Med tiden i stormens öga

2010-05-25

Det skakade i golvet, ett dovt muller av skratt, prat och rop försökte klämma sig genom betongväggen. Vissa ord gick fram mer än andra men det gick knappt att urskilja vad som sades, fast det var inget han önskade heller. Han ville bara vara ifred just nu, samla sig, dricka en öl och röka en cigarett. Kanske en kopp kaffe också. Han var trött, sov alldeles för lite men hade ”lärt sig att leva med det”. Det gick i vågor under dagen, morgonen kunde vara hur lätt som helst eller hur svår som helst men han ville ändå stiga upp tidigt. Dagarna försvann nog fort utan att man trynade bort timmar och minuter i sängen. Därefter kom det småsmällar av trötthet under dagens gång, för att helt försvinna på kvällen och natten när han ville vara trött. När dörren stängdes och pratet dog bort så började tankarna fara ut i världen, både hans egen och den med andra delade.
Där kunde han stanna hela natten, det var inte ovanligt att totalsömnen, med smålurar under dagen inräknade, låg på tre till sex timmar. Detta pågick tills kroppen tog slut och han kunde sova upp till två dagar i sträck.

Kaffet smakade skit, det brukade det göra på såna här ställen. Folk hade inte tid att fokusera på att koka gott kaffe, han brukade koka själv men orkade inte idag. Mullret från väggen hade inte avtagit, snarare tilltagit, likaså skakningarna i golvet. Han försökte att tänka på annat, ögonen fastnade på glöden från cigaretten som sakta drog sig ner mot filtret, röken steg mot ingenting. Snirklade sig och tvinnande sig kring sig själv. Han lyfte cigaretten mot munnen men fokus stannade på samma ställe där cigaretten varit. Tankarna for iväg igen.

Han undrade om de visste att han satt där på andra sidan väggen. De som utlöste mullret och skakandet i golvet. Att han satt där och undrade om han egentligen borde sitta där, han kanske ville vara någon annanstans. Satt han där och väntade av rätt anledning? Han hade suttit på olika platser runt om i världen, ibland vid en liknande vägg och hört samma sorl. Fast språken varit olika så var det ändå samma sorl, sorlet hade inget speciellt land eller tunga.
Han hade suttit där tidigare och med ett leende på läpparna lyssnat efter ord och ibland hört några. Han hade känt en känsla av spring i benen som hos en liten pojke som väntar på att skoldagen ska ta slut och man får springa ut i solen, regnet, snön eller hur vädret nu kunde vara. Bara ut där man hör hemma.
Han hade glatts åt att sitta där, i stormens öga, dock ändå medveten om turbulensen runt omkring. Medveten om vad som förväntades av honom, av de bakom och den sorlande massan som, med åren, alltmer växt till en i hans ögon omöjligt stor skara.

Med tiden kom rynkor runt ögonen, ett knä som kunde hugga till ibland från en gammal olycka i skogen, något försämrad hörsel. Men framförallt så kom frågor med tiden. I 25 år hade han suttit och lyssnat på sorlet och med tiden så hade springet i benen avtagit först till en lätt rush, vidare till en rask promenad och tillslut ett sakta lunkande. Han frågade sig vart det där springet tagit vägen. När exakt började den känslan som varit en sådan morot försvinna, och VARFÖR började den försvinna?

Mest troligt avtog den till en början av rutin, som vilket jobb som helst. Allt är ju spännande i början, även om början var spännande längre än de andra jobben han haft. Fast hur man än vrider och vänder på det, och hur pass annorlunda rutinen är så blir det till sist en rutin i alla fall. Det är väl människans natur? Att springa i hjulet tills gängorna lossnar och man måste leta sig ett nytt hjul, eller tills man faller död ner och någon annan tar plats i hjulet.. Morgonen randas, när den nu gör det spelar ingen roll, det är fortfarande morgon. Ögonen slås upp och den sista sömnen gnuggas ur, människan sätter sig upp. Skådar runtom sig i rummet för att lokalisera platsen efter flyktvägar, kanske fönstret? Nej, det är för enkelt. Människan klär sig, vilken typ av kläder varierar. Människan inmundigar frukost, kanske, han brukade själv sällan äta frukost. Hans frukost bestod allt som oftast av tandkräm från tandborsten, vatten från duschen, kaffe och cigaretter. Ibland fick frukost-TV räcka.
Människan tar sig till jobbet och gör bort mellan åtta och tolv timmar innan det är dags att ta sig hem igen. Dessa åtta till tolv timmar spenderas mest troligt med något som människan inte direkt prioriterar i sitt liv, vilket har en tendens att göra det ”tråkigt”. I hans fall hade det inte varit så tidigare, men nu var det som vilket jobb som helst: Trist.
Människan äter middag, spenderar tid med eventuell familj, vänner och hobby. Somnar och vaknar på samma sätt som dagen innan. Varje dag, förutom då människan är ledig då människan gör något annat på rutin. Utom han, han var aldrig ledig.

