vet vilken väg som ska tas.
Jag vet inte vad jag skriver, det är så här det känns. Vad vet jag? Fast i och för sig, vem vet egentligen? Den som vet kan väl ringa mig. Hur vet man att man vet? Vet man nånsin någonting?
Idag är det fint väder ute, jag tar en kopp kaffe på TT’s trappa, brorsan var förbi nyss och vi pratade om det jag skriver just nu. Oro, instabilitet och alla dessa kriser vars löpsedlar välter kioskar runt om i landet.
”Så mycket tjänar de i din kommun, exklusiv artikel endast i Aftonbladet!”
”Så lite berörs dessa personer av finanskrisen i din kommun, exklusiv artikel endast i Aftonbladet!”
”Så lite bryr vi oss om seriös media idag, exklusiv artikel endast i Expressen!”
”Natscha Peyre i het debatt med Saab’s ledning, exklusiv artikel endast i Expressen!”
”Älgfarmen börjar gå knackigt, överlever djuren finanskrisen? Exklusiv artikel endast i Hjortronbladet, Vittangi!”
”Robinsondeltagare på besök i Jokkmokk, läs mer på sidorna 3-24 i NSD!”
”Luleå, världsbäst. Läs mer i hela NSD!”
Vad var det som hände egentligen, har det alltid varit så här? Har det aldrig funnits någonting RIKTIGT intressant att skriva om? Bara sorger och fullständigt oförståeliga reportage? Hundar utan ben som tar sig runt i en specialbyggd permobil eller hur Per Sinding Larsen får den där karakteristiska frisyren som faktiskt börjar bli hans egen.
Just nu vill jag bara spy ner mig och somna.
Jag är som inte arg, ledsen eller ens uppgiven som man blir ibland. Jag försöker bara förstå.
Varför det inte går är det enda jag förstår. Det är ju helt oförståeligt. Hur kan vi sitta ute i stugorna och svälja det bara?
Är det så gott att vi måste tugga riktigt ordentligt, verkligen känna av smaken innan det åker ner i magsäcken.
Vi skiter inte ut det, utan allt stannar kvar inne i magen tills giftet spränger magsäcken och börjar leta sig ut i resten av kroppen. In i njurarna, levern, lungorna, benmärgen. Tills vi är så fyllda av skit att kroppen exploderar. Kroppen exploderar och vi tar den där bössan till skolan, jobbet eller vars det nu blir och börjar skjuta ihjäl människor, räddar dem från att genomlida känslan av att kroppen faktiskt bara är fylld av skit som inte bajsas ut i toaletten.
Då är det vårt fel, då är det samhällets fel, då är det omgivningens fel, då är det medias fel. Men framförallt, som jag skrev först så är det vårt eget fel. För vi tillät oss att fyllas av den skiten som blev vår, och andras, död.
Och hjulen fortsätter snurra, för den enes död är ju som bekant den andres död.
De hjulen fortsätter snurra.
Imorgon tänker jag på något annat, men just idag tänker jag på det här. Jag känner att jag börjar fyllas av skit. Det mesta bajsar jag ut. Men lite stannar ju alltid kvar. Så är det för alla människor. De hjulen fortsätter också snurra.
Och nej, det var inte bättre förr. Det kommer antagligen inte bli bättre sen heller. Men det blir förhoppningsvis inte sämre heller. För då ligger vi brunt till, både bildligt och bokstavligt.
Kanske lika bra att det blir ett kärnvapenkrig, jag kommer vara i skogen då i alla fall. Spräng bort skiten bara.
Easy-way-out, än en gång. Och det är ju faktiskt vårt signum nu för tiden.
Syns man inte så finns man inte.
De som syns borde inte få finnas. Jag önskar ofta att de var döda och att jag hade dödat dom. De gångerna har skiten tagit över, då jag har börjat bry mig.
Inte konstigt att man är otrevlig, bitter och arg ibland.
Men de dagar jag är glad vet jag att det är av rätt anledning. De gånger jag är arg är det allt för ofta av fel anledning.
Som Totta säger i slutet av 5’e skivans sista låt:
”Livet är kort mina vänner, ha det så gott, tack ska ni ha!”
Som grädde på moset ska vi betala Daniel och Victorias bröllop med pengar som vi hellre lägger på…ja jag vet inte, skola, omsorg eller backa upp de företag som går på knäna idag.
Hade de tagit av sina egna pengar hade det inte rört de en tum i ryggen.
Men vi sväljer skiten och tar emot. Grattis!
Hoppas alla era barn blir dödfödda.
Nej, vad säger jag. Ja just ja:
Hoppas alla era barn blir dödfödda.
De tillhör inte direkt de personer jag anser har jobbat hårt för att hamna där de är idag.
Men mitt hat mot Sveriges monarki tänker jag inte skriva om nu. För den skulle ta upp allt för mycket av min arbetslösa dag.
Jag ska i alla fall åka ut i skogen redan idag. Vi behöver luft, öl, bastu, skotta snö och hugga ved. Det är det man gör i Nurmasuando, dit ska jag där inga som helst kriser utom de personliga följer en.
Där ska vi sitta och hata, älska och avundas andra människor.
Alla känslorna byter plats till ett ställe där ingen tid behövs och där allt handlar om hur man ska överleva dagen och allt den bjuder på.
Kojan i skogen.
Men först ska jag fixa med min lägenhet jag inte har råd att ha kvar, gå till arbetsförmedlingen och lära mig hur man använder internet så jag kan söka jobb jag inte får genom arbetsförmedlingen. Sen ska jag dammsuga den lägenheten som jag min lillebror är vänlig nog att låta mig bo i.
Så ja, jag tycker att jag förtjänar att dricka mig full ute i skogen på en måndag med goda vänner, god mat och en varm bastu.
Imorgon börjar hjulen rulla igen när jag återvänder till Kiruna.
För i kojan i skogen där rullar inga hjul.
Hejpa!
måndag 23 mars 2009
onsdag 18 mars 2009
gamla ord till äldre somriga
2009-03-19
Sitter och lyssnar gamla tcop-låtar och hjälper en vän med arbete över msn.
"Så jävla hightech" som en annan vän skulle sagt..
Hahahahaha, vilka minnen. Happy Song, "happy" song, bara för att vi inte kom på nån passande titel. Så blev det ett namn som hängde med. Precis som bandnamnet...hahahaha, Antons rideslag i andra versen när han trodde refrängen skulle börja och spelade "fel" men vi behöll det och sen använde han alltid det som ett fill.Våra ögon möttes alltid i ett skratt när han spelade det.
HAHAHAHAHA "reggae"delen, faaaaan vad dåligt egentligen. Stefan hade vänt sig i graven, om han vore död.
Men det visar ändå vilka potential vi hade redan i början. Även om det mesta var RIKTIGT stökigt.
Höjningen, när jag flyttade capot ett halv tonsteg.
Men det är en låt som alltid svängde väldigt mycket live.
Likaså Four Blind Eyes, som faktiskt är en riktigt bra låt....hahahaha, mitt fill på slutet som Kaian hakade på sen. Typiska countrygrejen jag tog med från SBI-tiden.
Nu Seasons Within, vår första låt tillsammans. Som fortfarande är en riktigt bra låt. Luddes stämmor är fantastiska och mitt pianospel är inte heller dumt.Speciellt oktavfillet in på refrängen efter solot.
