Att skriva vanligt

2010-07-13


Jag tänker bara skriva vanligt. Inga verser, texter, mindre historier eller liknande som tidigare lagts upp. Jag tänker inte sluta skriva så, å nej, bara inte skriva så nu. Faktum är att den senaste tidens skrivande som så har återgett mig skaparglädje på många plan och effektiviserat mitt tankesätt angående skrivande. Genom ett pressande av text antingen i olika berättarformer, ”novell”aktigt. Jag vill inte kalla det noveller, jag tycker det är en otroligt löjlig benämning på ett skrivande av mig som gemene man inte är författare. Att jag skulle kalla det noveller vore mer som att fiska efter någon slags statusstämpel som kreativ person, vilket inte behövs, det syns ju klart och tydligt i texterna att jag är kreativ. Nej jag kallar de hellre ”längre texter”, det som kan ses som ”dikter” (ännu löjligare, jag skulle aldrig kalla det dikter, Leonard Cohen skriver dikter, Pär Lagerkvist skriver dikter) är för mig ”texter” och det som är låttexter är låttexter. Oftast ofärdiga.
Det är MITT begär för bekräftelse som får mig att lägga upp detta, det framförallt men också glädjen i att visa upp det jag skapat. Att det finns där, att det kommit från mig och att jag är stolt över det.

Vem skulle vilja läsa om mitt liv? Ett tämligen ointressant liv som mest består av rep, lathet och spontanumgängen vem som helst råkar ut för. Jag tror personligen att sånt jag skriver i stil med det jag lagt upp, förutom ”texterna” som lätt blir tråkiga, är mer intressant än att läsa om vad jag har för kläder på mig då min klädstil inte heller är någon kioskvältare. Jag skulle aldrig läsa om en sån som mig, däremot skulle jag intresseras av det kreativa som får personen att vilja skriva ”offentligt”, hur offentligt man nu kan kalla Internet. Vem hittar hit egentligen? Driver kreativiteten någon att skriva som så här? Eller är det bara begäret att vara nåt man inte är?

Jag har snubblat över några deformerade stubbar i blogosfären på mina vandringar i Internets lustgård. Vissa av dem önskar man verkligen en ironisk grundmening, tyvärr är så sällan fallen. Vilket gör det ännu roligare att läsa. Felstavat, svåra (i all välmening och i god tro poetiska bilder) bilder och allmän löjedom. Jag skriver högtravande endast på grund av att inte falla på eget grepp.
Det som gör det hela ännu roligare är att se personer som följer dessa bloggar. Fantastiskt. Detta är humor på högsta nivå, människor som uppenbarligen är i en så total avsaknad av liv att man vänder sig till någon som skriver om sina kläder som om det vore jordens salt. Detta är fantastiskt o ni som voro hitsnubblade eller känner till adressen.

Dessa personer vill jag sätta mig bland och lyssna på deras konversation, särskilt de som är jämngamla med mig själv. När man är fjorton år så ska inte livet cirkulera kring annat än en själv och det som gör ens dag. Dock ter det sig märkligt att livet för en 20-25 åring inte räcker längre än näsan. Det roar mig, vissa blir arga, men jag skrattar bara. De måste ha placerats här på jorden för att vi som kan se det roliga ser det roliga. De andra som blir arga är minst lika löjeväckande som de glansögda bisittarna vid skärmarna, följandes orden av en som inte kan uttrycka sig i skrift.

En vacker dag kommer vi skratta alla åt det här. Förhoppningsvis. Fast egentligen, det glädjer de som skriver och de som läser. De som läser giver bekräftelse till de som skriver som skriver för att de kräver bekräftelse. De som gillar att bli arga kan bli arga på de som skriver och läser. Vi som skrattar åt sådant som här ovan får något att skratta åt. Alla blir glada.

Det skall tilläggas att jag innerligt önskar att världen räcker längre än näsan för de som snart skall hjälpa detta samhälle framåt. Vi kommer ha pinsamt lite nytta av kännedomen om den nya Twilightfilmen, de nya jeansen, den nya ski-doomodellen och liknande information när vi står på avgrundens rand med en utsliten hemtjänstpersonal, en ökad främlingsfientlighet, växande allmän dumhet och ändrande av grundlagar utan vår vetskap.

