Allting har sitt pris

2012-03-11

En iskall pust slog igenom rummet, huttrandes slog han upp ögonen och reste sig hastigt sittandes upprätt i sängen. Sängkläderna var alldeles sjöblöta i svett, linnet låg slickat mot överkroppen som en våtdräkt. Kalsongerna sved mot innanlåren, upprullade och korvade liknade de mer ett par speedos. Han kippade efter andan och pressade handflatorna mot öronen, slöt ögonen så hårt han kunde och bet ihop tänderna som ett skruvstäd. Han såg en bild av hur de sakta började spricka för att sedan brisera i ett ljud som när en kristallkrona slår i ett blankpolerat stengolv. En efter en föll spillrorna ur hans mun och samlades i en sorglig hög i hans knä, några bitar stannade kvar på det dyngsura linnet och några få av de minsta bitarna stannade kvar på hans fuktiga läppar. Allting skedde i slowmotion.
Ringandet i öronen minskade i volym, men han släppte inte taget om dem. Han öppnade sakta ögonen, lättade på sitt bett och kände hur trycket mot käkarna sakta avtog. Värken bestod. Han öppnade inte ögonen helt och såg sig kisandes omkring i det dunkla rummet, sakta läste han av varenda del i sitt synfält. Med vidöppna ögon uppfattar man inte det som gömmer sig runt omkring en. Han sökte efter skuggor utan objekt, figurer och saker som försökte dölja sig i mörkret. Ingenting, han öppnade ögonen helt, släppte greppet om öronen och klämde handflatorna mot ögonen, gnuggade några gånger, hävde sig sedan sittandes på sängkanten och satte ner fötterna på golvet.

Airconditionlådan hade till sist slagit igång på full styrka mitt i natten. Han hade slagit mot den med sina skor halva kvällen när hettan i rummet börjat bli olidlig. Som mest hade tempen nått 42 grader, det enda han hade att dricka var öl så han hade hävt i sig burk efter burk. Det smakade piss, luktade piss och såg ut som piss. Till slut hade han somnat, rätt packad, när visste han inte, men det måste ha varit sent. Det var en intressant känsla att supa sig full ensam i ett litet, kokhett rum. Det kändes som en cell, nu luktade det bara fyllecell. Hans tarmar hade uppenbarligen inte klarat av den sjuprocentiga, utländska ölen och gaserna blandades med sura uppstötningar, svett, cigarettrök, cigarettfimpar och småslattarna som låg och jäste i burkarna, kringspridda i hela rummet. Allt detta kokades ihop av värmen. Hade han gått ut ur rummet och vant sig vid en mer human doft skulle han inte förmått sig att gå in igen. Så han valde att stanna kvar i sin egen odör. Han klev upp på pallen under AC’n och vred upp den från 17 grader till 24, det borde räcka. Fläkten hostade till och minskade sina varv något, han lät den blåsa honom rätt i ansiktet ett liten stund och kände livet återvända bit för bit. Därefter satte han sig på sängkanten igen.

När han vaknat hade han trott sig vara död. Att det han vaknat i var hans egen skärseld, eller himmel. På något sätt hade känslan varit förlösande. Varför kunde han inte svara på, han önskade inte livet ur sig själv även om dekadensen han ibland utsatte sig för bland många skulle ses som ett kontinueligt, segdraget självmordsförsök. Inte minst hos tokdoktorer och förmyndarpersoner. Självgoda idioter.
Han ansåg sig ha full kontroll på sitt liv. Ena dagen kunde hans liv jämställas med en långt gången alkoholist, andra dagen hade han kunnat få den övre gräddhyllan i sociteten att äta hans avträde på ett silverfat. Det var en balansgång och han behövde bägge delarna. Det var som ett test han utsatte sig själv för. Han kunde inte bestämma sig för vad han ville ha. Det ena gav lika mycket frihetskick som det andra. Det ena krävde att han var skärpt, arbetsvillig och på alerten. Det andra krävde bara leverns, lyhördhetens och förståndets välbefinnande.