Han åt, sov och bajsade sitt jobb. Det var ständigt omkring honom. Även om det var självvalt så var vägen till dagens läge inte självvalt, han ville inte se det som ett jobb. Det var aldrig intentionen att det skulle bli ett jobb han gick till varje dag. Men som all annan rutin så blev det ett hjul tillslut.

- Börjar ni bli klar? föreståndaren för stället stack in huvudet i rummet.
- Är det redan dags? frågade han.
- Nej, nej inte ännu. Det är ingen stress. Jag ville bara se om du hade allt du behövde och att allt kändes bra.
- Allt är bra, det är ett väldigt fint ställe det här. Trevligt folk, bra mat.
- Vi är väldigt glada att ni är här, det har varit lite av en ”dröm” för mig speciellt eller vad man nu ska kalla det. Hursomhelst, vad roligt att ni är nöjd. Säg bara till om det är något. Vi räknar på en halvtimme ungefär.
- Tack det låter bra.
- Jag ska låta er vara ifred nu.
- Ingen fara.
Föreståndaren nickade med ett leende och stängde dörren efter sig. Han gillade honom, ung driftig kille med fötterna på jorden. Men han var på sin vakt, han hade sett en glimt av knipslughet i ögonen på föreståndaren tidigare när de talades vid. Yrkesskada, alltid på sin vakt. Föreståndaren påminde honom mycket om hur han själv en gång varit. Företagssam, framåt, energisk och fokuserad. En som såg en situation och tog kontroll över den. Någon som ställde sig i centrum frivilligt och tog den platsen han önskade.
Han gladdes åt tanken om föreståndaren, men tankarna for iväg igen när han såg rent kronologiskt hur hans fokus som legat i samma bana som föreståndaren allt mer vek åt olika håll. Hur han mer och mer klev ut från platsen i centrum och oftare sökte sig till ensamheten. Där han kunde tänka som han ville, vara som han ville och göra som han ville. Inte fokusera på det som förväntades av honom från andra utan det han själv ville göra. I och med att han trivdes mer och mer med det så försvann lussten av att ta kontroll och ställa sig i centrum igen. Det blev jobbigare och jobbigare. Han nedslogs av tanken på hur det han älskade åt honom. Varför blev det så?

Tvivlet eskalerade med åren. Vad ville han? Att närma sig de 50 och känna sig som en vilsen tonåring förstärkte inte direkt hans självförtroende. Åldersnoja skulle nog de flesta säga. Nej, snarare en livskris och allmän känsla av vilsenhet och att inte tillhöra något. Tillhör man inte sig själv så står man helt plötsligt ensam i världen med allt oväder som följer med på köpet. Han oroades av det, han ångrade ingenting men visste inte om han ville fortsätta på den här vägen.

