En underbart sorglig längtan

2012-03-07

- Vem är det egentligen jag försöker vara?
Sorgligt nog är nog detta en fråga var och varannan människa ställer sig någon gång i veckan, någon gång per dag. Det passerar ens undermedvetna någon gång varje timme, varje minut, kanske till och med någon enstaka gång varje sekund.
Inte frågan i sig, men andemeningen med den. Den hänger över oss som ett stinkande moln av avgaser, eller förnims knappt märkbart som när asfalt blir varmt och det ser ut som att luften strax ovanför marken är något bucklig.

Ett tvivel som alla bär inom sig men inte tror att någon annan har. Det är jag och endast jag som tvingas bära denna svettiga, tunga mask varje dag.
- En vacker dag kommer dom förstå att jag bara är en bluff.
Också en återkommande mening. Men vad betyder den? Är det man gör så viktigt att folk ständigt analyserar, vrider och vänder för att hitta en öppning till det underliggande kaoset. Där jag verkligen visar vem jag är, där alla förväntningar på mig punkteras och faller till marken. Vem förväntar sig egentligen nånting av mig och vad är det egentligen jag gör?
Jag kan såklart bara se till det jag själv gör, och det jag skriver här är i sig ett försök att lägga utrökridåer av fina ord, metaforer och funderingar så att ingen egentligen förstår vad jag vill. Att ingen ska hitta kryphålet till meningen med mig, vad jag skriver nu och varför. Det lämnar vi osagt. Målvakten lämnar inte buren.

Men åter till första frågan. Frågan om vem man egentligen försöker vara. Man försöker nog vara det som förväntas av en. Vad som förväntas av en är resultatet av de många dimridåer man lagt ut under hela sitt liv. Av sig själv med hjälp av andra, med hjälp av alla i sin omgivning och vissa okända utomstående.

Från början som blöjpruttare då man snabbt tog sina första steg, lärde sig prata fort eller hade en talang för att sätta rätt klosse i rätt hål.
- Han är så snabb vår lille blöjpruttare, kunde dom säga.
- Han kommer det gå bra för.
- Det här är en blöjpruttare med ruter i, den kommer ingen sätta sig på. Det kommer gå bra för honom.
Egentligen avgörs hela ens livslinje under de år man är som mest primitiv. Suger på tissar, bajsar ner sig och grinar så fort man vaknar. Och som en ung, lat man kan jag känna att det är just det jag vill göra hela dagarna. Suga på tissar, bajsa ner mig så någon får byta och grina när någon väcker mig så jag får sova vidare. Ligga i vaggan hela dagarna och stoppa foten i munnen bara för att jag kan.
Men det går inte för sig, för jag har förväntningar på mig. Precis som alla andra där vi gåendes på led i min årskull med 87’orna framför oss och 89’orna bakom oss vandrar längst med livets väg som en skock med lämlar mot avgrundens djup där vi är för dumma för att stanna till och beundra landskapet vi passerar. Vissa springer före i leden och faller i före de andra. Idioter.
Men med tunnelseende vandrar vi mot det ofrånkomliga. Förväntningar som leder till lån, lån som leder till skulder, skulder som leder till avskyvärda jobb, vilka leder till ett arbetsliv som vi skulle, om vi såg det när vi var blöjpruttare, skrika halsen av oss för och hänga oss leksakerna ovanför spjälsängen.

Men allt det här vänjer man sig otroligt nog vid. Det är en vanesak som man brukar säga. När du bajsat klart i blöjan är det dags att börja torka sig själv och dricka mjölk ur tetror istället för tissar och sluta lipa så fort du måste kliva upp ur sängen.
Du slussas vidare till en fotbollsskola, en danslokal, ett garage, en ishockeyrink eller vart du nu blir placerad för att förverkliga någon annan i det främre ledets förlorade dröm. För att de, lurade av sin egen dimridå, tror att det skulle passa just dig genom de talanger du visar upp när du inte ens vill torka dig själv i röven.
Om du sedan, mot förmodan, visar upp en talang i någon av de fack de vill placera dig i är du dömd för livet att bära det facket i ryggsäcken.
- Du skulle aldrig slutat med konståkning, du hade verkligen en talang för det.
- Åh, jag kommer ihåg när vi brukade åka och titta när ni spelade innebandy. Alla föräldrar satt på läktaren och man gjorde saker tillsammans, bakade bulla och kokade korv för att sälja så ni kunder åka till Arvidsjaur på Idiotcupen. Det var mycket jobb, hojja-mojja, men vi gjorde det för er skull.
För vår skull.
Missförstå mig rätt. Att ha en skötare som ger en möjlighet att välja många stigar är ett privilegium, även om de inte har en aning om vad man vill. Hur ska de kunna veta det när man själv inte har en aning? Vissa är ju tatuerade från nanosekunden krokig spermie och ruttet ägg möts. Tatuerade och karvade till ett liv att svälta på valmöjligheter.