Det var ganska oklanderligt då. Vi skrev och spelade. Vilket vi fortfarande gör, men på ett annat sätt nu. Alla dessa "mallar"och tankar bakom låtarna. Vilket också gör att de blir riktigt bra. Men, visst, det var annorlunda förut. Såklart. Konstigt vore det väl annars.
Fan Ludde sjöng riktigt bra redan då.
Men vi är så jävla mycket bättre nu. Jag hade velat, och inte velat se vår första spelning och jämföra med den vi gjorde på Antivåldsgalan. Vilken jävla spelning det var.
Svimningar, nästanspyor, snor-tight, totaljubel efter Together som jag inte kommer ihåg för jag var i min adrenalindimma.
Men Kai har alltid varit bäst.
Det är det enda som inte förändrats så JÄTTEmycket. Kai är fortfarande den bäste i bandet.Han är tightast, säkrast, spelar snyggast och är den som alla, i alla fall jag, faller tillbaka på när man behöver en stöttepelare på scenen eller vars det nu är.
Han vet alltid vem han är och var han är.
Nu måste jag fan skaffa trådlöst system, drg ut sladden igen i helg i Luleå.
Det börjar bli irriterande att behöva tänka på sladdarna när man kopplar bort hjärnan och försvinner in i musiken.
Nåväl, pengarna först.
Har skrivit väldigt mycket, igen. Alltid när jag reser, mest för att det ibland inte finns så mycket annat att göra. Som nu till exempel.
Helst av allt skulle jag vilja ligga i en famn nu och bara prata. Eller sitta i Luddes kök och dumma bort sig och skratta åt det vi alltid skrattar åt. Eller sitta med den gamla klassen i Jackes kök med drivor av mackor, kaffe och thé, pratandes om allt livet har att bjuda på.
Men när jag tänker efter är det här inte heller så dumt.
Sitta här i mörkret, med musik och göra det bästa som finns.
Skapa.
Och gärna överdramatisera det genom att byta rad och skriva "Skapa" på en egen rad med punkt.
Skapa.
Vad som helst, se något ta form. Något som faktiskt är som man själv: helt unik(t). Ingen i hela världen har nånsin gjort det här tidigare. Skrivit har väl folk i och för sig gjort ett tag. Men ingen har skrivit det här. Och antagligen finns det någon som skriver/skrivit precis det här. Men det är skitsamma.
Ååååååh, jag orkar inte.Hahahahaha..,...pytteövertrött.
Med Quincy Jones i högtalarna, The Midnight Sun Will Never Set. Otroligt mysig låt. Punkt.
Den ger mig bilden av ett regnigt New York genom bilrutan körandes över en bro tidigt en morgon. Tidningskioskerna ha precis fått dagens nummer. Nåt fyllo springer över gatan och bla bla bla....men i bakgrunden ljuder den låten.
Den här låten behövs nu:
Små lätta moln
ser jag på din himmel,
din himmel som är blå.
Här är du nu min sommar med
små lätta moln.
Min kärlek har du sommar,
din himmel så blå.
Små gröna blad
ser jag på din hud
din hud i blomsterskrud.
Du kom ändå min sommar med
små gröna blad.
Du får en sång min sommar
du väckte min stad
Sommar vind, som en hind,
ta mig med, gör mig lycklig,
ge mig solen.
Små lätta moln
ser jag på din himmel,
din himmel som är blå.
Här är du nu min sommar med
små lätta moln.
Min kärlek har du sommar,
din himmel så blå.
Sommar vind, som en hind,
ta mej med, gör mej lycklig,
ge mej solen.
Små gröna blad
ser jag på din hud
din hud i blomsterskrud.
Du kom ändå min sommar med
små gröna blad.
Du får en sång min sommar
du väckte min stad
Och med Pughs ord säger vi godnatt. 02:26
Over and out.
Sitter och lyssnar gamla tcop-låtar och hjälper en vän med arbete över msn.
"Så jävla hightech" som en annan vän skulle sagt..
Hahahahaha, vilka minnen. Happy Song, "happy" song, bara för att vi inte kom på nån passande titel. Så blev det ett namn som hängde med. Precis som bandnamnet...hahahaha, Antons rideslag i andra versen när han trodde refrängen skulle börja och spelade "fel" men vi behöll det och sen använde han alltid det som ett fill.Våra ögon möttes alltid i ett skratt när han spelade det.
HAHAHAHAHA "reggae"delen, faaaaan vad dåligt egentligen. Stefan hade vänt sig i graven, om han vore död.
Men det visar ändå vilka potential vi hade redan i början. Även om det mesta var RIKTIGT stökigt.
Höjningen, när jag flyttade capot ett halv tonsteg.
Men det är en låt som alltid svängde väldigt mycket live.
Likaså Four Blind Eyes, som faktiskt är en riktigt bra låt....hahahaha, mitt fill på slutet som Kaian hakade på sen. Typiska countrygrejen jag tog med från SBI-tiden.
Nu Seasons Within, vår första låt tillsammans. Som fortfarande är en riktigt bra låt. Luddes stämmor är fantastiska och mitt pianospel är inte heller dumt.Speciellt oktavfillet in på refrängen efter solot.
Det var ganska oklanderligt då. Vi skrev och spelade. Vilket vi fortfarande gör, men på ett annat sätt nu. Alla dessa "mallar"och tankar bakom låtarna. Vilket också gör att de blir riktigt bra. Men, visst, det var annorlunda förut. Såklart. Konstigt vore det väl annars.
Fan Ludde sjöng riktigt bra redan då.
Men vi är så jävla mycket bättre nu. Jag hade velat, och inte velat se vår första spelning och jämföra med den vi gjorde på Antivåldsgalan. Vilken jävla spelning det var.
Svimningar, nästanspyor, snor-tight, totaljubel efter Together som jag inte kommer ihåg för jag var i min adrenalindimma.
Men Kai har alltid varit bäst.
Det är det enda som inte förändrats så JÄTTEmycket. Kai är fortfarande den bäste i bandet.Han är tightast, säkrast, spelar snyggast och är den som alla, i alla fall jag, faller tillbaka på när man behöver en stöttepelare på scenen eller vars det nu är.
Han vet alltid vem han är och var han är.
Nu måste jag fan skaffa trådlöst system, drg ut sladden igen i helg i Luleå.
Det börjar bli irriterande att behöva tänka på sladdarna när man kopplar bort hjärnan och försvinner in i musiken.
Nåväl, pengarna först.
Har skrivit väldigt mycket, igen. Alltid när jag reser, mest för att det ibland inte finns så mycket annat att göra. Som nu till exempel.
Helst av allt skulle jag vilja ligga i en famn nu och bara prata. Eller sitta i Luddes kök och dumma bort sig och skratta åt det vi alltid skrattar åt. Eller sitta med den gamla klassen i Jackes kök med drivor av mackor, kaffe och thé, pratandes om allt livet har att bjuda på.
Men när jag tänker efter är det här inte heller så dumt.
Sitta här i mörkret, med musik och göra det bästa som finns.
Skapa.
Och gärna överdramatisera det genom att byta rad och skriva "Skapa" på en egen rad med punkt.
Skapa.
Vad som helst, se något ta form. Något som faktiskt är som man själv: helt unik(t). Ingen i hela världen har nånsin gjort det här tidigare. Skrivit har väl folk i och för sig gjort ett tag. Men ingen har skrivit det här. Och antagligen finns det någon som skriver/skrivit precis det här. Men det är skitsamma.
Ååååååh, jag orkar inte.Hahahahaha..,...pytteövertrött.