Vad fanns kvar egentligen? Han kände hur han stod och balanserade på en gammal våg med guld och vackra minnen i ena vågskålen. I den andra låg det skit och saker han bara ville springa ifrån. Han stod där i centrum än en gång i stormens öga och såg hur vikten av skålen med skit pressade skålen med guld högre och högre upp i skyn, förbi honom, vidare upp tills han knappt såg den något mer. Kvar fanns i överlag bara skit. Han klev ner i skiten och körde ner armarna i sörjan, det stank av ruttet kött, ammoniak som stack i ögon och näsa. Han grävde febrilt och kastade famnar med skit åt sidan för att komma ner mot botten av vågskålen. Det måste ha fallit ner något guld på vägen upp, något som ramlat ner i allt det gråbruna, det måste gå att urskilja ett skimmer av det detta en gång varit. Ingenting. Hur han än grävde så rasade bara skiten tillbaka, han kände hur svetten började rinna längst med ryggen, först varmt, sedan började det kännas kallt, som om någon hällde kallt vatten över honom. Det ilade genom hela kroppen när naglarna skrapade mot kopparskålens yta, han såg på sina händer, smutsiga, lortiga, naglarna var brutna och blödde lite vid banden. Han såg ner på sina fötter, kopparn hade börjat ärga där skiten legat och pyrt ut sina syror under vad som verkade vara en evighet. Inom kort rasade en liten hög ner över hans fötter och begravde åter kopparn i en gråbrun nattsömn. Han ryckte till och insåg att han suttit och stirrat på samma fläck på väggen mitt emot i minst en kvart.
Sorlet bakom väggen hade ännu inte upphört.

Han reste sig upp och gick fram till fönstret på andra sidan rummet, det var, trots att huset var en betonglåda från 50-talet, en byggnad med stora fönster. Han såg på regndropparna som slog mot rutan så hårt att man nästan fick känslan av att de utsattes för livsfara där ute och försökte ta sig in på alla sätt de kunde komma på. Vilket endast var att slå så hårt de kunde mot det tjocka glaset, splittras och rinna ner motmarken för att kanske någon gång i framtiden när de genomgott det eviga kretsloppet försöka ta sig in genom samma fönster igen och gå samma öde till mötes än en gång.
Är det kanske så enkelt? Tanken slog honom. Är det kanske så enkelt att meningen är att man sällar sig i leden, försöker spränga den dörr som man anser vara ingången till friheten men misslyckas och allt börjar om igen. Man blir aldrig fri, det är kanske jakten till att förstå det som är själva meningen med att vara fri. Att välja jakten efter frihet eller bestämma sig för att det är omöjligt. Han hade aldrig ställt sig i ledet, inte ens när han var så fattig att han fick äta ur soptunnor och dricka avloppsvatten. Inte ens när han skamsen tvingades stjäla, inte ens då sällade han sig i ledet och blev en av de som gav upp. Han hade alltid spanat mot fjärran och undrat hur pass långt försprång hans hjärta hade och om han skulle hinna ikapp det innan solen gick ner. Sedan fortsatt att springa, följt sitt hjärta hela vägen. Någonstans hann han ifatt det, då var det redan för sent. Det var trött och märkt av allt det sett på vägen innan han kom ifatt. Han tog det på sina axlar och tvingade sig att fortsätta med både sig själv och sitt hjärta som last.
Han ville inte förstå att han var slagen omkull och fördärvad. Han hade ställt sig i ett annat led på vägen, ett som inte var lika tydligt, men väl ett led. Han hade blivit så nedslagen av det att all kraft runnit ur honom, hjärtat hade hoppat av hans axlar och försvunnit ut i natten.

Kanske var det så, kanske var det så att detta varit hans fönster. Fönstret som lett in till hans frihet som han kastat sig mot och krossats. Splittrats från sitt hjärta, sina ideal och principer. Sin kärlek, sitt hat och sin gnista. Kvar blev bara likgiltigheten och det rutinmässiga. Resterande delar hade börjat rinna ner mot marken för att återsluta sig till kretsloppet och någon gång, någonstans kasta sig mot samma fönster igen.

Han suckade, tittade på klockan. Sju minuter kvar. Mullret hade avtagit bakom väggen och ersatts av ett nytt muller ovanför honom. Han tände ännu en cigarett, asken var nu tom, han skrynklade ihop den, vände sig om, siktade och kastade den mot papperskorgen som stod i det närliggande hörnet. Den hopknycklade asken studsade mot kanten och landade på golvet.
- Friskt vågat, hälften vunnet, mumlade han.

