Berget som bygger oss

2013-01-11

02.36

Jag bad en att säga till mig vad jag ska skriva om. Jag har känt att jag vill skriva nåt, och enklast har oftast varit att sätta sig med den blanka sidan och börja fylla den med svarta krumelurer som inte vill bliva sturer. Men det kan också vara skönt ibland att få direktiv, eller rättare sagt, en gnista. Något som tänder och triggar viljan att skriva. Inspirationen ska man väl kalla det, men min rädsla att använda mig av ur mitt perspektiv billiga och enkla uttryck förbjuder mig att använda såna ord. Men likväl står det där i alla fall.

Jag ombads att skriva om Umeå, där jag är nu. Jag, i Umeå. Direkt vrider man och vänder på vad man ska skriva om det. Det finns faktiskt rätt mycket att skriva om även om jag bott här väldigt kort tid, och faktiskt inte hunnit, eller snarare inte velat uppleva särskilt mycket än så länge av denna stad.

Hur står den sig mot Kiruna? Vem är jag här? Vad är Umeå för mig?

Redan nu har jag slutet av den här korta berättelsen inom mig. Det är ju det man ska ha när man improviserar och skjuter från höften. En början och ett slut, vägen dit är oväsentlig. Kanske blir det bra, kanske inte. Vem bryr sig egentligen?

Men jag ska inte skriva om Umeå.

Jag ska skriva om min vän. Min alldeles speciella vän. Nu tror du som gav mig direktiven i skrivandet att jag ska skriva om dig, men det ska jag inte. HA! Och nu ler du för att du tyckte jag var rolig, och så kanske du blir lite generad för att lilla du trodde jag skulle skriva om dig. Men icke, hur kunde du tro en sån sak. Näääää det blir du inte.

Faktum är att jag skulle kunna skriva spaltmeter om dig, särskilt med tanke på vad du gör i ditt liv just nu. Det är så spännande och glädjande. Men inte den här gången. Jag behöver inte beskriva dig som vän i ord, för oss brukar det räcka med blickar, höjda ögonbryn och ett skratt.
Nej, idag ska jag skriva om en annan vän. (Och jag har skrivit om dig tidigare så nöj dig för helvete)

Det är på många sätt svårt för mig att titta in i ditt huvud. Du är kanske den bästa lögnaren jag känner, eller kanske den som är bäst på att dölja sina lögner. Kanske är det för att du inte ljuger överhuvudtaget.

Kanske är det för att när du talar sanning så försöker jag förstå, och kan väl på nåt sätt relatera till en uns av det du säger. Jag kan förstå att dina tankar finns, för jag har också haft dem. Men våra bakgrunder till tankarna är helt olika. Och dina är ibland så hemska att jag behöver en kudde. Hemska men ändå inspirerande. På så många sätt. Här sitter du ändå och lever, lever som man ska. Lever som man bör, inte som du lär, men som man kanske bör. Som om nästa dag är den sista lediga dagen på semestern.

 Det är underbart när man lär känna en människa mer och mer. När man upptäcker att man bara skrapat på ytan av någon som man håller väldigt mycket av, att det finns mycket kvar att lära sig och upptäcka. Det är otroligt glädjande och berikande.

Att man också får möjlighet att visa vilken god vän man själv är, att man ger uttryck för sin uppskattning av vännen. Att jag får visa att jag faktiskt också finns här. Allting jag har råd att ge, kan du få om du vill, jag vet ju såväl att mellan oss jämnar det alltid ut sig.

Och det bästa är att ingen av oss behöver be om det. Det kommer lite spontant sådär. Det är väldigt skönt att ha en vän som man inte behöver säga nåt till. En vän som bara ”aha ok jag hajar, håll käft nu” utan att säga nåt. Utan att man behöver ta fram det där jobbiga ur skallen och sätta fysiska ord och volym på dem. Det är förstått, uppfattat, klart slut.

Men när du mår dåligt, och när det är något jag kan göra åt det, men det är inte det rätta att göra varför jag bör låta bli, då knyter jag näven så hårt i att knogarna blöder. Jag önskar jag fick slå dem blodiga istället för att tyst se dem blöda.

Att blöda i tystnad är det värsta en människa ska behöva utstå, även om det lilla man blöder då kanske håller borta Stockholms Blodbad the sequal, men ändå. Just då finns det inget som gör så ont som de blödande knogarna, men det är bara att bita ihop tills tandkött och läppar blöder istället. Fast även såna gånger kan epitetet ”bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen” få en helt annan innerbörd. Jag antar att du vet vad du gör så jag får väl hålla mig.

Ingen så fin som du ska behöva vara ledsen, alla fula kan ta och dela på din ledsamhet istället. Men till skillnad från de som vältrar sig och får näring av sitt fördärv och sina satans jävlar så knäpper du bort dem, skakar på huvudet och fortsätter klättra. Upp mot toppen av det ditt eget berg.