Just nu var han i en period då han skrev, vilket innebar att han var i det andra, mindre accepterade stadiet.

Han hade kommit till rummet kvällen innan. Checkat in och betalat för två veckor, till att börja med. Han visste inte hur länge han skulle stå ut. Två veckor var en baggis, men som sagt, så kunde det slå slint och han skulle behöva fly någon annanstans. Han hade ätit den i särklass äckligaste hamburgaren i hela sitt liv på restaurangen på bottenplanet. Mer lik en matsal ur en skitig fängelsefilm. Den hade smakat surt mögel och han hade bara förmått sig att tvinga ner halva innan han slängt ut den genom det öppna fönstret där den snart blev föremål av intresse för två minst lika skabbiga hundar. De hade konstigt nog detlat broderligt på den. Blodsbröder som visste hur sällan man fick tag i en bara till hälften uppäten, möglig burgare. Han hade betraktat dem ett tag. Sedan fimpat cigaretten i vaxduken, där fler verkade ha gjort samma sak många gånger, betalat den struntsumma maten kostade och burit upp sin väska till rummet. Han tog inget kaffe på maten.

Han kunde inte skriva hemma. Han hade försökt många gånger, dels av bekvämlighetens skull. Dels för att kunna styra sitt skapande mer än han tidigare kunnat. Tvinga fram inspirationen och inte låta den styra honom. När den väl kom krypande var han tvungen att lägga allt åt sidan för att ge den det utrymme den krävde, även om hans ansträngningar ibland var förgäves. Det var en otacksam, bortskämd och kräsen inspiration. Den var full i fan. ”Helvetet” som han ibland kallade den. När den dök upp vid det mest opassande tillfället kunde han ägna dagar åt att komma på plats, för att sedan utan minsta tacksamhet och utdelning bara lämna honom. Tidigare hade han utstått plågan att sitta kvar och invänta att den skulle komma tillbaka, men vis av erfarenhet hade han lärt sig att det bara var att packa väskan och åka hem igen. Den kom aldrig tillbaka.
Hemma fick han ingen ro. Telefonen ringde, folk kom förbi och störde, idioter. Han hade en massa måsten över sig. Räkningar, tvätten, maten, städningen och ansvaret. Allt detta inkräktade på den bortskämda och kräsna inspirationen som krävde all hans uppmärksamhet direkt, fick den inte det så lämnade ”Helvetet” honom.
Han hade alltid en väska packad i garderoben med det han visste sig skulle behöva. Det var bara att ta den, låsa och ringa ett samtal till grannen, denne snälla och förstående granne som fixade alla hans måsten. Betalade räkningarna, vattnade blommorna och svarade i hans mobil.
Han var tvungen att skriva på ställen där ingenting kunde påverka hans medvetande, där han inte själv kunde njuta av tillvaron och stöta sig med det bortskämda ”Helvetet”. Ett litet, grått, skitigt rum, på ett grått, skitigt hotell nånstans i ett grått, skitigt land var det som krävdes för att kunna mjölka ur ”Helvetet” tills dess bröst sinade. Ibland fick han lagom till en novell. Några gånger hade det utmynnat i manus som sedan blivit pjäser och en och annan kort- eller långfilm. Ett fåtal gånger hade det utmynnat i romaner, tegelstenar. Den längsta var på omkring 1200 sidor och han hade spenderat tre månader som uppslukad av jorden i det gråa, skitiga rummet. Han hade gått ner tolv kilo den gången och sett ut som en långvarig heroinmissbrukare när han klivit av flyget hemma och andats in frisk luft för första gången på länge. Han hade nästan svimmat av utmattning med väskan i handen.

Men det gav resultat. Hans försvinnanden hade gett honom material som inbringat den summan han nu levde varje dag på, taxametern tickade in en jämn ström pengar som gjorde hans liv enklare. Allting har sitt pris. Folk avundades honom. När han var hemma levde han stundom ett stilla hemmaliv där han läste böcker, kollade filmer eller strosade runt på stan med en tidning i handen och en dyr kavaj över axeln. De såg bara den polerade ytan.

