Berget som bygger oss

2013-01-11

02.36

Jag bad en att säga till mig vad jag ska skriva om. Jag har känt att jag vill skriva nåt, och enklast har oftast varit att sätta sig med den blanka sidan och börja fylla den med svarta krumelurer som inte vill bliva sturer. Men det kan också vara skönt ibland att få direktiv, eller rättare sagt, en gnista. Något som tänder och triggar viljan att skriva. Inspirationen ska man väl kalla det, men min rädsla att använda mig av ur mitt perspektiv billiga och enkla uttryck förbjuder mig att använda såna ord. Men likväl står det där i alla fall.

Jag ombads att skriva om Umeå, där jag är nu. Jag, i Umeå. Direkt vrider man och vänder på vad man ska skriva om det. Det finns faktiskt rätt mycket att skriva om även om jag bott här väldigt kort tid, och faktiskt inte hunnit, eller snarare inte velat uppleva särskilt mycket än så länge av denna stad.

Hur står den sig mot Kiruna? Vem är jag här? Vad är Umeå för mig?

Redan nu har jag slutet av den här korta berättelsen inom mig. Det är ju det man ska ha när man improviserar och skjuter från höften. En början och ett slut, vägen dit är oväsentlig. Kanske blir det bra, kanske inte. Vem bryr sig egentligen?

Men jag ska inte skriva om Umeå.

Jag ska skriva om min vän. Min alldeles speciella vän. Nu tror du som gav mig direktiven i skrivandet att jag ska skriva om dig, men det ska jag inte. HA! Och nu ler du för att du tyckte jag var rolig, och så kanske du blir lite generad för att lilla du trodde jag skulle skriva om dig. Men icke, hur kunde du tro en sån sak. Näääää det blir du inte.

Faktum är att jag skulle kunna skriva spaltmeter om dig, särskilt med tanke på vad du gör i ditt liv just nu. Det är så spännande och glädjande. Men inte den här gången. Jag behöver inte beskriva dig som vän i ord, för oss brukar det räcka med blickar, höjda ögonbryn och ett skratt.
Nej, idag ska jag skriva om en annan vän. (Och jag har skrivit om dig tidigare så nöj dig för helvete)

Det är på många sätt svårt för mig att titta in i ditt huvud. Du är kanske den bästa lögnaren jag känner, eller kanske den som är bäst på att dölja sina lögner. Kanske är det för att du inte ljuger överhuvudtaget.

Kanske är det för att när du talar sanning så försöker jag förstå, och kan väl på nåt sätt relatera till en uns av det du säger. Jag kan förstå att dina tankar finns, för jag har också haft dem. Men våra bakgrunder till tankarna är helt olika. Och dina är ibland så hemska att jag behöver en kudde. Hemska men ändå inspirerande. På så många sätt. Här sitter du ändå och lever, lever som man ska. Lever som man bör, inte som du lär, men som man kanske bör. Som om nästa dag är den sista lediga dagen på semestern.

 Det är underbart när man lär känna en människa mer och mer. När man upptäcker att man bara skrapat på ytan av någon som man håller väldigt mycket av, att det finns mycket kvar att lära sig och upptäcka. Det är otroligt glädjande och berikande.

Att man också får möjlighet att visa vilken god vän man själv är, att man ger uttryck för sin uppskattning av vännen. Att jag får visa att jag faktiskt också finns här. Allting jag har råd att ge, kan du få om du vill, jag vet ju såväl att mellan oss jämnar det alltid ut sig.

Och det bästa är att ingen av oss behöver be om det. Det kommer lite spontant sådär. Det är väldigt skönt att ha en vän som man inte behöver säga nåt till. En vän som bara ”aha ok jag hajar, håll käft nu” utan att säga nåt. Utan att man behöver ta fram det där jobbiga ur skallen och sätta fysiska ord och volym på dem. Det är förstått, uppfattat, klart slut.

Men när du mår dåligt, och när det är något jag kan göra åt det, men det är inte det rätta att göra varför jag bör låta bli, då knyter jag näven så hårt i att knogarna blöder. Jag önskar jag fick slå dem blodiga istället för att tyst se dem blöda.