Alla klättrar mot sin egen topp, det är ju vida känt. För vissa är det bara en liten kulle, för andra är det en hel bergskedja fylld av stormar, stora monster och små, elaka gubbar och gummor.

Det som kanske skiljer oss från varandra är att många ger upp och stannar halvvägs upp. De kanske inte ens är medvetna om att de ens har klättrat, de har bara stannat på en plats för att brisen från klipporna är förjävla bekväm just där. Andra är medvetna om att de stannat för att de helt enkelt inte orkar klättra längre. Det som är gemensamt för de som stannar är att det måste finnas någon som klättrar bredvid, förvisso mot sin egen topp, men ändå med styrkan att ta den andra som stannat i handen, på ryggen eller släpa upp dem den sista biten. Tyvärr är dessa några i för många fall den som stannats barn, som kanske själva också stannar i den förjävla bekväma brisen och historien upprepar sig. Sen till slut kommer nästa Hitler, Stalin eller Maud Olofsson. Nja kanske inte så drastiskt, men i alla fall, till slut ligger ett helt släkte och fläktas av den brisande vinden och har aldrig tagit itu med den jobbiga klättringen. Ilskan och besvikelsen förs över på generation till generation.

Men alla stannar på samma ställe. Kanske, bara kanske, finns det någon som fortsätter klättra och lämnar de förlorade bakom sig. Fortsätter klättra helt ensam. Alldeles ensam.

Det finns även dem som inte har en liten kulle att klättra upp. De som klättrar genom en hel bergskedja. Full av allt möjligt hemskt. Men fortsätter klättra. Fast beslutna att nå toppen. Att se hela världen lägga sig som ett dåligt sytt lapptäcke under sig. Att kunna sträcka sig upp och snurra norrskenet som sockervadd runt fingret. Kanske bara för att tänka ”Jaha, det var det, då klättrar jag väl ner igen”. Men de har klättrat färdigt. De är till freds. De vågade klättra klart, de orkade klättra klart.

Tro mig, ingen, absolut ingen klarar något sådant själv. Förmodligen har det varit en hel expedition av människor som vägrat ge upp. Längst med vägen har flera bara velat lägga sig ner och dö. Eller hittat en förjävla skön bris från klipporna. Men det har alltid funnits någon som hojtat ”fortsätt för helvete”. Fortsätt eller dö, du dör i alla fall själsligt.

Det finns även de som klättrar för långt. Som bara fortsätter och fortsätter, kanske försent inser de att de klättrat förbi toppen och nu är långt uppe bland molnen. Då är det förvisso enklare att bara hasa ner och nöja sig. Nöja sig och må bra.

Du är en sån som aldrig ger upp, som är fast besluten att nå din topp, trots att så många före dig stannat på bara en tredjedel av vägen. Här är du nu, klättrandes med alla dem bakom dig.

Men vi är också här, på varsitt berg klättrar vi alla. Uppåt och uppåt, tills vi når toppen.

Vi kommer se varandra från varandras toppar och vinka till varandra. Du kommer lysa klarare än solen. Det är du, klarare än solen.

 

Och så Umeå. Jag och Umeå. Här kommer slutet som vi jobbat oss fram mot. Kort och koncist.

I Kiruna lurade döden, just nu lurar döden där.
Här känns det som att kärleken lurar bakom varje hörn.


Over and out

Mitt liv är nu

2012-12-17

Midnatt alldeles strax.
TV'n går i bakgrunden, Anton och Seb tittar på nåt nonsens med Tim Roth.
Det här kommer vara ett sånt där alldagligt skrivande, inga konster, inga trix. Faktiskt har jag inte ägnat den här sidan en tanke på länge. Än en gång har den inte behövts, och den behövs nog inte nu heller. Den bara dök upp i tanken, för det pockar på att nåt måste lämna fingrarna.

Igår var jag på stan, julklappsjakt med Nina, jaga jaga liten klapp. Jag hittade till den ömma modern, som är julklappsoffret det här året. Dags att gå och fika snart, men först in på Lagerhaus, otroligt meningslös affär men chefen skulle titta.
På väg ut ser jag att en av kassörskorna var ruskigt söt, en såndär som får en att gå tyst och vrida på huvudet som en uggla. Jag kunde inte sluta tänka på henne, och ångrade bittert att jag helt enkelt inte bara sagt till henne att jag tyckte hon var söt.
Nåväl, hemåt igen. Men hon försvann inte ur skallen, och det var mindre hon som tog plats där utan tanken att jag borde sagt det till henne. Det skulle ju knappast skada, såvida hon inte var vansinnig och dödar folk som ger komplimanger, som alla i Kangos. Jag tänkte på henne hela kvällen, och bestämde mig helt enkelt för att "Imorgon åker jag tillbaka till stan, och är hon där så går jag in och säger till henne det jag skulle sagt idag.".