På insidan var han ett vrak. Ett ruttnande lik dolde sig under skalet. Som den kråka han sett ligga död vid vägkanten en gång när han var liten. Där den låg såg den ut som vilken kråka som helst, den hade till och med en vackrare fjäderskrud än många andra kråkor han sett. Han petade lite på den med en pinne och vände den sedan om på rygg. Stanken hade fått honom att kaskadspy i samma sekund som ångorna borrat sig in i varje por i hans ansikte. Köttet var grönbrunt, det hade jäst under den gassande solen. Tarmarna hängde som uttjänta skosnören ur den vidöppna buken där tusentals myror kilade in och ut ur hål i vävnaden. Larver, maggots och puppor trängdes i varje skrymsle och vällde ut på marken. Han hade drömt mardrömmar om hur kråkan kom flygandes mot honom, med ögonen hängandes i slemmiga trådar kring näbben. Magen lika vidöppen som han sett den vid vägkanten. Den landade i hans ansikte och larverna letade sig in i näsan på honom, myrorna in i ögonen och han kände hur hela hans mun fylldes med kråkans ruttnande kött. Det ilade och skar genom hela hans huvud när småkrypen sakta började äta av hans ögon och hjärna.

All press, stress och fysiska påfrestningar ”Helvetet” innebar hade lämnat honom till en ryckig, paranoid och migränskadad prick. Stundom drogs han med magsår och hans vettlösa supande hade utmynnat i att vänsterhanden skakade dygnet runt. Han hade fått tinnitus som kom och gick i varierande nivåer, på senare tid allt högre.

Han var ensam, hon hade tröttnat för längesen, tagit sitt pick och pack och endast lämnat en mening skrivet på den lilla whiteboard tavlan för matinköp på kylen: ”Jag orkar inte mer, dra åt helvete, jag tar bilen.”. Det var det sista hon sagt honom, de hade aldrig hörts efter det och en stor skara av hans redan begränsade vänskapskrets hade följt med henne som en del av handbagaget.

Han åt tabletter. För migränen, för magsåren, sömntabletter, ångestdämpande, betablockerare för skakningarna och ibland även prozac för att kunna skratta lite. Han trippade på svampar och marijuana med jämna mellanrum, ute på fisketurer med nån av de mindre konservativa vännerna han hade kvar. En hade sagt upp bekantskapen med honom efter en snedtändning i bastun då han naken och skrikandes kastat kokheta stenar från aggregatet efter honom. Den stenen han höll i vänsterhanden fräste sönder större delen av vävnaden i handflatan. Det gick att fixa hos doktorn men det hade knappast mildrat skakningarna. Denna skeva händelse ägde rum under en period då han skapade och hade flytt till vännens stuga. Vännen hade lånat ut den och lovat att inte störa, men hade ändå dykt upp en lördag och de hade gemensamt kommit överens om att en kväll kan skapandet vila så de kunde knarka lite och äta en god middag. Han hade bränt ner bastun och liftat hem i bara handduken. Morgonen efter hade han fört över den summan vännen krävde för att inte polisanmäla honom, tagit emot ett sista ”Far åt helvete jävla psykfall!” sedan gått och lagt sig och sovit i närmare två dagar.
När han vaknade hade ”Helvetet” lämnat honom och inte återkommit på nästan två år.

