Mitt liv är nu

2012-12-17

Midnatt alldeles strax.
TV'n går i bakgrunden, Anton och Seb tittar på nåt nonsens med Tim Roth.
Det här kommer vara ett sånt där alldagligt skrivande, inga konster, inga trix. Faktiskt har jag inte ägnat den här sidan en tanke på länge. Än en gång har den inte behövts, och den behövs nog inte nu heller. Den bara dök upp i tanken, för det pockar på att nåt måste lämna fingrarna.

Igår var jag på stan, julklappsjakt med Nina, jaga jaga liten klapp. Jag hittade till den ömma modern, som är julklappsoffret det här året. Dags att gå och fika snart, men först in på Lagerhaus, otroligt meningslös affär men chefen skulle titta.
På väg ut ser jag att en av kassörskorna var ruskigt söt, en såndär som får en att gå tyst och vrida på huvudet som en uggla. Jag kunde inte sluta tänka på henne, och ångrade bittert att jag helt enkelt inte bara sagt till henne att jag tyckte hon var söt.
Nåväl, hemåt igen. Men hon försvann inte ur skallen, och det var mindre hon som tog plats där utan tanken att jag borde sagt det till henne. Det skulle ju knappast skada, såvida hon inte var vansinnig och dödar folk som ger komplimanger, som alla i Kangos. Jag tänkte på henne hela kvällen, och bestämde mig helt enkelt för att "Imorgon åker jag tillbaka till stan, och är hon där så går jag in och säger till henne det jag skulle sagt idag.".

Idag, tillbaka på stan. Jag har ju såklart inte sagt något om uppdraget, det är nog jobbigt i sig. Och blir inte bättre av att en hejarklack stämmer upp i sång. Det här kan te sig lite löjligt, som att jag målat upp värsta bilden av det. Det har jag också, det här är en av de jobbigaste sakerna i mitt liv. Jag törs inte, det vrider sig tills det gör ont och jag ger upp. Så har det alltid varit. Jag törs inte för jag duger inte, jag målar upp hånleendet och hånskrattet, vilken tonart skrattet har och hur ögonen sneddar sig till förbarmande och ett raljerande "Ojoj kära lilla du, här är du allt ute och cyklar enhjuling tror jag" studsar in och ut genom öronen.
Men det är ju bara en komplimang. Det är ju bara en snäll sak. Något som kommer göra henne glad, och som kommer göra dig starkare. Du ska inte fria till och befrukta henne där inne i affären medan du skriver på ert gemensamma huslån. Du ska bara säga att du tyckte hon var söt och undra om hon skulle vilja gå och ta en fika nångång.
En vilt främmande människa som du ger en komplimang, som minst blir hon glad, som mest får du lära känna en ny människa som inte är främmande nåt mer. Som allra mest stärker du den svaga bärande väggen som bär upp hela det här skrangliga I-orhuset du kallar din kropp och själ.

Första svängen är hon inte där, tar en kopp kaffe med Seb, Tom och Jacke och när de ska gå och göra sina ärenden går jag tillbaka. Nu står hon där, i kassan. Jag står säkert i tjugo minuter, en halvtimme, inne på Lagerhaus. Hon tar emot kunder omvartannat, ibland blir det luckor. Helvetets helvetesmänniskor, brinn upp och försvinn, stick iväg och handla nånannanstans. Klarar jag verkligen att göra det här i kassan när det står en massa folk bakom? Jag kan ju knappt stå upprätt som det är nu. Klockan går. Sebastian ringer, parkeringstiden går ut snart, jag har bilnyckeln, han bär på ett piano (inte ett fullstort). Tiden går. Jag måste göra det här. Jag måste göra det här nu, annars kommer jag bli så jävla besviken på mig. Hon lämnar kassan och går mot personalrummet, går förbi mig, och in genom dörren som går i lås. Adjöken adjö ditt frö. Fem minuter kvar tills tiden går ut. Är hon bara på toa så borde hon ju komma snart. Såvida hon inte är en långsittare som alla andra jag känner, fast då kanske hon mer än gärna sällar sig till min bekantskapskrets; långsittarna.
Ja skratta du inombords Mattsson, men här står du, 12 år igen och törs inte. Du törs inte, fast samma tid har gått igen. 12 år har gått och nu står du här igen. Du vågade inte då heller, du var ensam med dig själv och din skam för att du inte tordes. Men det här är anorlunda, förstå det, hon kommer bli glad och du kanske aldrig ser henne igen. Det här är inte som där uppe, här skrattar inte folk åt en, inte ens bakom ens rygg.
Hon kommer ut.

Hej!
Hej!
Ursäkta, jag var in här igår, ocheee..ja..alltså, jag brukar inte göra så här, men jag tycker du är så himla söt. Jag tänkte på det hela dagen igår att jag borde sagt det, för jag tycker man ska göra det om man tycker sånt. Det kan ju göra personen glad.
Oj! Menar du det, men gud vad snällt.
Ja alltså, sen tänkte jag om du kanske skulle vilja ta en kaffe nångång eller nåt?
Ja alltså, det är så att jag har en respektive, en sambo. Men du det här var typ bland det finaste jag varit med om. Såhär har aldrig nån gjort för mig förut.
Men tack, alltså, tack det gör inget med fikan, det kändes bra för mig att göra det här. Jag kände att jag ville göra det. Och att åtminstone göra dig glad.
Ja men det förstår jag att du ville, det var verkligen supermodigt av dig. Och jag blev jätteglad, du gjorde verkligen min dag. Tack så jättemycket.
Du, tack själv, det här kändes verkligen jättebra. Hejdå!
Hejdå!

Ett leende, en hand på överarmen, sen var det över.
Kanske i särklass en av de större stunderna i mitt liv. In på Lagerhaus gick en 12-åring, ut kom en 24-åring. Jag är så stolt över mig själv, den här texten ska jag alltid ta fram om jag inte vågar nåt. Om jag inte törs. Om jag känner mig som en 12-åring. Då ska jag tänka att en gång vågade jag, och det gjorde inget alls att det inte blev någon fika. Det blev en livserfarenhet som stärkte mig, armerade mig med stål, guld och diamanter. I ben, själ och hjärta.
Och jag gjorde en annan människas dag. Hon kan förhoppningsvis glädjas åt det fler gånger.
Tack kära du, och du är jag. Och tack du tjejen, jag hoppas jag aldrig får veta vem du är, men vi kanske ses nångång. Då ska jag le mot dig igen, för du är söt och nu vet du att jag tycker det och då kan du tänka, han tycker att jag är söt.
Den här texten är bara till mig. Tack.


Mitt liv är nu
http://www.youtube.com/watch?v=BWH76_6mW7A


Over and out