Idag, tillbaka på stan. Jag har ju såklart inte sagt något om uppdraget, det är nog jobbigt i sig. Och blir inte bättre av att en hejarklack stämmer upp i sång. Det här kan te sig lite löjligt, som att jag målat upp värsta bilden av det. Det har jag också, det här är en av de jobbigaste sakerna i mitt liv. Jag törs inte, det vrider sig tills det gör ont och jag ger upp. Så har det alltid varit. Jag törs inte för jag duger inte, jag målar upp hånleendet och hånskrattet, vilken tonart skrattet har och hur ögonen sneddar sig till förbarmande och ett raljerande "Ojoj kära lilla du, här är du allt ute och cyklar enhjuling tror jag" studsar in och ut genom öronen.
Men det är ju bara en komplimang. Det är ju bara en snäll sak. Något som kommer göra henne glad, och som kommer göra dig starkare. Du ska inte fria till och befrukta henne där inne i affären medan du skriver på ert gemensamma huslån. Du ska bara säga att du tyckte hon var söt och undra om hon skulle vilja gå och ta en fika nångång.
En vilt främmande människa som du ger en komplimang, som minst blir hon glad, som mest får du lära känna en ny människa som inte är främmande nåt mer. Som allra mest stärker du den svaga bärande väggen som bär upp hela det här skrangliga I-orhuset du kallar din kropp och själ.

Första svängen är hon inte där, tar en kopp kaffe med Seb, Tom och Jacke och när de ska gå och göra sina ärenden går jag tillbaka. Nu står hon där, i kassan. Jag står säkert i tjugo minuter, en halvtimme, inne på Lagerhaus. Hon tar emot kunder omvartannat, ibland blir det luckor. Helvetets helvetesmänniskor, brinn upp och försvinn, stick iväg och handla nånannanstans. Klarar jag verkligen att göra det här i kassan när det står en massa folk bakom? Jag kan ju knappt stå upprätt som det är nu. Klockan går. Sebastian ringer, parkeringstiden går ut snart, jag har bilnyckeln, han bär på ett piano (inte ett fullstort). Tiden går. Jag måste göra det här. Jag måste göra det här nu, annars kommer jag bli så jävla besviken på mig. Hon lämnar kassan och går mot personalrummet, går förbi mig, och in genom dörren som går i lås. Adjöken adjö ditt frö. Fem minuter kvar tills tiden går ut. Är hon bara på toa så borde hon ju komma snart. Såvida hon inte är en långsittare som alla andra jag känner, fast då kanske hon mer än gärna sällar sig till min bekantskapskrets; långsittarna.
Ja skratta du inombords Mattsson, men här står du, 12 år igen och törs inte. Du törs inte, fast samma tid har gått igen. 12 år har gått och nu står du här igen. Du vågade inte då heller, du var ensam med dig själv och din skam för att du inte tordes. Men det här är anorlunda, förstå det, hon kommer bli glad och du kanske aldrig ser henne igen. Det här är inte som där uppe, här skrattar inte folk åt en, inte ens bakom ens rygg.
Hon kommer ut.

Hej!
Hej!
Ursäkta, jag var in här igår, ocheee..ja..alltså, jag brukar inte göra så här, men jag tycker du är så himla söt. Jag tänkte på det hela dagen igår att jag borde sagt det, för jag tycker man ska göra det om man tycker sånt. Det kan ju göra personen glad.
Oj! Menar du det, men gud vad snällt.
Ja alltså, sen tänkte jag om du kanske skulle vilja ta en kaffe nångång eller nåt?
Ja alltså, det är så att jag har en respektive, en sambo. Men du det här var typ bland det finaste jag varit med om. Såhär har aldrig nån gjort för mig förut.
Men tack, alltså, tack det gör inget med fikan, det kändes bra för mig att göra det här. Jag kände att jag ville göra det. Och att åtminstone göra dig glad.
Ja men det förstår jag att du ville, det var verkligen supermodigt av dig. Och jag blev jätteglad, du gjorde verkligen min dag. Tack så jättemycket.
Du, tack själv, det här kändes verkligen jättebra. Hejdå!
Hejdå!

Ett leende, en hand på överarmen, sen var det över.
Kanske i särklass en av de större stunderna i mitt liv. In på Lagerhaus gick en 12-åring, ut kom en 24-åring. Jag är så stolt över mig själv, den här texten ska jag alltid ta fram om jag inte vågar nåt. Om jag inte törs. Om jag känner mig som en 12-åring. Då ska jag tänka att en gång vågade jag, och det gjorde inget alls att det inte blev någon fika. Det blev en livserfarenhet som stärkte mig, armerade mig med stål, guld och diamanter. I ben, själ och hjärta.
Och jag gjorde en annan människas dag. Hon kan förhoppningsvis glädjas åt det fler gånger.
Tack kära du, och du är jag. Och tack du tjejen, jag hoppas jag aldrig får veta vem du är, men vi kanske ses nångång. Då ska jag le mot dig igen, för du är söt och nu vet du att jag tycker det och då kan du tänka, han tycker att jag är söt.
Den här texten är bara till mig. Tack.