Men trots allt detta kände han som sagt ändå att han hade kontroll. Han kunde inte styra skapandet, men han visste hur han skulle hantera det. Bort, iväg och göm dig. Försvinn och kom inte tillbaka förrän inspirationen har avtagit. När inspirationen väl var med honom sov han i snitt två timmar per natt, ibland mer, men inte ofta. Han tappade vikt och levde i princip på mackor, cigaretter, kaffe och alkohol. Men han visste att det behövdes och han kunde balansera det. Han drack sig aldrig så full att han somnade eller kom på idéen att ge sig ut på lokal. När han började må illa av sömnbristen så sov han ut och när han började hosta upp mörkbruna slemklumpar gick han över till cigaretter med filter. Någon av tant-cigaretterna, Blend eller liknande. Det brukade hjälpa.
När han vaknade mitt i natten var det bara att kliva upp och sätta sig vid datorn, som i princip alltid stod igång med alla påbörjade dokument öppnade, samt några blanka om det skulle komma något nytt. Vanligtvis skrev han på tre eller fyra separata arbeten samtidigt. Ibland hade han ett helt avsnitt från början till slut i huvudet. Ibland bara en dialog, en mening eller ett ord som han knackade in i ett tomt dokument. Kom det inget mer efter det gick han och lade sig igen. De enstaka orden kunde vara något som senare togs upp under någon annan dag eller natt. Hans 1200 sidor långa roman hade börjat med ett ord: ”Kärlek”. Det var det ordet han sett framför sig, klivit upp och skrivit i ett tomt dokument, han hade betraktat den blinkande linjen till höger om det sista k’et som väntade på att han skulle skriva mer. Det trånade efter honom och hans inspiration. Det ville ligga med honom och hans vokabulär, men han hade ägnat strecket en minut och sedan gått och lagt sig igen. Två dagar senare hade han suttit med fötterna dinglandes utanför fönstret på fjärde våningen i det gråa, skitiga hotellet med ett kort beslut ifrån att avsluta sitt liv mot den regnblöta asfalten nedanför. Precis när han skulle hoppa höjde han blicken för att se himlen en sista gång då en kråka flugit förbi, den såg exakt ut som den ruttnande kråkan från hans barndom och mardrömmar. En isande känsla hade krupit som en blixt genom hans ryggrad och han hade klivit tillbaka in i rummet och skrivit sex kapitel i streck, somnat vid datorn, sovit i fyra timmar och sedan skrivit vidare. Så hade det pågått i två dagar innan han kom sig för att äta. Boken hade gett honom tolv priser i sex länder. Översatts till femton språk och skrivit in honom i litteraturhistorien för alltid. Om än i en mindre kolumn. Allting har sitt pris.

Han klev ur sängen och gick mot det lilla badrummet, ryckte till när han trampade på en av ölburkarna som låg på golvet. Väl inne i buren trevade han efter lampknappen. Badrummet hade lika gärna kunnat vara en pensionerad baja-maja på vilken festival som helst. Fläckig, nerklottrad av tidigare, mindre begåvade, poeter. Den spolade dåligt och rann lite hela tiden. Handfatet var minst lika smutsigt. Hans tandborste låg på golvet i en liten vattensamling från avloppet, han tog upp den, torkade av den med handduken och lade den bredvid kranen. Öppnade burken med tabletterna för migränen, kastade in två tabletter i munnen, spolade i kranen tills vattnet var någorlunda ljummet och lapade i sig från strålen som trött dalade mot avloppet. Det smakade rost och klor. Han hostade till, stängde kranen, släckte lampan och gick tillbaka in i rummet, och satte sig vid skrivbordet. Två knackningar på touch-pad’en slog av skärmsläckaren och rummet lystes svagt upp av skärmen.

Han hade ingen uppfattning om vad klockan varit när han somnat, när han vaknat eller när han börjat skriva. Hur länge det tagit för hans mosiga hjärna att komma igång från det att han satt sig på sängkanten till det att han satt sig vid datorn. Men när han slutade skriva var det sedan länge liv och rörelse på gatan två våningar nedanför. Han hade rökt så när som två paket cigaretter och druckit tre enliters flaskor vatten. Han reste sig från stolen, vände sig mot sängen och föll handlöst diagonalt över madrassen. Han sov innan sängen hade slutat gunga. Men han visste vad han skrev.