Han tittade mot den öppna väskan som låg på golvet. Inuti låg allt som hade betytt allt. Friheten personifierad i ett enda konstverk. Så hade han trott i alla fall. Men nu började han förstå att det ändå bara hade varit ett försök till en genväg till friheten, en flyktväg. Förblindad av det vackra, enkla och klara så hade han förvillats bort från den vägen som skulle ha lett honom dit han var ämnad att gå. Tvekandes satte han sig på golvet bredvid väskan och beskådade den. Blicken fastnade igen. Någonstans i bakgrunden hörde han rösten av föreståndaren. Hans röst och föreståndarens röst lät som om de pratade i en burk full med vatten.
- Är ni redo?
- Inte riktigt än, hoppas att det är ok?
- Självklart, närhelst ni är redo.
- Jag kommer ut när jag är klar.
Han hörde dörren knäppa igen bakom sig.

Regnet smattrade hårdare och hårdare mot rutan. Mullret ovanför honom hade ersatts av ett i takt frenetiskt dunkande. Dunk-dunk-dunk-dunk. Han kopplade bort det och det förvandlades till samma vattenburksliknande muller som föreståndaren och hans egen röst förvandlats till. Han stirrade på väskan. Papperet som låg på golvet framför honom. 24 punkter, ett streck och ytterligare tre punkter. Han läste de upp och ner. Upp och ner en gång till. Var det det här han hade blivit till? Någon som väntande in stormen med likgiltighet sköljandes över sig. Ingen känsla överhuvudtaget, inte ett ryck någonstans. Det var som om han åkte hiss, en transportsträcka till ingenstans. Vars var hjärtat? Hatet? Gnistan? Sådant som tagit honom framåt förut, nu kändes det som att de hängde som stenar i knyten fastknutna kring hans axlar och gjorde allt för att spjärna emot när han försökta ta sig framåt.

En tår rann ner för kinden.
Jaså, det här nu också. Uppgivenhet som växlade med ingenting. Det fanns ingenting kvar. Snart skulle han följa dunkandet i takt uppför trappan, gå ut och möta mullret och än en gång stå i stormens öga och se hur omgivningen revs upp från rötterna omkring honom, och det skulle inte röra honom i ryggen. Hann skulle stå där och invänta möjligheten att krossa rutan och fly mot det han egentligen ville. Om han bara kunde förstå vad det var. När han visste det då skulle han aldrig mer vara likgiltig, han skulle aldrig mer vara uppgiven, han skulle aldrig mer vara ingenting utan han skulle vara någon som hade ett mål. Någon som såg mot horisonten och log. Kisa mot solen eller månen och börja springa, inte sluta förrän kraften försvann för alltid. Han reste sig upp och stängde väskan. Greppade om handtaget och lyfte den, känslan var jämförbar med den han haft när han bar sin fars kista till dennes grav. Han böjde sig ner och lyfte upp papperet med de sammanlagt 27 punkterna. Gick fram till fönstret igen. Dropparna fortsatte kasta sig mot rutan, i oändlighet kändes det som. Han såg på en som rann från översta fönstergaveln ner där fönsterbrädan skiljde fönstret åt.
- Jag kommer snart, fortsätt ni, sa han till några utvalda droppar.
Han vände sig om och gick ut ur rummet, stegen i trappen försvann, det taktfasta mullret avbröts plötsligt av ett dån och sedan plötslig tystnad. Så tyst som det bara kan vara i stormens öga.


Over and out

1'or & 0'or till text 11

2010-05-21


Han har vandrat bredvid livet
Förgäves kan man tänka
Men man gör som man blir tillsagd
Eller vad man säger själv

Han har sneglat över axeln
Ibland är någon där
Men han har bara ökat takten
Och blivit ensam igen

Han har somnat varje natt
Och bara då har han drömt
Om dagen finns det ingen tid
Om dagen tar allt annat vid

Han har vaknat, jobbat
Ätit, tittat TV, sovit
Så vitt jag vet så gör han det än
Så ofta han bara kan

Han har vandrat bredvid livet
Och inte sagt ifrån
Han har inte vetat hur
Han vet det inte nu

Han har aldrig använt pengar
Bara samlat på hög
Till, vad, vem, varför och när
Har han för länge sedan glömt

Han har vandrat bredvid livet
Och kanske stannar kvar
Inte stannar upp
Det klarar han inte av

______________________________________

Imorgon åker jag någon annanstans
Där man har en tredje chans
Där man inte visste att man fanns
Någon helt annanstans

