2012-03-23
00.36
För att alla vill lära sig flyga.
Men att sedan komma ner nog är det svåraste av allt i hela världen.
http://www.youtube.com/watch?v=4p_f7Df2-oM
Over and out
torsdag 22 mars 2012
1'or & 0'or till text 14
2012-03-22
När vi är som bäst
När vi är som bäst
När vi inget vet
När vi bara ser på varandra
När vi låter oss åka med
När vi bara faller
När vi inte tar emot
När vi låter det komma
När vi bara tar emot
När vi bara lyssnar
När vi inte ser
När vi inte tänker
När vi inte försöker
När vi bara ler
När vi bara vet
När vi inget vet
När vi bara följer med
Det är då är vi som bäst
_______________________________
Du sitter där borta
Du vet var jag är
Jag borde inte svara
Jag borde inte tänka
Tänka som jag gör
Jag tänker lite konstigt
Som jag brukar göra
Du är snäll
Du gillar mig
Jag gillar dig
Varför gör vi det?
Vi är så lika
Vi är så långt borta
Och vi är förbjudna
Du skulle döda mig
Du skulle döda oss
Jag skulle döda dig
Jag skulle döda oss
Om jag fortsätter tänka konstigt
Och utvecklar det
Till något än mer förbjudet
Än något annat jag vet
Bara för att vi är snälla
Bara för att det är det jag behöver
Någon som förstår
Någon som jag kan förstå
Jag tror inte det är nåt
Hade det vart nåt hade jag förstått
Du hade förstått
Jag är nog bara glad
Att du är där borta
Och att vi behöver varann
Att vi är snälla med varann
Det är för lite av den varan
Och fast jag vädrar fara
Så är det ju faktiskt ingenting
Som nånsin kan bli nånting
Fast vad vet jag?
Jag har haft fel förut
När man skymtar det förbjudna
Slår alla nerver bakut
De vill försvinna
"Nej, va fan, är du trög!?"
Ropar hela kroppen
"Du drar oss ner till botten"
"Dit vill vi inte följa"
Ja, vem vill följa med dit
Vi vände och kom tillbaka hit
Där vi bägge två är på varsitt "borta"
Och är snälla med varann
Vi behöver varann
Eller, jag behöver dig
För du är snäll mot mig
_______________________________
En sång
För ingen alls
För full hals
Ska jag skrika den
Ska jag leva den
Tills jag förstår den
En sång
Kanske för mig
Fast, i och för sig
Den kan va' till dig
Och dig, och dig, och dig
Till er
Ni som drar dom ut
Sångerna, ni vet
Dom jag hatar att jag skrev
En sång
Till ingen alls
En sång, som aldrig blir falsk
_______________________________
Jag vill äta världen
Lukta på haven
Springa på himlavalvet
Ducka för rymden
Följa evigheten
Övervinna döden
Övervinna livet
Och förstå kärlek
Over and out
När vi är som bäst
När vi är som bäst
När vi inget vet
När vi bara ser på varandra
När vi låter oss åka med
När vi bara faller
När vi inte tar emot
När vi låter det komma
När vi bara tar emot
När vi bara lyssnar
När vi inte ser
När vi inte tänker
När vi inte försöker
När vi bara ler
När vi bara vet
När vi inget vet
När vi bara följer med
Det är då är vi som bäst
_______________________________
Du sitter där borta
Du vet var jag är
Jag borde inte svara
Jag borde inte tänka
Tänka som jag gör
Jag tänker lite konstigt
Som jag brukar göra
Du är snäll
Du gillar mig
Jag gillar dig
Varför gör vi det?
Vi är så lika
Vi är så långt borta
Och vi är förbjudna
Du skulle döda mig
Du skulle döda oss
Jag skulle döda dig
Jag skulle döda oss
Om jag fortsätter tänka konstigt
Och utvecklar det
Till något än mer förbjudet
Än något annat jag vet
Bara för att vi är snälla
Bara för att det är det jag behöver
Någon som förstår
Någon som jag kan förstå
Jag tror inte det är nåt
Hade det vart nåt hade jag förstått
Du hade förstått
Jag är nog bara glad
Att du är där borta
Och att vi behöver varann
Att vi är snälla med varann
Det är för lite av den varan
Och fast jag vädrar fara
Så är det ju faktiskt ingenting
Som nånsin kan bli nånting
Fast vad vet jag?
Jag har haft fel förut
När man skymtar det förbjudna
Slår alla nerver bakut
De vill försvinna
"Nej, va fan, är du trög!?"
Ropar hela kroppen
"Du drar oss ner till botten"
"Dit vill vi inte följa"
Ja, vem vill följa med dit
Vi vände och kom tillbaka hit
Där vi bägge två är på varsitt "borta"
Och är snälla med varann
Vi behöver varann
Eller, jag behöver dig
För du är snäll mot mig
_______________________________
En sång
För ingen alls
För full hals
Ska jag skrika den
Ska jag leva den
Tills jag förstår den
En sång
Kanske för mig
Fast, i och för sig
Den kan va' till dig
Och dig, och dig, och dig
Till er
Ni som drar dom ut
Sångerna, ni vet
Dom jag hatar att jag skrev
En sång
Till ingen alls
En sång, som aldrig blir falsk
_______________________________
Jag vill äta världen
Lukta på haven
Springa på himlavalvet
Ducka för rymden
Följa evigheten
Övervinna döden
Övervinna livet
Och förstå kärlek
Over and out
söndag 11 mars 2012
Allting har sitt pris
2012-03-11
En iskall pust slog igenom rummet, huttrandes slog han upp ögonen och reste sig hastigt sittandes upprätt i sängen. Sängkläderna var alldeles sjöblöta i svett, linnet låg slickat mot överkroppen som en våtdräkt. Kalsongerna sved mot innanlåren, upprullade och korvade liknade de mer ett par speedos. Han kippade efter andan och pressade handflatorna mot öronen, slöt ögonen så hårt han kunde och bet ihop tänderna som ett skruvstäd. Han såg en bild av hur de sakta började spricka för att sedan brisera i ett ljud som när en kristallkrona slår i ett blankpolerat stengolv. En efter en föll spillrorna ur hans mun och samlades i en sorglig hög i hans knä, några bitar stannade kvar på det dyngsura linnet och några få av de minsta bitarna stannade kvar på hans fuktiga läppar. Allting skedde i slowmotion.
Ringandet i öronen minskade i volym, men han släppte inte taget om dem. Han öppnade sakta ögonen, lättade på sitt bett och kände hur trycket mot käkarna sakta avtog. Värken bestod. Han öppnade inte ögonen helt och såg sig kisandes omkring i det dunkla rummet, sakta läste han av varenda del i sitt synfält. Med vidöppna ögon uppfattar man inte det som gömmer sig runt omkring en. Han sökte efter skuggor utan objekt, figurer och saker som försökte dölja sig i mörkret. Ingenting, han öppnade ögonen helt, släppte greppet om öronen och klämde handflatorna mot ögonen, gnuggade några gånger, hävde sig sedan sittandes på sängkanten och satte ner fötterna på golvet.
Airconditionlådan hade till sist slagit igång på full styrka mitt i natten. Han hade slagit mot den med sina skor halva kvällen när hettan i rummet börjat bli olidlig. Som mest hade tempen nått 42 grader, det enda han hade att dricka var öl så han hade hävt i sig burk efter burk. Det smakade piss, luktade piss och såg ut som piss. Till slut hade han somnat, rätt packad, när visste han inte, men det måste ha varit sent. Det var en intressant känsla att supa sig full ensam i ett litet, kokhett rum. Det kändes som en cell, nu luktade det bara fyllecell. Hans tarmar hade uppenbarligen inte klarat av den sjuprocentiga, utländska ölen och gaserna blandades med sura uppstötningar, svett, cigarettrök, cigarettfimpar och småslattarna som låg och jäste i burkarna, kringspridda i hela rummet. Allt detta kokades ihop av värmen. Hade han gått ut ur rummet och vant sig vid en mer human doft skulle han inte förmått sig att gå in igen. Så han valde att stanna kvar i sin egen odör. Han klev upp på pallen under AC’n och vred upp den från 17 grader till 24, det borde räcka. Fläkten hostade till och minskade sina varv något, han lät den blåsa honom rätt i ansiktet ett liten stund och kände livet återvända bit för bit. Därefter satte han sig på sängkanten igen.
När han vaknat hade han trott sig vara död. Att det han vaknat i var hans egen skärseld, eller himmel. På något sätt hade känslan varit förlösande. Varför kunde han inte svara på, han önskade inte livet ur sig själv även om dekadensen han ibland utsatte sig för bland många skulle ses som ett kontinueligt, segdraget självmordsförsök. Inte minst hos tokdoktorer och förmyndarpersoner. Självgoda idioter.
Han ansåg sig ha full kontroll på sitt liv. Ena dagen kunde hans liv jämställas med en långt gången alkoholist, andra dagen hade han kunnat få den övre gräddhyllan i sociteten att äta hans avträde på ett silverfat. Det var en balansgång och han behövde bägge delarna. Det var som ett test han utsatte sig själv för. Han kunde inte bestämma sig för vad han ville ha. Det ena gav lika mycket frihetskick som det andra. Det ena krävde att han var skärpt, arbetsvillig och på alerten. Det andra krävde bara leverns, lyhördhetens och förståndets välbefinnande.
Just nu var han i en period då han skrev, vilket innebar att han var i det andra, mindre accepterade stadiet.
Han hade kommit till rummet kvällen innan. Checkat in och betalat för två veckor, till att börja med. Han visste inte hur länge han skulle stå ut. Två veckor var en baggis, men som sagt, så kunde det slå slint och han skulle behöva fly någon annanstans. Han hade ätit den i särklass äckligaste hamburgaren i hela sitt liv på restaurangen på bottenplanet. Mer lik en matsal ur en skitig fängelsefilm. Den hade smakat surt mögel och han hade bara förmått sig att tvinga ner halva innan han slängt ut den genom det öppna fönstret där den snart blev föremål av intresse för två minst lika skabbiga hundar. De hade konstigt nog detlat broderligt på den. Blodsbröder som visste hur sällan man fick tag i en bara till hälften uppäten, möglig burgare. Han hade betraktat dem ett tag. Sedan fimpat cigaretten i vaxduken, där fler verkade ha gjort samma sak många gånger, betalat den struntsumma maten kostade och burit upp sin väska till rummet. Han tog inget kaffe på maten.
Han kunde inte skriva hemma. Han hade försökt många gånger, dels av bekvämlighetens skull. Dels för att kunna styra sitt skapande mer än han tidigare kunnat. Tvinga fram inspirationen och inte låta den styra honom. När den väl kom krypande var han tvungen att lägga allt åt sidan för att ge den det utrymme den krävde, även om hans ansträngningar ibland var förgäves. Det var en otacksam, bortskämd och kräsen inspiration. Den var full i fan. ”Helvetet” som han ibland kallade den. När den dök upp vid det mest opassande tillfället kunde han ägna dagar åt att komma på plats, för att sedan utan minsta tacksamhet och utdelning bara lämna honom. Tidigare hade han utstått plågan att sitta kvar och invänta att den skulle komma tillbaka, men vis av erfarenhet hade han lärt sig att det bara var att packa väskan och åka hem igen. Den kom aldrig tillbaka.
Hemma fick han ingen ro. Telefonen ringde, folk kom förbi och störde, idioter. Han hade en massa måsten över sig. Räkningar, tvätten, maten, städningen och ansvaret. Allt detta inkräktade på den bortskämda och kräsna inspirationen som krävde all hans uppmärksamhet direkt, fick den inte det så lämnade ”Helvetet” honom.
Han hade alltid en väska packad i garderoben med det han visste sig skulle behöva. Det var bara att ta den, låsa och ringa ett samtal till grannen, denne snälla och förstående granne som fixade alla hans måsten. Betalade räkningarna, vattnade blommorna och svarade i hans mobil.
Han var tvungen att skriva på ställen där ingenting kunde påverka hans medvetande, där han inte själv kunde njuta av tillvaron och stöta sig med det bortskämda ”Helvetet”. Ett litet, grått, skitigt rum, på ett grått, skitigt hotell nånstans i ett grått, skitigt land var det som krävdes för att kunna mjölka ur ”Helvetet” tills dess bröst sinade. Ibland fick han lagom till en novell. Några gånger hade det utmynnat i manus som sedan blivit pjäser och en och annan kort- eller långfilm. Ett fåtal gånger hade det utmynnat i romaner, tegelstenar. Den längsta var på omkring 1200 sidor och han hade spenderat tre månader som uppslukad av jorden i det gråa, skitiga rummet. Han hade gått ner tolv kilo den gången och sett ut som en långvarig heroinmissbrukare när han klivit av flyget hemma och andats in frisk luft för första gången på länge. Han hade nästan svimmat av utmattning med väskan i handen.
Men det gav resultat. Hans försvinnanden hade gett honom material som inbringat den summan han nu levde varje dag på, taxametern tickade in en jämn ström pengar som gjorde hans liv enklare. Allting har sitt pris. Folk avundades honom. När han var hemma levde han stundom ett stilla hemmaliv där han läste böcker, kollade filmer eller strosade runt på stan med en tidning i handen och en dyr kavaj över axeln. De såg bara den polerade ytan.
På insidan var han ett vrak. Ett ruttnande lik dolde sig under skalet. Som den kråka han sett ligga död vid vägkanten en gång när han var liten. Där den låg såg den ut som vilken kråka som helst, den hade till och med en vackrare fjäderskrud än många andra kråkor han sett. Han petade lite på den med en pinne och vände den sedan om på rygg. Stanken hade fått honom att kaskadspy i samma sekund som ångorna borrat sig in i varje por i hans ansikte. Köttet var grönbrunt, det hade jäst under den gassande solen. Tarmarna hängde som uttjänta skosnören ur den vidöppna buken där tusentals myror kilade in och ut ur hål i vävnaden. Larver, maggots och puppor trängdes i varje skrymsle och vällde ut på marken. Han hade drömt mardrömmar om hur kråkan kom flygandes mot honom, med ögonen hängandes i slemmiga trådar kring näbben. Magen lika vidöppen som han sett den vid vägkanten. Den landade i hans ansikte och larverna letade sig in i näsan på honom, myrorna in i ögonen och han kände hur hela hans mun fylldes med kråkans ruttnande kött. Det ilade och skar genom hela hans huvud när småkrypen sakta började äta av hans ögon och hjärna.
All press, stress och fysiska påfrestningar ”Helvetet” innebar hade lämnat honom till en ryckig, paranoid och migränskadad prick. Stundom drogs han med magsår och hans vettlösa supande hade utmynnat i att vänsterhanden skakade dygnet runt. Han hade fått tinnitus som kom och gick i varierande nivåer, på senare tid allt högre.
Han var ensam, hon hade tröttnat för längesen, tagit sitt pick och pack och endast lämnat en mening skrivet på den lilla whiteboard tavlan för matinköp på kylen: ”Jag orkar inte mer, dra åt helvete, jag tar bilen.”. Det var det sista hon sagt honom, de hade aldrig hörts efter det och en stor skara av hans redan begränsade vänskapskrets hade följt med henne som en del av handbagaget.
Han åt tabletter. För migränen, för magsåren, sömntabletter, ångestdämpande, betablockerare för skakningarna och ibland även prozac för att kunna skratta lite. Han trippade på svampar och marijuana med jämna mellanrum, ute på fisketurer med nån av de mindre konservativa vännerna han hade kvar. En hade sagt upp bekantskapen med honom efter en snedtändning i bastun då han naken och skrikandes kastat kokheta stenar från aggregatet efter honom. Den stenen han höll i vänsterhanden fräste sönder större delen av vävnaden i handflatan. Det gick att fixa hos doktorn men det hade knappast mildrat skakningarna. Denna skeva händelse ägde rum under en period då han skapade och hade flytt till vännens stuga. Vännen hade lånat ut den och lovat att inte störa, men hade ändå dykt upp en lördag och de hade gemensamt kommit överens om att en kväll kan skapandet vila så de kunde knarka lite och äta en god middag. Han hade bränt ner bastun och liftat hem i bara handduken. Morgonen efter hade han fört över den summan vännen krävde för att inte polisanmäla honom, tagit emot ett sista ”Far åt helvete jävla psykfall!” sedan gått och lagt sig och sovit i närmare två dagar.
När han vaknade hade ”Helvetet” lämnat honom och inte återkommit på nästan två år.
Men trots allt detta kände han som sagt ändå att han hade kontroll. Han kunde inte styra skapandet, men han visste hur han skulle hantera det. Bort, iväg och göm dig. Försvinn och kom inte tillbaka förrän inspirationen har avtagit. När inspirationen väl var med honom sov han i snitt två timmar per natt, ibland mer, men inte ofta. Han tappade vikt och levde i princip på mackor, cigaretter, kaffe och alkohol. Men han visste att det behövdes och han kunde balansera det. Han drack sig aldrig så full att han somnade eller kom på idéen att ge sig ut på lokal. När han började må illa av sömnbristen så sov han ut och när han började hosta upp mörkbruna slemklumpar gick han över till cigaretter med filter. Någon av tant-cigaretterna, Blend eller liknande. Det brukade hjälpa.