Hon kom i drömmen. Även fast det var en dröm blev han förvånad, han brukade inte drömma när han väl somnade. På något sätt var han borta men ändå vid medvetande. Hon hade aldrig kommit till honom i drömmen förut, kanske var det därför han på något sätt var vid medvetande.
Han hade nästan glömt hur hon såg ut. Han hade bränt alla foton på henne, till och med bröllopsfotot. Allt var borta. Det var hans sätt att hantera det. Han slängde allt de köpt tillsammans, allt som kunde påminna om henne. Han raderade henne ur systemet. Hon hade succesivt försvunnit och nuförtiden när folk frågade om han nånsin haft någon svarade han bara nej.
Men nu stod hon där i alla fall. I köket där hemma, där hon brukade stå lutad mot arbetsbänken, smuttandes på kaffet, läsandes tidningen med rynkade ögonbryn. Hon envisades med att inte använda glasögonen. De fick henne att se så gammal ut, menade hon. Han försökte resa sig ur köksstolen och gå fram till henne, eller kanske lämna rummet. Han visste inte. Hur som helst så kunde han inte röra sig. Han kunde inte slå ner blicken, den var som naglad på henne där hon stod. Hur kunde han ha glömt hur hon såg ut? Hon som var så vacker. Han mindes med ens hur han sett orden på whiteboardtavlan på kylen, hur han konstigt nog börjat gråta. Det hade ju bara varit en tidsfråga innan hon skulle ge sig av, han kände det på sig. Ändå stod han där, med tårarna rullandes ner för kinderna, först började underläppen skaka, sedan hela hakpartiet. Han kände den salta smaken när den första tåren nådde läpparna. Resten av dagen var ett svart moln, han mindes ingenting. Tiden efter var jobbig, men han hanterade det. Han beslutade sig snabbt för att göra sig av med henne för att orka. ”Helvetet” knackade på och han lämnade huset som det var med ett kort brev till grannen:
- Måste dra, du vet vad jag behöver hjälp med. Betalar när jag kommer hem.

När han kom hem började brännandet, slängandet och glömmandet. Då med en pjäs som ”Helvetet” snällt hade givit honom i bagaget. Den sattes upp på Stadsteatern två år senare. Han hade skrivit den om honom och henne. Men när den väl hade premiär var han så avskärmad från henne att han inte ens förmådde sig gå och se den. Vad spelade det för roll? Det var fiktion. Någon annans tragiska öde. En relation som var påhittad. Pjäsen fick bra kritik och lades till hans CV som ”en av de ärligare skildringarna” han lämnat ifrån sig. Skilsmässan var sedan länge avklarad. Hon ville inte ha något med honom att göra. Han fick behålla huset och hon fick en summa pengar. Den sista avbetalningen var gjord och all kontakt försvann, även om den kontakten bara varit genom hennes advokat.

Han undrade vad hon ville honom nu helt plötsligt. Varför dyker hon upp här och nu? Han försökte säga något, men kunde inte prata. Vad skulle han säga henne förresten? Förlåt? Som att det skulle hjälpa? Han visste inte. Varför sa hon inget? Hon bara stod där, läste sidorna noggrant, vände blad, smuttade på kaffet och gav inte det minsta intryck om att hon var medveten om att han satt där, bunden och munkavlad av osynliga bojor.
Var det här ett straff? Tanken slog honom. Var det ett straff för att han försummat henne och det de hade tillsammans för ”Helvetets” skull? Varför straffa honom nu när det gått så länge, varför inte då när liket ännu inte hade börjat ruttna? Han började få panik, slet och drog för att resa sig ur stolen men satt som om han vore ditspikad. Svetten rann från pannan, armhålorna och ryggen. Skjortan blev blöt och tyngde ner honom, ryggen smärtade. Magsåret började göra ont. Han började gråta. Först rann en ensam tår ner för kinden, men snart snörvlade han och hostade som ett litet barn.
- Vad vill du!? ropade han. Varför är du här!? Varför säger du inget!? Säg det bara, säg att du hatar mig, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Säg att det var mitt fel, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Som om dina ord inte betydde något för mig, som om jag bara struntade i att du led. Det är inte sant! Jag led helvetets kval när du stack, men det var enda sättet för mig att klara av det! Jag visste inte bättre, jag vet, jag är en självisk idiot som inte förtjänar någon! Men säg det då! Stå inte bara där. Det är inte synd om mig, men du är inte en sån som vill att jag ska lida. Du var aldrig en sån och du skulle aldrig kunna bli en sån! Sluta!
Han grät hämningslöst, snoret rann från näsan och han hostade till. Det lät som ett avgrundsvrål.
- Se på mig! skrek han, men hon rörde inte en tum. Jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga för att du ska höra mig!? Jag orkar inte med det här! Jag vet att du tycker jag är en kall jävel som bara bryr sig om sig själv, jag vet! Jag är det! Men jag ångrar mig och jag orkar inte med det något mer!