När du sedan placeras i skolan synar de dina talanger i sömmarna. Att någon är ingenjör vet dom redan vid första mattelektionen när man otroligt nog förstår att 1+1 = 2 och att 2+1 = ansvar.
Jag ska inte säga att vi från en mindre ort har det svårare än dom från en större ort då jag inte vuxit upp där, lika lite som dom vuxit upp i mina kvarter. Jag kan bara utgå från mig och mitt.

Hos mig var facket oundvikligt, det fanns inte många och ju äldre man blev desto färre blev det. Sport och motorer utmynnade sedan till industri och helgfylla. Om vi ska hårddra det. Räddningen är att möta en likasinnad och lika trött hona att knulla till sig en familj med där det medföljande ansvaret räddade en från det stinkande, vidriga ödet att leva ensam med endast sina lika tragiska barndomsvänner som aldrig vågade skära av sina band, senor och lemmar och blödandes köra åt helvete och endast återkomma för artighetsvisit och gamla minnen lika ruttna som den verklighet de kvarvarande levde i.
Ett öde jag inte önskar någon, inte ens de jag avskyr som mest och vill hälla syra i ögonen på.

Visades det ett uns av rädsla, svaghet eller något blandat av de två kunde man nästan garantera att skolan blev ett helvete. Att man inte valde det de andra valde men var rädd för sitt eget val, hade ”konstiga” skötare eller saknade en någorlunda skön umgängeskrets med likasinnade. Som för David. Men idag tror jag han lever lyckligare än mestadelen av sina demoner som sitter kvar i Vittangi eller Kiruna, ätandes av varandra och sig själva. Hats off, han åkte och såg aldrig tillbaka, men verkar förlåtande. Jag vet inte, allt jag kommer ihåg var hans gummistövlar, hans lösenord på sin skolanvändare som tejpades upp på anslagstavlan så alla kunde surfa djurporr på hans användare så han grinandes fick sitta hos rektorn och oförståendes ta skit. Eller hur alla skrattade åt hans skötare, deras kläder, fritidsval och hur de såg ut. Så fort det var löss i skolan var det han och hans syskon som bar skulden, jag vet inte om det var dom, men det var enklast för alla att utgå från det.
Ett val man gör är att kasta stenen, stå bredvid och se stenen kastas i tystnad eller ropa högt och sen ställa sig på mottagarsidan för att få stenen i huvudet eller ducka för den och senda leva resten av sina år i grundskolan som en leprasjuk. Man förvandlas till David där hela ens liv förändrats från antingen en cool tillvaro, eller en inget-tillvaro till något som liknade Davids. Helt plötsligt är skötarna äckliga, man har fula kläder och man är en jävla tönt. En tönt som antingen förtjänar stryk eller förtjänas att skrattas åt bakom ens rygg.
Jag har inget försvar, men en förklaring. Mitt val var att aldrig reta såna som David, jag nosade på området ett fåtal gånger men skötarnas oxpiska som följde var inte av denna värld och mina egna inre piskrapp förbjöd mig att nånsin finna mig i att bli den som retar. Men jag stod ibland bredvid och gjorde inget, och jag satt ibland bredvid i soffan i rasthallen och skrattandes med de andra pikade såna som David bakom hans rygg. Där sårade jag inte honom och jag blev aldrig leprasjuk, istället förr att kliva upp och tyst gå iväg. Det kändes som en neutral linje att gå, jag röstade blankt, men jag utnyttjade min rösträtt.
Något jag ångrar idag, men det är något jag får leva med. Precis som så många andra som senare, längre fram i ledet förbannade sig själva och tog ännu en sten från marken och la i sin ryggsäck.
Men jag brukade snacka och hänga med David ibland och ahn var alltid snäll. Han genomskådade mig aldrig. Jag tyckte aldrig illa om honom, bara mig själv. Så förlåt David, jag kan knappast tänka mig att du hade gjort samma val om rollerna var ombyta. Du var redan sjumilakliv före oss andra och är fortfarande det. Och som sagt, jag kan garantera dig att du är lyckligare än dom som kastade sten, idag har dom inga andra än sig själva att kasta sten på och om nätterna kan vi alla höra dom skrika sig till sömns där dom ligger antingen fjättrade på pojkrummet eller i en bakfylleosande lägenhet. Dom skrattar med varandra, men egentligen så gråter dom. Dom gråter, och gråter och förmår sig aldrig lära sig att trösta sig själva.