Mitt liv är nu
http://www.youtube.com/watch?v=BWH76_6mW7A


Over and out

Sura gubben möter världens största idiot

2012-11-02

02.27

Ibland blir jag sådär folkilsk. Nästan som en hund som aldrig haft med annat folk än sin ägare att göra, ägaren ifråga är då såklart en sur gubbe. Ensam, sur gubbe som ändå sköter sig själv exemplariskt.

Det är som att han och hunden räknat ut summa, kvot och hela alltet: Alla är idioter. Alla är dumma i huvudet. Alla är jobbiga. Alla är tråkiga. Alla är försumbara. Sen kommer då följdfrågan och det filosofiska djupet i det hela. Kan det vara så att: Jag är en idiot. Jag är dum i huvudet. Jag är jobbig. Jag är tråkig. Jag är försumbar. ?.

Det är ju självklart att det är så, en hel värld kan ju inte vara helt urblåst som ett vindspel, bara trala la liksom. Det är ju jag som är en idiot och jag som är i vägen.

Ibland när jag hör folk prata och hela konversationen är så genomsyrad av dumhet att det nästan rinner på golvet vill jag säga: ” Ursäkta om jag kommer och stör här i er lilla privata orgie av dumhet. Men ni förstår att snart rinner det ut på golvet och då kan det te sig så tokigt att nån mindre uppmärksam person halkar på all er dumhet och blir lika dum själv. Det vill vi ju inte riskera, så om ni kan stänga era munnar, gå hem och tänka över ert liv med en ny livsriktning i den ena handen och en jättestor och farlig kanon i andra handen så kan ni välja att ta en ny livsriktning eller bara blåsa skallen av er. Allt det eller så kan ni bara gå upp i rök nu på sekunden. Eller så gör jag det så slipper jag genomlida fler såna här situationer.” Men det säger jag såklart inte. För jag vet ju att det är jag som är den största idioten i hela djurparken som ens snappar upp vad andra pratar om. För att min lunch, handling, promenad, busstur eller vad det nu handlar om är så fruktansvärt innehållslös att min hjärna väljer att peka ut nån annan som en idiot för att slippa stå ut med min egen idioti.

Det är som en försvarsmekanism, som en skunk. Man sprutar ut lite illaluktande rök på någon så alla ska tro att det är den personen som luktar och inte jag, jag luktar lite mindre illa, men hade den andra personen inte varit helt täckt av stank så hade min stank fått tapeterna att rulla ner och gå hem.

 

I alla fall. Nu är jag sådär folkilsk igen. Det kommer i perioder, jag är en periodare. Undras hur många nyanser mitt sinne har. Arg. Glad. Skapande. Förgörande. Romantiskt. Snäll. Dum. Elak. Lat. Och allt där emellan. Vem ska nånsin stå ut med mig? Om jag nångång hittar en partner kommer jag vara livrädd för den personen. För den personen måste ju vara helt vansinnig, schizofren och alldeles alldeles underbar för att orka stå ut med mig. Fast egentligen är det nog jag som har svårast att stå ut med mig själv.

 

Jag skriver mycket nu i alla fall. Mycket mycket mycket. Och blandat. Och jag har idéer på nya saker hela tiden, det bästa med idéerna att de känns klara i mitt huvud. Som att de redan är nedskrivna, och det ter ju sig inte till vanligheten. De är ju självklart inte klara rent fysiskt. Men bara att de är klara rent psykiskt är ju ett sånt sjumilakliv framåt. Vanligtvis är de inte ens halvfärdiga i mitt huvud utan bara en grå liten gröt av konsonanter och vokaler, med en och annan melodi.

Jag börjar hitta mitt sätt att skriva på svenska. Och det kom bara av att lyssna och titta på en liten film. Sen började tanken ta form.

Varför skriver jag inte som jag skriver vanligt, helt enkelt? Jag är ju duktig på att skriva vanligt, jag kan skriva vackert, roligt, argt och intressant. När jag skriver vanligt. När jag skrivit låtar tidigare har de varit så otroligt dumt komplicerade, mitt tänk alltså, inte låtarna, de har bara varit dåliga.

Nu känns de bra och enkla på nåt sätt, eller inte bra än, men bättre. De är ju som sagt bara färdiga rent psykiskt. När de sen blir klara fysiskt får vi se om det bara är ännu ett bottennapp eller starten på den otroliga vandringen.

 

För faktum är att det har varit två jobbiga veckor. Eller jobbig månad kanske. Jag har tänkt mycket på vad jag skriver och vad vi skriver och vad jag vill göra och vad vi vill göra. Ibland blir jag rädd för att jag känner mig så osäker. Sen kan jag bli säker igen. Och det är just det att jag aldrig väger över på någon av de sidorna som gör mig lite rädd. Att jag är så obalanserad.