Däremot får de obrydda till slut nog och några kliver ifrån, börjar bry sig och de som redan bryr sig bryr sig mer. Det ena tar ut det andra.
Så jag säger bara: Fortsätt skriva! Jag får nåt att skratta åt, någon får nåt att vara arg på, någon får nåt att läsa och någon får sin bekräftelse. Så länge man stillar sitt begär hålls doktorn på mottagningen.

Kom bara ihåg att vad som är viktigt för en är oviktigt för en annan. Man kan hjälpas åt bägge hållen. Jag väljer att betrakta för tillfället. Stå vi sidan av och invänta kärleken, i vilken form den nu må uppstå.


Avslutningsvis: "Killar killar! Pungen först!"

Over and out

efter en helg

2010-06-13

inatt ska jag inga frågor ställa
jag ska låta dig vara
jag ska bara säga som det är
om du vill får du svara

Ibland så står man där med snoppen i brevinkastet

2010-06-11


I dagens arla morgontimmar
har jag funderat
vad jag gör för fel
varför det inte är reparerat

min tilltro, kärlek, självförtroende
varför vill de inte vara hela?
jag får inget känna
jag får inget dela

men jag vill
med dig
om du vill
med mig


Over and out

Med tiden i stormens öga

2010-05-25

Det skakade i golvet, ett dovt muller av skratt, prat och rop försökte klämma sig genom betongväggen. Vissa ord gick fram mer än andra men det gick knappt att urskilja vad som sades, fast det var inget han önskade heller. Han ville bara vara ifred just nu, samla sig, dricka en öl och röka en cigarett. Kanske en kopp kaffe också. Han var trött, sov alldeles för lite men hade ”lärt sig att leva med det”. Det gick i vågor under dagen, morgonen kunde vara hur lätt som helst eller hur svår som helst men han ville ändå stiga upp tidigt. Dagarna försvann nog fort utan att man trynade bort timmar och minuter i sängen. Därefter kom det småsmällar av trötthet under dagens gång, för att helt försvinna på kvällen och natten när han ville vara trött. När dörren stängdes och pratet dog bort så började tankarna fara ut i världen, både hans egen och den med andra delade.
Där kunde han stanna hela natten, det var inte ovanligt att totalsömnen, med smålurar under dagen inräknade, låg på tre till sex timmar. Detta pågick tills kroppen tog slut och han kunde sova upp till två dagar i sträck.

Kaffet smakade skit, det brukade det göra på såna här ställen. Folk hade inte tid att fokusera på att koka gott kaffe, han brukade koka själv men orkade inte idag. Mullret från väggen hade inte avtagit, snarare tilltagit, likaså skakningarna i golvet. Han försökte att tänka på annat, ögonen fastnade på glöden från cigaretten som sakta drog sig ner mot filtret, röken steg mot ingenting. Snirklade sig och tvinnande sig kring sig själv. Han lyfte cigaretten mot munnen men fokus stannade på samma ställe där cigaretten varit. Tankarna for iväg igen.

Han undrade om de visste att han satt där på andra sidan väggen. De som utlöste mullret och skakandet i golvet. Att han satt där och undrade om han egentligen borde sitta där, han kanske ville vara någon annanstans. Satt han där och väntade av rätt anledning? Han hade suttit på olika platser runt om i världen, ibland vid en liknande vägg och hört samma sorl. Fast språken varit olika så var det ändå samma sorl, sorlet hade inget speciellt land eller tunga.
Han hade suttit där tidigare och med ett leende på läpparna lyssnat efter ord och ibland hört några. Han hade känt en känsla av spring i benen som hos en liten pojke som väntar på att skoldagen ska ta slut och man får springa ut i solen, regnet, snön eller hur vädret nu kunde vara. Bara ut där man hör hemma.
Han hade glatts åt att sitta där, i stormens öga, dock ändå medveten om turbulensen runt omkring. Medveten om vad som förväntades av honom, av de bakom och den sorlande massan som, med åren, alltmer växt till en i hans ögon omöjligt stor skara.