Att jag var ordkraftig, lättlärd och rapp i käften öppnade lika många dörrar som stängdes runt omkring mig. Vägen smalnade ytterligare när jag till och med kunde rita, skämta och spela musik.
- Du borde bli serietecknare.
- Du borde bli komiker.
- Du måste plugga vidare.
- Du borde köpa världens bästa penna.
- Du borde bli musiker.
- Du skulle passa som chef.
Du skulle, du borde, du måste = Gör oss inte besvikna. Vi som är till synes, genom våra val, helt talanglösa och behöver en sån som dig som vi kan fylla med helium för att se dig svällandes med självgodhet stiga mot skyn för att sen plocka vad som helst vi kan få tag i och kasta mot dig tills någon av oss träffar och du faller ner i smutsen där vi redan står. Fan vad bra du är, men du ska fan inte tro att du är något. Dansa nu för oss och skölj munnen med Listerine så det kittlar skönt när du sedan slickar oss alla i våra svettiga, finniga rövhål.

Lyckligtvis fann jag en kärlek och räddning i det som förväntades av mig, i alla fall i en av förväntningarna. Och dom förväntningarna bara växte och växte, och gör det än idag. Först av andra som aldrig hade en chans att gå samma väg och sedemera av mig själv för att hålla mig på linan som bara blev tunnare, tunnare och tunnare. Djupet där nedanför blev djupare och djupare. Där dom slickade sig om munnen och sköt blöttpapper i blåsrör för att distrahera mig att falla. Hela tiden, varje dag. Ibland står jag själv där nere och skjuter. Men det är något att återkomma till senare, just nu är det fruktansvärt ointressant. Snark.

Att dväljas i självömkan är det som ger oss energi. Att aldrig se sig själv som något annat än den martyr man faktiskt är. Jesus blödandes ur händer, fötter, bröst och huvud. Uppspikad på ett väl utvalt kors, tungt nog för att vi ska klaga, men lätt nog för att orka bära. Vi väljer vårt eget kors. Man gör sitt val utifrån hur mycket det sedan går att beklaga och gräma sig över det valet. Som om alla andra möjligheter hade varit enklare, eller att dom som gjorde andra val har det så mycket bättre och enklare.
- Jag är ju så speciell och viktig för andra att det vore en katastrof för dom om jag, den store ledaren och ikonen visar sig vara ett markätet äpple som ingen egentligen vill ha.
Man lever i villfarelsen att man är så viktig för andra, när dom egentligen bara går runt och tänker samma sak.
Gräset är som bekant lika dåligt på andra sidan staketet. Lika fullt av ogräs och kottar som slår en mot de nakna benen när man kokheta sommardagar tvingar sig att klippa det för att behålla en anständighet och uppvisa något slags engagemang. Trots att man, som nämnt tidigare, bara vill grina när någon väcker en till de ansvar man själv åtagit sig.

Självömkan är det som driver en framåt. Är det inte ömkandet i sig så är det ångesten och rädslan för den skam som skulle följa om man inte levde upp till förväntningarna från skötaren, honan eller vargarna där nere i avgrunden. Ångesten och rädslan leder till självömkandet.
- Varför just jag? Han där på andra sidan har minsann inga kottar som slår mot benen likt granatsplitter. Vad man inte ser är att han där på andra sidan har gården full i hundskit som han ständigt trampar på, utan skor för att det är en så vacker dag så skor inte behövs. Och han där på motsatta sidan har ont i ryggen. Och han där på gården bakom riskerar attt bli av med jobbet och har CSN-skulder från tre utbildningar han hoppat av halvvägs. Och han där på andra sidan gatan har misslyckats som skötare och nu knarkar ungen och har hoppat av skolan.
Trots allt detta så verkar alla andra klippa gräset med en gloria omkring sig, de svävar några centimeter ovanför marken och svävar in till ett mönsterhem från USA på 50-talet där honan står med grytsteken i famnen, äppelpajen svalnar i fönstret och ungarna ber bordsbönen med gyllenlockar innan hela bordet med söndagsmiddag, hona, ungar och hela kittet lyfter från marken och så svävar dom ut genom fönstret, guldskimrande, upp mot molnen där himmelens portar öppnar sig och dom glider in i paradiset. Lycka för alla evighet.
I den självömkan bildas en energi för att själva stiga mot molnen och in i paradiset. Att alla dom andra gräsklipparna avundsjukt ska titta in på ens gård och önska att dom gjort liknande val som man själv.