Det är inte roligt, det är oroligt, när det är oroligt.

 

Mitt i alltihopa kan det finnas folk som läser av mig. Jag ser på dem att de bara ser rakt igenom mig, de fattar på nåt sätt. Då blir jag nästan arg, för då känns det som att jag inte vill det. Jag vill inte att nån ska särskåda mig och bara ”ahaaa det är så det ligger till”. Då stänger jag dörren, subtilt men hårt utav bara helvete ibland.

Jag kan egentligen bara säga ”sluta läs av mig”, men det är ju superkorkat. Verkligen. Jag känner ibland att just då är jag en sån där som bara suttit och gjort fåniga hattar genom hela skolan, utan att lära mig nåt, bara gjort fåniga hattar för olika tillfällen när min dumhet saknar ord. Och för att på nåt sätt kunna förtydliga den kan jag ta på mig nån av mina fåniga hattar.

Jag har gjort jättemånga såna.

Det känns jobbigt att jag är sån, men jag kan inte rå för det. Förlåt kära du, den här gången var det du som fick dörren i ansiktet. Det är några andra före dig som också fått den dörren. Men dom skiter jag fan i nu, dom är också dumma i huvudet. Men det är inte du. Du är snäll och jag tycker om dig. Hoppas du hinner läsa det här innan du spöar mig. Så kanske du inte slår lika hårt. Man slår inte de med glasögon, inte så hårt i alla fall. Eller var det tvärt om?

Jaja, glöm inte att jag är världens största idiot bara.

 

Jag växlar med att skriva de, dem och dom ser jag. Som en jävla idiot. Ja, vad var det jag sa.

 

Jag har haft många jobb i mina korta da’r. Jag är inte gammal men vissa jobb har fått mig att åldras i förtid, tappa håret av den outsägliga leda de bringat. Nästintill lealös har jag känt mig. Nu jobbar jag med människor igen vilket är det mest givande arbete i alla fall jag kan ha. Där det antingen handlar om att berika en människas dag eller att lära någon nånting, så de ka glädjas åt kunskap, så som jag själv kan.

Men jag begriper inte att vissa jobb kan finnas. Att man kan gå till samma ställe och göra samma sak, varje dag, för ingenting. En dålig lön och ett resultat. En organisation, en chef eller en styrelse, eller en kund som är helt meningslös. En fläck i historien där men efter 25 år, om man orkat härda ut, hållit tyst och inte blivit utfasad, blir en guldklocka och ett trevligt kort. Sen vid pension är man den där som ingen förstår hur de ska klara sig utan, men efter en månad är man bara den där som ingen trodde de skulle klara sig utan men som de klarade sig alldeles utmärkt utan. Man är ett fikabröd från en avtackning, kvar i kylen i fikarummet tills det börjar mögla. Man kastas ut med allt annat skräp från de före detta kollegornas smaklösa färdigmatsluncher. Man är en sopa och man har kastat bort hela sitt liv.

Så ville jag inte bli, och så ska jag inte bli. När jag får jobba med människor, som jag får nu, känner jag att varje dag gör skillnad för mig och de jag jobbar med. Ni som inte gjort det, ni borde göra det, när ni hittar rätt i ert arbete med människor, inom vilken bransch det än må vara. Så kommer ni alltid vilja jobba där. Till slut kommer det inte finnas några meningslösa jobb kvar.

Jag kommer för alltid vara en bra magister till mina före detta elever. Sträng, men snäll och rättvis. Och nån de lärde sig nånting av. Nu är jag personlig assistent och där kommer jag alltid vara en snäll och pratig kille som tycker om att skoja, men som samtidigt är noggrann och tydlig.

Nån som man blir glad av att se.

Inte ett namn på ett papper i en personalrulla. Där det spelar roll att jag är den jag är. Inte ett ställe där den jag är inte är väsentligt, så läge produktionen rullar.

Meningslösa jobb kan fan fara åt helvete.

 

Och sen är det ju alla människor som bara pratar, pratar, pratar och pratar och gör och gör och gör och inte gör och inte gör och inte gör. Som inte tänker, aldrig lär sig och bara är dumma i huvudet. Alla ni måste fan sluta med det. Jag får eksem i hela hjärnan. Jag försöker att stänga av hela systemet, det blir bara kuk i hela systemet. Så är det. Och jag försöööööökeeeeeer att släppa bort allt. Men vissa saker kan bara inte försvinna ut genom motsatt öra från vart det åkt in.

Och ja, jag vet att jag är den största idioten. Men jag är medveten om det, kung av alla idioter. Men ni är mina undersåtar och tillsammans kommer vi inte ens kunna erövra Island. Vi kommer inte ens erövra Dalsland. Vi kommer inte ens kunna erövra Boden. Se där har ni tre helt meningslösa platser vi aldrig kommer kunna erövra, för vi är såna idioter. Jag är den störste, men ni är fan också smittade av idiot-sjukan.