Plötsligt vände hon sig mot honom, han tystnade tvärt, snörvlade och slog ner blicken. För skamsen för att möta hennes blick. Han ryckte i hela kroppen av de små, små tårarna som föll ner för hans kinder.
- Se på mig, sa hon lugnt. Han hade glömt hennes röst, och att höra den gjorde så ont att han höll på att tappa fattningen.
- Se på mig, sa hon igen. Han höjde sakta blicken.
Hon betraktade honom tyst i flera minuter, han tordes inget säga. Han kände sig förbjuden att tilltala henne, han förtjänade det inte. Hon vek ihop tidningen och lade den bredvid kaffekoppen, snyggt och prydligt som hon brukade. Tittade honom djupt i ögonen och sa lugnt:
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Han log.

Han åt inget på hela dagen. Det enda som fanns att dricka var några rumsvarma Coca-Colaburkar, lite vatten och en kvarglömd öl. Han slet cigarett efter cigarett ur paketen som låg kringströdda på skrivbordet. Knackandet från tangentbordet upphörde endast de sekunder han drack, tände en ny cigarett eller knöt vänsterhanden hårt då den började skaka för mycket. När han hade vaknat hade natten lagt sig över den gråa, skitiga staden, nu var det återigen liv och rörelse på gatorna. Han reste sig upp och gick bort till fönstret, lirkade med fingret i springan till persiennerna och sneglade ut. Solen sken starkt mot fasaden och fick hans ögon, undernärda på ljus, att rinna. Borta vid horisonten tonade regnmoln upp sig.
Han gillade regn. Den friska luften som trängde in i näsan var man än befann sig, om det så var vid en skogstjärn eller på en soptipp. Regnets luft renade den mest skrumpna näsa och tvättade för ett ögonblick bort de skulder man bar på sina axlar. Om än bara för ett litet tag. Han betraktade molnen ett slag, släppte persiennen och återgick till datorn i det mörka rummet.

Han försökte förklara sig. Inte nödvändigtvis så att folk skulle förstå, men så att kanske han skulle förstå. Det kändes mer som en terapi för honom själv än information för någon annan. Ibland spårade han iväg någon helt annanstans, men det var ju lite hans stil. Att skriva om en sak på fyra rader, sedan ägna resten av sidan åt ett sidospår för att sedan återkomma till temat och avsluta det på två rader. Knyta ihop säcken så att säga. Han ville förstå, och på något sätt, ju längre in i historien han kom, började det klarna för honom. Han brydde sig inte om att korrekturläsa, han skrev så pass bra att det var överflödigt, något stavfel i hastigheten här, någon punkt som saknades där. Allt sånt fick någon annan gå igenom sen. Det viktiga var att han skrev, fort, hårt och skoningslöst. Det måste ut, fort! Som en rostig spik man trampar in i foten, fort ut och tvätta såret så inga bakterier hinner sprida sig. Beskåda ärret och lämna det sedan bakom dig, men inte utan vetskapen att du ska se dig för var du sätter ner dina fötter i fortsättningen.
Han somnade sittandes i stolen, huvudet föl bakåt och munnen var vidöppen, som om någon skjutit honom i pannan. Armarna hängde slappa längst med sidan.

- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Såg sig omkring som om han glömt var han var, gnuggade sig i ögonen, tände en cigarett och fortsatte skriva.