Med tiden kom rynkor runt ögonen, ett knä som kunde hugga till ibland från en gammal olycka i skogen, något försämrad hörsel. Men framförallt så kom frågor med tiden. I 25 år hade han suttit och lyssnat på sorlet och med tiden så hade springet i benen avtagit först till en lätt rush, vidare till en rask promenad och tillslut ett sakta lunkande. Han frågade sig vart det där springet tagit vägen. När exakt började den känslan som varit en sådan morot försvinna, och VARFÖR började den försvinna?

Mest troligt avtog den till en början av rutin, som vilket jobb som helst. Allt är ju spännande i början, även om början var spännande längre än de andra jobben han haft. Fast hur man än vrider och vänder på det, och hur pass annorlunda rutinen är så blir det till sist en rutin i alla fall. Det är väl människans natur? Att springa i hjulet tills gängorna lossnar och man måste leta sig ett nytt hjul, eller tills man faller död ner och någon annan tar plats i hjulet.. Morgonen randas, när den nu gör det spelar ingen roll, det är fortfarande morgon. Ögonen slås upp och den sista sömnen gnuggas ur, människan sätter sig upp. Skådar runtom sig i rummet för att lokalisera platsen efter flyktvägar, kanske fönstret? Nej, det är för enkelt. Människan klär sig, vilken typ av kläder varierar. Människan inmundigar frukost, kanske, han brukade själv sällan äta frukost. Hans frukost bestod allt som oftast av tandkräm från tandborsten, vatten från duschen, kaffe och cigaretter. Ibland fick frukost-TV räcka.
Människan tar sig till jobbet och gör bort mellan åtta och tolv timmar innan det är dags att ta sig hem igen. Dessa åtta till tolv timmar spenderas mest troligt med något som människan inte direkt prioriterar i sitt liv, vilket har en tendens att göra det ”tråkigt”. I hans fall hade det inte varit så tidigare, men nu var det som vilket jobb som helst: Trist.
Människan äter middag, spenderar tid med eventuell familj, vänner och hobby. Somnar och vaknar på samma sätt som dagen innan. Varje dag, förutom då människan är ledig då människan gör något annat på rutin. Utom han, han var aldrig ledig.

Han åt, sov och bajsade sitt jobb. Det var ständigt omkring honom. Även om det var självvalt så var vägen till dagens läge inte självvalt, han ville inte se det som ett jobb. Det var aldrig intentionen att det skulle bli ett jobb han gick till varje dag. Men som all annan rutin så blev det ett hjul tillslut.

- Börjar ni bli klar? föreståndaren för stället stack in huvudet i rummet.
- Är det redan dags? frågade han.
- Nej, nej inte ännu. Det är ingen stress. Jag ville bara se om du hade allt du behövde och att allt kändes bra.
- Allt är bra, det är ett väldigt fint ställe det här. Trevligt folk, bra mat.
- Vi är väldigt glada att ni är här, det har varit lite av en ”dröm” för mig speciellt eller vad man nu ska kalla det. Hursomhelst, vad roligt att ni är nöjd. Säg bara till om det är något. Vi räknar på en halvtimme ungefär.
- Tack det låter bra.
- Jag ska låta er vara ifred nu.
- Ingen fara.
Föreståndaren nickade med ett leende och stängde dörren efter sig. Han gillade honom, ung driftig kille med fötterna på jorden. Men han var på sin vakt, han hade sett en glimt av knipslughet i ögonen på föreståndaren tidigare när de talades vid. Yrkesskada, alltid på sin vakt. Föreståndaren påminde honom mycket om hur han själv en gång varit. Företagssam, framåt, energisk och fokuserad. En som såg en situation och tog kontroll över den. Någon som ställde sig i centrum frivilligt och tog den platsen han önskade.
Han gladdes åt tanken om föreståndaren, men tankarna for iväg igen när han såg rent kronologiskt hur hans fokus som legat i samma bana som föreståndaren allt mer vek åt olika håll. Hur han mer och mer klev ut från platsen i centrum och oftare sökte sig till ensamheten. Där han kunde tänka som han ville, vara som han ville och göra som han ville. Inte fokusera på det som förväntades av honom från andra utan det han själv ville göra. I och med att han trivdes mer och mer med det så försvann lussten av att ta kontroll och ställa sig i centrum igen. Det blev jobbigare och jobbigare. Han nedslogs av tanken på hur det han älskade åt honom. Varför blev det så?