Jag mår illa över TV’n, musiken, tidningarna, radion, datorn och på alla ställen där idioter skrålar ut sin idioti. Jag stänger in mig på mitt rum, sorterar mina kläder, dagdrömmer om att ha råd att köpa ett skrivbord, vattnar min kaktus och röker genom vädringsluckan för att slippa lämna rummet och känna lukten av rutten hjärna som genomsyrar hela världen. Här inne stinker min egna ruttna hjärna så mycket att den dödar all annan lukt. Där kommer lösning på intimtvätt, tandborstning och allmän tvagning, luktar min hjärna så illa känner jag inte det andra.

Här kommer jag ruttna bort i min egen avföring. Hellre det än att mitt huvud exploderar av all dumhet som vill tränga sig in dit. Eller avrättning när jag går bärsärk och tar ihjäl en hel buss, ett helt fik eller en hel gata och polisen tar mig. Avrättning på plats. Men de kommer vara så dumma att de skjuter fel, förlamar mig från nacken och neråt. Mitt straff är att fram till min 147’e födelsedag då jag lyckas köra ner min rullstol för en trappa lyssna på idioter utan att kunna köra iväg, hålla för öronen eller säga nånting. Bara sitta där, stirra galet och dregla så mycket jag bara kan i hopp om att dreglet ska dränka mig inifrån. Det är därför kollin kan dregla så mycket, de vill drunkna och slippa lyssna på alla idioter i världen, TV’n, datorn, radion, tidningarna och i musiken.

Så kommer det bli.

Man vänjer sig, det blir nog en kaffe och en cigarett.

 

Amen, här är Olle Ljungström och Kjell Höglund.

http://www.youtube.com/watch?v=av0c0iiX7cc
http://www.youtube.com/watch?v=k_AYOwFY3dQ

 

Over and out

Från en av dom som värmer

2012-10-17

För dig

Om jag ändå kunde fatta

Om jag kunde förstå
Om jag kunde sträcka mig så långt
Om jag ändå kunde nå

Jag skulle rusa jämns med tågen

Jag skulle simma ända fram
Jag skulle irra genom skogen
Jag skulle ljuga utan skam

Det skulle aldrig va’ nån fara

Jag skulle göra det för dig
Jag skulle göra det igen
För det skulle du ha gjort för mig
 

Jag skulle slåss, jag skulle sparka

Jag skulle ha en vilja av stål
Jag skulle vända andra kinden till
Jag skulle resa mig på två 

Jag kommer alltid kunna skratta

Jag kommer säga sanningen
Jag kommer gråta genom nätter
Jag kommer finnas nu och sen

Det skulle aldrig va’ nån fara

Jag skulle göra det för dig
Jag skulle göra det igen
För det skulle du ha gjort för mig

Jag har inte slutat lyssna

Jag är tyst för att jag hör
Att någon söker mina tankar
Och inte tycker att jag stör

Jag har inte alls förändrats

Jag är glad, för jag förstår
Att nån blir glad om jag ringer
Som hörs och undrar hur jag mår

Det var aldrig någon fara
Jag behöver inte ändra mig
Det och hundra andra saker
Är sånt som jag har lärt av dig

 

Over and out

...och se dig gå

2012-10-16

En kväll i lägenheten, igår faktiskt, satt jag och bläddrade som man gör. Sådär som det blir ibland, man har inget särskilt för sig och bläddrar runt bara. Planlöst roterande, eller nåt sånt.

Men så hittar jag din röst där, i lurarna, långt in i gömmorna. Helt plötsligt var du där, jag som nästan glömt hur du lät. Men rösten var omisskännelig. Det lite släpiga och alltid lite osäkra. Som om du var rädd för att säga fel hela tiden. Du låter nog så för att du alltid har en gliring till övers till nån som råkar säga lite fel, och du är rädd att hamna där själv. Det gör inget i och för sig, alla gör ju sig lustiga över någon någon gång, så länge det inte blir en vana är det väl acceptabelt.

Men när jag hörde din röst fylldes jag av en massa. Som när man kommer hem till en gammal kompis och känner hur det luktar hemma hos denne. Det luktar ju alltid speciellt hemma hos dem man känt sen man var liten. Luktsinnet och hjärnans förmåga att spara sånt, koppla samman, är ju så mycket starkare när man är liten. När man känner en sådan doft när man är vuxen kan en massa minnen väckas till liv. Det gjorde det nu också.

Egentligen är väl inte minnena så flyktiga, inte så gamla. Men de hade ändå gått in och lagt sig i arkivet med allt annat som dyker fram då och då. Där låg du nu med allt det andra. Och det slog mig när jag hörde din röst, trots allt vi gått igenom och hur du påverkat mig så har jag aldrig skrivit om dig. Jag har skrivit om ganska många faktiskt, men aldrig direkt om dig. Någon enstaka text som kanske halvt kängats emot dig, men aldrig som jag gör nu.