Med Quincy Jones i högtalarna, The Midnight Sun Will Never Set. Otroligt mysig låt. Punkt.
Den ger mig bilden av ett regnigt New York genom bilrutan körandes över en bro tidigt en morgon. Tidningskioskerna ha precis fått dagens nummer. Nåt fyllo springer över gatan och bla bla bla....men i bakgrunden ljuder den låten.
Den här låten behövs nu:
Små lätta moln
ser jag på din himmel,
din himmel som är blå.
Här är du nu min sommar med
små lätta moln.
Min kärlek har du sommar,
din himmel så blå.
Små gröna blad
ser jag på din hud
din hud i blomsterskrud.
Du kom ändå min sommar med
små gröna blad.
Du får en sång min sommar
du väckte min stad
Sommar vind, som en hind,
ta mig med, gör mig lycklig,
ge mig solen.
Små lätta moln
ser jag på din himmel,
din himmel som är blå.
Här är du nu min sommar med
små lätta moln.
Min kärlek har du sommar,
din himmel så blå.
Sommar vind, som en hind,
ta mej med, gör mej lycklig,
ge mej solen.
Små gröna blad
ser jag på din hud
din hud i blomsterskrud.
Du kom ändå min sommar med
små gröna blad.
Du får en sång min sommar
du väckte min stad
Och med Pughs ord säger vi godnatt. 02:26
Over and out.
måndag 16 mars 2009
Super Mario-looking motherfucker
2009-03-16
Luleå hos bror.
Jag tänkte skriva lite också. Men det blev ett sånt evighetsprojekt att ladda upp bilder på den här skitsidan att jag har fått mask i arslet nu och inte ids skriva nåt mer.
Givetvis så hamnade bilderna inte i ordning som var tänkt.
Men skitsamma, är man för dum för att förstå vad de föreställer och kan läsa texterna så har man kanske inte vid en dator att göra i första taget...
Hejpa
Mannen med det onda benet på spårvagenen som Bengt frågade ut om var han bodde på grund av sitt stora intresse av var folk bor. Taxiskada.
Han skrattade som sista bossen i nåt tv-spel och var mest troligt urfadern till alla göteborgare.
Luleå hos bror.
Jag tänkte skriva lite också. Men det blev ett sånt evighetsprojekt att ladda upp bilder på den här skitsidan att jag har fått mask i arslet nu och inte ids skriva nåt mer.
Givetvis så hamnade bilderna inte i ordning som var tänkt.
Men skitsamma, är man för dum för att förstå vad de föreställer och kan läsa texterna så har man kanske inte vid en dator att göra i första taget...
Hejpa
Mannen med det onda benet på spårvagenen som Bengt frågade ut om var han bodde på grund av sitt stora intresse av var folk bor. Taxiskada.
Han skrattade som sista bossen i nåt tv-spel och var mest troligt urfadern till alla göteborgare.
En planch av M.A. Numminens och Pedro Hietanens turnéstopp i Göteborg.
Sören har varit framme och delegerat ut uppsättningsjobb.
Småciggig i Göteborg under vin-natten.
Bengt och jag i djupa disskutioner om Bob Dylans version av Lay lady lay på Scandinavium 2005. Den kommer fortskrida intill tidens slut. Likaså om Keefs tillstånd på Ullevi 2007.
Adelia ger en skeptiskt min åt mig i bilen på väg hem från dopet.
Marcus skriver på 'Gåstorget'...
Bengt och jag i djupa disskutioner om Bob Dylans version av Lay lady lay på Scandinavium 2005. Den kommer fortskrida intill tidens slut. Likaså om Keefs tillstånd på Ullevi 2007.
Adelia ger en skeptiskt min åt mig i bilen på väg hem från dopet.
Dopet inföll dagen efter Bergfesten så jag gav själv ordet "bakis" en helt ny innerbörd.
Hon kommer minnas mig som den illaluktande, smutsiga och ryckiga farbrorn med kepsen som tydligen var från "mammas" släkt.
Alla var jättefina utom jag som såg ut att ha blivit överkörd av Grisbilen.
Finns inga bilder på det...tror jag.
Janne, mäkta nöjd efter att ha valt "den stora såklart" när Ida flyttade ut och agerade bo-delning och skurmedlet skulle uppdelas.
Ogge ger ordet "full" en helt ny innerbörd. Inne i berget...
Klart svängigaste bandet jag sett på länge: DaPony Bros.
Klart värt att kolla upp, även om musiken var klart mer ointressant på skiva än den var live, full i ett berg, med 349 andra fulla, glada människor som skrek och dansade bakom en.
Bör kollas upp om de spelar på en Dansrotunda i din grannkommun.
Utanför Berg 211, där bautafesten var. Hey ho Bergatroll!
Oggernaut framför datorn i Majtes lägenhet när vi hade vår vinprovarafton. Tre liter av en vinsort som var mkt bra. Ur kaffekoppar givetvis.
Mycket Leonard den kvällen, allt var som det ska vara när vi ses...
Kanske världens fulaste katt, och suraste också. Skrållan, familjen Nilssons ena katt. Den rev mig två gånger, nös mig i ansiktet och lade sig i min säng med kånkelbär hängandes från anus.
Två kusiner med ett skelande barn. Johanna är brunetten och My blondinen. Adelia är den som skelar. Johanna är mamma till Adelia och My är Johannas storasyster. Alla är mina kusiner utom Adelia som är kusinbarn. Christoffer är inte med men han är också min kusin och bror till alla på bilden utom Adelia som han är morbror åt. Skål.
En av många avklädda funderingar under fläkten. Marcus funderade ofta från sängen.
Ludde udner ett av våra många, långa pass som administratörer.
"Heeeej, Ludde heter jag och spelar i bandet The Coloured Office Paper. Jaså? Du är upptagen?...filar fötterna, nåväl men jag kanske kan ringa senare? Inte det? Nej men då får jag tacka för mig hahahahaha, ha det bra, vi ses!" Ludde säger ofta "vi ses" när han pratar i telefon, vilket kan vara rätt på många sätt i och för sig. Nån gån kanske man ses i livet med den personen. Men det är lite för optimistiskt tänkande tycker jag
Janne känner på sin monstruösa packning, kvällen innan vi drog från Rackarbergsgatan.
Hugo sa hejdå utanför TT och gick tillbaka till sitt gryt sen.
Vi spelade lite dam, drack nån folköl, skrev lite på fantastiska böcker och snackade skit första kvällen.
Mkt trevligt...sen försvann ju stolarna från köket iof.
Ludde udner ett av våra många, långa pass som administratörer.
"Heeeej, Ludde heter jag och spelar i bandet The Coloured Office Paper. Jaså? Du är upptagen?...filar fötterna, nåväl men jag kanske kan ringa senare? Inte det? Nej men då får jag tacka för mig hahahahaha, ha det bra, vi ses!" Ludde säger ofta "vi ses" när han pratar i telefon, vilket kan vara rätt på många sätt i och för sig. Nån gån kanske man ses i livet med den personen. Men det är lite för optimistiskt tänkande tycker jag
Marcus, kvällen innan vi drog från Rackarbergsgatan.
Janne känner på sin monstruösa packning, kvällen innan vi drog från Rackarbergsgatan.
Han hade så mkt onödigt skit med sig. Fast jag var nog värre som bara skulle stanna en månad och verkade ha packat för att aldrig återvända.
Hädanefter är det ryggsäck som gäller.
fredag 13 mars 2009
Fredag
2009-03-13
Kai & Toms födelsedag.