Tvivlet eskalerade med åren. Vad ville han? Att närma sig de 50 och känna sig som en vilsen tonåring förstärkte inte direkt hans självförtroende. Åldersnoja skulle nog de flesta säga. Nej, snarare en livskris och allmän känsla av vilsenhet och att inte tillhöra något. Tillhör man inte sig själv så står man helt plötsligt ensam i världen med allt oväder som följer med på köpet. Han oroades av det, han ångrade ingenting men visste inte om han ville fortsätta på den här vägen.

Vad fanns kvar egentligen? Han kände hur han stod och balanserade på en gammal våg med guld och vackra minnen i ena vågskålen. I den andra låg det skit och saker han bara ville springa ifrån. Han stod där i centrum än en gång i stormens öga och såg hur vikten av skålen med skit pressade skålen med guld högre och högre upp i skyn, förbi honom, vidare upp tills han knappt såg den något mer. Kvar fanns i överlag bara skit. Han klev ner i skiten och körde ner armarna i sörjan, det stank av ruttet kött, ammoniak som stack i ögon och näsa. Han grävde febrilt och kastade famnar med skit åt sidan för att komma ner mot botten av vågskålen. Det måste ha fallit ner något guld på vägen upp, något som ramlat ner i allt det gråbruna, det måste gå att urskilja ett skimmer av det detta en gång varit. Ingenting. Hur han än grävde så rasade bara skiten tillbaka, han kände hur svetten började rinna längst med ryggen, först varmt, sedan började det kännas kallt, som om någon hällde kallt vatten över honom. Det ilade genom hela kroppen när naglarna skrapade mot kopparskålens yta, han såg på sina händer, smutsiga, lortiga, naglarna var brutna och blödde lite vid banden. Han såg ner på sina fötter, kopparn hade börjat ärga där skiten legat och pyrt ut sina syror under vad som verkade vara en evighet. Inom kort rasade en liten hög ner över hans fötter och begravde åter kopparn i en gråbrun nattsömn. Han ryckte till och insåg att han suttit och stirrat på samma fläck på väggen mitt emot i minst en kvart.
Sorlet bakom väggen hade ännu inte upphört.

Han reste sig upp och gick fram till fönstret på andra sidan rummet, det var, trots att huset var en betonglåda från 50-talet, en byggnad med stora fönster. Han såg på regndropparna som slog mot rutan så hårt att man nästan fick känslan av att de utsattes för livsfara där ute och försökte ta sig in på alla sätt de kunde komma på. Vilket endast var att slå så hårt de kunde mot det tjocka glaset, splittras och rinna ner motmarken för att kanske någon gång i framtiden när de genomgott det eviga kretsloppet försöka ta sig in genom samma fönster igen och gå samma öde till mötes än en gång.
Är det kanske så enkelt? Tanken slog honom. Är det kanske så enkelt att meningen är att man sällar sig i leden, försöker spränga den dörr som man anser vara ingången till friheten men misslyckas och allt börjar om igen. Man blir aldrig fri, det är kanske jakten till att förstå det som är själva meningen med att vara fri. Att välja jakten efter frihet eller bestämma sig för att det är omöjligt. Han hade aldrig ställt sig i ledet, inte ens när han var så fattig att han fick äta ur soptunnor och dricka avloppsvatten. Inte ens när han skamsen tvingades stjäla, inte ens då sällade han sig i ledet och blev en av de som gav upp. Han hade alltid spanat mot fjärran och undrat hur pass långt försprång hans hjärta hade och om han skulle hinna ikapp det innan solen gick ner. Sedan fortsatt att springa, följt sitt hjärta hela vägen. Någonstans hann han ifatt det, då var det redan för sent. Det var trött och märkt av allt det sett på vägen innan han kom ifatt. Han tog det på sina axlar och tvingade sig att fortsätta med både sig själv och sitt hjärta som last.
Han ville inte förstå att han var slagen omkull och fördärvad. Han hade ställt sig i ett annat led på vägen, ett som inte var lika tydligt, men väl ett led. Han hade blivit så nedslagen av det att all kraft runnit ur honom, hjärtat hade hoppat av hans axlar och försvunnit ut i natten.