Och på nåt sätt känns det som ett bokslut. Fast ett sånt kommer väl aldrig mellan oss, när det väl borde ha kommit ett kom det aldrig och jag fruktar att det nu är försent. Eller det är väl inte försent, men det hade varit så mycket enklare då.

Och kanske bäst för oss alla. Att det kom ett enkelt och klart bokslut. Men med dig var det ju aldrig enkelt. Men det var faktiskt du som gjorde det svårare än det behövde vara. Du såg allt som ett nederlag istället för en lärdom. Och du retade ju dig så mycket på mig. Men vi hade det där mellan oss i alla fall. Det där som många inte har. En kemi som kunde skära genom sten, stål, sax och påse.

Den kemin är kanske borta, jag vet inte. Det var så längesen vi pratade och olyckligtvis senast så fördes talet genom andra. Fast jag helst bara hade velat prata med dig. Vara med dig och förstå dig och att du kanske skulle förstå mig.

Jag önskar att jag inte varit så ung och dum, att vi inte varit det och att det hade kunnat bli bäst för alla. Istället för att du ska bli ett minne som en gammal doft man både ler och grinar åt.

Jag skrev faktiskt om dig omgående efter att ha hört din röst igår. Direkt skrev jag bara ner rader, inte för att användas, så bra blev de inte, men ändå. Det är de första raderna jag skrivit om dig, som varit direkt riktade mot dig. Mot dig och mig och mot oss. Som jag hoppas att det kan bli en vacker dag.

Att vi kanske ses igen och kan möta blicken, att alla minnen ska skölja över oss och att vi kan le mot varandra. Att den där kemin kan komma tillbaka och återigen skära genom allt.

För den skar egentligen bara genom oss. Två elefanter i en porslinsbutik. Jag var den största elefanten och det var helt enkelt för att jag inte fann mig i att du vägrade. Du vägrade förstå. Fast jag vägrade ju förstå lika mycket. Det är ju så man gör när man är ung, ställer sig på tå mot varandra och ser vem som sänker sig först.

Det är märkligt ändå. Att jag kunde glömma dig så fort, undrar om du glömde mig lika fort. Jag gick vidare rakt in i ett äventyr som inte liknar något annat i mitt liv och du gick in i ditt. Ditt äventyr är nog lika stort och hisnande, men någon annanstans.

Jag undrar om du tänker på mig ibland i alla fall, och vad du tänker då. Är du arg? Eller ledsen? Eller kanske glad för du tänker samma sak som mig, att vi bara var unga och borde ha gjort annorlunda. Vi är inte så gamla nu heller, men man blir ju visare med åren. Och förstår att även den största sak blir mindre under tidens tand. Droppen urholkar stenen, till syvende och sist.

Kanske möts vi någon gång och ser varandra som vad vi är. En kemi som skär genom sten, stål, sax och påse. Men då skär vi inte genom varandra längre utan allt dåligt som varit.

Jag hoppas du har det bra, i vilket fall som helst, och att du också kan glömma.

Jag har skrivit om dig nu i alla fall.

Over and out

Varför varför varför och kanske därför

2012-09-17

Jag undrar vad jag tänker. Vad är det som händer med mig? Varför händer det? Varför åker allt omkring fast det känns som att allt landar på samma ställe hela tiden? Hamnar allt där bara för att få hamna nånstans? En klump i magen som försvinner, för att snabbt komma tillbaka. Varför? Varför kommer den dit överhuvudtaget? Jag reagerar helt oresonligt. Hjärnan förstår att det är oresonligt men fortsätter snurra. Runt, runt, runt. Klumpen blir större, större och större. Försvinner. Kommer tillbaka. Blir större, större och större. Försvinner. Kvar blir bara jag. Och hela tiden flyger tankarna kors och tvärs.

När jag anstränger mig för att vara ”vanlig” får jag ont. Det gör ont i huvudet, ont i käkarna, som att någon bänder upp dem från en sur-mun till en vanlig mun. Aldrig till ett leende, det är för jobbigt. Det är som att jag har träningsvärk i huvudet för att jag anstränger mig så hårt för att det inte ska märkas. Sen orkar jag inte mer, blir trött och måste vila. Kroppen sjunker ihop som en gamling. Jag tappar hållningen helt. Varför?

Varför hamnar tankarna på samma ställe hela tiden? Och varför väcks klumpen så fort allt det där blir påtagligt? ”Det där” förresten, varför kan jag inte bara säga som det är? Varför? För att det inte går, det går inte att säga som det är för jag vet inte. Jag vet inte om klumpen växer för att tankarna hittat nånstans att landa. En orsak till felet. Vems fel? Vilket fel? Varför?

Hamnar dom där för att dom inte har nån annanstans att hamna just nu?

Eller hamnar dom där för att det är så?

Hamnar dom där för att det är där dom ska hamna och det är därför klumpen växer?