Jag antar att jag mognat i min bitterhet. Från att ha klandrat andra har jag nu nått en mer sann väg i att klandra mig själv. Att jag aldrig kan nöja mig. Att jag utvecklat mina skådespelartalangar till den milda grad att jag kan lura såväl, bönder, borgare och kyrkfolk. Inte ännu kungen och hans hov, men det kanske kommer en dag.
Jag har förstått att vargarna är tandlösa. Att dom siktar dåligt och inte träffar mig lika ofta med sina blöta pappersbitar från sina blåsrör som dom brukade. Nu står dom där med svansen mellan bena även om dom inte visar det. Men jag står själv kvar och siktar fortfarande bra. Ibland för bra. Men det finns alltid dom som balanserar bredvid och vi håller varandra i händerna. Vissa av oss har gjort liknande val, men alla är unika, vi har alla haft olika förutsättningar. Några av oss har totalt olika val och det är fantastiskt att vi ändå balanserar så nära varandra. Det betyder att nånstans djupt under allt lager på lager av yta, så är vi otroligt lika varandra. Bara i varandra finner vi ro. Rastlösa, sökandes efter oss själva och den fullständiga lyckan.

Jag misstänker att det inte finns någon lycka, i alla fall ingen evig lycka. Ingenting är för evigt, inte ens lyckan, den bara visar sig i olika former. Olika lyckosamheter avlöser varandra, vilket är tur. För vem vill tröttna på lyckan? Vi avancerar i våra krav på lycka, med tiden, med generationer och tillägg av bekvämligheter. Alla har ju hört beklagandet och självömkandet hos äldre om hur mycket enklare det var förr och hur man nöjde sig med så lite. Och det är oändligt, hur lite man nöjde sig med jämfört med hur man lever nu. Det jag lever med nu kommer jag se tillbaka på om några år och drömma om att allt var så enkelt nu som då.

Som tidigare sagt så är det självömkan som driver oss. Och det är längtan som bildar självömkan. Längtan efter något man inte har bildar frågor om varför man inte har det och hur man ska nå det.