Det stack till i magtrakten när han började nå det sista kapitlet. Han hukade sig med huvudet mellan knäna, sittandes i stolen och kved tyst för sig själv. Han stapplade ut till badrummet, rafsade åt sig burkarna som stod på handfatet, gick tillbaka till rummet och slängde dem på sängen. Han skruvade av locket på burken för magsåret och kastade i sig två tabletter. Det kändes som att han svalde två stenar när han tvingade ner dem utan att dricka något till.
Han visste att värken skulle bestå, men i mildare skala, så han försökte tänka bort den och satte sig vid datorn igen. Han sparade dokumentet igen, både på hårddisken och på sky-drive’n på internet. Det säkra före det osäkra. Han högerklickade och valde ”Egenskaper”, 237 sidor än så länge. Lagom läsning, tänkte han. För de som möjligen vill. Han stängde ner fönstret och tittade på strecket vid den senaste punkten. Det blinkade och bad honom att fortsätta. Han kände inget. Det var borta, ”Helvetet” var borta.
Han ställde sig upp och slog handen rakt i väggen framför sig. Det knastrade till och han svor högt åt smärtan som strålade genom hela armen, ryggen och avtog nere vid vänstra foten. Han satte sig på sängkanten och tittade mot datorn. Han orkade inte se den, reste sig och smällde igen skärmen mot tangentbordet så hårt han kunde. Fläkten i maskinen tystnade med en suck. Det var med ens tyst i det lilla gråa, skitiga rummet.

Han kunde inte sova. Han ville men kunde inte. Han behövde sömnen om han skulle orka med resan hem imorgon. Det hade bara funnits tåg och han kunde aldrig sova på tåg. Han orkade inte med tanken av att spendera timmar på ett lunkande tåg utan att kunna sova. Omgiven av vedervärdiga människor som väsnades, luktade och sneglade på honom.
Han suckade och stirrade upp i taket. AC’n hade slutat fungera igen och det kändes som den första natten han spenderat i det lilla gråa, skitiga rummet. Uppgivet, tomt, varmt och fullt av tankar. Han visste inte om han nånsin skulle färdigställa de 237 sidor han påbörjat eller om de skulle hamna i arkivet av ofärdigt material. Arkivet som bara växte och växte. Hans förläggare hade bett honom att åtminstone försöka skriva färdigt de alstrena han hade där. Några saknade bara ett fåtal kapitel, ibland saknades bara meningar. Men han visste att det var lönlöst, ”Helvetet” skulle inte tillåta det. Om han skulle tvinga fram något skulle han få betala dyrt för det. Ville det bli färdigskrivet så skulle det bli det en vacker dag. Ett fåtal gånger hade ”Helvetet” besökt honom för att avsluta några dokument som ännu inte blivit klara. Men de gick att räkna på en hand. Skulle det här också hamna där, långt inne i arkivet, väntandes på det kräsna ”Helvetet”?
Han log plötsligt. Reste sig ur sängen och öppnade datorn igen. Strecket blinkade fortfarande vid punkten. Han kände hur tårarna rann igen och att varenda muskel i kroppen värkte och stretade emot när han åter började skriva. Kroppen och psyket visste vad detta innebar, var det skulle sluta. Men han brydde sig inte längre och kände ett stygn av lättnad i hjärtat som åter började slå. Det slog hårdare än det gjort på mycket länge.

Han sköljde av de intorkade tårarna från sina kinder på toaletten. Tittade upp och mötte sin egen blick i spegeln. Ögonen var blodsprängda, skäggstubben indikerade att han inte rakat sig på i alla fall tre dagar. Hans tänder var gula och under ögonen färgades huden askgrå. Men han log. Det var över nu. Väl tillbaka vid datorn letade han upp en trådlös nätuppkoppling som han anslöt sin dator till, den varnade att anslutningen inte var säker, han struntade i det. Snabbt loggade han in på sin mail och möttes av en drös mail, sånt han vanligtvis brukade gå igenom när skrivperioderna var avklarade. När han kunde återgå till det ”normala” livet. Han var aldrig uppkopplad på internet när han skrev.
Nu öppnade han ett nytt mail och skrev in adressen till sin förläggare. Han länkade till adressen där förläggaren kunde hämta hem dokumentet till sin dator. Det var alldeles för stort för att skicka i ett vanligt mail. Han skrev ingenting i mailet, bara i rubriken, som han brukade skriva när han färdigställt något:
”Nytt”. Han klickade på sänd och såg hur timglaset snurrade några varv. Några varv till. När han börjat tro att anslutningen försvunnit blinkade skärmen till och texten sade att mailet skickats. Han kontrollerade detta i skickat-korgen. Där låg det. Titeln ”Nytt” visade att hans förläggare nu hade 72 timmar på sig att tanka hem dokumentet innan det för alltid skulle försvinna i limbo på internet.