Det är dags att lämna Uppsala idag. Mot TV4-Luleå...
Känns väl sådär, det var nästan värre att lämna Göteborg. Men näe, nu känns det faktiskt bara tråkigt.
Nåväl. Allt är ju inte roligt här i livet.
Jag har varit grymt vuxen hela dagen igår. Idag ska jag fortsätta med det, aldrig mer skola jag bli ett litet barn igen.
Dags att duscha...
Det kommer mera någon annan dag.
Idag vill jag fokusera på dagen. Vilket vid eftertanke låter hyfsat rimligt.
Hejpa...
Kai & Toms födelsedag.
Det är dags att lämna Uppsala idag. Mot TV4-Luleå...
Känns väl sådär, det var nästan värre att lämna Göteborg. Men näe, nu känns det faktiskt bara tråkigt.
Nåväl. Allt är ju inte roligt här i livet.
Jag har varit grymt vuxen hela dagen igår. Idag ska jag fortsätta med det, aldrig mer skola jag bli ett litet barn igen.
Dags att duscha...
Det kommer mera någon annan dag.
Idag vill jag fokusera på dagen. Vilket vid eftertanke låter hyfsat rimligt.
Hejpa...
måndag 9 mars 2009
Göteborg
2009-03-09
Måndag morgon/eftermiddag, klockan är 12.52 så jag vet inte vad vi ska kalla det något mer.
Hårklyverier tänker du!...men icke!
Idag bär nog skutan mot uppsala igen, har somnat klockan 5 i morse så jag är lite ofokuserad över vars i Sverige jag är just nu och vars jag ska ta mig sen. Förhoppningsvis löser säkert det sig också.
Var och drack öl med Bengt igår, mycket trevligt. Bengt är Jackes farbror som jag delat, än så länge, tre konserter med. Springsteen, Dylan och Stones. Han är kanske den yngsta 60åring som finns, helt fantastisk människa. "Ja men det är väl för fan självklart att vi tjuvåker på spårvagnen, har du gjort annat menar du?"
Jag och Bengt styrde upp på Spårvagnen, som vanligt så är det nåt som kaosar när Bengt ska med. Denna gång var det att han missade spårvagnen så jag fick kliva av en station nedanför och kliva på igen så vi var på samma vagn. Då tar han i hand och hystar upp en mellan-öl innanför jackan.
"Vi tar väl en pilsner va? Fan,d et är första gången jag dricker öl på spårvagnen och då har jag ändå bott här i trettio år..."
Ner till Gyllene Prag, Bengts gamla stamställe där han tillbringade mången år i sin ungkarlsperiod. Fick höra många roliga historier om hur det var på sjuttiotalet i Göteborg.
"Det var ju helt absurt ibland...jag fick såna jävla mardrömmar förstår du ibland. Demonjävlar som hoppade runt på täcket och ibland dök morsan upp och pekade med fingret och sa 'fy'! Men men , det kanske är så man blir när man blir bakfull."
Det enda vi gör är att prata musik, konsertminnen och kvinnor.
Vidare hamnade vi på Karlssons Garage, trevligt ställe där jag blev inpytsad med Bengt, hans taxikollega och två andra gamla stötar som hade kunnat läggas i facket ur-göteborgare. En som hette Ragnar tyckte jag borde passat på nere påv arven eftersom jag var 'en bitig jävel'.
Blev även bjuden på en minttu av nån yngre generation alkis för att jag var från Kiruna.
Fantastisk stad.
Gud vad tråkigt jag skriver.
Usch. Borde skriva nåt roligt
Men jag är ingen rolig typ. Jag är döden. Den kalla hårda döden, som väntar runt varje hörn på att ännu en av herrens vilsna själar ska ta ett snesteg och falla handlöst in i mitt svarta nät.
Jag står där och trålar in de skrikande, sargade stackars satarna som ber om nåd och åtminstone en timme till för att ta farväl. Men jag ger inte en extra timme.
Jag skördar, herren sår. Så är det och så skola det förbli.
Jag kommer stå bredvid dig när ditt sita andetag kommer, jag är det sista du kommer se innan ögonen sluts och du känner själen lämna kroppen skrikandes så isande kallt att det sista som händer är att dina ådror isar sig och nackhåren ställer sig upp. Den känslan kommer du ha intill tidens slut.
Ensam kommer du vandra genom skuggans dal ropandes efter en enstaka någon om att du inte vågar ta ett steg till. Men ingen hör, ingen ser, inte ens jag. Jag är då redan långt borta för att hämta nästa enfaldiga människa.
Ensam som aldrig förr kommer du till och med önska att jag var där, mig som du hatar så mycket att DU önskar MIG död. Hahahaha, ack denna ironi.
Ingen hör, ingen ser, ingen kommer.
Ensamhet. Kyla. Bitterhet. Några enstaka tårar du fäller för din egen skull till ingen nytta.
Dina tårar kan inte hjälpa dig nu.
Jag kan inte hjälpa dig nu.
Jag vill inte hjälpa dig ni.
Jag är döden.
Jag och Ogge ska ta oss ner till donken och klämma brunch-burgare.
Det luktar festival i hans brors lägenhet. Och inte vilken festival som helst. Det luktar pridefestival.
Ogges bror är en fantastiskt awesome människa. Majte.
Ett kapitel för sig.
Han ser ut som Pippis pappa. Är lite som Joelbitar.
I helg såg jag honom dansa, det var fantastiskt. Jag önskar fler hade fått se Pippis pappa dansa.
Nu klappar vi ihop här.
Det var inget roligt att skriva idag, förstår inte varför jag gjorde det.
Nåväl, idag bär det av mot Uppsala igen.
Tack Göteborg för denna allt för korta tid.
Vårt förhållande känns som att det aldrig kommer dö men kanske aldrig heller brinna passionsfullt, även om jag alltid känner mig hemma här.
Vi får se, ett frö måste få gro ifred även om man vattnar det ibland och pratar kärvänligt med det. Även om väder och vind biter tag i det ibland, så är det ändå för sig själv som ett frö måste få växa.
Just nu längtar jag inte SÅ mycket hem.
Men jag längtar hem till en famn. Alla behöver en famn att lägga sin trötta kropp i. Nu har jag en i alla fall.
Ett icke-platoniskt förhållande, det uttrycket myntades på Gyllene Kvarn i går av undertecknad. Dags att ringa Svenska Akademin och få patentet fort.
Jag blickar ut genom persiennerna och ser bara skog.
Den ser ut som den där hemma gör.
Men den är ändå så olik.
Det dröjer flera månader för löven att dö.
Havet brusar i närheten,
även fast jag inte hör eller ser.
En stad som sträcker ut sig, men ändå en småstad
som natten aldrig överger.
Det är tyst, men aldrig så tyst
att skotten från skurkarna inte hörs.
Det är lugnt, men aldrig så lugnt
att tryggheten och hjärtat inte störs.
Men ändå så tror jag vi tycker om varandra
du och jag, vi.
Den ene passerar sällan den andre
obemärkt förbi.
Cheesdoodles kan vi väl kallar det...
Hejpa
Måndag morgon/eftermiddag, klockan är 12.52 så jag vet inte vad vi ska kalla det något mer.
Hårklyverier tänker du!...men icke!
Idag bär nog skutan mot uppsala igen, har somnat klockan 5 i morse så jag är lite ofokuserad över vars i Sverige jag är just nu och vars jag ska ta mig sen. Förhoppningsvis löser säkert det sig också.
