Om natten

2012-03-27

01.50

Vaken och borde egentligen sova. Men det går inte att lyfta arslet från soffan och gå de två stegen som skiljer mig och sängen åt. Eller ställa mig upp och kasta mig i sängen, vilket också skulle gå. Men nej, det är en sån där natt då jag sitter vaken och inväntar något. Det känns som det i alla fall, jag kan inte sätta fingret på det.

Ibland är det en låt som kommer åkandes, ett fragment eller en text. Det låter klyschigt men så är det faktiskt. Ibland susar dom förbi på nätterna och då måste man vara vaken för att snappa upp dom, speciellt om dom har vänligheten att lämna ett förvarnande...eller vad man ska kalla det för.

Ibland är det bara en känsla som ligger och trycker nånstans, väntandes på att blotta sig så jag åtminstone kan förstå vad det egentligen var jag funderade på istället för att sova. Innan det infaller sig brukar tomsurfandet ligga högt upp på listan. Sen dyker det upp, det som legat där bakom örat, som jag sett i ögonvrån men inte kunnat eller velat sätta fingret på. Sen när det väl är framme är det bara att tacka, ta emot och gå och lägga sig.

Andra gånger kommer inget alls. Utan natten blir ett planlöst kringflackande i lägenheten, väntandes. Jag kan vakna mitt i natten, gå ut och ta en cigarett på balkongen och söka utomhus och inombords vad det kan vara min hjärna väckt kroppen och ögonen för att se. Oftast genererar det ingenting förutom vetskapen att det är nåt inom mig som vill ut. Ord, tankar eller bara energi. Det får jag aldrig svar på då.

Ikväll är det funderingar som inte rätar ut sig. På vad är helt ointressant för någon annan än mig själv, tror jag. Funderingarna brukar räta ut sig någorlunda när jag skriver som jag gör nu. Utan något mål, det kan generera i verser som i de senaste små posterna eller bara i att jag får ur mig det jag behöver, kort eller långt. Eller inget alls.

Ibland kan det vara avgörande att sätta sig ner och bara låta fingrarna fara över tangentbordet, utan att styra dom med rim, reson eller något annat. Då hamnar jag oftast på en plats där jag överskådligt kan se vad det är som vill ut. Man får det på papper helt enkelt. Där i texten är jag tydligare och ärligare mot mig själv ibland än vad jag är i huvudet. Det är ju inte lätt när den största lögnaren och curlar'en för en själv är en själv.

Idag är jag orolig. Det snurrar i mitt huvud och jag vet inte varför, detta är fysiskt snurr, yrsel. Sånt kan man ju få ibland, men detta har varit hela veckan. Återkommande, några gånger när jag bara gått helt vanligt på skolgården, så är det som att jag tappat balansen. Kanske förkylningen, som dock mojnat mer och mer för varje dag. Jag tyckte mig känna en lite öm knöl under hakan, som gått ner sig lite grann nu. Faktum är att jag tror det är en helt vanlig del av struphuvudet som jag bara inte känt tidigare då en extra haka tyvärr skymde sikten. Jag börjar känna mig som en hypokondriker. Det är ju så enkelt att leta fel istället för att leta rätt.

Jag är orolig för annat också, dock inget professionellt, där är det förhållandevis lugnt, även om arbetet ökar. Bara jag får lite pröjs snart så är jag nöjd. Det är rätt omotiverande att ha 4 jobb dagligen varav endast 1 ger lön. Alla jobben är roliga, men det är som sagt inte kul att vara pank. Pengar ger inte glädje men förenklar ta mig fan tillvaron i alla fall.
Nej, jag oroar mig för något helt annat. Jag vet inte varför jag gör det, jag vet ju hur det blir sen ändå. Det är som att ha sett en film flera gånger.

Jag har skrivit mycket på sistone och det känns bra. Men jag är fan aldrig nöjd!
Hela tiden måste nåt nytt hända och jag börjar bli riktigt trött på att lyssna på gnäll.

Men jag tänker på dom och på henne och på honom och vet inte riktigt hur jag ska tänka. Mina armar gör ont, de ömmar lite vid axlarna och handlederna när jag slits åt ett och samma håll men med två olika dragare.

Jag vet inte, detta kanske blir jättejobbigt, det känns som det. Men jag vill inte vända det ryggen, för jag mår bra av att kasta ut orden i den lilla rutan om kvällarna och vänta tills det blinkar rött.

Just nu dagdrömmer jag och förbannar alla jävlar som förstört för mig! Exakt de orden "förbannar alla jävlar som förstört för mig" skrev jag när jag hade ögonen stängda och nickade till. Men fingrarna fortsatte skriva ner något.

Nej, just nu oroar jag mig. Men det börjar släppa lite nu och därför börjar jag nicka till. Det är dags att gå och lägga sig. Sängen är så fruktansvärt skön men stor.

Det betyder att det är dags att krypa ner där och möta dagen arg för att jag inte sov mer.

Om natten får man gå på beredskap.



Over and out