Kanske blir det sol eller regn
Kanske blir det natt igen
Kanske blir kanske't definitivt sen
Kanske blir det utan om och men

Imorgon är det lugnt och tyst
Som det var här alldeles nyss
Tills du gav en skrällande kyss
Nu blir det aldrig mer tyst

Jag ska lägga mig i skuggan
Och ta den första tuggan
Av en frihet som du buggar
Avlyssnar och skuggar

Jag ska reda mig själv ett tag
Höja garden slag för slag
Vakna upp varenda dag
Och bara vara jag

Imorgon får jag sova ut
Tills drömmarna har tagit slut
Imorgon är det inte du
Som bränner allt mitt krut

Imorgon är jag någon annanstans
Där tar jag vid min tredje chans
Och finner nåt som inte fanns
Någon helt annanstans


Over and out

För flickorna och alla deras offer, igen

2010-05-20

Jag gör som jag vill igen
Jag gjorde det förr också
Det kunde ha varit annorlunda
Om jag ställt mig på tå

Inte för att se horisonten
Utan vägen dit och förbi
Blundat och klivit ut i bäcken
För strömmen att ta mig dit

Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Och vi som slåss mot oss själva
Kan inte förstå hur ni
Som lägger sig i varandras händer
Inte fruktar för era liv

Hur gör man för att lyckas?
Balanserar man bara
Och löper linan ut
Tills man är där man ska vara?

För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Hon har skrubbat mig ren
Igen, igen och igen
Rivit upp alla gamla sår
Som kanske läker sen

Som kanske inte blöder
Men svider som bara den
Bara för att jag ska återvända
Nersmutsad igen

För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


För många gånger om
Försöker jag somna om
Men vaknar omvartannat
Av att klockan verkar stannat
Och solen går inte ner
Jag står på mina knän och ber
Att hon ska sluta skriva
Varje ord skär som knivar
Mina böner duger inget till
Hon gör ändå som hon vill

Men jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Jag antar att det är som förr
Jag har mig själv att skylla
Bara öppna nästa dörr
Ett nytt rum att fylla

Jag kan öppna det ibland
När jag tycker synd om mig själv
Det är det jag gör allra bäst
Kväll efter kväll efter kväll

För jag kan inte lämna allt
Jag kan inte göra allt ballt
Du får väl gå med honom
Så stannar jag här med mig


Over and out

1'or & 0'or till text 10

2010-05-19


För att vi ska kunna leva så måste jag förstå
Jag kan inte vara som jag är ibland
Även fast jag duger ändå
De måste redas ut, alla knutar
Jag måste sluta tänka på mig själv
Men jag vet inte om jag kan sluta
Det är väl nån process det med
Nåt som jag fastnat i
Det där med att vara ifred
Jag tror att jag är ensam
Men det är bara naivt
Jag är bara ett namn
Bland många andra
Som tror de är unika
Bland varandra
Varför blir det just med dig?
Jag vet inte varför
Jag kanske tror det kommer ordna sig
Eller så gör det inte det
Men då har jag försökt
Och för mig är det det viktigaste.


Over and out

1'or & 0'or till text 9

2010-05-17


För andra gången tar han första steget
Det är tyngre än sist
Men istället för att stanna, vända om och gå
Så sätter han sig i baksätet, spänner fast säkerhetsbältet
Låter henne köra
Och hoppas att han inte hamnar på samma ställe igen
____________________________________________________

Varför blir jag rädd för dig?
Du är ju inte farlig
Du är ju precis som alla andra
Och ändå inte
Varför är du inte rädd för mig?
Jag kan vara farlig
Fast mest bara för mig själv
____________________________________________________

Jag hade glömt hur man skrev
Jag hade glömt hur man spelade
Jag hade glömt hur man hoppade
Sedan skrev jag
Sedan spelade jag
Sedan hoppade jag
Och landar inte
____________________________________________________



Over and out

några gamla låtar som blev nya

2010-03-25

löningsdag hurra hurra, i dagarna har gamla låtar tagits fram ur telefon, sparbank och ram-minne. dessa sågs över, lyssnades till och några konstaterades vara helt okej faktiskt. dock var texterna ibland som om Gud fader allsmäktigs första mening var att inkludera dem i Dassboken, löjeväckande dåligt ibland med andra ord. så dessa togs om hand och översattes till svenska. detta äro resultaten.