När han vaknade mitt i natten var det bara att kliva upp och sätta sig vid datorn, som i princip alltid stod igång med alla påbörjade dokument öppnade, samt några blanka om det skulle komma något nytt. Vanligtvis skrev han på tre eller fyra separata arbeten samtidigt. Ibland hade han ett helt avsnitt från början till slut i huvudet. Ibland bara en dialog, en mening eller ett ord som han knackade in i ett tomt dokument. Kom det inget mer efter det gick han och lade sig igen. De enstaka orden kunde vara något som senare togs upp under någon annan dag eller natt. Hans 1200 sidor långa roman hade börjat med ett ord: ”Kärlek”. Det var det ordet han sett framför sig, klivit upp och skrivit i ett tomt dokument, han hade betraktat den blinkande linjen till höger om det sista k’et som väntade på att han skulle skriva mer. Det trånade efter honom och hans inspiration. Det ville ligga med honom och hans vokabulär, men han hade ägnat strecket en minut och sedan gått och lagt sig igen. Två dagar senare hade han suttit med fötterna dinglandes utanför fönstret på fjärde våningen i det gråa, skitiga hotellet med ett kort beslut ifrån att avsluta sitt liv mot den regnblöta asfalten nedanför. Precis när han skulle hoppa höjde han blicken för att se himlen en sista gång då en kråka flugit förbi, den såg exakt ut som den ruttnande kråkan från hans barndom och mardrömmar. En isande känsla hade krupit som en blixt genom hans ryggrad och han hade klivit tillbaka in i rummet och skrivit sex kapitel i streck, somnat vid datorn, sovit i fyra timmar och sedan skrivit vidare. Så hade det pågått i två dagar innan han kom sig för att äta. Boken hade gett honom tolv priser i sex länder. Översatts till femton språk och skrivit in honom i litteraturhistorien för alltid. Om än i en mindre kolumn. Allting har sitt pris.
Han klev ur sängen och gick mot det lilla badrummet, ryckte till när han trampade på en av ölburkarna som låg på golvet. Väl inne i buren trevade han efter lampknappen. Badrummet hade lika gärna kunnat vara en pensionerad baja-maja på vilken festival som helst. Fläckig, nerklottrad av tidigare, mindre begåvade, poeter. Den spolade dåligt och rann lite hela tiden. Handfatet var minst lika smutsigt. Hans tandborste låg på golvet i en liten vattensamling från avloppet, han tog upp den, torkade av den med handduken och lade den bredvid kranen. Öppnade burken med tabletterna för migränen, kastade in två tabletter i munnen, spolade i kranen tills vattnet var någorlunda ljummet och lapade i sig från strålen som trött dalade mot avloppet. Det smakade rost och klor. Han hostade till, stängde kranen, släckte lampan och gick tillbaka in i rummet, och satte sig vid skrivbordet. Två knackningar på touch-pad’en slog av skärmsläckaren och rummet lystes svagt upp av skärmen.
Han hade ingen uppfattning om vad klockan varit när han somnat, när han vaknat eller när han börjat skriva. Hur länge det tagit för hans mosiga hjärna att komma igång från det att han satt sig på sängkanten till det att han satt sig vid datorn. Men när han slutade skriva var det sedan länge liv och rörelse på gatan två våningar nedanför. Han hade rökt så när som två paket cigaretter och druckit tre enliters flaskor vatten. Han reste sig från stolen, vände sig mot sängen och föll handlöst diagonalt över madrassen. Han sov innan sängen hade slutat gunga. Men han visste vad han skrev.
Hon kom i drömmen. Även fast det var en dröm blev han förvånad, han brukade inte drömma när han väl somnade. På något sätt var han borta men ändå vid medvetande. Hon hade aldrig kommit till honom i drömmen förut, kanske var det därför han på något sätt var vid medvetande.
Han hade nästan glömt hur hon såg ut. Han hade bränt alla foton på henne, till och med bröllopsfotot. Allt var borta. Det var hans sätt att hantera det. Han slängde allt de köpt tillsammans, allt som kunde påminna om henne. Han raderade henne ur systemet. Hon hade succesivt försvunnit och nuförtiden när folk frågade om han nånsin haft någon svarade han bara nej.
Men nu stod hon där i alla fall. I köket där hemma, där hon brukade stå lutad mot arbetsbänken, smuttandes på kaffet, läsandes tidningen med rynkade ögonbryn. Hon envisades med att inte använda glasögonen. De fick henne att se så gammal ut, menade hon. Han försökte resa sig ur köksstolen och gå fram till henne, eller kanske lämna rummet. Han visste inte. Hur som helst så kunde han inte röra sig. Han kunde inte slå ner blicken, den var som naglad på henne där hon stod. Hur kunde han ha glömt hur hon såg ut? Hon som var så vacker. Han mindes med ens hur han sett orden på whiteboardtavlan på kylen, hur han konstigt nog börjat gråta. Det hade ju bara varit en tidsfråga innan hon skulle ge sig av, han kände det på sig. Ändå stod han där, med tårarna rullandes ner för kinderna, först började underläppen skaka, sedan hela hakpartiet. Han kände den salta smaken när den första tåren nådde läpparna. Resten av dagen var ett svart moln, han mindes ingenting. Tiden efter var jobbig, men han hanterade det. Han beslutade sig snabbt för att göra sig av med henne för att orka. ”Helvetet” knackade på och han lämnade huset som det var med ett kort brev till grannen:
- Måste dra, du vet vad jag behöver hjälp med. Betalar när jag kommer hem.
När han kom hem började brännandet, slängandet och glömmandet. Då med en pjäs som ”Helvetet” snällt hade givit honom i bagaget. Den sattes upp på Stadsteatern två år senare. Han hade skrivit den om honom och henne. Men när den väl hade premiär var han så avskärmad från henne att han inte ens förmådde sig gå och se den. Vad spelade det för roll? Det var fiktion. Någon annans tragiska öde. En relation som var påhittad. Pjäsen fick bra kritik och lades till hans CV som ”en av de ärligare skildringarna” han lämnat ifrån sig. Skilsmässan var sedan länge avklarad. Hon ville inte ha något med honom att göra. Han fick behålla huset och hon fick en summa pengar. Den sista avbetalningen var gjord och all kontakt försvann, även om den kontakten bara varit genom hennes advokat.
Han undrade vad hon ville honom nu helt plötsligt. Varför dyker hon upp här och nu? Han försökte säga något, men kunde inte prata. Vad skulle han säga henne förresten? Förlåt? Som att det skulle hjälpa? Han visste inte. Varför sa hon inget? Hon bara stod där, läste sidorna noggrant, vände blad, smuttade på kaffet och gav inte det minsta intryck om att hon var medveten om att han satt där, bunden och munkavlad av osynliga bojor.
Var det här ett straff? Tanken slog honom. Var det ett straff för att han försummat henne och det de hade tillsammans för ”Helvetets” skull? Varför straffa honom nu när det gått så länge, varför inte då när liket ännu inte hade börjat ruttna? Han började få panik, slet och drog för att resa sig ur stolen men satt som om han vore ditspikad. Svetten rann från pannan, armhålorna och ryggen. Skjortan blev blöt och tyngde ner honom, ryggen smärtade. Magsåret började göra ont. Han började gråta. Först rann en ensam tår ner för kinden, men snart snörvlade han och hostade som ett litet barn.
- Vad vill du!? ropade han. Varför är du här!? Varför säger du inget!? Säg det bara, säg att du hatar mig, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Säg att det var mitt fel, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Som om dina ord inte betydde något för mig, som om jag bara struntade i att du led. Det är inte sant! Jag led helvetets kval när du stack, men det var enda sättet för mig att klara av det! Jag visste inte bättre, jag vet, jag är en självisk idiot som inte förtjänar någon! Men säg det då! Stå inte bara där. Det är inte synd om mig, men du är inte en sån som vill att jag ska lida. Du var aldrig en sån och du skulle aldrig kunna bli en sån! Sluta!
Han grät hämningslöst, snoret rann från näsan och han hostade till. Det lät som ett avgrundsvrål.
- Se på mig! skrek han, men hon rörde inte en tum. Jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga för att du ska höra mig!? Jag orkar inte med det här! Jag vet att du tycker jag är en kall jävel som bara bryr sig om sig själv, jag vet! Jag är det! Men jag ångrar mig och jag orkar inte med det något mer!
Plötsligt vände hon sig mot honom, han tystnade tvärt, snörvlade och slog ner blicken. För skamsen för att möta hennes blick. Han ryckte i hela kroppen av de små, små tårarna som föll ner för hans kinder.
- Se på mig, sa hon lugnt. Han hade glömt hennes röst, och att höra den gjorde så ont att han höll på att tappa fattningen.
- Se på mig, sa hon igen. Han höjde sakta blicken.
Hon betraktade honom tyst i flera minuter, han tordes inget säga. Han kände sig förbjuden att tilltala henne, han förtjänade det inte. Hon vek ihop tidningen och lade den bredvid kaffekoppen, snyggt och prydligt som hon brukade. Tittade honom djupt i ögonen och sa lugnt:
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Han log.
Han åt inget på hela dagen. Det enda som fanns att dricka var några rumsvarma Coca-Colaburkar, lite vatten och en kvarglömd öl. Han slet cigarett efter cigarett ur paketen som låg kringströdda på skrivbordet. Knackandet från tangentbordet upphörde endast de sekunder han drack, tände en ny cigarett eller knöt vänsterhanden hårt då den började skaka för mycket. När han hade vaknat hade natten lagt sig över den gråa, skitiga staden, nu var det återigen liv och rörelse på gatorna. Han reste sig upp och gick bort till fönstret, lirkade med fingret i springan till persiennerna och sneglade ut. Solen sken starkt mot fasaden och fick hans ögon, undernärda på ljus, att rinna. Borta vid horisonten tonade regnmoln upp sig.
Han gillade regn. Den friska luften som trängde in i näsan var man än befann sig, om det så var vid en skogstjärn eller på en soptipp. Regnets luft renade den mest skrumpna näsa och tvättade för ett ögonblick bort de skulder man bar på sina axlar. Om än bara för ett litet tag. Han betraktade molnen ett slag, släppte persiennen och återgick till datorn i det mörka rummet.
Han försökte förklara sig. Inte nödvändigtvis så att folk skulle förstå, men så att kanske han skulle förstå. Det kändes mer som en terapi för honom själv än information för någon annan. Ibland spårade han iväg någon helt annanstans, men det var ju lite hans stil. Att skriva om en sak på fyra rader, sedan ägna resten av sidan åt ett sidospår för att sedan återkomma till temat och avsluta det på två rader. Knyta ihop säcken så att säga. Han ville förstå, och på något sätt, ju längre in i historien han kom, började det klarna för honom. Han brydde sig inte om att korrekturläsa, han skrev så pass bra att det var överflödigt, något stavfel i hastigheten här, någon punkt som saknades där. Allt sånt fick någon annan gå igenom sen. Det viktiga var att han skrev, fort, hårt och skoningslöst. Det måste ut, fort! Som en rostig spik man trampar in i foten, fort ut och tvätta såret så inga bakterier hinner sprida sig. Beskåda ärret och lämna det sedan bakom dig, men inte utan vetskapen att du ska se dig för var du sätter ner dina fötter i fortsättningen.
Han somnade sittandes i stolen, huvudet föl bakåt och munnen var vidöppen, som om någon skjutit honom i pannan. Armarna hängde slappa längst med sidan.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Såg sig omkring som om han glömt var han var, gnuggade sig i ögonen, tände en cigarett och fortsatte skriva.
Det stack till i magtrakten när han började nå det sista kapitlet. Han hukade sig med huvudet mellan knäna, sittandes i stolen och kved tyst för sig själv. Han stapplade ut till badrummet, rafsade åt sig burkarna som stod på handfatet, gick tillbaka till rummet och slängde dem på sängen. Han skruvade av locket på burken för magsåret och kastade i sig två tabletter. Det kändes som att han svalde två stenar när han tvingade ner dem utan att dricka något till.
Han visste att värken skulle bestå, men i mildare skala, så han försökte tänka bort den och satte sig vid datorn igen. Han sparade dokumentet igen, både på hårddisken och på sky-drive’n på internet. Det säkra före det osäkra. Han högerklickade och valde ”Egenskaper”, 237 sidor än så länge. Lagom läsning, tänkte han. För de som möjligen vill. Han stängde ner fönstret och tittade på strecket vid den senaste punkten. Det blinkade och bad honom att fortsätta. Han kände inget. Det var borta, ”Helvetet” var borta.
Han ställde sig upp och slog handen rakt i väggen framför sig. Det knastrade till och han svor högt åt smärtan som strålade genom hela armen, ryggen och avtog nere vid vänstra foten. Han satte sig på sängkanten och tittade mot datorn. Han orkade inte se den, reste sig och smällde igen skärmen mot tangentbordet så hårt han kunde. Fläkten i maskinen tystnade med en suck. Det var med ens tyst i det lilla gråa, skitiga rummet.
Han kunde inte sova. Han ville men kunde inte. Han behövde sömnen om han skulle orka med resan hem imorgon. Det hade bara funnits tåg och han kunde aldrig sova på tåg. Han orkade inte med tanken av att spendera timmar på ett lunkande tåg utan att kunna sova. Omgiven av vedervärdiga människor som väsnades, luktade och sneglade på honom.
Han suckade och stirrade upp i taket. AC’n hade slutat fungera igen och det kändes som den första natten han spenderat i det lilla gråa, skitiga rummet. Uppgivet, tomt, varmt och fullt av tankar. Han visste inte om han nånsin skulle färdigställa de 237 sidor han påbörjat eller om de skulle hamna i arkivet av ofärdigt material. Arkivet som bara växte och växte. Hans förläggare hade bett honom att åtminstone försöka skriva färdigt de alstrena han hade där. Några saknade bara ett fåtal kapitel, ibland saknades bara meningar. Men han visste att det var lönlöst, ”Helvetet” skulle inte tillåta det. Om han skulle tvinga fram något skulle han få betala dyrt för det. Ville det bli färdigskrivet så skulle det bli det en vacker dag. Ett fåtal gånger hade ”Helvetet” besökt honom för att avsluta några dokument som ännu inte blivit klara. Men de gick att räkna på en hand. Skulle det här också hamna där, långt inne i arkivet, väntandes på det kräsna ”Helvetet”?
Han log plötsligt. Reste sig ur sängen och öppnade datorn igen. Strecket blinkade fortfarande vid punkten. Han kände hur tårarna rann igen och att varenda muskel i kroppen värkte och stretade emot när han åter började skriva. Kroppen och psyket visste vad detta innebar, var det skulle sluta. Men han brydde sig inte längre och kände ett stygn av lättnad i hjärtat som åter började slå. Det slog hårdare än det gjort på mycket länge.
Han sköljde av de intorkade tårarna från sina kinder på toaletten. Tittade upp och mötte sin egen blick i spegeln. Ögonen var blodsprängda, skäggstubben indikerade att han inte rakat sig på i alla fall tre dagar. Hans tänder var gula och under ögonen färgades huden askgrå. Men han log. Det var över nu. Väl tillbaka vid datorn letade han upp en trådlös nätuppkoppling som han anslöt sin dator till, den varnade att anslutningen inte var säker, han struntade i det. Snabbt loggade han in på sin mail och möttes av en drös mail, sånt han vanligtvis brukade gå igenom när skrivperioderna var avklarade. När han kunde återgå till det ”normala” livet. Han var aldrig uppkopplad på internet när han skrev.
Nu öppnade han ett nytt mail och skrev in adressen till sin förläggare. Han länkade till adressen där förläggaren kunde hämta hem dokumentet till sin dator. Det var alldeles för stort för att skicka i ett vanligt mail. Han skrev ingenting i mailet, bara i rubriken, som han brukade skriva när han färdigställt något:
”Nytt”. Han klickade på sänd och såg hur timglaset snurrade några varv. Några varv till. När han börjat tro att anslutningen försvunnit blinkade skärmen till och texten sade att mailet skickats. Han kontrollerade detta i skickat-korgen. Där låg det. Titeln ”Nytt” visade att hans förläggare nu hade 72 timmar på sig att tanka hem dokumentet innan det för alltid skulle försvinna i limbo på internet.
Han packade sin väska omsorgsfullt. Vek de smutsiga kläderna snyggt och prydligt samt lade ner alla anteckningsblock, och toalettartiklar i sina respektive fack. Han slängde det nersmutsade linnet i skräpkorgen och tog på sig ett rent som han förvånat hittat längst ner i väskan. Han ställde ner de flesta burkarna från toaletten i ett sidofack och lät det vara öppet.
De överfyllda askkopparna tömdes i samma skräpkorg där linnet låg. Alla tomburkar, flaskor och skräppapper samlade han i fyra soppåsar som han ställde vid dörren ut mot korridoren. Han vände sig om och såg in i rummet. Det såg nästan drägligt ut. I alla fall i samma skicka som det varit i när han anlänt för vad som kändes som en evighet sedan.
Innan han packade ner toalettartiklarna hade han tagit en lång dusch, rakat sig och smort in ansiktet. När han nu stod framför spegeln i toaletten tittade en rätt välvårdad karl tillbaka på honom. Han lyfte upp kammen som låg på golvet nära golvbrunnen, sköljde varsamt av den och drog igenom håret. Till slut såg även det välvårdat ut. Han var fortfarande mörk under ögonen, men vitorna hade återfått sin normala färg. Han brukade inte bli helt återställd efter en sådan här resa förrän kanske en vecka efter sin hemkomst så det berörde honom inte. Han hade gjort så gott han kunnat.
Karln i spegeln log plötsligt mot honom och nickade sakta. De var tillfreds med varandra. Han vände sig om, gick ut ur toaletten, släckte lampan och stängde dörren.
Han satte sig vid datorn igen och tittade på de sista orden på skärmen.
”Allting har sitt pris.”
Han lyfte upp datorn och slog den allt vad han kunde i betongväggen. Om och om igen. Han slog så flisor från plasten lossnade och flög genom rummet. Till slut brast chassit och blottade innandömet av sladdar, kretskort och elektronik. Den gick inte att rädda. Han slängde kadavret på golvet framför sina fötter. Betraktade det ett tag, sedan samlade han allt inom sig i en spottloska och kastade den ur sin mun rakt på den spruckna skärmen.
Han satte sig på sängkanten, han log fortfarande och kände tröttheten skölja över honom. Han sträckte sig efter burkarna på sängbordet, de två han lämnat kvar. En för att mildra magsåret och en för att kunna sova. Han var så trött.