Var och drack öl med Bengt igår, mycket trevligt. Bengt är Jackes farbror som jag delat, än så länge, tre konserter med. Springsteen, Dylan och Stones. Han är kanske den yngsta 60åring som finns, helt fantastisk människa. "Ja men det är väl för fan självklart att vi tjuvåker på spårvagnen, har du gjort annat menar du?"
Jag och Bengt styrde upp på Spårvagnen, som vanligt så är det nåt som kaosar när Bengt ska med. Denna gång var det att han missade spårvagnen så jag fick kliva av en station nedanför och kliva på igen så vi var på samma vagn. Då tar han i hand och hystar upp en mellan-öl innanför jackan.
"Vi tar väl en pilsner va? Fan,d et är första gången jag dricker öl på spårvagnen och då har jag ändå bott här i trettio år..."
Ner till Gyllene Prag, Bengts gamla stamställe där han tillbringade mången år i sin ungkarlsperiod. Fick höra många roliga historier om hur det var på sjuttiotalet i Göteborg.
"Det var ju helt absurt ibland...jag fick såna jävla mardrömmar förstår du ibland. Demonjävlar som hoppade runt på täcket och ibland dök morsan upp och pekade med fingret och sa 'fy'! Men men , det kanske är så man blir när man blir bakfull."
Det enda vi gör är att prata musik, konsertminnen och kvinnor.
Vidare hamnade vi på Karlssons Garage, trevligt ställe där jag blev inpytsad med Bengt, hans taxikollega och två andra gamla stötar som hade kunnat läggas i facket ur-göteborgare. En som hette Ragnar tyckte jag borde passat på nere påv arven eftersom jag var 'en bitig jävel'.
Blev även bjuden på en minttu av nån yngre generation alkis för att jag var från Kiruna.
Fantastisk stad.
Gud vad tråkigt jag skriver.
Usch. Borde skriva nåt roligt
Men jag är ingen rolig typ. Jag är döden. Den kalla hårda döden, som väntar runt varje hörn på att ännu en av herrens vilsna själar ska ta ett snesteg och falla handlöst in i mitt svarta nät.
Jag står där och trålar in de skrikande, sargade stackars satarna som ber om nåd och åtminstone en timme till för att ta farväl. Men jag ger inte en extra timme.
Jag skördar, herren sår. Så är det och så skola det förbli.
Jag kommer stå bredvid dig när ditt sita andetag kommer, jag är det sista du kommer se innan ögonen sluts och du känner själen lämna kroppen skrikandes så isande kallt att det sista som händer är att dina ådror isar sig och nackhåren ställer sig upp. Den känslan kommer du ha intill tidens slut.
Ensam kommer du vandra genom skuggans dal ropandes efter en enstaka någon om att du inte vågar ta ett steg till. Men ingen hör, ingen ser, inte ens jag. Jag är då redan långt borta för att hämta nästa enfaldiga människa.
Ensam som aldrig förr kommer du till och med önska att jag var där, mig som du hatar så mycket att DU önskar MIG död. Hahahaha, ack denna ironi.
Ingen hör, ingen ser, ingen kommer.
Ensamhet. Kyla. Bitterhet. Några enstaka tårar du fäller för din egen skull till ingen nytta.
Dina tårar kan inte hjälpa dig nu.
Jag kan inte hjälpa dig nu.
Jag vill inte hjälpa dig ni.
Jag är döden.
Jag och Ogge ska ta oss ner till donken och klämma brunch-burgare.
Det luktar festival i hans brors lägenhet. Och inte vilken festival som helst. Det luktar pridefestival.
Ogges bror är en fantastiskt awesome människa. Majte.
Ett kapitel för sig.
Han ser ut som Pippis pappa. Är lite som Joelbitar.
I helg såg jag honom dansa, det var fantastiskt. Jag önskar fler hade fått se Pippis pappa dansa.
Nu klappar vi ihop här.
Det var inget roligt att skriva idag, förstår inte varför jag gjorde det.
Nåväl, idag bär det av mot Uppsala igen.
Tack Göteborg för denna allt för korta tid.
Vårt förhållande känns som att det aldrig kommer dö men kanske aldrig heller brinna passionsfullt, även om jag alltid känner mig hemma här.
Vi får se, ett frö måste få gro ifred även om man vattnar det ibland och pratar kärvänligt med det. Även om väder och vind biter tag i det ibland, så är det ändå för sig själv som ett frö måste få växa.
Just nu längtar jag inte SÅ mycket hem.
Men jag längtar hem till en famn. Alla behöver en famn att lägga sin trötta kropp i. Nu har jag en i alla fall.
Ett icke-platoniskt förhållande, det uttrycket myntades på Gyllene Kvarn i går av undertecknad. Dags att ringa Svenska Akademin och få patentet fort.
Jag blickar ut genom persiennerna och ser bara skog.
Den ser ut som den där hemma gör.
Men den är ändå så olik.
Det dröjer flera månader för löven att dö.
Havet brusar i närheten,
även fast jag inte hör eller ser.
En stad som sträcker ut sig, men ändå en småstad
som natten aldrig överger.
Det är tyst, men aldrig så tyst
att skotten från skurkarna inte hörs.
Det är lugnt, men aldrig så lugnt
att tryggheten och hjärtat inte störs.
Men ändå så tror jag vi tycker om varandra
du och jag, vi.
Den ene passerar sällan den andre
obemärkt förbi.
Cheesdoodles kan vi väl kallar det...
Hejpa
torsdag 5 mars 2009
olika gator, samma skor
2009-03-05
Nu har jag varit på resande fot ett tag... sen den 19 februari. Vilket borde bli 14 dagar. Jez it iz.
Har velat skriva länge, men utan möjlighet och nu när jag sitter här med dator upp över öronen hemma hos Oggszkij i Bergsjön så kommer det såklart ingenting. Nu ljuger jag. Det kommer ju saker redan medans jag skriver att inget kommer.
Tossigt...
Uppsala började sin gälla gång med ett av kommande många besök på vårat "svarta i uppsala", Storken, mycket trevligt ställe. Dock dyrt, men allt är dyrt här... Eller så är det bara den enkla sanningen att jag inte direkt hittar guldtior i de smutsiga fillifjongerna.
Endast jag och Marcus. Janne avlöste mig i Kiruna och gick in i en WC3-dvala tillsammans med Mårten som knappast kan beskrivas här utan måste lämnas till en högre makt eller större forum.
Inkvarterar mig i alla fall på Rackarbergsgatan 18 i Uppsalas studentstad, Rackarberget.
Får den innerliga lyxen att sova i Jannes sädiga lakan som han lånat av Ida. Hans kudde luktade något otroligt speciellt. Det var sällan jag sov med kudde.
Finner genast lyxen att få röka inomhus. Även om Marcus ord var "man kan ju röka inne ibland" så innebär det röka inomhus (under fläkt) tills han gnäller så mkt att jag måste ta mig ut till balkongen trots allt.
Anywho...
Det märks genast att jag åkt utan pengar. Sjukt skönt är det, jag kan inte köpa saker jag inte behöver när jag inte har pengar som jag behöver.
Alltså går man till arbetsförmedlingen, av någon anledning tror jag ju att vårt leverne i Uppsala kan hålla på något omöjligt vis.
Skrev in mig, började styra med alfa-kassan och frågade runt lite kontakter om jobb...