För att det inte finns någon annanstans dom kan hamna. I mitt fall kan jag faktiskt inte vara säker. Jag hatar det. Jag hatar det så mycket. Att aldrig veta riktigt noga. Att aldrig vara säker.

”Känslorna styr tankarna, inte tvärtom.” så sas det. Svängningarna som ska gå lagom smäller till och hoppar som en seismograf vid en jordbävning med 9.9 på richterskalan. Långt ner. Högt upp. Långt ner. Högt upp. Långt ner. Högt upp. Pang säger det, sen går linjen rakt igen. Som när hjärtat slutar slå och EKG’t piper sin långa signal.

Hjärnan känns som en jordbävning, eller en aktiv vulkan. När som helst kan det smälla till och i samma sekund styrs tankarna av känslorna. Inte tvärtom. Man kan inte längre tänka och bli rosig om kinderna eller nedstämd. Tvärt om. Helt tvärt emot vad som är menat. Som ett freak som trotsar naturens lagar.

En som går i taket utan att veta om att det är omöjligt.

Som flyger utan att veta att det inte går.

Med andra ord, tankarna kanske är helt oresonliga, men man vet det inte än. Eller så är de det. Eller inte.

Här sitter jag och bara trotsar all min egen logik ikväll. Jag borde kanske ha suttit med Tetris istället, med min ljudbok och bara stirrat på klossarna som ska hamna på plats. Men jag vill inte vara ensam ikväll, jag orkar det inte. Och jag har ingen annanstans att gå. Jag skulle ha ringt farmor som jag brukar, så hon kan prata bort alla tankar ur mitt huvud. Så jag bara kan lyssna.

Jag måste prata med någon om det här tror jag. Nån som inget vet. Som inte har en aning om nånting. Som bara kan lyssna så jag får låta de där orden lämna min mun och höra dom själv. Hur låter dom? Låter dom rätt eller låter dom fel? Dom ÄR fel men LÅTER dom fel eller rätt? Och jag måste säga det när jag inte mår så här för som det är nu spelar dom ingen roll. För nu vet jag inte. Nu vet jag ingenting. När ska jag nånsin få veta nånting? När ska jag nånsin förstå mig själv? Och hur hur HUR blev jag så här? Var jag alltid så här eller blev jag så här? Vems fel var det? Var det mitt fel? Var det ingens fel? Är det fel eller är det inget att göra åt?

Jag är bara så trött på att inget veta.

En helt opartisk någon. Kanske i en affär. Kanske på banken. Kanske på bussen. Nån bara nån, här kan man ju kanske göra sånt. Eller så får jag åka till en ännu större stad och bara haffa nån.

”Ursäkta mig, jag måste få kolla en sak med dig, har du tid en sekund?”

Medan jag sitter här och skriver om det så realiseras kaoset. Stormen som väntar utanför fönstret. Stormen. Hah. Lustigt.

Det enda bra som kanske skulle spela nån roll just nu blir värsta tänkbara storm. Som kommer riva sönder hela världen och inte lämna en endaste överlevande. Där kommer jag sitta i mitten och bara se en sargad, söndrad värld.

Vad är det jag inte vet? Jag vet inte hur jag ska formulera mig.

Det här är en utmaning, formuleringen. Antagen.

Vad är det jag inte vet?

Jag vet inte om min klump blir så stor för att jag är så glad över att veta att jag duger precis som jag är. Att när jag är så här så är jag inte själv. Mina tankar snurrar förvisso ensamma, men inte helt. Aldrig helt ensamma, även fast bara jag når dom. Dom kan vara som ett roulettbord. Jag satsar allt på rött, men det blir bara svart.

Att inte veta om det jag känner, min klump i magen, mina tankar som snurrar som ett roulettbord är sanna eller falska. Det vet inte jag. Eller så vet jag. Det vet jag inte.

När allting dalar vet jag inget. När strecket blir rakt igen kanske jag vet. Då har jag inte tänkt så mycket på det. Faktiskt inte så mycket. Då har det flutit på.

Det här sista stycket har legat längst ner på sidan hela tiden. Det har som väntat på att få ligga sist och avsluta det här.

Jag skäms. Skäms över mig själv. Allt jag vill är att kunna återta hållningen när jag vill och känna lite lugn och ro. Gaska upp mig, skaka som en hund så man blir torr. Men idag och igår var det nog värre än många gånger tidigare. Jag undrar varför och undrar om det var så klokt att åka hit.

Jag trodde jag hade glömt hur det var. Det kanske jag har också. Jag vet ju inget. Men är det såhär vill jag inte vara med.

Over and out

Bla bla bla

2012-09-16

03.50

Tänker, och tänker, och tänker.
Men.
Tänker bara fel, och fel, och fel, och fel.


Tänker, och tänker, och tänker.
Men.
Tänker bara fel, och fel, och fel, och fel.

Och ännu mera fel.

Och ännu mera fel.


Over and out