Han skruvade av locket på en av burkarna och kastade i sig några tabletter. Skruvade på locket igen och kastade bägge burkarna mot samma vägg där han slagit sönder datorn. Därefter lade han sig med kläderna på den nybäddade sängen. Lade händerna under hjässan, korsade fötterna och tittade leendes upp i taket.
Snart kände han den välbekanta känslan av hur kroppen sjönk genom marken. Hur ögonen blev tyngre och tyngre och hur tankarna började fara. En kråka kraxade utanför fönstret, men hasn brydde sig inte. Han hade gjort det, han hade slutligen vänt ”Helvetet” ryggen och valt sin egen väg. Han behövde det inte något mer och tänkte aldrig mer svara på dess tilltal. Han såg henne framför sig. hon satte sig på sängkanten bredvid honom. Hon log ett bekymrat leende.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja, sa hon och strök honom över pannan. Han kände hur en tår föll från hans kind.
- Allting har sitt pris, sa han och somnade.
Over and out
En iskall pust slog igenom rummet, huttrandes slog han upp ögonen och reste sig hastigt sittandes upprätt i sängen. Sängkläderna var alldeles sjöblöta i svett, linnet låg slickat mot överkroppen som en våtdräkt. Kalsongerna sved mot innanlåren, upprullade och korvade liknade de mer ett par speedos. Han kippade efter andan och pressade handflatorna mot öronen, slöt ögonen så hårt han kunde och bet ihop tänderna som ett skruvstäd. Han såg en bild av hur de sakta började spricka för att sedan brisera i ett ljud som när en kristallkrona slår i ett blankpolerat stengolv. En efter en föll spillrorna ur hans mun och samlades i en sorglig hög i hans knä, några bitar stannade kvar på det dyngsura linnet och några få av de minsta bitarna stannade kvar på hans fuktiga läppar. Allting skedde i slowmotion.
Ringandet i öronen minskade i volym, men han släppte inte taget om dem. Han öppnade sakta ögonen, lättade på sitt bett och kände hur trycket mot käkarna sakta avtog. Värken bestod. Han öppnade inte ögonen helt och såg sig kisandes omkring i det dunkla rummet, sakta läste han av varenda del i sitt synfält. Med vidöppna ögon uppfattar man inte det som gömmer sig runt omkring en. Han sökte efter skuggor utan objekt, figurer och saker som försökte dölja sig i mörkret. Ingenting, han öppnade ögonen helt, släppte greppet om öronen och klämde handflatorna mot ögonen, gnuggade några gånger, hävde sig sedan sittandes på sängkanten och satte ner fötterna på golvet.
Airconditionlådan hade till sist slagit igång på full styrka mitt i natten. Han hade slagit mot den med sina skor halva kvällen när hettan i rummet börjat bli olidlig. Som mest hade tempen nått 42 grader, det enda han hade att dricka var öl så han hade hävt i sig burk efter burk. Det smakade piss, luktade piss och såg ut som piss. Till slut hade han somnat, rätt packad, när visste han inte, men det måste ha varit sent. Det var en intressant känsla att supa sig full ensam i ett litet, kokhett rum. Det kändes som en cell, nu luktade det bara fyllecell. Hans tarmar hade uppenbarligen inte klarat av den sjuprocentiga, utländska ölen och gaserna blandades med sura uppstötningar, svett, cigarettrök, cigarettfimpar och småslattarna som låg och jäste i burkarna, kringspridda i hela rummet. Allt detta kokades ihop av värmen. Hade han gått ut ur rummet och vant sig vid en mer human doft skulle han inte förmått sig att gå in igen. Så han valde att stanna kvar i sin egen odör. Han klev upp på pallen under AC’n och vred upp den från 17 grader till 24, det borde räcka. Fläkten hostade till och minskade sina varv något, han lät den blåsa honom rätt i ansiktet ett liten stund och kände livet återvända bit för bit. Därefter satte han sig på sängkanten igen.
När han vaknat hade han trott sig vara död. Att det han vaknat i var hans egen skärseld, eller himmel. På något sätt hade känslan varit förlösande. Varför kunde han inte svara på, han önskade inte livet ur sig själv även om dekadensen han ibland utsatte sig för bland många skulle ses som ett kontinueligt, segdraget självmordsförsök. Inte minst hos tokdoktorer och förmyndarpersoner. Självgoda idioter.
Han ansåg sig ha full kontroll på sitt liv. Ena dagen kunde hans liv jämställas med en långt gången alkoholist, andra dagen hade han kunnat få den övre gräddhyllan i sociteten att äta hans avträde på ett silverfat. Det var en balansgång och han behövde bägge delarna. Det var som ett test han utsatte sig själv för. Han kunde inte bestämma sig för vad han ville ha. Det ena gav lika mycket frihetskick som det andra. Det ena krävde att han var skärpt, arbetsvillig och på alerten. Det andra krävde bara leverns, lyhördhetens och förståndets välbefinnande.
Just nu var han i en period då han skrev, vilket innebar att han var i det andra, mindre accepterade stadiet.
Han hade kommit till rummet kvällen innan. Checkat in och betalat för två veckor, till att börja med. Han visste inte hur länge han skulle stå ut. Två veckor var en baggis, men som sagt, så kunde det slå slint och han skulle behöva fly någon annanstans. Han hade ätit den i särklass äckligaste hamburgaren i hela sitt liv på restaurangen på bottenplanet. Mer lik en matsal ur en skitig fängelsefilm. Den hade smakat surt mögel och han hade bara förmått sig att tvinga ner halva innan han slängt ut den genom det öppna fönstret där den snart blev föremål av intresse för två minst lika skabbiga hundar. De hade konstigt nog detlat broderligt på den. Blodsbröder som visste hur sällan man fick tag i en bara till hälften uppäten, möglig burgare. Han hade betraktat dem ett tag. Sedan fimpat cigaretten i vaxduken, där fler verkade ha gjort samma sak många gånger, betalat den struntsumma maten kostade och burit upp sin väska till rummet. Han tog inget kaffe på maten.
Han kunde inte skriva hemma. Han hade försökt många gånger, dels av bekvämlighetens skull. Dels för att kunna styra sitt skapande mer än han tidigare kunnat. Tvinga fram inspirationen och inte låta den styra honom. När den väl kom krypande var han tvungen att lägga allt åt sidan för att ge den det utrymme den krävde, även om hans ansträngningar ibland var förgäves. Det var en otacksam, bortskämd och kräsen inspiration. Den var full i fan. ”Helvetet” som han ibland kallade den. När den dök upp vid det mest opassande tillfället kunde han ägna dagar åt att komma på plats, för att sedan utan minsta tacksamhet och utdelning bara lämna honom. Tidigare hade han utstått plågan att sitta kvar och invänta att den skulle komma tillbaka, men vis av erfarenhet hade han lärt sig att det bara var att packa väskan och åka hem igen. Den kom aldrig tillbaka.
Hemma fick han ingen ro. Telefonen ringde, folk kom förbi och störde, idioter. Han hade en massa måsten över sig. Räkningar, tvätten, maten, städningen och ansvaret. Allt detta inkräktade på den bortskämda och kräsna inspirationen som krävde all hans uppmärksamhet direkt, fick den inte det så lämnade ”Helvetet” honom.
Han hade alltid en väska packad i garderoben med det han visste sig skulle behöva. Det var bara att ta den, låsa och ringa ett samtal till grannen, denne snälla och förstående granne som fixade alla hans måsten. Betalade räkningarna, vattnade blommorna och svarade i hans mobil.
Han var tvungen att skriva på ställen där ingenting kunde påverka hans medvetande, där han inte själv kunde njuta av tillvaron och stöta sig med det bortskämda ”Helvetet”. Ett litet, grått, skitigt rum, på ett grått, skitigt hotell nånstans i ett grått, skitigt land var det som krävdes för att kunna mjölka ur ”Helvetet” tills dess bröst sinade. Ibland fick han lagom till en novell. Några gånger hade det utmynnat i manus som sedan blivit pjäser och en och annan kort- eller långfilm. Ett fåtal gånger hade det utmynnat i romaner, tegelstenar. Den längsta var på omkring 1200 sidor och han hade spenderat tre månader som uppslukad av jorden i det gråa, skitiga rummet. Han hade gått ner tolv kilo den gången och sett ut som en långvarig heroinmissbrukare när han klivit av flyget hemma och andats in frisk luft för första gången på länge. Han hade nästan svimmat av utmattning med väskan i handen.
Men det gav resultat. Hans försvinnanden hade gett honom material som inbringat den summan han nu levde varje dag på, taxametern tickade in en jämn ström pengar som gjorde hans liv enklare. Allting har sitt pris. Folk avundades honom. När han var hemma levde han stundom ett stilla hemmaliv där han läste böcker, kollade filmer eller strosade runt på stan med en tidning i handen och en dyr kavaj över axeln. De såg bara den polerade ytan.
På insidan var han ett vrak. Ett ruttnande lik dolde sig under skalet. Som den kråka han sett ligga död vid vägkanten en gång när han var liten. Där den låg såg den ut som vilken kråka som helst, den hade till och med en vackrare fjäderskrud än många andra kråkor han sett. Han petade lite på den med en pinne och vände den sedan om på rygg. Stanken hade fått honom att kaskadspy i samma sekund som ångorna borrat sig in i varje por i hans ansikte. Köttet var grönbrunt, det hade jäst under den gassande solen. Tarmarna hängde som uttjänta skosnören ur den vidöppna buken där tusentals myror kilade in och ut ur hål i vävnaden. Larver, maggots och puppor trängdes i varje skrymsle och vällde ut på marken. Han hade drömt mardrömmar om hur kråkan kom flygandes mot honom, med ögonen hängandes i slemmiga trådar kring näbben. Magen lika vidöppen som han sett den vid vägkanten. Den landade i hans ansikte och larverna letade sig in i näsan på honom, myrorna in i ögonen och han kände hur hela hans mun fylldes med kråkans ruttnande kött. Det ilade och skar genom hela hans huvud när småkrypen sakta började äta av hans ögon och hjärna.
All press, stress och fysiska påfrestningar ”Helvetet” innebar hade lämnat honom till en ryckig, paranoid och migränskadad prick. Stundom drogs han med magsår och hans vettlösa supande hade utmynnat i att vänsterhanden skakade dygnet runt. Han hade fått tinnitus som kom och gick i varierande nivåer, på senare tid allt högre.
Han var ensam, hon hade tröttnat för längesen, tagit sitt pick och pack och endast lämnat en mening skrivet på den lilla whiteboard tavlan för matinköp på kylen: ”Jag orkar inte mer, dra åt helvete, jag tar bilen.”. Det var det sista hon sagt honom, de hade aldrig hörts efter det och en stor skara av hans redan begränsade vänskapskrets hade följt med henne som en del av handbagaget.
Han åt tabletter. För migränen, för magsåren, sömntabletter, ångestdämpande, betablockerare för skakningarna och ibland även prozac för att kunna skratta lite. Han trippade på svampar och marijuana med jämna mellanrum, ute på fisketurer med nån av de mindre konservativa vännerna han hade kvar. En hade sagt upp bekantskapen med honom efter en snedtändning i bastun då han naken och skrikandes kastat kokheta stenar från aggregatet efter honom. Den stenen han höll i vänsterhanden fräste sönder större delen av vävnaden i handflatan. Det gick att fixa hos doktorn men det hade knappast mildrat skakningarna. Denna skeva händelse ägde rum under en period då han skapade och hade flytt till vännens stuga. Vännen hade lånat ut den och lovat att inte störa, men hade ändå dykt upp en lördag och de hade gemensamt kommit överens om att en kväll kan skapandet vila så de kunde knarka lite och äta en god middag. Han hade bränt ner bastun och liftat hem i bara handduken. Morgonen efter hade han fört över den summan vännen krävde för att inte polisanmäla honom, tagit emot ett sista ”Far åt helvete jävla psykfall!” sedan gått och lagt sig och sovit i närmare två dagar.
När han vaknade hade ”Helvetet” lämnat honom och inte återkommit på nästan två år.
Men trots allt detta kände han som sagt ändå att han hade kontroll. Han kunde inte styra skapandet, men han visste hur han skulle hantera det. Bort, iväg och göm dig. Försvinn och kom inte tillbaka förrän inspirationen har avtagit. När inspirationen väl var med honom sov han i snitt två timmar per natt, ibland mer, men inte ofta. Han tappade vikt och levde i princip på mackor, cigaretter, kaffe och alkohol. Men han visste att det behövdes och han kunde balansera det. Han drack sig aldrig så full att han somnade eller kom på idéen att ge sig ut på lokal. När han började må illa av sömnbristen så sov han ut och när han började hosta upp mörkbruna slemklumpar gick han över till cigaretter med filter. Någon av tant-cigaretterna, Blend eller liknande. Det brukade hjälpa.
När han vaknade mitt i natten var det bara att kliva upp och sätta sig vid datorn, som i princip alltid stod igång med alla påbörjade dokument öppnade, samt några blanka om det skulle komma något nytt. Vanligtvis skrev han på tre eller fyra separata arbeten samtidigt. Ibland hade han ett helt avsnitt från början till slut i huvudet. Ibland bara en dialog, en mening eller ett ord som han knackade in i ett tomt dokument. Kom det inget mer efter det gick han och lade sig igen. De enstaka orden kunde vara något som senare togs upp under någon annan dag eller natt. Hans 1200 sidor långa roman hade börjat med ett ord: ”Kärlek”. Det var det ordet han sett framför sig, klivit upp och skrivit i ett tomt dokument, han hade betraktat den blinkande linjen till höger om det sista k’et som väntade på att han skulle skriva mer. Det trånade efter honom och hans inspiration. Det ville ligga med honom och hans vokabulär, men han hade ägnat strecket en minut och sedan gått och lagt sig igen. Två dagar senare hade han suttit med fötterna dinglandes utanför fönstret på fjärde våningen i det gråa, skitiga hotellet med ett kort beslut ifrån att avsluta sitt liv mot den regnblöta asfalten nedanför. Precis när han skulle hoppa höjde han blicken för att se himlen en sista gång då en kråka flugit förbi, den såg exakt ut som den ruttnande kråkan från hans barndom och mardrömmar. En isande känsla hade krupit som en blixt genom hans ryggrad och han hade klivit tillbaka in i rummet och skrivit sex kapitel i streck, somnat vid datorn, sovit i fyra timmar och sedan skrivit vidare. Så hade det pågått i två dagar innan han kom sig för att äta. Boken hade gett honom tolv priser i sex länder. Översatts till femton språk och skrivit in honom i litteraturhistorien för alltid. Om än i en mindre kolumn. Allting har sitt pris.
Han klev ur sängen och gick mot det lilla badrummet, ryckte till när han trampade på en av ölburkarna som låg på golvet. Väl inne i buren trevade han efter lampknappen. Badrummet hade lika gärna kunnat vara en pensionerad baja-maja på vilken festival som helst. Fläckig, nerklottrad av tidigare, mindre begåvade, poeter. Den spolade dåligt och rann lite hela tiden. Handfatet var minst lika smutsigt. Hans tandborste låg på golvet i en liten vattensamling från avloppet, han tog upp den, torkade av den med handduken och lade den bredvid kranen. Öppnade burken med tabletterna för migränen, kastade in två tabletter i munnen, spolade i kranen tills vattnet var någorlunda ljummet och lapade i sig från strålen som trött dalade mot avloppet. Det smakade rost och klor. Han hostade till, stängde kranen, släckte lampan och gick tillbaka in i rummet, och satte sig vid skrivbordet. Två knackningar på touch-pad’en slog av skärmsläckaren och rummet lystes svagt upp av skärmen.
Han hade ingen uppfattning om vad klockan varit när han somnat, när han vaknat eller när han börjat skriva. Hur länge det tagit för hans mosiga hjärna att komma igång från det att han satt sig på sängkanten till det att han satt sig vid datorn. Men när han slutade skriva var det sedan länge liv och rörelse på gatan två våningar nedanför. Han hade rökt så när som två paket cigaretter och druckit tre enliters flaskor vatten. Han reste sig från stolen, vände sig mot sängen och föll handlöst diagonalt över madrassen. Han sov innan sängen hade slutat gunga. Men han visste vad han skrev.
Hon kom i drömmen. Även fast det var en dröm blev han förvånad, han brukade inte drömma när han väl somnade. På något sätt var han borta men ändå vid medvetande. Hon hade aldrig kommit till honom i drömmen förut, kanske var det därför han på något sätt var vid medvetande.
Han hade nästan glömt hur hon såg ut. Han hade bränt alla foton på henne, till och med bröllopsfotot. Allt var borta. Det var hans sätt att hantera det. Han slängde allt de köpt tillsammans, allt som kunde påminna om henne. Han raderade henne ur systemet. Hon hade succesivt försvunnit och nuförtiden när folk frågade om han nånsin haft någon svarade han bara nej.
Men nu stod hon där i alla fall. I köket där hemma, där hon brukade stå lutad mot arbetsbänken, smuttandes på kaffet, läsandes tidningen med rynkade ögonbryn. Hon envisades med att inte använda glasögonen. De fick henne att se så gammal ut, menade hon. Han försökte resa sig ur köksstolen och gå fram till henne, eller kanske lämna rummet. Han visste inte. Hur som helst så kunde han inte röra sig. Han kunde inte slå ner blicken, den var som naglad på henne där hon stod. Hur kunde han ha glömt hur hon såg ut? Hon som var så vacker. Han mindes med ens hur han sett orden på whiteboardtavlan på kylen, hur han konstigt nog börjat gråta. Det hade ju bara varit en tidsfråga innan hon skulle ge sig av, han kände det på sig. Ändå stod han där, med tårarna rullandes ner för kinderna, först började underläppen skaka, sedan hela hakpartiet. Han kände den salta smaken när den första tåren nådde läpparna. Resten av dagen var ett svart moln, han mindes ingenting. Tiden efter var jobbig, men han hanterade det. Han beslutade sig snabbt för att göra sig av med henne för att orka. ”Helvetet” knackade på och han lämnade huset som det var med ett kort brev till grannen:
- Måste dra, du vet vad jag behöver hjälp med. Betalar när jag kommer hem.