Vi avnjöt nyss kallt rödvin i muggar utanför the batcave, som Ogge och hans bror kallar den mörka källarlägenheten, haft Velvet Underground i bakgrunden, rökt två camel och lyssnat efter skottlosningar ute i den mörka Bergsjön. Romantisering av dekandens är vrålnice.
...janne kom hem och då började vi dricka sedvanligt. hittade ett uppsalaMommas också, Terassen.
Har bott hos Ludde lite sporadiskt och spenderat många trevliga kvällar ute i Vårdsätra tillsammans med hans alldeles förtjusande familj, flickvän och katter.
Vårdsätra är ett underbart område. När jag blir rik ska jag köpa mitt drömhus därute. Som faktiskt är ett sommarkollo för utvecklingsstörda. Det passar mig, jag är lite som ett sommarkollo/sommarkolli.
Fint beläget vid en schysst strand, med en massa träd runt omkring. En liten grusväg som går ner till ett stort gult hus om givet av två åkrar och en ekallé. Ett mindre rött hus vid en egen brygga med en liten fiskeboda och ett båthus. Några kanoter och annat skit.
Där ska jag ta pension. Dundra runt med min traktor på åkrarna. Köpa några får som får bajsa överallt. En massa stora hundar som håller nasare och tjuvar borta. Alltid ha skarpladdad bössa på verandan och pilsner i kylen. Där skulle jag sitta på sommaren nere på bryggan med fötterna i vattnet och en pipa i käften. Titta på båtarna som skulle raca fram över Mälaren.
Mot kvällen får man dra upp fötterna, elda i bastun. Ringa över någon polare knäcka en pilsner och prata skit tills morgonen gryr.
Ta båten till stockholm på sommaren och jaga skridskoåkare med skotern på vintern.
Ställa ett piano på varje våning, röka där jag känner för det och göra det jag ville när jag ville det.
Mina brorsbarn skulle älska att åka till onkel viktor och springa omkring i all skit.
Morsan och farsan skulle få komma ner och bo över sommaren på ålderns höst. Sola, bada, fiska, och göra sånt de helst gör: röja sly, odla saker, laga saker, bygga saker och bada bastu.
Jag vill jag vill jag vill....
Nåväl.
Vi har jobbat hårt jag och Ludde. Suttit i telefon många dagar mest hela tiden. Ringt till människor vi känner för att få nummer till såna de känner som inte vi känner för att lära känna dem.
Det har till större delen gått bra. Vi har fått många viktiga nummer.
Hjulet snurrar som vanligt, känns varken eller för mig. Just nu iaf, på gott och ont.
Vi fortsatte vår standard på Rackarbergsgatan. Läsa, diskutera poltik, röka, käka, sova, diskutera matematik, spela musik, lyssna på musik, lira schack. Sen kom hyresvärden och tog stolarna (nån dag innan janne kom tror jag). Så vi fick gömma en stol i garderoben, sen köpa en stol på second handbutiken på hörnet. Två stolar och en fåtölj.
That's the furniture. När Janne kom tillbaka flyttade jag in på en vikt madrass i garderoben och spenderade nätterna i fosterställning för att inte frysa.
Lovely.
Ingen av oss har speciellt mycket pengar. Sen kommer en gammal hyresgäst, Ida, och hämtar sina prylar. Vilket lämnar det närmaste ingenting kvar i lägenheten.
I tisdags drog jag och Janne på bistrot. Vi har diskuterat kokainsmuggling från bolivia där en svensk blev satt i ett av de hårdaste fängelsena för just ovanstående brott. Väl i rökrummet där diskussionen pågår som bäst hostar det från soffan.
Det som stiger upp där hade lika gärna kunnat vara en karaktär ur Jack såväl som De kallar oss Mods, även en hjälte. En störtskön kille som raspar fram att han inte kunde undgå att höra oss "prata om gram å såna grejjer" Så han undrar om vi är ute efter att köpa koks, vilket vi inte var. Men han tog sig an oss som sina padawans...nu börjar jag bli full btw, hoppar rätt mycket i mitt skrivande, skrev nyss låttexten lägre ner och hoppade upp hit. Lyssnar Ben E King och ogges pissande på toaletten...anywho, så sa vi att ett gram kokain kostar 8 bolivian, vilket motsvarar 10 kr i sverige, ett gram i sverige kostar 800 kr. Köper man 5 kilo kokain i bolivia skulle det alltså kosta ca 50 000
kr. och i sverige skulle man kunna sälja det för 4 miljoner. En snygg vinst där. Nåväl, han tyckte inte vi borde ge oss in på den banan. Men om vi vill köpa så kan man köpa 50 gram för 500 spänn. Vilket vi fann föga sannolikt.
"asså när man ska köpa koks så äre ingen vits att cocka, köp rejält direkt så blir det billigare"...
Sen skulle han hem och "knulla en fin brud" som han uttryckte det.
Hyresvärden, vi kan kalla honom Pasha, han heter Pasha, hade tjorvat som fan med definitiva utflyttningsdatum.
"Till sommaren måste ni nog flytta" "Nä nog kan ni vara kvar till efter sommaren" och så vidare...
Han höll även på att tjorva som fan med hyran.
Först skulle gubbarna bara betala grundhyran. Sen var det något strul med en hemförsäkring som han inte hade grund för så då höjde han hyran.
Sen lade internet ner, han skulle fixa nytt...gjorde inte det och höjde hyran igen.
Det var i tisdags.
Janne och Marcus flyttade igår.
De körde FightClubstyle, tömde lägenheten, städade (på sitt eget lilla vis), lämnade nycklarna till en granne och drog.
Mailet till värden skrev de på tågstationen en halvtimme innan tåget till Kiruna avgick:
"Vi accepterar inte villkoren. Vi har städat ur lägenheten och flyttat. Nycklarna finns hos grannen nedanför... hälsn Marcus & Janne"
Hardcore.
Jag tog flykt till Ludde, sov där i natt, den lilla tid jag sov.
Vi var och kollade ett band på HiJazz, Tha Callahan, klart värda att kolla upp på myspace. Fick bra kontakt med dom, gav de ett nummer till en kontakt i Umeå och hoppas kunna jobba med dem i framtiden.
Somnade klockan tre, farsan väckte mig klockan fem. Dags att hoppa på bussen in till stan. Internet låg nere när jag väl skulle boka kvällen flre så jag tänkte boka på plats. Då var ju maskinerna trasiga, kundtjänst låg nere så jag fick köpa på tåget. Istället för att det skulle kostat 280 kr, så kostade det 1060 kr. Svinbra start på dagen. Men konduktören var så jävla schysst och bjuckade på en kupong i bistrot, styrde lite rabatter så det var fan NÄSTAN värt det. Att möta människor kan inte mätas i pengar ibland.
Shit happens.
Underbart att träffa min bättre hälft igen.
Vi glassade runt på stan, surrade skit, drack kaffe och träffade andra gamla hälftar. En av dom i alla fall.
In mot ghettot och nu har vi suttit här.
Det är udnerbart. Jag har saknat det här slackandet så OTROLIGT mycket. Inga tar det lugnare än jag och ogge som just nu drick boxvin direkt ur boxen tittandes på Gordon Ramsay och klagar över att han får vi i skägget.
Anekdot: En liten flcika hade stannat upp med sin mamma bredvid ogges brorsa majte, skallig, svart skägg, med en massa stora ringar i öronen och tatueringar...stirrat, pekat och skrikit 'mamma! titta det är pippis pappa!'.