Kanske var det så, kanske var det så att detta varit hans fönster. Fönstret som lett in till hans frihet som han kastat sig mot och krossats. Splittrats från sitt hjärta, sina ideal och principer. Sin kärlek, sitt hat och sin gnista. Kvar blev bara likgiltigheten och det rutinmässiga. Resterande delar hade börjat rinna ner mot marken för att återsluta sig till kretsloppet och någon gång, någonstans kasta sig mot samma fönster igen.

Han suckade, tittade på klockan. Sju minuter kvar. Mullret hade avtagit bakom väggen och ersatts av ett nytt muller ovanför honom. Han tände ännu en cigarett, asken var nu tom, han skrynklade ihop den, vände sig om, siktade och kastade den mot papperskorgen som stod i det närliggande hörnet. Den hopknycklade asken studsade mot kanten och landade på golvet.
- Friskt vågat, hälften vunnet, mumlade han.

Han tittade mot den öppna väskan som låg på golvet. Inuti låg allt som hade betytt allt. Friheten personifierad i ett enda konstverk. Så hade han trott i alla fall. Men nu började han förstå att det ändå bara hade varit ett försök till en genväg till friheten, en flyktväg. Förblindad av det vackra, enkla och klara så hade han förvillats bort från den vägen som skulle ha lett honom dit han var ämnad att gå. Tvekandes satte han sig på golvet bredvid väskan och beskådade den. Blicken fastnade igen. Någonstans i bakgrunden hörde han rösten av föreståndaren. Hans röst och föreståndarens röst lät som om de pratade i en burk full med vatten.
- Är ni redo?
- Inte riktigt än, hoppas att det är ok?
- Självklart, närhelst ni är redo.
- Jag kommer ut när jag är klar.
Han hörde dörren knäppa igen bakom sig.

Regnet smattrade hårdare och hårdare mot rutan. Mullret ovanför honom hade ersatts av ett i takt frenetiskt dunkande. Dunk-dunk-dunk-dunk. Han kopplade bort det och det förvandlades till samma vattenburksliknande muller som föreståndaren och hans egen röst förvandlats till. Han stirrade på väskan. Papperet som låg på golvet framför honom. 24 punkter, ett streck och ytterligare tre punkter. Han läste de upp och ner. Upp och ner en gång till. Var det det här han hade blivit till? Någon som väntande in stormen med likgiltighet sköljandes över sig. Ingen känsla överhuvudtaget, inte ett ryck någonstans. Det var som om han åkte hiss, en transportsträcka till ingenstans. Vars var hjärtat? Hatet? Gnistan? Sådant som tagit honom framåt förut, nu kändes det som att de hängde som stenar i knyten fastknutna kring hans axlar och gjorde allt för att spjärna emot när han försökta ta sig framåt.

En tår rann ner för kinden.
Jaså, det här nu också. Uppgivenhet som växlade med ingenting. Det fanns ingenting kvar. Snart skulle han följa dunkandet i takt uppför trappan, gå ut och möta mullret och än en gång stå i stormens öga och se hur omgivningen revs upp från rötterna omkring honom, och det skulle inte röra honom i ryggen. Hann skulle stå där och invänta möjligheten att krossa rutan och fly mot det han egentligen ville. Om han bara kunde förstå vad det var. När han visste det då skulle han aldrig mer vara likgiltig, han skulle aldrig mer vara uppgiven, han skulle aldrig mer vara ingenting utan han skulle vara någon som hade ett mål. Någon som såg mot horisonten och log. Kisa mot solen eller månen och börja springa, inte sluta förrän kraften försvann för alltid. Han reste sig upp och stängde väskan. Greppade om handtaget och lyfte den, känslan var jämförbar med den han haft när han bar sin fars kista till dennes grav. Han böjde sig ner och lyfte upp papperet med de sammanlagt 27 punkterna. Gick fram till fönstret igen. Dropparna fortsatte kasta sig mot rutan, i oändlighet kändes det som. Han såg på en som rann från översta fönstergaveln ner där fönsterbrädan skiljde fönstret åt.
- Jag kommer snart, fortsätt ni, sa han till några utvalda droppar.
Han vände sig om och gick ut ur rummet, stegen i trappen försvann, det taktfasta mullret avbröts plötsligt av ett dån och sedan plötslig tystnad. Så tyst som det bara kan vara i stormens öga.