När han kom hem började brännandet, slängandet och glömmandet. Då med en pjäs som ”Helvetet” snällt hade givit honom i bagaget. Den sattes upp på Stadsteatern två år senare. Han hade skrivit den om honom och henne. Men när den väl hade premiär var han så avskärmad från henne att han inte ens förmådde sig gå och se den. Vad spelade det för roll? Det var fiktion. Någon annans tragiska öde. En relation som var påhittad. Pjäsen fick bra kritik och lades till hans CV som ”en av de ärligare skildringarna” han lämnat ifrån sig. Skilsmässan var sedan länge avklarad. Hon ville inte ha något med honom att göra. Han fick behålla huset och hon fick en summa pengar. Den sista avbetalningen var gjord och all kontakt försvann, även om den kontakten bara varit genom hennes advokat.
Han undrade vad hon ville honom nu helt plötsligt. Varför dyker hon upp här och nu? Han försökte säga något, men kunde inte prata. Vad skulle han säga henne förresten? Förlåt? Som att det skulle hjälpa? Han visste inte. Varför sa hon inget? Hon bara stod där, läste sidorna noggrant, vände blad, smuttade på kaffet och gav inte det minsta intryck om att hon var medveten om att han satt där, bunden och munkavlad av osynliga bojor.
Var det här ett straff? Tanken slog honom. Var det ett straff för att han försummat henne och det de hade tillsammans för ”Helvetets” skull? Varför straffa honom nu när det gått så länge, varför inte då när liket ännu inte hade börjat ruttna? Han började få panik, slet och drog för att resa sig ur stolen men satt som om han vore ditspikad. Svetten rann från pannan, armhålorna och ryggen. Skjortan blev blöt och tyngde ner honom, ryggen smärtade. Magsåret började göra ont. Han började gråta. Först rann en ensam tår ner för kinden, men snart snörvlade han och hostade som ett litet barn.
- Vad vill du!? ropade han. Varför är du här!? Varför säger du inget!? Säg det bara, säg att du hatar mig, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Säg att det var mitt fel, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Som om dina ord inte betydde något för mig, som om jag bara struntade i att du led. Det är inte sant! Jag led helvetets kval när du stack, men det var enda sättet för mig att klara av det! Jag visste inte bättre, jag vet, jag är en självisk idiot som inte förtjänar någon! Men säg det då! Stå inte bara där. Det är inte synd om mig, men du är inte en sån som vill att jag ska lida. Du var aldrig en sån och du skulle aldrig kunna bli en sån! Sluta!
Han grät hämningslöst, snoret rann från näsan och han hostade till. Det lät som ett avgrundsvrål.
- Se på mig! skrek han, men hon rörde inte en tum. Jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga för att du ska höra mig!? Jag orkar inte med det här! Jag vet att du tycker jag är en kall jävel som bara bryr sig om sig själv, jag vet! Jag är det! Men jag ångrar mig och jag orkar inte med det något mer!
Plötsligt vände hon sig mot honom, han tystnade tvärt, snörvlade och slog ner blicken. För skamsen för att möta hennes blick. Han ryckte i hela kroppen av de små, små tårarna som föll ner för hans kinder.
- Se på mig, sa hon lugnt. Han hade glömt hennes röst, och att höra den gjorde så ont att han höll på att tappa fattningen.
- Se på mig, sa hon igen. Han höjde sakta blicken.
Hon betraktade honom tyst i flera minuter, han tordes inget säga. Han kände sig förbjuden att tilltala henne, han förtjänade det inte. Hon vek ihop tidningen och lade den bredvid kaffekoppen, snyggt och prydligt som hon brukade. Tittade honom djupt i ögonen och sa lugnt:
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Han log.
Han åt inget på hela dagen. Det enda som fanns att dricka var några rumsvarma Coca-Colaburkar, lite vatten och en kvarglömd öl. Han slet cigarett efter cigarett ur paketen som låg kringströdda på skrivbordet. Knackandet från tangentbordet upphörde endast de sekunder han drack, tände en ny cigarett eller knöt vänsterhanden hårt då den började skaka för mycket. När han hade vaknat hade natten lagt sig över den gråa, skitiga staden, nu var det återigen liv och rörelse på gatorna. Han reste sig upp och gick bort till fönstret, lirkade med fingret i springan till persiennerna och sneglade ut. Solen sken starkt mot fasaden och fick hans ögon, undernärda på ljus, att rinna. Borta vid horisonten tonade regnmoln upp sig.
Han gillade regn. Den friska luften som trängde in i näsan var man än befann sig, om det så var vid en skogstjärn eller på en soptipp. Regnets luft renade den mest skrumpna näsa och tvättade för ett ögonblick bort de skulder man bar på sina axlar. Om än bara för ett litet tag. Han betraktade molnen ett slag, släppte persiennen och återgick till datorn i det mörka rummet.
Han försökte förklara sig. Inte nödvändigtvis så att folk skulle förstå, men så att kanske han skulle förstå. Det kändes mer som en terapi för honom själv än information för någon annan. Ibland spårade han iväg någon helt annanstans, men det var ju lite hans stil. Att skriva om en sak på fyra rader, sedan ägna resten av sidan åt ett sidospår för att sedan återkomma till temat och avsluta det på två rader. Knyta ihop säcken så att säga. Han ville förstå, och på något sätt, ju längre in i historien han kom, började det klarna för honom. Han brydde sig inte om att korrekturläsa, han skrev så pass bra att det var överflödigt, något stavfel i hastigheten här, någon punkt som saknades där. Allt sånt fick någon annan gå igenom sen. Det viktiga var att han skrev, fort, hårt och skoningslöst. Det måste ut, fort! Som en rostig spik man trampar in i foten, fort ut och tvätta såret så inga bakterier hinner sprida sig. Beskåda ärret och lämna det sedan bakom dig, men inte utan vetskapen att du ska se dig för var du sätter ner dina fötter i fortsättningen.
Han somnade sittandes i stolen, huvudet föl bakåt och munnen var vidöppen, som om någon skjutit honom i pannan. Armarna hängde slappa längst med sidan.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Såg sig omkring som om han glömt var han var, gnuggade sig i ögonen, tände en cigarett och fortsatte skriva.
Det stack till i magtrakten när han började nå det sista kapitlet. Han hukade sig med huvudet mellan knäna, sittandes i stolen och kved tyst för sig själv. Han stapplade ut till badrummet, rafsade åt sig burkarna som stod på handfatet, gick tillbaka till rummet och slängde dem på sängen. Han skruvade av locket på burken för magsåret och kastade i sig två tabletter. Det kändes som att han svalde två stenar när han tvingade ner dem utan att dricka något till.
Han visste att värken skulle bestå, men i mildare skala, så han försökte tänka bort den och satte sig vid datorn igen. Han sparade dokumentet igen, både på hårddisken och på sky-drive’n på internet. Det säkra före det osäkra. Han högerklickade och valde ”Egenskaper”, 237 sidor än så länge. Lagom läsning, tänkte han. För de som möjligen vill. Han stängde ner fönstret och tittade på strecket vid den senaste punkten. Det blinkade och bad honom att fortsätta. Han kände inget. Det var borta, ”Helvetet” var borta.
Han ställde sig upp och slog handen rakt i väggen framför sig. Det knastrade till och han svor högt åt smärtan som strålade genom hela armen, ryggen och avtog nere vid vänstra foten. Han satte sig på sängkanten och tittade mot datorn. Han orkade inte se den, reste sig och smällde igen skärmen mot tangentbordet så hårt han kunde. Fläkten i maskinen tystnade med en suck. Det var med ens tyst i det lilla gråa, skitiga rummet.
Han kunde inte sova. Han ville men kunde inte. Han behövde sömnen om han skulle orka med resan hem imorgon. Det hade bara funnits tåg och han kunde aldrig sova på tåg. Han orkade inte med tanken av att spendera timmar på ett lunkande tåg utan att kunna sova. Omgiven av vedervärdiga människor som väsnades, luktade och sneglade på honom.
Han suckade och stirrade upp i taket. AC’n hade slutat fungera igen och det kändes som den första natten han spenderat i det lilla gråa, skitiga rummet. Uppgivet, tomt, varmt och fullt av tankar. Han visste inte om han nånsin skulle färdigställa de 237 sidor han påbörjat eller om de skulle hamna i arkivet av ofärdigt material. Arkivet som bara växte och växte. Hans förläggare hade bett honom att åtminstone försöka skriva färdigt de alstrena han hade där. Några saknade bara ett fåtal kapitel, ibland saknades bara meningar. Men han visste att det var lönlöst, ”Helvetet” skulle inte tillåta det. Om han skulle tvinga fram något skulle han få betala dyrt för det. Ville det bli färdigskrivet så skulle det bli det en vacker dag. Ett fåtal gånger hade ”Helvetet” besökt honom för att avsluta några dokument som ännu inte blivit klara. Men de gick att räkna på en hand. Skulle det här också hamna där, långt inne i arkivet, väntandes på det kräsna ”Helvetet”?
Han log plötsligt. Reste sig ur sängen och öppnade datorn igen. Strecket blinkade fortfarande vid punkten. Han kände hur tårarna rann igen och att varenda muskel i kroppen värkte och stretade emot när han åter började skriva. Kroppen och psyket visste vad detta innebar, var det skulle sluta. Men han brydde sig inte längre och kände ett stygn av lättnad i hjärtat som åter började slå. Det slog hårdare än det gjort på mycket länge.
Han sköljde av de intorkade tårarna från sina kinder på toaletten. Tittade upp och mötte sin egen blick i spegeln. Ögonen var blodsprängda, skäggstubben indikerade att han inte rakat sig på i alla fall tre dagar. Hans tänder var gula och under ögonen färgades huden askgrå. Men han log. Det var över nu. Väl tillbaka vid datorn letade han upp en trådlös nätuppkoppling som han anslöt sin dator till, den varnade att anslutningen inte var säker, han struntade i det. Snabbt loggade han in på sin mail och möttes av en drös mail, sånt han vanligtvis brukade gå igenom när skrivperioderna var avklarade. När han kunde återgå till det ”normala” livet. Han var aldrig uppkopplad på internet när han skrev.
Nu öppnade han ett nytt mail och skrev in adressen till sin förläggare. Han länkade till adressen där förläggaren kunde hämta hem dokumentet till sin dator. Det var alldeles för stort för att skicka i ett vanligt mail. Han skrev ingenting i mailet, bara i rubriken, som han brukade skriva när han färdigställt något:
”Nytt”. Han klickade på sänd och såg hur timglaset snurrade några varv. Några varv till. När han börjat tro att anslutningen försvunnit blinkade skärmen till och texten sade att mailet skickats. Han kontrollerade detta i skickat-korgen. Där låg det. Titeln ”Nytt” visade att hans förläggare nu hade 72 timmar på sig att tanka hem dokumentet innan det för alltid skulle försvinna i limbo på internet.
Han packade sin väska omsorgsfullt. Vek de smutsiga kläderna snyggt och prydligt samt lade ner alla anteckningsblock, och toalettartiklar i sina respektive fack. Han slängde det nersmutsade linnet i skräpkorgen och tog på sig ett rent som han förvånat hittat längst ner i väskan. Han ställde ner de flesta burkarna från toaletten i ett sidofack och lät det vara öppet.
De överfyllda askkopparna tömdes i samma skräpkorg där linnet låg. Alla tomburkar, flaskor och skräppapper samlade han i fyra soppåsar som han ställde vid dörren ut mot korridoren. Han vände sig om och såg in i rummet. Det såg nästan drägligt ut. I alla fall i samma skicka som det varit i när han anlänt för vad som kändes som en evighet sedan.
Innan han packade ner toalettartiklarna hade han tagit en lång dusch, rakat sig och smort in ansiktet. När han nu stod framför spegeln i toaletten tittade en rätt välvårdad karl tillbaka på honom. Han lyfte upp kammen som låg på golvet nära golvbrunnen, sköljde varsamt av den och drog igenom håret. Till slut såg även det välvårdat ut. Han var fortfarande mörk under ögonen, men vitorna hade återfått sin normala färg. Han brukade inte bli helt återställd efter en sådan här resa förrän kanske en vecka efter sin hemkomst så det berörde honom inte. Han hade gjort så gott han kunnat.
Karln i spegeln log plötsligt mot honom och nickade sakta. De var tillfreds med varandra. Han vände sig om, gick ut ur toaletten, släckte lampan och stängde dörren.
Han satte sig vid datorn igen och tittade på de sista orden på skärmen.
”Allting har sitt pris.”
Han lyfte upp datorn och slog den allt vad han kunde i betongväggen. Om och om igen. Han slog så flisor från plasten lossnade och flög genom rummet. Till slut brast chassit och blottade innandömet av sladdar, kretskort och elektronik. Den gick inte att rädda. Han slängde kadavret på golvet framför sina fötter. Betraktade det ett tag, sedan samlade han allt inom sig i en spottloska och kastade den ur sin mun rakt på den spruckna skärmen.
Han satte sig på sängkanten, han log fortfarande och kände tröttheten skölja över honom. Han sträckte sig efter burkarna på sängbordet, de två han lämnat kvar. En för att mildra magsåret och en för att kunna sova. Han var så trött.
Han skruvade av locket på en av burkarna och kastade i sig några tabletter. Skruvade på locket igen och kastade bägge burkarna mot samma vägg där han slagit sönder datorn. Därefter lade han sig med kläderna på den nybäddade sängen. Lade händerna under hjässan, korsade fötterna och tittade leendes upp i taket.
Snart kände han den välbekanta känslan av hur kroppen sjönk genom marken. Hur ögonen blev tyngre och tyngre och hur tankarna började fara. En kråka kraxade utanför fönstret, men hasn brydde sig inte. Han hade gjort det, han hade slutligen vänt ”Helvetet” ryggen och valt sin egen väg. Han behövde det inte något mer och tänkte aldrig mer svara på dess tilltal. Han såg henne framför sig. hon satte sig på sängkanten bredvid honom. Hon log ett bekymrat leende.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja, sa hon och strök honom över pannan. Han kände hur en tår föll från hans kind.
- Allting har sitt pris, sa han och somnade.
Over and out
tisdag 6 mars 2012
En underbart sorglig längtan
2012-03-07
- Vem är det egentligen jag försöker vara?
Sorgligt nog är nog detta en fråga var och varannan människa ställer sig någon gång i veckan, någon gång per dag. Det passerar ens undermedvetna någon gång varje timme, varje minut, kanske till och med någon enstaka gång varje sekund.
Inte frågan i sig, men andemeningen med den. Den hänger över oss som ett stinkande moln av avgaser, eller förnims knappt märkbart som när asfalt blir varmt och det ser ut som att luften strax ovanför marken är något bucklig.
Ett tvivel som alla bär inom sig men inte tror att någon annan har. Det är jag och endast jag som tvingas bära denna svettiga, tunga mask varje dag.
- En vacker dag kommer dom förstå att jag bara är en bluff.
Också en återkommande mening. Men vad betyder den? Är det man gör så viktigt att folk ständigt analyserar, vrider och vänder för att hitta en öppning till det underliggande kaoset. Där jag verkligen visar vem jag är, där alla förväntningar på mig punkteras och faller till marken. Vem förväntar sig egentligen nånting av mig och vad är det egentligen jag gör?
Jag kan såklart bara se till det jag själv gör, och det jag skriver här är i sig ett försök att lägga utrökridåer av fina ord, metaforer och funderingar så att ingen egentligen förstår vad jag vill. Att ingen ska hitta kryphålet till meningen med mig, vad jag skriver nu och varför. Det lämnar vi osagt. Målvakten lämnar inte buren.
Men åter till första frågan. Frågan om vem man egentligen försöker vara. Man försöker nog vara det som förväntas av en. Vad som förväntas av en är resultatet av de många dimridåer man lagt ut under hela sitt liv. Av sig själv med hjälp av andra, med hjälp av alla i sin omgivning och vissa okända utomstående.
Från början som blöjpruttare då man snabbt tog sina första steg, lärde sig prata fort eller hade en talang för att sätta rätt klosse i rätt hål.
- Han är så snabb vår lille blöjpruttare, kunde dom säga.
- Han kommer det gå bra för.
- Det här är en blöjpruttare med ruter i, den kommer ingen sätta sig på. Det kommer gå bra för honom.
Egentligen avgörs hela ens livslinje under de år man är som mest primitiv. Suger på tissar, bajsar ner sig och grinar så fort man vaknar. Och som en ung, lat man kan jag känna att det är just det jag vill göra hela dagarna. Suga på tissar, bajsa ner mig så någon får byta och grina när någon väcker mig så jag får sova vidare. Ligga i vaggan hela dagarna och stoppa foten i munnen bara för att jag kan.
Men det går inte för sig, för jag har förväntningar på mig. Precis som alla andra där vi gåendes på led i min årskull med 87’orna framför oss och 89’orna bakom oss vandrar längst med livets väg som en skock med lämlar mot avgrundens djup där vi är för dumma för att stanna till och beundra landskapet vi passerar. Vissa springer före i leden och faller i före de andra. Idioter.
Men med tunnelseende vandrar vi mot det ofrånkomliga. Förväntningar som leder till lån, lån som leder till skulder, skulder som leder till avskyvärda jobb, vilka leder till ett arbetsliv som vi skulle, om vi såg det när vi var blöjpruttare, skrika halsen av oss för och hänga oss leksakerna ovanför spjälsängen.
Men allt det här vänjer man sig otroligt nog vid. Det är en vanesak som man brukar säga. När du bajsat klart i blöjan är det dags att börja torka sig själv och dricka mjölk ur tetror istället för tissar och sluta lipa så fort du måste kliva upp ur sängen.