Han packade sin väska omsorgsfullt. Vek de smutsiga kläderna snyggt och prydligt samt lade ner alla anteckningsblock, och toalettartiklar i sina respektive fack. Han slängde det nersmutsade linnet i skräpkorgen och tog på sig ett rent som han förvånat hittat längst ner i väskan. Han ställde ner de flesta burkarna från toaletten i ett sidofack och lät det vara öppet.
De överfyllda askkopparna tömdes i samma skräpkorg där linnet låg. Alla tomburkar, flaskor och skräppapper samlade han i fyra soppåsar som han ställde vid dörren ut mot korridoren. Han vände sig om och såg in i rummet. Det såg nästan drägligt ut. I alla fall i samma skicka som det varit i när han anlänt för vad som kändes som en evighet sedan.
Innan han packade ner toalettartiklarna hade han tagit en lång dusch, rakat sig och smort in ansiktet. När han nu stod framför spegeln i toaletten tittade en rätt välvårdad karl tillbaka på honom. Han lyfte upp kammen som låg på golvet nära golvbrunnen, sköljde varsamt av den och drog igenom håret. Till slut såg även det välvårdat ut. Han var fortfarande mörk under ögonen, men vitorna hade återfått sin normala färg. Han brukade inte bli helt återställd efter en sådan här resa förrän kanske en vecka efter sin hemkomst så det berörde honom inte. Han hade gjort så gott han kunnat.
Karln i spegeln log plötsligt mot honom och nickade sakta. De var tillfreds med varandra. Han vände sig om, gick ut ur toaletten, släckte lampan och stängde dörren.

Han satte sig vid datorn igen och tittade på de sista orden på skärmen.
”Allting har sitt pris.”
Han lyfte upp datorn och slog den allt vad han kunde i betongväggen. Om och om igen. Han slog så flisor från plasten lossnade och flög genom rummet. Till slut brast chassit och blottade innandömet av sladdar, kretskort och elektronik. Den gick inte att rädda. Han slängde kadavret på golvet framför sina fötter. Betraktade det ett tag, sedan samlade han allt inom sig i en spottloska och kastade den ur sin mun rakt på den spruckna skärmen.

Han satte sig på sängkanten, han log fortfarande och kände tröttheten skölja över honom. Han sträckte sig efter burkarna på sängbordet, de två han lämnat kvar. En för att mildra magsåret och en för att kunna sova. Han var så trött.
Han skruvade av locket på en av burkarna och kastade i sig några tabletter. Skruvade på locket igen och kastade bägge burkarna mot samma vägg där han slagit sönder datorn. Därefter lade han sig med kläderna på den nybäddade sängen. Lade händerna under hjässan, korsade fötterna och tittade leendes upp i taket.
Snart kände han den välbekanta känslan av hur kroppen sjönk genom marken. Hur ögonen blev tyngre och tyngre och hur tankarna började fara. En kråka kraxade utanför fönstret, men hasn brydde sig inte. Han hade gjort det, han hade slutligen vänt ”Helvetet” ryggen och valt sin egen väg. Han behövde det inte något mer och tänkte aldrig mer svara på dess tilltal. Han såg henne framför sig. hon satte sig på sängkanten bredvid honom. Hon log ett bekymrat leende.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja, sa hon och strök honom över pannan. Han kände hur en tår föll från hans kind.
- Allting har sitt pris, sa han och somnade.


Over and out