__________________________________________

Allt jag gör blir fult


Jag ville få sagt
Allt det där som är bra
Jag vänder och vrider och lider
För konsten var dag

Det är ganska dumt, rätt så tungt
Tröttnar gör man fort
Man glömmer, fördömer
Och egot blir allt för stort

För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult

Det kunde ha gått
Precis hur som helst
Imorgon då står dom, då mår dom
Men jag plockar kulor ur min päls

Det är inget alls, dra en vals
Hoppas alla dansar
Man ljuger ibland det är sant
Ingeting som granskas

För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult

__________________________________________

Kvällens sista sång


Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut
Bartendern sopar upp resterna
Bland våra kärlekskranka tjut

Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft

Vi kan glömma hela veckan
Tillsammans på en sekund
Aldrig nåt lurt, vinet är aldrig surt
Och pengar tappar värde för en stund

Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft

Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut

__________________________________________

Jag visste ingenting


En kväll igen
Och du somnar som vanligt i min famn
Men om igen
Undrar jag om du är nån annanstans
Nånstans
Där jag har pengar, tro och lycka
Och somnar lika lätt som du
Nånstans
Där jag slutat med att tycka
Att staden utanför är så ful

Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting

Och jag är glad
För imorgon får jag vakna bredvid dig
Och varje dag
Är en ny då vägen vrider sig
Nånstans
Där jag kanske orkar vara
Om du också följer med
Nånstans
Där jag bara vill förklara
Och inte va’ ifred

Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting

__________________________________________

Inget skydd från regn


Jag har letat
Letat efter ord
Stövlat omkring
Försökt att få det gjort
Genom nätter vi pratat
Under dagar vi sov
Du öppna’ upp din famn
Lyfte upp mitt hjärta där det låg

Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls

Du kastar frön
Där jag växer upp
Du smäller till mig ibland
När jag säger något dumt
Genom nätter du dansa’
Skrev jag sånger i ditt namn
Nyfunnen kärlek som bäst
Blind, döv och känslosam

Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls

Vi har kommit till ett vägskäl
Där ingen går ifrån
Att stå där rygg mot rygg
Räcker för oss två
Jag är både glad och ledsen
Bara vänner, inget mer
Men två livslånga band
Jag ser att du också ler

Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls

Jag behöver inget skydd från regn
Det får ösa över oss ikväll
Kanske blir jag kall eller inget alls
Det spelar ingen roll hur som helst

__________________________________________


jag funderade ett tag och tänkte över låtarna, eftersom några kommer från telefonen har jag svårt att datumsätta dem. en skrevs vid köksbordet till dansdamen, en skrevs i 27'an på väg till nattliga dödande healing-samtal, en skrevs mest troligt vid pianot i uppsala och en skrev jag inte alls, det gjorde Matti och jag hittade den i skolans dator innan virusen tog den. nu är den mest troligt borta för alltid, vilket är synd, det var en mycket vacker låt, sen skrev jag text till den.

Eleven years
don't wear black anymore
only if it's party-time
But I feel black inside
too many times, too many times
Sometimes
when a friend tells a story
it's similair to one of yours
Sometimes
I hear a song on the radio
that I know you like

Sometimes I see you
Sometimes I hear you
Sometimes I feel you
Then I wake up and I realize
I was dreaming my head away
again
If you knew


Over and out

för musiken och trösten

2010-03-12

Du tror det alltid är du
De sjunger om just nu
Att dom lirkar i ditt huvud
Med orden du inte har
Det är inte så
Du måste förstå

Skyll inte all din sorg på radion

Ibland kan man söka tröst
I någon annans röst
Att någon annan genomlidit
Samma kval som du
Som du gör nu
Det är lätt att fasta
När man blir avlastad

Men skyll inte all din sorg på radion
Skyll inte all din sorg på radion
Det är allmänt känt
Hur du än vridit och vänt
Det är inte för dem som tappat tron
Det är inte för att stilla din ro
Det är bara okända människors ord
Skyll inte all din sorg på radion


Over and out