Du slussas vidare till en fotbollsskola, en danslokal, ett garage, en ishockeyrink eller vart du nu blir placerad för att förverkliga någon annan i det främre ledets förlorade dröm. För att de, lurade av sin egen dimridå, tror att det skulle passa just dig genom de talanger du visar upp när du inte ens vill torka dig själv i röven.
Om du sedan, mot förmodan, visar upp en talang i någon av de fack de vill placera dig i är du dömd för livet att bära det facket i ryggsäcken.
- Du skulle aldrig slutat med konståkning, du hade verkligen en talang för det.
- Åh, jag kommer ihåg när vi brukade åka och titta när ni spelade innebandy. Alla föräldrar satt på läktaren och man gjorde saker tillsammans, bakade bulla och kokade korv för att sälja så ni kunder åka till Arvidsjaur på Idiotcupen. Det var mycket jobb, hojja-mojja, men vi gjorde det för er skull.
För vår skull.
Missförstå mig rätt. Att ha en skötare som ger en möjlighet att välja många stigar är ett privilegium, även om de inte har en aning om vad man vill. Hur ska de kunna veta det när man själv inte har en aning? Vissa är ju tatuerade från nanosekunden krokig spermie och ruttet ägg möts. Tatuerade och karvade till ett liv att svälta på valmöjligheter.
När du sedan placeras i skolan synar de dina talanger i sömmarna. Att någon är ingenjör vet dom redan vid första mattelektionen när man otroligt nog förstår att 1+1 = 2 och att 2+1 = ansvar.
Jag ska inte säga att vi från en mindre ort har det svårare än dom från en större ort då jag inte vuxit upp där, lika lite som dom vuxit upp i mina kvarter. Jag kan bara utgå från mig och mitt.
Hos mig var facket oundvikligt, det fanns inte många och ju äldre man blev desto färre blev det. Sport och motorer utmynnade sedan till industri och helgfylla. Om vi ska hårddra det. Räddningen är att möta en likasinnad och lika trött hona att knulla till sig en familj med där det medföljande ansvaret räddade en från det stinkande, vidriga ödet att leva ensam med endast sina lika tragiska barndomsvänner som aldrig vågade skära av sina band, senor och lemmar och blödandes köra åt helvete och endast återkomma för artighetsvisit och gamla minnen lika ruttna som den verklighet de kvarvarande levde i.
Ett öde jag inte önskar någon, inte ens de jag avskyr som mest och vill hälla syra i ögonen på.
Visades det ett uns av rädsla, svaghet eller något blandat av de två kunde man nästan garantera att skolan blev ett helvete. Att man inte valde det de andra valde men var rädd för sitt eget val, hade ”konstiga” skötare eller saknade en någorlunda skön umgängeskrets med likasinnade. Som för David. Men idag tror jag han lever lyckligare än mestadelen av sina demoner som sitter kvar i Vittangi eller Kiruna, ätandes av varandra och sig själva. Hats off, han åkte och såg aldrig tillbaka, men verkar förlåtande. Jag vet inte, allt jag kommer ihåg var hans gummistövlar, hans lösenord på sin skolanvändare som tejpades upp på anslagstavlan så alla kunde surfa djurporr på hans användare så han grinandes fick sitta hos rektorn och oförståendes ta skit. Eller hur alla skrattade åt hans skötare, deras kläder, fritidsval och hur de såg ut. Så fort det var löss i skolan var det han och hans syskon som bar skulden, jag vet inte om det var dom, men det var enklast för alla att utgå från det.
Ett val man gör är att kasta stenen, stå bredvid och se stenen kastas i tystnad eller ropa högt och sen ställa sig på mottagarsidan för att få stenen i huvudet eller ducka för den och senda leva resten av sina år i grundskolan som en leprasjuk. Man förvandlas till David där hela ens liv förändrats från antingen en cool tillvaro, eller en inget-tillvaro till något som liknade Davids. Helt plötsligt är skötarna äckliga, man har fula kläder och man är en jävla tönt. En tönt som antingen förtjänar stryk eller förtjänas att skrattas åt bakom ens rygg.
Jag har inget försvar, men en förklaring. Mitt val var att aldrig reta såna som David, jag nosade på området ett fåtal gånger men skötarnas oxpiska som följde var inte av denna värld och mina egna inre piskrapp förbjöd mig att nånsin finna mig i att bli den som retar. Men jag stod ibland bredvid och gjorde inget, och jag satt ibland bredvid i soffan i rasthallen och skrattandes med de andra pikade såna som David bakom hans rygg. Där sårade jag inte honom och jag blev aldrig leprasjuk, istället förr att kliva upp och tyst gå iväg. Det kändes som en neutral linje att gå, jag röstade blankt, men jag utnyttjade min rösträtt.
Något jag ångrar idag, men det är något jag får leva med. Precis som så många andra som senare, längre fram i ledet förbannade sig själva och tog ännu en sten från marken och la i sin ryggsäck.
Men jag brukade snacka och hänga med David ibland och ahn var alltid snäll. Han genomskådade mig aldrig. Jag tyckte aldrig illa om honom, bara mig själv. Så förlåt David, jag kan knappast tänka mig att du hade gjort samma val om rollerna var ombyta. Du var redan sjumilakliv före oss andra och är fortfarande det. Och som sagt, jag kan garantera dig att du är lyckligare än dom som kastade sten, idag har dom inga andra än sig själva att kasta sten på och om nätterna kan vi alla höra dom skrika sig till sömns där dom ligger antingen fjättrade på pojkrummet eller i en bakfylleosande lägenhet. Dom skrattar med varandra, men egentligen så gråter dom. Dom gråter, och gråter och förmår sig aldrig lära sig att trösta sig själva.
Att jag var ordkraftig, lättlärd och rapp i käften öppnade lika många dörrar som stängdes runt omkring mig. Vägen smalnade ytterligare när jag till och med kunde rita, skämta och spela musik.
- Du borde bli serietecknare.
- Du borde bli komiker.
- Du måste plugga vidare.
- Du borde köpa världens bästa penna.
- Du borde bli musiker.
- Du skulle passa som chef.
Du skulle, du borde, du måste = Gör oss inte besvikna. Vi som är till synes, genom våra val, helt talanglösa och behöver en sån som dig som vi kan fylla med helium för att se dig svällandes med självgodhet stiga mot skyn för att sen plocka vad som helst vi kan få tag i och kasta mot dig tills någon av oss träffar och du faller ner i smutsen där vi redan står. Fan vad bra du är, men du ska fan inte tro att du är något. Dansa nu för oss och skölj munnen med Listerine så det kittlar skönt när du sedan slickar oss alla i våra svettiga, finniga rövhål.
Lyckligtvis fann jag en kärlek och räddning i det som förväntades av mig, i alla fall i en av förväntningarna. Och dom förväntningarna bara växte och växte, och gör det än idag. Först av andra som aldrig hade en chans att gå samma väg och sedemera av mig själv för att hålla mig på linan som bara blev tunnare, tunnare och tunnare. Djupet där nedanför blev djupare och djupare. Där dom slickade sig om munnen och sköt blöttpapper i blåsrör för att distrahera mig att falla. Hela tiden, varje dag. Ibland står jag själv där nere och skjuter. Men det är något att återkomma till senare, just nu är det fruktansvärt ointressant. Snark.
Att dväljas i självömkan är det som ger oss energi. Att aldrig se sig själv som något annat än den martyr man faktiskt är. Jesus blödandes ur händer, fötter, bröst och huvud. Uppspikad på ett väl utvalt kors, tungt nog för att vi ska klaga, men lätt nog för att orka bära. Vi väljer vårt eget kors. Man gör sitt val utifrån hur mycket det sedan går att beklaga och gräma sig över det valet. Som om alla andra möjligheter hade varit enklare, eller att dom som gjorde andra val har det så mycket bättre och enklare.
- Jag är ju så speciell och viktig för andra att det vore en katastrof för dom om jag, den store ledaren och ikonen visar sig vara ett markätet äpple som ingen egentligen vill ha.
Man lever i villfarelsen att man är så viktig för andra, när dom egentligen bara går runt och tänker samma sak.
Gräset är som bekant lika dåligt på andra sidan staketet. Lika fullt av ogräs och kottar som slår en mot de nakna benen när man kokheta sommardagar tvingar sig att klippa det för att behålla en anständighet och uppvisa något slags engagemang. Trots att man, som nämnt tidigare, bara vill grina när någon väcker en till de ansvar man själv åtagit sig.
Självömkan är det som driver en framåt. Är det inte ömkandet i sig så är det ångesten och rädslan för den skam som skulle följa om man inte levde upp till förväntningarna från skötaren, honan eller vargarna där nere i avgrunden. Ångesten och rädslan leder till självömkandet.
- Varför just jag? Han där på andra sidan har minsann inga kottar som slår mot benen likt granatsplitter. Vad man inte ser är att han där på andra sidan har gården full i hundskit som han ständigt trampar på, utan skor för att det är en så vacker dag så skor inte behövs. Och han där på motsatta sidan har ont i ryggen. Och han där på gården bakom riskerar attt bli av med jobbet och har CSN-skulder från tre utbildningar han hoppat av halvvägs. Och han där på andra sidan gatan har misslyckats som skötare och nu knarkar ungen och har hoppat av skolan.
Trots allt detta så verkar alla andra klippa gräset med en gloria omkring sig, de svävar några centimeter ovanför marken och svävar in till ett mönsterhem från USA på 50-talet där honan står med grytsteken i famnen, äppelpajen svalnar i fönstret och ungarna ber bordsbönen med gyllenlockar innan hela bordet med söndagsmiddag, hona, ungar och hela kittet lyfter från marken och så svävar dom ut genom fönstret, guldskimrande, upp mot molnen där himmelens portar öppnar sig och dom glider in i paradiset. Lycka för alla evighet.
I den självömkan bildas en energi för att själva stiga mot molnen och in i paradiset. Att alla dom andra gräsklipparna avundsjukt ska titta in på ens gård och önska att dom gjort liknande val som man själv.
Jag antar att jag mognat i min bitterhet. Från att ha klandrat andra har jag nu nått en mer sann väg i att klandra mig själv. Att jag aldrig kan nöja mig. Att jag utvecklat mina skådespelartalangar till den milda grad att jag kan lura såväl, bönder, borgare och kyrkfolk. Inte ännu kungen och hans hov, men det kanske kommer en dag.
Jag har förstått att vargarna är tandlösa. Att dom siktar dåligt och inte träffar mig lika ofta med sina blöta pappersbitar från sina blåsrör som dom brukade. Nu står dom där med svansen mellan bena även om dom inte visar det. Men jag står själv kvar och siktar fortfarande bra. Ibland för bra. Men det finns alltid dom som balanserar bredvid och vi håller varandra i händerna. Vissa av oss har gjort liknande val, men alla är unika, vi har alla haft olika förutsättningar. Några av oss har totalt olika val och det är fantastiskt att vi ändå balanserar så nära varandra. Det betyder att nånstans djupt under allt lager på lager av yta, så är vi otroligt lika varandra. Bara i varandra finner vi ro. Rastlösa, sökandes efter oss själva och den fullständiga lyckan.
Jag misstänker att det inte finns någon lycka, i alla fall ingen evig lycka. Ingenting är för evigt, inte ens lyckan, den bara visar sig i olika former. Olika lyckosamheter avlöser varandra, vilket är tur. För vem vill tröttna på lyckan? Vi avancerar i våra krav på lycka, med tiden, med generationer och tillägg av bekvämligheter. Alla har ju hört beklagandet och självömkandet hos äldre om hur mycket enklare det var förr och hur man nöjde sig med så lite. Och det är oändligt, hur lite man nöjde sig med jämfört med hur man lever nu. Det jag lever med nu kommer jag se tillbaka på om några år och drömma om att allt var så enkelt nu som då.
Som tidigare sagt så är det självömkan som driver oss. Och det är längtan som bildar självömkan. Längtan efter något man inte har bildar frågor om varför man inte har det och hur man ska nå det.
Vad är längtan då? Längtan är det vi alla strävar efter, och det vi alla strävar efter är frihet. Frihet och längtan att bryta oss från de förväntningar vi har från andra, skötarna och oss själva. Längtan efter att börja om. För när vi började vår vandring, när vi inte ville annat än bajsa ner oss, bli torkade, matade och få sova ifred, då var det någon annan som placerade oss i ett fack. Ibland hamnar man i en någorlunda gemensam nämnare av vad man själv vill och vad som förväntas av en.
Hur kan man, som en liten valp utan den minsta erfarenhet, veta vad man vill? När allt man kan relatera till är hockeyträning, bygga koja och runka till ett och samma pin-upkort man hittat på tippen? Eller när man blir äldre, men kanske mer oförståndig, och väljer en linje på gymnasiet där man i tre år fyller sin hjärna med kunskap som egentligen bara är ett hoard’ande av skit som man inte kan göra sig av med.
Vi växer ju olika snabbt, men idag ska vi välja samtidigt. Några vet lite, andra vet mer och de flesta vet ingenting.
När vi väl vet kan det vara försent, rädslan att träffas av den avgörande blöta pappersbiten som får en att tappa balansen och falla ner för att aldrig nå samma höjd igen är för skrämmande för att vi ska våga ta ett nästa kliv. Då kan vi bara stå där och balansera, fast vi ser och nästan kan nå det där 50-talshemmet med äppelpajen och det svävande söndagsmiddagsbordet. Längtan efter det vi inte vågar gå mot börjar utmynna i en självömkan vilket fortsätter driva oss framåt för att leva upp till förväntningarna och inte falla. En hona, en två tre fyra valpar gör det hela enklare. För då kan man ställa sig själv och sin längtan åt sidan för att istället lyfta in valparna i de fack man själv ville vara i och sedan fylla de med de åsikter om livet man själv önskar man kunnat stå för när man själv var en valp. Som att be de jävla vargarna sluta kasta sten på David. Som att skita i grannens gräsmatta och bränna upp varenda jävla kotte som slår mot ens ben. Att gå och lägga sig på kvällen, drömma om lyckan varje natt och sedan stiga upp när man vill och bibehålla lyckan från drömmen.
Cirkeln sluts och du har blivit ännu en skötare och valparna har blivit ännu några i ledet där dom måste ta beslut om sitt liv när blöjan är full i bajs och tissen börjar sina.
Cirkeln sluts, försök att anpassa dig med dina drömmar, din längtan och ditt ansvar.
- Börja inte röka, gör inte om mina misstag. Ge fan i spånken! Ta chansen och satsa på dig själv. Förresten, du skulle passa som chef. Du borde bli musiker. Du måste plugga vidare. Du borde, du måste, du skulle.
Jag tvivlar på mig själv. Ju närmare jag kommer att vakna och bibehålla drömmen om frihet jag drömmer varje natt desto räddare blir jag att jag ska träffa mig själv med den blöta pappersbiten. Jag håller krampaktigt fast i dom som balanserar på sina egna linor bredvid mig, och dom håller lika krampaktigt fast i mig.
Nu när vi är så nära kan vi inte skylla på vargarna som en gång stod nedanför, eller skötarna som gick framför oss. Nu är våra förväntningar endast våra egna och dom är avgörande för om man själv kommer bli bättre eller sämre på att sikta med de blöta pappersbitarna eller om vargarna ska komma tillbaka och denna gång träffa en då dom siktar.
Det som driver mig är min längtan. Längtan efter frihet. Jag är välsignad med skötare som lät mig göra mina egna misstag och låter mig flyga höggt trots att dom är fyllda med ”Du borde. Du skulle. Du måste.” håller dom dessa för sig själv och när orden väl lämnar deras munnar är dom i all välmening och dom skulle aldrig ställa sig där nedanför och plocka fram sina blåsrör. Jag är också välsignad med en insikt om att jag själv måste göra mig sämre på att sikta, även om jag alltid kommer skjuta så måste jag dodge’a pappersbitarna utan att tappa balansen.
Om jag skulle falla kommer jag ändå bära med mig att jag kom så pass långt att jag kunde förnimma och känna lukten av himmelriket och äppelpajen som svalnar i fönstret. Och faktiskt, känna en stolthet över att jag tog mig så långt. Jag kommer ta efter mina skötare och om jag nånsin blir en skötare själv låta mina valpar flyga dit dom känner för.
Jag vet inte ännu om den linan jag balanserar på nu leder mig till mitt himmelrike och min frihet. Jag kanske går åt fel håll och borde hoppa ett steg till vänster. Men vilket mål vi än har så är det en gemensam nämnare. När vi väl hittar någon som älskar oss för den vi är och de valen vi gör, och hjälper oss att hitta friheten om den nu är på en scen inför tiotusentals personer eller på ett arbete vi själva valt som är en kompensation för att kunna leva en liten del av friheten med den vi älskar. När vi hittar någon som älskar oss villkorslöst för den vi är och vi älskar den personen tillbaka för den den är, då kan vi älska oss själva för den vi är. Och den personen kan älska sig själv för den den är.
Att sluta sträva efter ett eget mål och balansera sitt eget mål med någon annans.
Att, på ett sätt, ge upp och nöja sig. Var man än står på linan.
Att inse att hur nära du än är ditt eget himmelrike, det är bara en vision. Det verkliga himmelriket är tillsammans med någon du älskar villkorslöst. Med en käresta och med sina vänner.
Det är friheten, en underbart sorglig längtan.
Det här skrevs under en stekande sol i Thailand, ensam men med vänner och någon form av lycka. Och med en viss tillfredsställelse av nu’et, dock inte utan ifrågasättande. Ständigt ifrågasättande. Som vanligt. Självömkandet och sökandet.
Friheten, en underbart sorglig längtan.
Over and out
- Vem är det egentligen jag försöker vara?
Sorgligt nog är nog detta en fråga var och varannan människa ställer sig någon gång i veckan, någon gång per dag. Det passerar ens undermedvetna någon gång varje timme, varje minut, kanske till och med någon enstaka gång varje sekund.