Att blöda i tystnad är det värsta en människa ska behöva utstå, även om det lilla man blöder då kanske håller borta Stockholms Blodbad the sequal, men ändå. Just då finns det inget som gör så ont som de blödande knogarna, men det är bara att bita ihop tills tandkött och läppar blöder istället. Fast även såna gånger kan epitetet ”bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen” få en helt annan innerbörd. Jag antar att du vet vad du gör så jag får väl hålla mig.

Ingen så fin som du ska behöva vara ledsen, alla fula kan ta och dela på din ledsamhet istället. Men till skillnad från de som vältrar sig och får näring av sitt fördärv och sina satans jävlar så knäpper du bort dem, skakar på huvudet och fortsätter klättra. Upp mot toppen av det ditt eget berg.

Alla klättrar mot sin egen topp, det är ju vida känt. För vissa är det bara en liten kulle, för andra är det en hel bergskedja fylld av stormar, stora monster och små, elaka gubbar och gummor.

Det som kanske skiljer oss från varandra är att många ger upp och stannar halvvägs upp. De kanske inte ens är medvetna om att de ens har klättrat, de har bara stannat på en plats för att brisen från klipporna är förjävla bekväm just där. Andra är medvetna om att de stannat för att de helt enkelt inte orkar klättra längre. Det som är gemensamt för de som stannar är att det måste finnas någon som klättrar bredvid, förvisso mot sin egen topp, men ändå med styrkan att ta den andra som stannat i handen, på ryggen eller släpa upp dem den sista biten. Tyvärr är dessa några i för många fall den som stannats barn, som kanske själva också stannar i den förjävla bekväma brisen och historien upprepar sig. Sen till slut kommer nästa Hitler, Stalin eller Maud Olofsson. Nja kanske inte så drastiskt, men i alla fall, till slut ligger ett helt släkte och fläktas av den brisande vinden och har aldrig tagit itu med den jobbiga klättringen. Ilskan och besvikelsen förs över på generation till generation.

Men alla stannar på samma ställe. Kanske, bara kanske, finns det någon som fortsätter klättra och lämnar de förlorade bakom sig. Fortsätter klättra helt ensam. Alldeles ensam.

Det finns även dem som inte har en liten kulle att klättra upp. De som klättrar genom en hel bergskedja. Full av allt möjligt hemskt. Men fortsätter klättra. Fast beslutna att nå toppen. Att se hela världen lägga sig som ett dåligt sytt lapptäcke under sig. Att kunna sträcka sig upp och snurra norrskenet som sockervadd runt fingret. Kanske bara för att tänka ”Jaha, det var det, då klättrar jag väl ner igen”. Men de har klättrat färdigt. De är till freds. De vågade klättra klart, de orkade klättra klart.

Tro mig, ingen, absolut ingen klarar något sådant själv. Förmodligen har det varit en hel expedition av människor som vägrat ge upp. Längst med vägen har flera bara velat lägga sig ner och dö. Eller hittat en förjävla skön bris från klipporna. Men det har alltid funnits någon som hojtat ”fortsätt för helvete”. Fortsätt eller dö, du dör i alla fall själsligt.

Det finns även de som klättrar för långt. Som bara fortsätter och fortsätter, kanske försent inser de att de klättrat förbi toppen och nu är långt uppe bland molnen. Då är det förvisso enklare att bara hasa ner och nöja sig. Nöja sig och må bra.

Du är en sån som aldrig ger upp, som är fast besluten att nå din topp, trots att så många före dig stannat på bara en tredjedel av vägen. Här är du nu, klättrandes med alla dem bakom dig.

Men vi är också här, på varsitt berg klättrar vi alla. Uppåt och uppåt, tills vi når toppen.

Vi kommer se varandra från varandras toppar och vinka till varandra. Du kommer lysa klarare än solen. Det är du, klarare än solen.

 

Och så Umeå. Jag och Umeå. Här kommer slutet som vi jobbat oss fram mot. Kort och koncist.

I Kiruna lurade döden, just nu lurar döden där.
Här känns det som att kärleken lurar bakom varje hörn.


Over and out