Vad är längtan då? Längtan är det vi alla strävar efter, och det vi alla strävar efter är frihet. Frihet och längtan att bryta oss från de förväntningar vi har från andra, skötarna och oss själva. Längtan efter att börja om. För när vi började vår vandring, när vi inte ville annat än bajsa ner oss, bli torkade, matade och få sova ifred, då var det någon annan som placerade oss i ett fack. Ibland hamnar man i en någorlunda gemensam nämnare av vad man själv vill och vad som förväntas av en.
Hur kan man, som en liten valp utan den minsta erfarenhet, veta vad man vill? När allt man kan relatera till är hockeyträning, bygga koja och runka till ett och samma pin-upkort man hittat på tippen? Eller när man blir äldre, men kanske mer oförståndig, och väljer en linje på gymnasiet där man i tre år fyller sin hjärna med kunskap som egentligen bara är ett hoard’ande av skit som man inte kan göra sig av med.
Vi växer ju olika snabbt, men idag ska vi välja samtidigt. Några vet lite, andra vet mer och de flesta vet ingenting.
När vi väl vet kan det vara försent, rädslan att träffas av den avgörande blöta pappersbiten som får en att tappa balansen och falla ner för att aldrig nå samma höjd igen är för skrämmande för att vi ska våga ta ett nästa kliv. Då kan vi bara stå där och balansera, fast vi ser och nästan kan nå det där 50-talshemmet med äppelpajen och det svävande söndagsmiddagsbordet. Längtan efter det vi inte vågar gå mot börjar utmynna i en självömkan vilket fortsätter driva oss framåt för att leva upp till förväntningarna och inte falla. En hona, en två tre fyra valpar gör det hela enklare. För då kan man ställa sig själv och sin längtan åt sidan för att istället lyfta in valparna i de fack man själv ville vara i och sedan fylla de med de åsikter om livet man själv önskar man kunnat stå för när man själv var en valp. Som att be de jävla vargarna sluta kasta sten på David. Som att skita i grannens gräsmatta och bränna upp varenda jävla kotte som slår mot ens ben. Att gå och lägga sig på kvällen, drömma om lyckan varje natt och sedan stiga upp när man vill och bibehålla lyckan från drömmen.
Cirkeln sluts och du har blivit ännu en skötare och valparna har blivit ännu några i ledet där dom måste ta beslut om sitt liv när blöjan är full i bajs och tissen börjar sina.
Cirkeln sluts, försök att anpassa dig med dina drömmar, din längtan och ditt ansvar.
- Börja inte röka, gör inte om mina misstag. Ge fan i spånken! Ta chansen och satsa på dig själv. Förresten, du skulle passa som chef. Du borde bli musiker. Du måste plugga vidare. Du borde, du måste, du skulle.
Jag tvivlar på mig själv. Ju närmare jag kommer att vakna och bibehålla drömmen om frihet jag drömmer varje natt desto räddare blir jag att jag ska träffa mig själv med den blöta pappersbiten. Jag håller krampaktigt fast i dom som balanserar på sina egna linor bredvid mig, och dom håller lika krampaktigt fast i mig.
Nu när vi är så nära kan vi inte skylla på vargarna som en gång stod nedanför, eller skötarna som gick framför oss. Nu är våra förväntningar endast våra egna och dom är avgörande för om man själv kommer bli bättre eller sämre på att sikta med de blöta pappersbitarna eller om vargarna ska komma tillbaka och denna gång träffa en då dom siktar.
Det som driver mig är min längtan. Längtan efter frihet. Jag är välsignad med skötare som lät mig göra mina egna misstag och låter mig flyga höggt trots att dom är fyllda med ”Du borde. Du skulle. Du måste.” håller dom dessa för sig själv och när orden väl lämnar deras munnar är dom i all välmening och dom skulle aldrig ställa sig där nedanför och plocka fram sina blåsrör. Jag är också välsignad med en insikt om att jag själv måste göra mig sämre på att sikta, även om jag alltid kommer skjuta så måste jag dodge’a pappersbitarna utan att tappa balansen.

Om jag skulle falla kommer jag ändå bära med mig att jag kom så pass långt att jag kunde förnimma och känna lukten av himmelriket och äppelpajen som svalnar i fönstret. Och faktiskt, känna en stolthet över att jag tog mig så långt. Jag kommer ta efter mina skötare och om jag nånsin blir en skötare själv låta mina valpar flyga dit dom känner för.

Jag vet inte ännu om den linan jag balanserar på nu leder mig till mitt himmelrike och min frihet. Jag kanske går åt fel håll och borde hoppa ett steg till vänster. Men vilket mål vi än har så är det en gemensam nämnare. När vi väl hittar någon som älskar oss för den vi är och de valen vi gör, och hjälper oss att hitta friheten om den nu är på en scen inför tiotusentals personer eller på ett arbete vi själva valt som är en kompensation för att kunna leva en liten del av friheten med den vi älskar. När vi hittar någon som älskar oss villkorslöst för den vi är och vi älskar den personen tillbaka för den den är, då kan vi älska oss själva för den vi är. Och den personen kan älska sig själv för den den är.
Att sluta sträva efter ett eget mål och balansera sitt eget mål med någon annans.
Att, på ett sätt, ge upp och nöja sig. Var man än står på linan.
Att inse att hur nära du än är ditt eget himmelrike, det är bara en vision. Det verkliga himmelriket är tillsammans med någon du älskar villkorslöst. Med en käresta och med sina vänner.
Det är friheten, en underbart sorglig längtan.

Det här skrevs under en stekande sol i Thailand, ensam men med vänner och någon form av lycka. Och med en viss tillfredsställelse av nu’et, dock inte utan ifrågasättande. Ständigt ifrågasättande. Som vanligt. Självömkandet och sökandet.
Friheten, en underbart sorglig längtan.


Over and out