Inte frågan i sig, men andemeningen med den. Den hänger över oss som ett stinkande moln av avgaser, eller förnims knappt märkbart som när asfalt blir varmt och det ser ut som att luften strax ovanför marken är något bucklig.
Ett tvivel som alla bär inom sig men inte tror att någon annan har. Det är jag och endast jag som tvingas bära denna svettiga, tunga mask varje dag.
- En vacker dag kommer dom förstå att jag bara är en bluff.
Också en återkommande mening. Men vad betyder den? Är det man gör så viktigt att folk ständigt analyserar, vrider och vänder för att hitta en öppning till det underliggande kaoset. Där jag verkligen visar vem jag är, där alla förväntningar på mig punkteras och faller till marken. Vem förväntar sig egentligen nånting av mig och vad är det egentligen jag gör?
Jag kan såklart bara se till det jag själv gör, och det jag skriver här är i sig ett försök att lägga utrökridåer av fina ord, metaforer och funderingar så att ingen egentligen förstår vad jag vill. Att ingen ska hitta kryphålet till meningen med mig, vad jag skriver nu och varför. Det lämnar vi osagt. Målvakten lämnar inte buren.
Men åter till första frågan. Frågan om vem man egentligen försöker vara. Man försöker nog vara det som förväntas av en. Vad som förväntas av en är resultatet av de många dimridåer man lagt ut under hela sitt liv. Av sig själv med hjälp av andra, med hjälp av alla i sin omgivning och vissa okända utomstående.
Från början som blöjpruttare då man snabbt tog sina första steg, lärde sig prata fort eller hade en talang för att sätta rätt klosse i rätt hål.
- Han är så snabb vår lille blöjpruttare, kunde dom säga.
- Han kommer det gå bra för.
- Det här är en blöjpruttare med ruter i, den kommer ingen sätta sig på. Det kommer gå bra för honom.
Egentligen avgörs hela ens livslinje under de år man är som mest primitiv. Suger på tissar, bajsar ner sig och grinar så fort man vaknar. Och som en ung, lat man kan jag känna att det är just det jag vill göra hela dagarna. Suga på tissar, bajsa ner mig så någon får byta och grina när någon väcker mig så jag får sova vidare. Ligga i vaggan hela dagarna och stoppa foten i munnen bara för att jag kan.
Men det går inte för sig, för jag har förväntningar på mig. Precis som alla andra där vi gåendes på led i min årskull med 87’orna framför oss och 89’orna bakom oss vandrar längst med livets väg som en skock med lämlar mot avgrundens djup där vi är för dumma för att stanna till och beundra landskapet vi passerar. Vissa springer före i leden och faller i före de andra. Idioter.
Men med tunnelseende vandrar vi mot det ofrånkomliga. Förväntningar som leder till lån, lån som leder till skulder, skulder som leder till avskyvärda jobb, vilka leder till ett arbetsliv som vi skulle, om vi såg det när vi var blöjpruttare, skrika halsen av oss för och hänga oss leksakerna ovanför spjälsängen.
Men allt det här vänjer man sig otroligt nog vid. Det är en vanesak som man brukar säga. När du bajsat klart i blöjan är det dags att börja torka sig själv och dricka mjölk ur tetror istället för tissar och sluta lipa så fort du måste kliva upp ur sängen.
Du slussas vidare till en fotbollsskola, en danslokal, ett garage, en ishockeyrink eller vart du nu blir placerad för att förverkliga någon annan i det främre ledets förlorade dröm. För att de, lurade av sin egen dimridå, tror att det skulle passa just dig genom de talanger du visar upp när du inte ens vill torka dig själv i röven.
Om du sedan, mot förmodan, visar upp en talang i någon av de fack de vill placera dig i är du dömd för livet att bära det facket i ryggsäcken.
- Du skulle aldrig slutat med konståkning, du hade verkligen en talang för det.
- Åh, jag kommer ihåg när vi brukade åka och titta när ni spelade innebandy. Alla föräldrar satt på läktaren och man gjorde saker tillsammans, bakade bulla och kokade korv för att sälja så ni kunder åka till Arvidsjaur på Idiotcupen. Det var mycket jobb, hojja-mojja, men vi gjorde det för er skull.
För vår skull.
Missförstå mig rätt. Att ha en skötare som ger en möjlighet att välja många stigar är ett privilegium, även om de inte har en aning om vad man vill. Hur ska de kunna veta det när man själv inte har en aning? Vissa är ju tatuerade från nanosekunden krokig spermie och ruttet ägg möts. Tatuerade och karvade till ett liv att svälta på valmöjligheter.
När du sedan placeras i skolan synar de dina talanger i sömmarna. Att någon är ingenjör vet dom redan vid första mattelektionen när man otroligt nog förstår att 1+1 = 2 och att 2+1 = ansvar.
Jag ska inte säga att vi från en mindre ort har det svårare än dom från en större ort då jag inte vuxit upp där, lika lite som dom vuxit upp i mina kvarter. Jag kan bara utgå från mig och mitt.
Hos mig var facket oundvikligt, det fanns inte många och ju äldre man blev desto färre blev det. Sport och motorer utmynnade sedan till industri och helgfylla. Om vi ska hårddra det. Räddningen är att möta en likasinnad och lika trött hona att knulla till sig en familj med där det medföljande ansvaret räddade en från det stinkande, vidriga ödet att leva ensam med endast sina lika tragiska barndomsvänner som aldrig vågade skära av sina band, senor och lemmar och blödandes köra åt helvete och endast återkomma för artighetsvisit och gamla minnen lika ruttna som den verklighet de kvarvarande levde i.
Ett öde jag inte önskar någon, inte ens de jag avskyr som mest och vill hälla syra i ögonen på.
Visades det ett uns av rädsla, svaghet eller något blandat av de två kunde man nästan garantera att skolan blev ett helvete. Att man inte valde det de andra valde men var rädd för sitt eget val, hade ”konstiga” skötare eller saknade en någorlunda skön umgängeskrets med likasinnade. Som för David. Men idag tror jag han lever lyckligare än mestadelen av sina demoner som sitter kvar i Vittangi eller Kiruna, ätandes av varandra och sig själva. Hats off, han åkte och såg aldrig tillbaka, men verkar förlåtande. Jag vet inte, allt jag kommer ihåg var hans gummistövlar, hans lösenord på sin skolanvändare som tejpades upp på anslagstavlan så alla kunde surfa djurporr på hans användare så han grinandes fick sitta hos rektorn och oförståendes ta skit. Eller hur alla skrattade åt hans skötare, deras kläder, fritidsval och hur de såg ut. Så fort det var löss i skolan var det han och hans syskon som bar skulden, jag vet inte om det var dom, men det var enklast för alla att utgå från det.
Ett val man gör är att kasta stenen, stå bredvid och se stenen kastas i tystnad eller ropa högt och sen ställa sig på mottagarsidan för att få stenen i huvudet eller ducka för den och senda leva resten av sina år i grundskolan som en leprasjuk. Man förvandlas till David där hela ens liv förändrats från antingen en cool tillvaro, eller en inget-tillvaro till något som liknade Davids. Helt plötsligt är skötarna äckliga, man har fula kläder och man är en jävla tönt. En tönt som antingen förtjänar stryk eller förtjänas att skrattas åt bakom ens rygg.
Jag har inget försvar, men en förklaring. Mitt val var att aldrig reta såna som David, jag nosade på området ett fåtal gånger men skötarnas oxpiska som följde var inte av denna värld och mina egna inre piskrapp förbjöd mig att nånsin finna mig i att bli den som retar. Men jag stod ibland bredvid och gjorde inget, och jag satt ibland bredvid i soffan i rasthallen och skrattandes med de andra pikade såna som David bakom hans rygg. Där sårade jag inte honom och jag blev aldrig leprasjuk, istället förr att kliva upp och tyst gå iväg. Det kändes som en neutral linje att gå, jag röstade blankt, men jag utnyttjade min rösträtt.
Något jag ångrar idag, men det är något jag får leva med. Precis som så många andra som senare, längre fram i ledet förbannade sig själva och tog ännu en sten från marken och la i sin ryggsäck.
Men jag brukade snacka och hänga med David ibland och ahn var alltid snäll. Han genomskådade mig aldrig. Jag tyckte aldrig illa om honom, bara mig själv. Så förlåt David, jag kan knappast tänka mig att du hade gjort samma val om rollerna var ombyta. Du var redan sjumilakliv före oss andra och är fortfarande det. Och som sagt, jag kan garantera dig att du är lyckligare än dom som kastade sten, idag har dom inga andra än sig själva att kasta sten på och om nätterna kan vi alla höra dom skrika sig till sömns där dom ligger antingen fjättrade på pojkrummet eller i en bakfylleosande lägenhet. Dom skrattar med varandra, men egentligen så gråter dom. Dom gråter, och gråter och förmår sig aldrig lära sig att trösta sig själva.
Att jag var ordkraftig, lättlärd och rapp i käften öppnade lika många dörrar som stängdes runt omkring mig. Vägen smalnade ytterligare när jag till och med kunde rita, skämta och spela musik.
- Du borde bli serietecknare.
- Du borde bli komiker.
- Du måste plugga vidare.
- Du borde köpa världens bästa penna.
- Du borde bli musiker.
- Du skulle passa som chef.
Du skulle, du borde, du måste = Gör oss inte besvikna. Vi som är till synes, genom våra val, helt talanglösa och behöver en sån som dig som vi kan fylla med helium för att se dig svällandes med självgodhet stiga mot skyn för att sen plocka vad som helst vi kan få tag i och kasta mot dig tills någon av oss träffar och du faller ner i smutsen där vi redan står. Fan vad bra du är, men du ska fan inte tro att du är något. Dansa nu för oss och skölj munnen med Listerine så det kittlar skönt när du sedan slickar oss alla i våra svettiga, finniga rövhål.
Lyckligtvis fann jag en kärlek och räddning i det som förväntades av mig, i alla fall i en av förväntningarna. Och dom förväntningarna bara växte och växte, och gör det än idag. Först av andra som aldrig hade en chans att gå samma väg och sedemera av mig själv för att hålla mig på linan som bara blev tunnare, tunnare och tunnare. Djupet där nedanför blev djupare och djupare. Där dom slickade sig om munnen och sköt blöttpapper i blåsrör för att distrahera mig att falla. Hela tiden, varje dag. Ibland står jag själv där nere och skjuter. Men det är något att återkomma till senare, just nu är det fruktansvärt ointressant. Snark.
Att dväljas i självömkan är det som ger oss energi. Att aldrig se sig själv som något annat än den martyr man faktiskt är. Jesus blödandes ur händer, fötter, bröst och huvud. Uppspikad på ett väl utvalt kors, tungt nog för att vi ska klaga, men lätt nog för att orka bära. Vi väljer vårt eget kors. Man gör sitt val utifrån hur mycket det sedan går att beklaga och gräma sig över det valet. Som om alla andra möjligheter hade varit enklare, eller att dom som gjorde andra val har det så mycket bättre och enklare.
- Jag är ju så speciell och viktig för andra att det vore en katastrof för dom om jag, den store ledaren och ikonen visar sig vara ett markätet äpple som ingen egentligen vill ha.
Man lever i villfarelsen att man är så viktig för andra, när dom egentligen bara går runt och tänker samma sak.
Gräset är som bekant lika dåligt på andra sidan staketet. Lika fullt av ogräs och kottar som slår en mot de nakna benen när man kokheta sommardagar tvingar sig att klippa det för att behålla en anständighet och uppvisa något slags engagemang. Trots att man, som nämnt tidigare, bara vill grina när någon väcker en till de ansvar man själv åtagit sig.
Självömkan är det som driver en framåt. Är det inte ömkandet i sig så är det ångesten och rädslan för den skam som skulle följa om man inte levde upp till förväntningarna från skötaren, honan eller vargarna där nere i avgrunden. Ångesten och rädslan leder till självömkandet.
- Varför just jag? Han där på andra sidan har minsann inga kottar som slår mot benen likt granatsplitter. Vad man inte ser är att han där på andra sidan har gården full i hundskit som han ständigt trampar på, utan skor för att det är en så vacker dag så skor inte behövs. Och han där på motsatta sidan har ont i ryggen. Och han där på gården bakom riskerar attt bli av med jobbet och har CSN-skulder från tre utbildningar han hoppat av halvvägs. Och han där på andra sidan gatan har misslyckats som skötare och nu knarkar ungen och har hoppat av skolan.
Trots allt detta så verkar alla andra klippa gräset med en gloria omkring sig, de svävar några centimeter ovanför marken och svävar in till ett mönsterhem från USA på 50-talet där honan står med grytsteken i famnen, äppelpajen svalnar i fönstret och ungarna ber bordsbönen med gyllenlockar innan hela bordet med söndagsmiddag, hona, ungar och hela kittet lyfter från marken och så svävar dom ut genom fönstret, guldskimrande, upp mot molnen där himmelens portar öppnar sig och dom glider in i paradiset. Lycka för alla evighet.
I den självömkan bildas en energi för att själva stiga mot molnen och in i paradiset. Att alla dom andra gräsklipparna avundsjukt ska titta in på ens gård och önska att dom gjort liknande val som man själv.
Jag antar att jag mognat i min bitterhet. Från att ha klandrat andra har jag nu nått en mer sann väg i att klandra mig själv. Att jag aldrig kan nöja mig. Att jag utvecklat mina skådespelartalangar till den milda grad att jag kan lura såväl, bönder, borgare och kyrkfolk. Inte ännu kungen och hans hov, men det kanske kommer en dag.
Jag har förstått att vargarna är tandlösa. Att dom siktar dåligt och inte träffar mig lika ofta med sina blöta pappersbitar från sina blåsrör som dom brukade. Nu står dom där med svansen mellan bena även om dom inte visar det. Men jag står själv kvar och siktar fortfarande bra. Ibland för bra. Men det finns alltid dom som balanserar bredvid och vi håller varandra i händerna. Vissa av oss har gjort liknande val, men alla är unika, vi har alla haft olika förutsättningar. Några av oss har totalt olika val och det är fantastiskt att vi ändå balanserar så nära varandra. Det betyder att nånstans djupt under allt lager på lager av yta, så är vi otroligt lika varandra. Bara i varandra finner vi ro. Rastlösa, sökandes efter oss själva och den fullständiga lyckan.
Jag misstänker att det inte finns någon lycka, i alla fall ingen evig lycka. Ingenting är för evigt, inte ens lyckan, den bara visar sig i olika former. Olika lyckosamheter avlöser varandra, vilket är tur. För vem vill tröttna på lyckan? Vi avancerar i våra krav på lycka, med tiden, med generationer och tillägg av bekvämligheter. Alla har ju hört beklagandet och självömkandet hos äldre om hur mycket enklare det var förr och hur man nöjde sig med så lite. Och det är oändligt, hur lite man nöjde sig med jämfört med hur man lever nu. Det jag lever med nu kommer jag se tillbaka på om några år och drömma om att allt var så enkelt nu som då.
Som tidigare sagt så är det självömkan som driver oss. Och det är längtan som bildar självömkan. Längtan efter något man inte har bildar frågor om varför man inte har det och hur man ska nå det.
Vad är längtan då? Längtan är det vi alla strävar efter, och det vi alla strävar efter är frihet. Frihet och längtan att bryta oss från de förväntningar vi har från andra, skötarna och oss själva. Längtan efter att börja om. För när vi började vår vandring, när vi inte ville annat än bajsa ner oss, bli torkade, matade och få sova ifred, då var det någon annan som placerade oss i ett fack. Ibland hamnar man i en någorlunda gemensam nämnare av vad man själv vill och vad som förväntas av en.
Hur kan man, som en liten valp utan den minsta erfarenhet, veta vad man vill? När allt man kan relatera till är hockeyträning, bygga koja och runka till ett och samma pin-upkort man hittat på tippen? Eller när man blir äldre, men kanske mer oförståndig, och väljer en linje på gymnasiet där man i tre år fyller sin hjärna med kunskap som egentligen bara är ett hoard’ande av skit som man inte kan göra sig av med.
Vi växer ju olika snabbt, men idag ska vi välja samtidigt. Några vet lite, andra vet mer och de flesta vet ingenting.
När vi väl vet kan det vara försent, rädslan att träffas av den avgörande blöta pappersbiten som får en att tappa balansen och falla ner för att aldrig nå samma höjd igen är för skrämmande för att vi ska våga ta ett nästa kliv. Då kan vi bara stå där och balansera, fast vi ser och nästan kan nå det där 50-talshemmet med äppelpajen och det svävande söndagsmiddagsbordet. Längtan efter det vi inte vågar gå mot börjar utmynna i en självömkan vilket fortsätter driva oss framåt för att leva upp till förväntningarna och inte falla. En hona, en två tre fyra valpar gör det hela enklare. För då kan man ställa sig själv och sin längtan åt sidan för att istället lyfta in valparna i de fack man själv ville vara i och sedan fylla de med de åsikter om livet man själv önskar man kunnat stå för när man själv var en valp. Som att be de jävla vargarna sluta kasta sten på David. Som att skita i grannens gräsmatta och bränna upp varenda jävla kotte som slår mot ens ben. Att gå och lägga sig på kvällen, drömma om lyckan varje natt och sedan stiga upp när man vill och bibehålla lyckan från drömmen.
Cirkeln sluts och du har blivit ännu en skötare och valparna har blivit ännu några i ledet där dom måste ta beslut om sitt liv när blöjan är full i bajs och tissen börjar sina.
Cirkeln sluts, försök att anpassa dig med dina drömmar, din längtan och ditt ansvar.
- Börja inte röka, gör inte om mina misstag. Ge fan i spånken! Ta chansen och satsa på dig själv. Förresten, du skulle passa som chef. Du borde bli musiker. Du måste plugga vidare. Du borde, du måste, du skulle.