Imorgon är det bautafest på G här i stan och underteckad med sällskap av bättre hälft står på gästlistan. Festen är i ett berg i ett gammalt skyddsrum. Sjukt coolt. Gratis alkohol, me likey.
Ett tips till alla ledsna människor där ute. Serien californication måste ses! Hank Mooney och Lou Ashby is THE men.
Jag skriver igen, uppenbarligen. Mitt begär att skriva brukar sammankopplas med att jag skriver här igen. Jag har skrivit mycket under min tid i uppsala, men även litegrann på vägen mot göteborg. Det känns väldigt bra.
Jag saknar en relation uppe i Kiruna, nej, ingen som någon känner till. Men jag saknar den, såna relationer behövs just nu i mörkret där allt är kallt och hårt.
Framförallt behöver jag den här relationen till mig själv just nu. Jag bryr mig lite om sånt man inte ska bry sig om och fokuserar på sånt som är viktigt. Jobb, pengar, vänner, mig själv, bandet, skrivande, skapande, spelande, familjen ochd et som gör mig lycklig.
Den här tiden har än så länge varit rehab för mig, men snart måste jag åka hem igen. Just nu vill jag inte.
Jag vill stanna i Batcave ett tag. Tyvärr går det inte, så jag får väl dra tillbaka till uppsala, men tror först det blir en avstickare till stockholm. Ska stråla samman med jolla tänkte jag, vill träffa honom bättre och prova jobba med honom. Ska ringa honom på lördag tänkte jag. Ska även ringa carlsson och ragge. Vore kul att se dem igen, ragge var ju min räddare då min senaste resa blev en smula kaotisk där i mitten.
Här är nåt jag skrivit:
lite klyschigt, men vem bryyyyyyr sig egentligen. inte alls klyschigt, sanningen är aldrig klyschig.
Trying my shoes
on different streets
Sleeping on a floor
with borrowed sheets
We haven't held our phone
this long
Without calling just to see
if we're both alone
And I don't miss you
I just think about you
Sometimes
I think time away
is good for me
Different people
is what I need
I don't know
where you are walking
who's hand you're holding
or whom you're talking to
But I don't miss you
I just think about you
Sometimes
Writing something
about myself
Opens thought
I didn't knew I had
Smoking cigarettes
all through the night
Making plans
just waiting for the best flight
away.
And I don't miss you
I'm just thinking about you
Sometimes
Jag tror jag är lite extra glad ikväll. Jag har verkligen saknat Ogge skitmycket. Det här är den bästa dagen på länge, kvalitetstid. Folk förstår inte. Antagligen gör de det.
Jag vill skriva mer, men jag gör nog det sen istället.
Nu vill jag se när ogge lirar streetfighter och dricka mer vin.
Imorgon är det sovmorgon och sen en tillflykt till gröngula-oasen.
Sen går trollen in i berget.
Yesh-mesch!
Hejpa så länge
Nu har jag varit på resande fot ett tag... sen den 19 februari. Vilket borde bli 14 dagar. Jez it iz.
Har velat skriva länge, men utan möjlighet och nu när jag sitter här med dator upp över öronen hemma hos Oggszkij i Bergsjön så kommer det såklart ingenting. Nu ljuger jag. Det kommer ju saker redan medans jag skriver att inget kommer.
Tossigt...
Uppsala började sin gälla gång med ett av kommande många besök på vårat "svarta i uppsala", Storken, mycket trevligt ställe. Dock dyrt, men allt är dyrt här... Eller så är det bara den enkla sanningen att jag inte direkt hittar guldtior i de smutsiga fillifjongerna.
Endast jag och Marcus. Janne avlöste mig i Kiruna och gick in i en WC3-dvala tillsammans med Mårten som knappast kan beskrivas här utan måste lämnas till en högre makt eller större forum.
Inkvarterar mig i alla fall på Rackarbergsgatan 18 i Uppsalas studentstad, Rackarberget.
Får den innerliga lyxen att sova i Jannes sädiga lakan som han lånat av Ida. Hans kudde luktade något otroligt speciellt. Det var sällan jag sov med kudde.
Finner genast lyxen att få röka inomhus. Även om Marcus ord var "man kan ju röka inne ibland" så innebär det röka inomhus (under fläkt) tills han gnäller så mkt att jag måste ta mig ut till balkongen trots allt.
Anywho...
Det märks genast att jag åkt utan pengar. Sjukt skönt är det, jag kan inte köpa saker jag inte behöver när jag inte har pengar som jag behöver.
Alltså går man till arbetsförmedlingen, av någon anledning tror jag ju att vårt leverne i Uppsala kan hålla på något omöjligt vis.
Skrev in mig, började styra med alfa-kassan och frågade runt lite kontakter om jobb...
Vi avnjöt nyss kallt rödvin i muggar utanför the batcave, som Ogge och hans bror kallar den mörka källarlägenheten, haft Velvet Underground i bakgrunden, rökt två camel och lyssnat efter skottlosningar ute i den mörka Bergsjön. Romantisering av dekandens är vrålnice.
...janne kom hem och då började vi dricka sedvanligt. hittade ett uppsalaMommas också, Terassen.
Har bott hos Ludde lite sporadiskt och spenderat många trevliga kvällar ute i Vårdsätra tillsammans med hans alldeles förtjusande familj, flickvän och katter.
Vårdsätra är ett underbart område. När jag blir rik ska jag köpa mitt drömhus därute. Som faktiskt är ett sommarkollo för utvecklingsstörda. Det passar mig, jag är lite som ett sommarkollo/sommarkolli.
Fint beläget vid en schysst strand, med en massa träd runt omkring. En liten grusväg som går ner till ett stort gult hus om givet av två åkrar och en ekallé. Ett mindre rött hus vid en egen brygga med en liten fiskeboda och ett båthus. Några kanoter och annat skit.
Där ska jag ta pension. Dundra runt med min traktor på åkrarna. Köpa några får som får bajsa överallt. En massa stora hundar som håller nasare och tjuvar borta. Alltid ha skarpladdad bössa på verandan och pilsner i kylen. Där skulle jag sitta på sommaren nere på bryggan med fötterna i vattnet och en pipa i käften. Titta på båtarna som skulle raca fram över Mälaren.
Mot kvällen får man dra upp fötterna, elda i bastun. Ringa över någon polare knäcka en pilsner och prata skit tills morgonen gryr.
Ta båten till stockholm på sommaren och jaga skridskoåkare med skotern på vintern.
Ställa ett piano på varje våning, röka där jag känner för det och göra det jag ville när jag ville det.
Mina brorsbarn skulle älska att åka till onkel viktor och springa omkring i all skit.
Morsan och farsan skulle få komma ner och bo över sommaren på ålderns höst. Sola, bada, fiska, och göra sånt de helst gör: röja sly, odla saker, laga saker, bygga saker och bada bastu.
Jag vill jag vill jag vill....
Nåväl.
Vi har jobbat hårt jag och Ludde. Suttit i telefon många dagar mest hela tiden. Ringt till människor vi känner för att få nummer till såna de känner som inte vi känner för att lära känna dem.
Det har till större delen gått bra. Vi har fått många viktiga nummer.
Hjulet snurrar som vanligt, känns varken eller för mig. Just nu iaf, på gott och ont.
Vi fortsatte vår standard på Rackarbergsgatan. Läsa, diskutera poltik, röka, käka, sova, diskutera matematik, spela musik, lyssna på musik, lira schack. Sen kom hyresvärden och tog stolarna (nån dag innan janne kom tror jag). Så vi fick gömma en stol i garderoben, sen köpa en stol på second handbutiken på hörnet. Två stolar och en fåtölj.