Over and out

1'or & 0'or till text 11

2010-05-21


Han har vandrat bredvid livet
Förgäves kan man tänka
Men man gör som man blir tillsagd
Eller vad man säger själv

Han har sneglat över axeln
Ibland är någon där
Men han har bara ökat takten
Och blivit ensam igen

Han har somnat varje natt
Och bara då har han drömt
Om dagen finns det ingen tid
Om dagen tar allt annat vid

Han har vaknat, jobbat
Ätit, tittat TV, sovit
Så vitt jag vet så gör han det än
Så ofta han bara kan

Han har vandrat bredvid livet
Och inte sagt ifrån
Han har inte vetat hur
Han vet det inte nu

Han har aldrig använt pengar
Bara samlat på hög
Till, vad, vem, varför och när
Har han för länge sedan glömt

Han har vandrat bredvid livet
Och kanske stannar kvar
Inte stannar upp
Det klarar han inte av

______________________________________

Imorgon åker jag någon annanstans
Där man har en tredje chans
Där man inte visste att man fanns
Någon helt annanstans

Kanske blir det sol eller regn
Kanske blir det natt igen
Kanske blir kanske't definitivt sen
Kanske blir det utan om och men

Imorgon är det lugnt och tyst
Som det var här alldeles nyss
Tills du gav en skrällande kyss
Nu blir det aldrig mer tyst

Jag ska lägga mig i skuggan
Och ta den första tuggan
Av en frihet som du buggar
Avlyssnar och skuggar

Jag ska reda mig själv ett tag
Höja garden slag för slag
Vakna upp varenda dag
Och bara vara jag

Imorgon får jag sova ut
Tills drömmarna har tagit slut
Imorgon är det inte du
Som bränner allt mitt krut

Imorgon är jag någon annanstans
Där tar jag vid min tredje chans
Och finner nåt som inte fanns
Någon helt annanstans


Over and out

För flickorna och alla deras offer, igen

2010-05-20

Jag gör som jag vill igen
Jag gjorde det förr också
Det kunde ha varit annorlunda
Om jag ställt mig på tå

Inte för att se horisonten
Utan vägen dit och förbi
Blundat och klivit ut i bäcken
För strömmen att ta mig dit

Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Och vi som slåss mot oss själva
Kan inte förstå hur ni
Som lägger sig i varandras händer
Inte fruktar för era liv

Hur gör man för att lyckas?
Balanserar man bara
Och löper linan ut
Tills man är där man ska vara?

För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Hon har skrubbat mig ren
Igen, igen och igen
Rivit upp alla gamla sår
Som kanske läker sen

Som kanske inte blöder
Men svider som bara den
Bara för att jag ska återvända
Nersmutsad igen

För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


För många gånger om
Försöker jag somna om
Men vaknar omvartannat
Av att klockan verkar stannat
Och solen går inte ner
Jag står på mina knän och ber
Att hon ska sluta skriva
Varje ord skär som knivar
Mina böner duger inget till
Hon gör ändå som hon vill

Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Jag antar att det är som förr
Jag har mig själv att skylla
Bara öppna nästa dörr
Ett nytt rum att fylla

Jag kan öppna det ibland
När jag tycker synd om mig själv
Det är det jag gör allra bäst
Kväll efter kväll efter kväll

För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Over and out

1'or & 0'or till text 10

2010-05-19


För att vi ska kunna leva så måste jag förstå
Jag kan inte vara som jag är ibland
Även fast jag duger ändå
De måste redas ut, alla knutar
Jag måste sluta tänka på mig själv
Men jag vet inte om jag kan sluta
Det är väl nån process det med
Nåt som jag fastnat i
Det där med att vara ifred
Jag tror att jag är ensam
Men det är bara naivt
Jag är bara ett namn
Bland många andra
Som tror de är unika
Bland varandra
Varför blir det just med dig?
Jag vet inte varför
Jag kanske tror det kommer ordna sig
Eller så gör det inte det
Men då har jag försökt
Och för mig är det det viktigaste.


Over and out