Jag tvivlar på mig själv. Ju närmare jag kommer att vakna och bibehålla drömmen om frihet jag drömmer varje natt desto räddare blir jag att jag ska träffa mig själv med den blöta pappersbiten. Jag håller krampaktigt fast i dom som balanserar på sina egna linor bredvid mig, och dom håller lika krampaktigt fast i mig.
Nu när vi är så nära kan vi inte skylla på vargarna som en gång stod nedanför, eller skötarna som gick framför oss. Nu är våra förväntningar endast våra egna och dom är avgörande för om man själv kommer bli bättre eller sämre på att sikta med de blöta pappersbitarna eller om vargarna ska komma tillbaka och denna gång träffa en då dom siktar.
Det som driver mig är min längtan. Längtan efter frihet. Jag är välsignad med skötare som lät mig göra mina egna misstag och låter mig flyga höggt trots att dom är fyllda med ”Du borde. Du skulle. Du måste.” håller dom dessa för sig själv och när orden väl lämnar deras munnar är dom i all välmening och dom skulle aldrig ställa sig där nedanför och plocka fram sina blåsrör. Jag är också välsignad med en insikt om att jag själv måste göra mig sämre på att sikta, även om jag alltid kommer skjuta så måste jag dodge’a pappersbitarna utan att tappa balansen.
Om jag skulle falla kommer jag ändå bära med mig att jag kom så pass långt att jag kunde förnimma och känna lukten av himmelriket och äppelpajen som svalnar i fönstret. Och faktiskt, känna en stolthet över att jag tog mig så långt. Jag kommer ta efter mina skötare och om jag nånsin blir en skötare själv låta mina valpar flyga dit dom känner för.
Jag vet inte ännu om den linan jag balanserar på nu leder mig till mitt himmelrike och min frihet. Jag kanske går åt fel håll och borde hoppa ett steg till vänster. Men vilket mål vi än har så är det en gemensam nämnare. När vi väl hittar någon som älskar oss för den vi är och de valen vi gör, och hjälper oss att hitta friheten om den nu är på en scen inför tiotusentals personer eller på ett arbete vi själva valt som är en kompensation för att kunna leva en liten del av friheten med den vi älskar. När vi hittar någon som älskar oss villkorslöst för den vi är och vi älskar den personen tillbaka för den den är, då kan vi älska oss själva för den vi är. Och den personen kan älska sig själv för den den är.
Att sluta sträva efter ett eget mål och balansera sitt eget mål med någon annans.
Att, på ett sätt, ge upp och nöja sig. Var man än står på linan.
Att inse att hur nära du än är ditt eget himmelrike, det är bara en vision. Det verkliga himmelriket är tillsammans med någon du älskar villkorslöst. Med en käresta och med sina vänner.
Det är friheten, en underbart sorglig längtan.
Det här skrevs under en stekande sol i Thailand, ensam men med vänner och någon form av lycka. Och med en viss tillfredsställelse av nu’et, dock inte utan ifrågasättande. Ständigt ifrågasättande. Som vanligt. Självömkandet och sökandet.
Friheten, en underbart sorglig längtan.
Over and out
tisdag 13 september 2011
Two hearts
2011-09-13
Jag skulle kunna skriva så mycket om vad som händer, vad som hänt och vad som kanske kommer hända. Framförallt om vad som hänt, det känns som att hela livet har pågått i två år, så länge har det ibland känts som att det tagit. Ett helt liv.
Nu sitter jag ändå här. Det är förmodligen en av de sista dagarna jag kommer kunna sitta på balkongen med datorn, lite kaffe och Winston och skriva. Eller jobba, som jag gillar att kalla det, jag ser det här som mitt jobb. Kanske nu inte just det här, det här är bara ett fånigt tidsfördriv och en möjlighet för mig att skriva ohämmat hela tiden. det är just skrivandet som är mitt jobb. Jag skriver. Jag skriver framförallt låtar, ibland inte så bra, ibland så pass bra att de platsar på en skiva som släpps i 100 länder. Så är det faktiskt. Mitt hantverk tillsammans med mina bästa vänner är släppt i 100 länder. Långdraget och segt har faktumet smugit sig in i min hjärna. Jag kanske är trögstartad, för de andra verkar det ha fallit på plats för längesen. Eller i alla fall för folk utanför vår sfär.
I två år har vi hatat, älskat och mördat för vår musik. Morden har dock bara varit symboliska, vi har mördat oss själva och tagit oss levande igenom. Utom en, han dog längst med vägen och vi fortsatte utan honom. Det är livets hårda skola: Att livet går vidare. Och vårt liv går alldeles för fort att man skall kunna stanna upp och reflektera över de döda. "Inga sånger tar de döda tillbaks" sjöng Toni Holgersson och det stämmer.
Döden gav liv åt en ny era och nu känns det som att livet före döden inte existerat även fast det i allra högsta grad har existerat. Men vi väljer att se framåt.
Här står vi nu och jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur vi skrev What We Are, när jag genom en slump skrev Free At Last på ett ögonblick, när Turn The Tide ÄNTLIGEN klaffade men som ingen minns. Eller hur det var i Uppsala i lördags när de skrek efter oss och drog i våra kläder, sen grät när de fick träffa oss vid scenen när vi skrev våra namn på deras skivor, skivor de köpt för sina egna pengar. Pengar de hade kunnat lägga på vad annat som helst, men ändå valde att lägga på vår musik. Jag skulle kunna skriva om allt det där. Allt det jobbiga, allt det bra och allt annat där emellan. Men det är helt ointressant för mig, jag vet redan allt det där. jag var där, jag såg det. Jag levde det, och det här är ingen sida där min vilja är att skölja ur mig sånt jag redan vet. Utan sånt jag inte riktigt vet, sånt jag funderar över, eller helt sporadiska nya saker min hjärna säger åt mina fingrar att skriva ner. Här skriver jag vad jag vill.
Jag skulle kunna skriva om våra familjer, vänner och allt annat som fått kliva åt sidan för det här. Intimhygien ej att förglömma i vissa fall...
Detta är den 100'de gången jag laddar upp något här, vilket faktiskt är av en slump. Jag såg det när jag loggade in här och jag tyckte det passade bra då med någon slags seriös spalt. Där det inte handlar om att jag måste klösa ut dumma tankar ur skallen eller på något sätt rättfärdiga min talang att uttrycka mig i skrift. Det här tänkte jag på från det att jag kom hem i eftermiddags och satte mig i den tysta lägenheten och läste vad Nina skrivit om när vi åkte ifrån henne i Umeå. Då kände jag att jag vill skriva det här. Det kändes viktigt att skriva det här, att det faktiskt finns nedskrivet någonstans.
Vissa saker är värda att nedtecknas, inte bara för min egen skull utan även för de som har någon slags anslutning till mig, bandet och det vi gör. Kanske är det några av de som har snubblat in här även fast jag valt att inte skylta med den här platsen. Min oas där man kan ta sig in, men bara om man vet att den finns. Jag har länkat hit till kompisar, nära vänner som gläds av att läsa det jag skriver. Ganska nyligt sa någon "Åh en sån kompis vill jag vara", och det blev hon såklart, för hon är en sån kompis. Jag skriver ju nästan aldrig något mer än kortare verser, längre noveller eller låttexter jag vill lägga upp. Men detta är ett högst personligt inlägg där jag genom den långa inledningen nu tycker att jag byggt upp dramatiken nog. Någon kommer skratta när detta läses, typiskt honom att bara ordbajsa kommer de kanske tänka. Självklart, och lika mycket för dramatiken gör jag detta för att jag kan och vill retas, och också för att personerna som verkligen vill läsa ÄNDÅ måste ta sig igenom detta olidligt utdragna förspel.
Det är faktiskt så att jag sagt det här flera gånger och skrivit ner det någon gång också. Den här texten är till Elin och Nina.
Elin fick vänja sig med tiden. Kai försvann mer och mer när vi började inse att vi faktiskt var bra på det vi gjorde. Att vi kunde leverera. Jag minns inte exakt när det var, det kom ju som sagt successivt. Och Elin började nog vänja sig succesivt. Hur mycket hon än vande sig kunde hon nog aldrig riktigt förbereda sig för hur sena 2009 och ungefär hela 2010 och 2011 skulle bli. Framförallt inte det första halvåret av 2010, det kunde nämligen inte vi heller. Skrivarperioden som åt av oss alla och till slut åt upp Raimond var en blytung tid då jag antar att Kai närmast kunde liknas som ett spöke i deras hem. Det eller en människa som betalade hyran, var tillsammans med henne men mestadels bara var en trött ung man som hon inte träffade så ofta, men han sov där ändå. Märklig typ.
När väl den perioden till slut var över inleddes nästa fas i inspelningar, ständigt repande och resor kors och tvärs mellan Kiruna, Stockholm och Luleå. Det ena avlöste det andra. Ständigt var det fyra killar som drog i hans ena arm och hon själv ensam på andra sidan, andra armen. Fyra killar är oftast, rent fysiskt, starkare än en tjej. Hon var inte helt ensam, såklart, tack och lov. Men jag kan tänka mig, och vet att det inte alltid var med ett leende hon vinkade av Kai när han stängde dörren för att försvinna nånstans med oss.
När Tom kom in i bilden kom även Nina in i bilden. Tom kastades på ett dundrande tåg i farten och han klamrade sig fast med allt han kunde och tog sig längst fram i tåget med de andra. Även om han hade mycket emot sig så tog han tag i det och levererade, en bedrift jag beundrar honom för och nästan helt säkert vet att jag själv inte klarat av.
Nina kastades in i en värld förmodligen helt främmande för henne. Plötsligt förvandlas Tom till en röst i en telefon och hans sängplats till en sval andra sida. Han är någon annanstans och försvinner iväg dit oftare och oftare. När jag frågade henne hur hon förberedde sig på det här klivet sa hon att hon visste att han skulle vara borta mycket, men inte att han skulle vara borta så här mycket och så här ofta.
Jag har många gånger känt mig som ett svin. Att vi är svin. Som nästan stjäl dessa underbara pojkar från deras respektive, inte delar med oss av dem. När vi väl kommer hem från någon resa dröjer det inte länge förrän det surrar i telefonen hemma hos Kai och Elin, den där sms-signalen hon hatar. Den som piper varje dag. Står det inte "Rep 18.00" så står det något annat från bandet. Dags att jobba ett å två å ett å två. Skriv det dit och ring hit och skriv på det här där och vad tycker vi om det här och vi ska åka dit då och vi måste ta ledigt då och så och så. Så står det. Knappt har väskan packats upp i Umeå förrän den packas igen. "Du får komma upp och repa nästa vecka", "Du ska komma upp och spela in nästa vecka", "Du måste komma hit i helg, vi måste spela om den här till Andreas och Ben".
Utan skrupler eller några som helst invändningar hoppar de ner i väskan och försvinner. För mig och Anton är det lätt, vi låser dörren och åker iväg. Skit i disken, skit i städningen, räkningarna är betalda, det är bara att dra.
Men på Björkplan och på Strombergs väg är det faktiskt två som blir kvar, två hjärtan som själva får bära ett väldigt tungt lass.
Med dessa ord vill jag lyfta fram dom än en gång, det tål att göras igen och igen och igen. För jag törs påstå att utan dem och deras tålamod hade inte den här plattan blivit så bra som den blev. Den hade kanske inte blivit av alls.
Det är nämligen så att trots allt detta jag skrivit här ovan, trots alla de jobbiga stunderna har vi aldrig hört en endaste negativ klang från Elin och Nina. Inte en endaste gång har de sagt nej till oss när vi begärt Tom och Kai in i bilen och iväg nånstans. Inte en endaste gång har de lämnat tvillingarna med ledsna och ångestfyllda ögon genom telefonen när vi suttit i bilen, i studion eller på något hotellrum. De har stått bakom oss alla fem hela vägen. Vad vi än har gjort och hur vi än har gjort det så har de alltid stöttat oss, och framförallt sina fina killar. Tom har sagt till mig att han inte fungerar utan Nina, Kai har sagt till mig att Elin liksom förstår honom hela tiden. Och så är det för oss andra tre också. Elin och Nina förstår oss liksom och vi fungerar inte utan dom.
För mig har Elin och Kai varit dom där som tagit in mig i deras liv när jag själv kände mig ganska ensam. Dom som började ringa och fråga om jag skulle hänga med. Va, får JAG hänga med? Jag har aldrig liksom hängt med, eller ingen har direkt frågat i alla fall. det är oftast jag som frågat om jag nu velat göra nåt. Nu fick jag hänga med och fick två stöttepelare i en väldigt jobbig tid. Det är jag evigt tacksam för. Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Kais egenheter.
För mig har Tom varit han som jag skrivit mycket med, diskuterat jobbiga saker med och pratat mycket med. Med sin enkla snällhet har han alltid varit en bra vägg att kasta mig själv och mina jobbiga tankar på och alltid fått en konstruktivt svar. Fast han varit långt borta. Och nu finns Nina där också, med samma egenskaper. En genuin godhet och ömhet som värmer en fast det oftast "bara" är ettor och nollor som formar ord på en dataskärm. Men likväl så tar de första klass in i min mage och värmer där. Hon vill alltid att jag ska hälsa på, hon vill alltid att vi ska göra roliga saker. Plus att hon ger de där hårda kramarna som klämmer ut den sista droppen dåligt ur ens kropp och klämmer in en hel kaskad av bra igen.
Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Toms egenheter.
Elin och Nina är också två av mina bästa vänner, och det är dom inte för att dom kom på köpet när Tom och Kai klev in där. Nej nej, dit tog dom sig själva på egen hand och stannar där för evigt.
När jag ibland har känt mig som ensammast har Elin ringt och frågat om jag ska komma och hälsa på dom eller så har Nina skrivit "Heeeeeeej Viktor! :D" på facebook och allt har på något sätt blivit bättre. Det är ju så vänner fungerar har jag förstått. Lika många gånger har Elin dragit mig i örat när jag röker eller gör nåt annat dumt. Lika många gånger har Nina skrivit "Gå och städa nu" eller "Gå och lägg dig nu" åt mig.
Att de vet det här hoppas jag, i alla fall några saker vet de och så pass bra känner de mig att de vet att de får svar när de frågar. Och enda anledningen till att jag skriver det här just här är för att jag vill det. De har betytt och betyder så mycket för mig och för oss i bandet. Jag vill skriva det här så att de kan läsa det och faktiskt förstå det om de nu inte förstår det från de gånger jag försökt slå in det i deras skallar. Om de någon gång tvekar kan de alltid läsa det här igen. Det här är inget hemligt, det här är något av det mest ohemliga i mitt liv. Den tacksamhet och glädje jag känner gentemot Elin och Nina. Att de står ut med oss och mig. Att de alltid står bakom oss, i vad vi än gör verkar det som.
Vi har genomgått en snabb förändring och står i startlinjen till vårt livs hittills största ögonblick. Och dit kom vi inte gratis. De som sett oss och tycker vi gjort ett enormt hästjobb vet kanske inte att det finns två till som gjort samma hästjobb, ibland kanske också ett än tyngre hästjobb.
Den här är till dom, det skulle lika gärna kunna vara vi som sjunger till dom, som dom som sjunger till oss:
http://www.youtube.com/watch?v=7aYxMuLb3h8
When the road gets dark
And you can no longer see
Just let my love throw a spark
And have a little faith in me
And when the tears you cry
Are all you can believe
Just give these loving arms a try
And have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
When your secret heart
Cannot speak so easily
Come here darlin’
From a whisper start
To have a little faith in me
And when your back’s against the wall
Just turn around and you will see
I will catch, I will catch your fall baby
Just have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Well, I’ve been loving you for such a long time girl
Expecting nothing in return
Just for you to have a little faith in me
You see time, time is our friend
’cause for us there is no end
And all you gotta do is have a little faith in me
I said I will hold you up, I will hold you up
Your love gives me strength enough
So have a little faith in me
Ni fick den i sista Tunigon också, och ni får den igen. För det enda vi nånsin hoppades från er var att ni skulle tro på oss. Och ni har alltid trott på oss och givit oss så mycket mer förutom det. Ni alltid våra älsklingar och för oss är ni obeskrivligt viktiga. Den här resan har knappt börjat och utan er hade vi nog inte ens kommit till startlinjen. Jag känner att jag inte vill avsluta det här skrivandet, det känns så viktigt för mig att säga det här. Men jag tror jag sagt mitt, ni förstår och vet.
Vi kan korta ner det till; Tack, vi älskar er!
Over and out
Jag skulle kunna skriva så mycket om vad som händer, vad som hänt och vad som kanske kommer hända. Framförallt om vad som hänt, det känns som att hela livet har pågått i två år, så länge har det ibland känts som att det tagit. Ett helt liv.
Nu sitter jag ändå här. Det är förmodligen en av de sista dagarna jag kommer kunna sitta på balkongen med datorn, lite kaffe och Winston och skriva. Eller jobba, som jag gillar att kalla det, jag ser det här som mitt jobb. Kanske nu inte just det här, det här är bara ett fånigt tidsfördriv och en möjlighet för mig att skriva ohämmat hela tiden. det är just skrivandet som är mitt jobb. Jag skriver. Jag skriver framförallt låtar, ibland inte så bra, ibland så pass bra att de platsar på en skiva som släpps i 100 länder. Så är det faktiskt. Mitt hantverk tillsammans med mina bästa vänner är släppt i 100 länder. Långdraget och segt har faktumet smugit sig in i min hjärna. Jag kanske är trögstartad, för de andra verkar det ha fallit på plats för längesen. Eller i alla fall för folk utanför vår sfär.
I två år har vi hatat, älskat och mördat för vår musik. Morden har dock bara varit symboliska, vi har mördat oss själva och tagit oss levande igenom. Utom en, han dog längst med vägen och vi fortsatte utan honom. Det är livets hårda skola: Att livet går vidare. Och vårt liv går alldeles för fort att man skall kunna stanna upp och reflektera över de döda. "Inga sånger tar de döda tillbaks" sjöng Toni Holgersson och det stämmer.