That's the furniture. När Janne kom tillbaka flyttade jag in på en vikt madrass i garderoben och spenderade nätterna i fosterställning för att inte frysa.
Lovely.
Ingen av oss har speciellt mycket pengar. Sen kommer en gammal hyresgäst, Ida, och hämtar sina prylar. Vilket lämnar det närmaste ingenting kvar i lägenheten.
I tisdags drog jag och Janne på bistrot. Vi har diskuterat kokainsmuggling från bolivia där en svensk blev satt i ett av de hårdaste fängelsena för just ovanstående brott. Väl i rökrummet där diskussionen pågår som bäst hostar det från soffan.
Det som stiger upp där hade lika gärna kunnat vara en karaktär ur Jack såväl som De kallar oss Mods, även en hjälte. En störtskön kille som raspar fram att han inte kunde undgå att höra oss "prata om gram å såna grejjer" Så han undrar om vi är ute efter att köpa koks, vilket vi inte var. Men han tog sig an oss som sina padawans...nu börjar jag bli full btw, hoppar rätt mycket i mitt skrivande, skrev nyss låttexten lägre ner och hoppade upp hit. Lyssnar Ben E King och ogges pissande på toaletten...anywho, så sa vi att ett gram kokain kostar 8 bolivian, vilket motsvarar 10 kr i sverige, ett gram i sverige kostar 800 kr. Köper man 5 kilo kokain i bolivia skulle det alltså kosta ca 50 000
kr. och i sverige skulle man kunna sälja det för 4 miljoner. En snygg vinst där. Nåväl, han tyckte inte vi borde ge oss in på den banan. Men om vi vill köpa så kan man köpa 50 gram för 500 spänn. Vilket vi fann föga sannolikt.
"asså när man ska köpa koks så äre ingen vits att cocka, köp rejält direkt så blir det billigare"...
Sen skulle han hem och "knulla en fin brud" som han uttryckte det.
Hyresvärden, vi kan kalla honom Pasha, han heter Pasha, hade tjorvat som fan med definitiva utflyttningsdatum.
"Till sommaren måste ni nog flytta" "Nä nog kan ni vara kvar till efter sommaren" och så vidare...
Han höll även på att tjorva som fan med hyran.
Först skulle gubbarna bara betala grundhyran. Sen var det något strul med en hemförsäkring som han inte hade grund för så då höjde han hyran.
Sen lade internet ner, han skulle fixa nytt...gjorde inte det och höjde hyran igen.
Det var i tisdags.
Janne och Marcus flyttade igår.
De körde FightClubstyle, tömde lägenheten, städade (på sitt eget lilla vis), lämnade nycklarna till en granne och drog.
Mailet till värden skrev de på tågstationen en halvtimme innan tåget till Kiruna avgick:
"Vi accepterar inte villkoren. Vi har städat ur lägenheten och flyttat. Nycklarna finns hos grannen nedanför... hälsn Marcus & Janne"
Hardcore.
Jag tog flykt till Ludde, sov där i natt, den lilla tid jag sov.
Vi var och kollade ett band på HiJazz, Tha Callahan, klart värda att kolla upp på myspace. Fick bra kontakt med dom, gav de ett nummer till en kontakt i Umeå och hoppas kunna jobba med dem i framtiden.
Somnade klockan tre, farsan väckte mig klockan fem. Dags att hoppa på bussen in till stan. Internet låg nere när jag väl skulle boka kvällen flre så jag tänkte boka på plats. Då var ju maskinerna trasiga, kundtjänst låg nere så jag fick köpa på tåget. Istället för att det skulle kostat 280 kr, så kostade det 1060 kr. Svinbra start på dagen. Men konduktören var så jävla schysst och bjuckade på en kupong i bistrot, styrde lite rabatter så det var fan NÄSTAN värt det. Att möta människor kan inte mätas i pengar ibland.
Shit happens.
Underbart att träffa min bättre hälft igen.
Vi glassade runt på stan, surrade skit, drack kaffe och träffade andra gamla hälftar. En av dom i alla fall.
In mot ghettot och nu har vi suttit här.
Det är udnerbart. Jag har saknat det här slackandet så OTROLIGT mycket. Inga tar det lugnare än jag och ogge som just nu drick boxvin direkt ur boxen tittandes på Gordon Ramsay och klagar över att han får vi i skägget.
Anekdot: En liten flcika hade stannat upp med sin mamma bredvid ogges brorsa majte, skallig, svart skägg, med en massa stora ringar i öronen och tatueringar...stirrat, pekat och skrikit 'mamma! titta det är pippis pappa!'.
Imorgon är det bautafest på G här i stan och underteckad med sällskap av bättre hälft står på gästlistan. Festen är i ett berg i ett gammalt skyddsrum. Sjukt coolt. Gratis alkohol, me likey.
Ett tips till alla ledsna människor där ute. Serien californication måste ses! Hank Mooney och Lou Ashby is THE men.
Jag skriver igen, uppenbarligen. Mitt begär att skriva brukar sammankopplas med att jag skriver här igen. Jag har skrivit mycket under min tid i uppsala, men även litegrann på vägen mot göteborg. Det känns väldigt bra.
Jag saknar en relation uppe i Kiruna, nej, ingen som någon känner till. Men jag saknar den, såna relationer behövs just nu i mörkret där allt är kallt och hårt.
Framförallt behöver jag den här relationen till mig själv just nu. Jag bryr mig lite om sånt man inte ska bry sig om och fokuserar på sånt som är viktigt. Jobb, pengar, vänner, mig själv, bandet, skrivande, skapande, spelande, familjen ochd et som gör mig lycklig.
Den här tiden har än så länge varit rehab för mig, men snart måste jag åka hem igen. Just nu vill jag inte.
Jag vill stanna i Batcave ett tag. Tyvärr går det inte, så jag får väl dra tillbaka till uppsala, men tror först det blir en avstickare till stockholm. Ska stråla samman med jolla tänkte jag, vill träffa honom bättre och prova jobba med honom. Ska ringa honom på lördag tänkte jag. Ska även ringa carlsson och ragge. Vore kul att se dem igen, ragge var ju min räddare då min senaste resa blev en smula kaotisk där i mitten.
Här är nåt jag skrivit:
lite klyschigt, men vem bryyyyyyr sig egentligen. inte alls klyschigt, sanningen är aldrig klyschig.
Trying my shoes
on different streets
Sleeping on a floor
with borrowed sheets
We haven't held our phone
this long
Without calling just to see
if we're both alone
And I don't miss you
I just think about you
Sometimes
I think time away
is good for me
Different people
is what I need
I don't know
where you are walking
who's hand you're holding
or whom you're talking to
But I don't miss you
I just think about you
Sometimes
Writing something
about myself
Opens thought
I didn't knew I had
Smoking cigarettes
all through the night
Making plans
just waiting for the best flight
away.
And I don't miss you
I'm just thinking about you
Sometimes
Jag tror jag är lite extra glad ikväll. Jag har verkligen saknat Ogge skitmycket. Det här är den bästa dagen på länge, kvalitetstid. Folk förstår inte. Antagligen gör de det.
Jag vill skriva mer, men jag gör nog det sen istället.
Nu vill jag se när ogge lirar streetfighter och dricka mer vin.
Imorgon är det sovmorgon och sen en tillflykt till gröngula-oasen.
Sen går trollen in i berget.
Yesh-mesch!
Hejpa så länge
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)