Döden gav liv åt en ny era och nu känns det som att livet före döden inte existerat även fast det i allra högsta grad har existerat. Men vi väljer att se framåt.
Här står vi nu och jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur vi skrev What We Are, när jag genom en slump skrev Free At Last på ett ögonblick, när Turn The Tide ÄNTLIGEN klaffade men som ingen minns. Eller hur det var i Uppsala i lördags när de skrek efter oss och drog i våra kläder, sen grät när de fick träffa oss vid scenen när vi skrev våra namn på deras skivor, skivor de köpt för sina egna pengar. Pengar de hade kunnat lägga på vad annat som helst, men ändå valde att lägga på vår musik. Jag skulle kunna skriva om allt det där. Allt det jobbiga, allt det bra och allt annat där emellan. Men det är helt ointressant för mig, jag vet redan allt det där. jag var där, jag såg det. Jag levde det, och det här är ingen sida där min vilja är att skölja ur mig sånt jag redan vet. Utan sånt jag inte riktigt vet, sånt jag funderar över, eller helt sporadiska nya saker min hjärna säger åt mina fingrar att skriva ner. Här skriver jag vad jag vill.
Jag skulle kunna skriva om våra familjer, vänner och allt annat som fått kliva åt sidan för det här. Intimhygien ej att förglömma i vissa fall...
Detta är den 100'de gången jag laddar upp något här, vilket faktiskt är av en slump. Jag såg det när jag loggade in här och jag tyckte det passade bra då med någon slags seriös spalt. Där det inte handlar om att jag måste klösa ut dumma tankar ur skallen eller på något sätt rättfärdiga min talang att uttrycka mig i skrift. Det här tänkte jag på från det att jag kom hem i eftermiddags och satte mig i den tysta lägenheten och läste vad Nina skrivit om när vi åkte ifrån henne i Umeå. Då kände jag att jag vill skriva det här. Det kändes viktigt att skriva det här, att det faktiskt finns nedskrivet någonstans.
Vissa saker är värda att nedtecknas, inte bara för min egen skull utan även för de som har någon slags anslutning till mig, bandet och det vi gör. Kanske är det några av de som har snubblat in här även fast jag valt att inte skylta med den här platsen. Min oas där man kan ta sig in, men bara om man vet att den finns. Jag har länkat hit till kompisar, nära vänner som gläds av att läsa det jag skriver. Ganska nyligt sa någon "Åh en sån kompis vill jag vara", och det blev hon såklart, för hon är en sån kompis. Jag skriver ju nästan aldrig något mer än kortare verser, längre noveller eller låttexter jag vill lägga upp. Men detta är ett högst personligt inlägg där jag genom den långa inledningen nu tycker att jag byggt upp dramatiken nog. Någon kommer skratta när detta läses, typiskt honom att bara ordbajsa kommer de kanske tänka. Självklart, och lika mycket för dramatiken gör jag detta för att jag kan och vill retas, och också för att personerna som verkligen vill läsa ÄNDÅ måste ta sig igenom detta olidligt utdragna förspel.
Det är faktiskt så att jag sagt det här flera gånger och skrivit ner det någon gång också. Den här texten är till Elin och Nina.
Elin fick vänja sig med tiden. Kai försvann mer och mer när vi började inse att vi faktiskt var bra på det vi gjorde. Att vi kunde leverera. Jag minns inte exakt när det var, det kom ju som sagt successivt. Och Elin började nog vänja sig succesivt. Hur mycket hon än vande sig kunde hon nog aldrig riktigt förbereda sig för hur sena 2009 och ungefär hela 2010 och 2011 skulle bli. Framförallt inte det första halvåret av 2010, det kunde nämligen inte vi heller. Skrivarperioden som åt av oss alla och till slut åt upp Raimond var en blytung tid då jag antar att Kai närmast kunde liknas som ett spöke i deras hem. Det eller en människa som betalade hyran, var tillsammans med henne men mestadels bara var en trött ung man som hon inte träffade så ofta, men han sov där ändå. Märklig typ.
När väl den perioden till slut var över inleddes nästa fas i inspelningar, ständigt repande och resor kors och tvärs mellan Kiruna, Stockholm och Luleå. Det ena avlöste det andra. Ständigt var det fyra killar som drog i hans ena arm och hon själv ensam på andra sidan, andra armen. Fyra killar är oftast, rent fysiskt, starkare än en tjej. Hon var inte helt ensam, såklart, tack och lov. Men jag kan tänka mig, och vet att det inte alltid var med ett leende hon vinkade av Kai när han stängde dörren för att försvinna nånstans med oss.
När Tom kom in i bilden kom även Nina in i bilden. Tom kastades på ett dundrande tåg i farten och han klamrade sig fast med allt han kunde och tog sig längst fram i tåget med de andra. Även om han hade mycket emot sig så tog han tag i det och levererade, en bedrift jag beundrar honom för och nästan helt säkert vet att jag själv inte klarat av.
Nina kastades in i en värld förmodligen helt främmande för henne. Plötsligt förvandlas Tom till en röst i en telefon och hans sängplats till en sval andra sida. Han är någon annanstans och försvinner iväg dit oftare och oftare. När jag frågade henne hur hon förberedde sig på det här klivet sa hon att hon visste att han skulle vara borta mycket, men inte att han skulle vara borta så här mycket och så här ofta.
Jag har många gånger känt mig som ett svin. Att vi är svin. Som nästan stjäl dessa underbara pojkar från deras respektive, inte delar med oss av dem. När vi väl kommer hem från någon resa dröjer det inte länge förrän det surrar i telefonen hemma hos Kai och Elin, den där sms-signalen hon hatar. Den som piper varje dag. Står det inte "Rep 18.00" så står det något annat från bandet. Dags att jobba ett å två å ett å två. Skriv det dit och ring hit och skriv på det här där och vad tycker vi om det här och vi ska åka dit då och vi måste ta ledigt då och så och så. Så står det. Knappt har väskan packats upp i Umeå förrän den packas igen. "Du får komma upp och repa nästa vecka", "Du ska komma upp och spela in nästa vecka", "Du måste komma hit i helg, vi måste spela om den här till Andreas och Ben".
Utan skrupler eller några som helst invändningar hoppar de ner i väskan och försvinner. För mig och Anton är det lätt, vi låser dörren och åker iväg. Skit i disken, skit i städningen, räkningarna är betalda, det är bara att dra.
Men på Björkplan och på Strombergs väg är det faktiskt två som blir kvar, två hjärtan som själva får bära ett väldigt tungt lass.
Med dessa ord vill jag lyfta fram dom än en gång, det tål att göras igen och igen och igen. För jag törs påstå att utan dem och deras tålamod hade inte den här plattan blivit så bra som den blev. Den hade kanske inte blivit av alls.
Det är nämligen så att trots allt detta jag skrivit här ovan, trots alla de jobbiga stunderna har vi aldrig hört en endaste negativ klang från Elin och Nina. Inte en endaste gång har de sagt nej till oss när vi begärt Tom och Kai in i bilen och iväg nånstans. Inte en endaste gång har de lämnat tvillingarna med ledsna och ångestfyllda ögon genom telefonen när vi suttit i bilen, i studion eller på något hotellrum. De har stått bakom oss alla fem hela vägen. Vad vi än har gjort och hur vi än har gjort det så har de alltid stöttat oss, och framförallt sina fina killar. Tom har sagt till mig att han inte fungerar utan Nina, Kai har sagt till mig att Elin liksom förstår honom hela tiden. Och så är det för oss andra tre också. Elin och Nina förstår oss liksom och vi fungerar inte utan dom.
För mig har Elin och Kai varit dom där som tagit in mig i deras liv när jag själv kände mig ganska ensam. Dom som började ringa och fråga om jag skulle hänga med. Va, får JAG hänga med? Jag har aldrig liksom hängt med, eller ingen har direkt frågat i alla fall. det är oftast jag som frågat om jag nu velat göra nåt. Nu fick jag hänga med och fick två stöttepelare i en väldigt jobbig tid. Det är jag evigt tacksam för. Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Kais egenheter.
För mig har Tom varit han som jag skrivit mycket med, diskuterat jobbiga saker med och pratat mycket med. Med sin enkla snällhet har han alltid varit en bra vägg att kasta mig själv och mina jobbiga tankar på och alltid fått en konstruktivt svar. Fast han varit långt borta. Och nu finns Nina där också, med samma egenskaper. En genuin godhet och ömhet som värmer en fast det oftast "bara" är ettor och nollor som formar ord på en dataskärm. Men likväl så tar de första klass in i min mage och värmer där. Hon vill alltid att jag ska hälsa på, hon vill alltid att vi ska göra roliga saker. Plus att hon ger de där hårda kramarna som klämmer ut den sista droppen dåligt ur ens kropp och klämmer in en hel kaskad av bra igen.
Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Toms egenheter.
Elin och Nina är också två av mina bästa vänner, och det är dom inte för att dom kom på köpet när Tom och Kai klev in där. Nej nej, dit tog dom sig själva på egen hand och stannar där för evigt.
När jag ibland har känt mig som ensammast har Elin ringt och frågat om jag ska komma och hälsa på dom eller så har Nina skrivit "Heeeeeeej Viktor! :D" på facebook och allt har på något sätt blivit bättre. Det är ju så vänner fungerar har jag förstått. Lika många gånger har Elin dragit mig i örat när jag röker eller gör nåt annat dumt. Lika många gånger har Nina skrivit "Gå och städa nu" eller "Gå och lägg dig nu" åt mig.
Att de vet det här hoppas jag, i alla fall några saker vet de och så pass bra känner de mig att de vet att de får svar när de frågar. Och enda anledningen till att jag skriver det här just här är för att jag vill det. De har betytt och betyder så mycket för mig och för oss i bandet. Jag vill skriva det här så att de kan läsa det och faktiskt förstå det om de nu inte förstår det från de gånger jag försökt slå in det i deras skallar. Om de någon gång tvekar kan de alltid läsa det här igen. Det här är inget hemligt, det här är något av det mest ohemliga i mitt liv. Den tacksamhet och glädje jag känner gentemot Elin och Nina. Att de står ut med oss och mig. Att de alltid står bakom oss, i vad vi än gör verkar det som.
Vi har genomgått en snabb förändring och står i startlinjen till vårt livs hittills största ögonblick. Och dit kom vi inte gratis. De som sett oss och tycker vi gjort ett enormt hästjobb vet kanske inte att det finns två till som gjort samma hästjobb, ibland kanske också ett än tyngre hästjobb.
Den här är till dom, det skulle lika gärna kunna vara vi som sjunger till dom, som dom som sjunger till oss:
http://www.youtube.com/watch?v=7aYxMuLb3h8
When the road gets dark
And you can no longer see
Just let my love throw a spark
And have a little faith in me
And when the tears you cry
Are all you can believe
Just give these loving arms a try
And have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
When your secret heart
Cannot speak so easily
Come here darlin’
From a whisper start
To have a little faith in me
And when your back’s against the wall
Just turn around and you will see
I will catch, I will catch your fall baby
Just have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Well, I’ve been loving you for such a long time girl
Expecting nothing in return
Just for you to have a little faith in me
You see time, time is our friend
’cause for us there is no end
And all you gotta do is have a little faith in me
I said I will hold you up, I will hold you up
Your love gives me strength enough
So have a little faith in me
Ni fick den i sista Tunigon också, och ni får den igen. För det enda vi nånsin hoppades från er var att ni skulle tro på oss. Och ni har alltid trott på oss och givit oss så mycket mer förutom det. Ni alltid våra älsklingar och för oss är ni obeskrivligt viktiga. Den här resan har knappt börjat och utan er hade vi nog inte ens kommit till startlinjen. Jag känner att jag inte vill avsluta det här skrivandet, det känns så viktigt för mig att säga det här. Men jag tror jag sagt mitt, ni förstår och vet.
Vi kan korta ner det till; Tack, vi älskar er!
Over and out
söndag 28 augusti 2011
Vem vare som kasta!?
2011-08-28
Vem vare som kasta de där orden på mig nångång för längesen nånstans? Får jag nånsin veta vem det var så kommer jag döda dig.
Vem vare som kasta de där orden på mig nångång för längesen nånstans? Får jag nånsin veta vem det var så kommer jag döda dig.
fredag 5 augusti 2011
Fredag
2011-08-05
Det lackar mot höst
Och allt faller ner
Regn, löv och planer
Några faller på plats
Andra faller bara för att skiljas åt
Någonstans faller några isär
För att landa ihop någon annan gång
När vi förmultnat
När vi torkat mot asfalten
När vi klaffat
Ibland klaffar det inte
Ibland klaffar det
Snart tar de in utemöblerna
Snart tar de in skyltarna
Snart är det för kallt
För att sitta på balkongen och skriva
Snart är det för kallt för allt
Först när det kommer
När det första lövet blir gult
Vill jag bara gråta
Stänga dörren
Dra ner persiennerna
Och bara försvinna
Gå i ide tills nästa sommar kommer
Sen faller snön
Den faller så hårt mot marken
Sakta seglandes
Som ett knytnävsslag i ansiktet
Den första snön är som den sista
Grå, brun, svart och smutsig
Någon gång efter ett tag har man helt plötsligt vant sig
Då är det bara snö
Inget mer
Den bara finns där och tar upp plats
Man vänjer sig
Den blir en gammal vana
Det ÄR mörkt hela tiden
Det ÄR kallt hela tiden
Det ÄR halt hela tiden
Hela tiden är det vinter
Då önskar man ibland att allt hade kunnat vara rött igen
Rött, gult, brunt, orange
Då känner man att man uppskattar hösten
Man lär sig såklart att uppskatta vintern också
Men hösten är ändå en kär mellanlandning
Man hinner vänja sig lite
Ett steg i taget
Mörkare nätter när man fiskar
En miljard små solar i varje träd
Som om träden vill hjälpa en att få lite sol
Varje grönt blad blir gult, rött eller orange
För att ge mig en liten sol
Nattfrost
Som river i lungorna
Svanarna ropar efter en när de drar söderut
Nånstans försvinner en björn för att den inte pallar med vintern
Harar som nyss blivit bruna börjar bli vita igen
Räven börjar skrika på nätterna
Regnet slår mot plåttaket i stugan
Och man får elda utan att det blir olidligt varmt
Man sätter sig i bastun på kvällen
Och värmer sina frusna tår
När man sen går ut och röker så ryser man
När fötterna ställer sig på altanen
Iskall altan
det är för kallt för att bada
Men man doppar sig ändå
Picken krymper till ingenting
Man tycker synd om den och går in igen
In i bastun
In i värmen
Man kan andas den friska kalla luften
Vänja lungorna vid kylan
Den olidliga som kan döda
Den som kommer snart
Den man måste anpassa sig efter
Den som styr
Men nu går det fortfarande att leva
Än är vi inte döda
Än är inte utomhusnatten som ett enda stort vacuum
Än är vi inte döda
Ibland stannar man och tänker att det är helt okej
Hösten är helt okej
Men då kan det vara försent
För det finns bara en sak som är kortare än sommaren
Och det är hösten.
Over and out
Det lackar mot höst
Och allt faller ner
Regn, löv och planer
Några faller på plats
Andra faller bara för att skiljas åt
Någonstans faller några isär
För att landa ihop någon annan gång
När vi förmultnat
När vi torkat mot asfalten
När vi klaffat
Ibland klaffar det inte
Ibland klaffar det
Snart tar de in utemöblerna
Snart tar de in skyltarna
Snart är det för kallt
För att sitta på balkongen och skriva
Snart är det för kallt för allt
Först när det kommer
När det första lövet blir gult
Vill jag bara gråta
Stänga dörren
Dra ner persiennerna
Och bara försvinna
Gå i ide tills nästa sommar kommer
Sen faller snön
Den faller så hårt mot marken
Sakta seglandes
Som ett knytnävsslag i ansiktet
Den första snön är som den sista
Grå, brun, svart och smutsig
Någon gång efter ett tag har man helt plötsligt vant sig
Då är det bara snö
Inget mer
Den bara finns där och tar upp plats
Man vänjer sig
Den blir en gammal vana
Det ÄR mörkt hela tiden
Det ÄR kallt hela tiden
Det ÄR halt hela tiden
Hela tiden är det vinter
Då önskar man ibland att allt hade kunnat vara rött igen
Rött, gult, brunt, orange
Då känner man att man uppskattar hösten
Man lär sig såklart att uppskatta vintern också
Men hösten är ändå en kär mellanlandning
Man hinner vänja sig lite
Ett steg i taget
Mörkare nätter när man fiskar
En miljard små solar i varje träd
Som om träden vill hjälpa en att få lite sol
Varje grönt blad blir gult, rött eller orange
För att ge mig en liten sol
Nattfrost
Som river i lungorna
Svanarna ropar efter en när de drar söderut
Nånstans försvinner en björn för att den inte pallar med vintern
Harar som nyss blivit bruna börjar bli vita igen
Räven börjar skrika på nätterna
Regnet slår mot plåttaket i stugan
Och man får elda utan att det blir olidligt varmt
Man sätter sig i bastun på kvällen
Och värmer sina frusna tår
När man sen går ut och röker så ryser man
När fötterna ställer sig på altanen
Iskall altan
det är för kallt för att bada
Men man doppar sig ändå
Picken krymper till ingenting
Man tycker synd om den och går in igen
In i bastun
In i värmen
Man kan andas den friska kalla luften
Vänja lungorna vid kylan
Den olidliga som kan döda
Den som kommer snart
Den man måste anpassa sig efter
Den som styr
Men nu går det fortfarande att leva
Än är vi inte döda
Än är inte utomhusnatten som ett enda stort vacuum
Än är vi inte döda
Ibland stannar man och tänker att det är helt okej
Hösten är helt okej
Men då kan det vara försent
För det finns bara en sak som är kortare än sommaren
Och det är hösten.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)