2012-03-29
00.42
http://www.youtube.com/watch?v=Jow7c0EVXeM
http://www.youtube.com/watch?v=YvkX3t5LgVI
Våra två låtar, i alla fall de första två av våra låtar. Sen har det kommit många fler.
Min vän
Min vän, min vän
Sover du än?
Fattar du inte att du måste vakna????
Det är sent och du är nästan för sen, försent
När allt är borta, vad ska du då sakna?
Nu pratar jag inte om dig och mig
Jag pratar bara om dig
Var är du nånstans
Är du alltid nån annanstans?
Vågar du inte vara där inne?
Har du förträngt allt med ditt dåliga, jävla minne
Tänk om du tappar bort det viktigaste för dig
Inte bara dig själv
Utan allt det andra
Som kräver att du är dig själv
Att du vågar vara dig själv
För dig själv
Det handlar inte om dig och mig
Det handlar bara om dig
Fan vad dum du är ibland
Du fattar ingenting
Ändå är du bra på att ge bort allting
Ge allting du nånsin haft
För att nån du älskar ska få kraft
Men allting blir ingenting
Om du inte visar nånting
Fan vad du är dum ibland
Som om allt rinner ut i sand
Så griper du efter sanden
Men det faller ur handen
Men du märker inget
Du bara höjer fingret
Och känner vart din vind blåser
Vänder om, går hem och låser
Låser ute allt det jobbiga
Så länge att du inte ens märker
Att hjärtat ditt, det värker
Inte bara ditt eget hjärta
Utan ditt Hjärta
Gråzonen smetas ut i en enda svärta
Kvar blir ingenting
Du står mitt i
Jag står bredvid
Och hatar mig själv
För att jag lät dig hamna där
Där allting är för sent
Min vän, min käre älskade vän
Sover du än?
Fattar du inte att du måste vakna?
När allt är borta vad finns då att sakna?
Min vän, min käre älskade vän jag ber
Sov inte mer
Over and out
onsdag 28 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Hmmm...
2012-03-26
När jag läser igenom det som skrevs i natt blir jag fascinerad. Utan att skoja, överdriva eller ljuga så skrevs det mesta, om inte allt i ett halvt sovande, stundom helt sovande tillstånd. Helt sjukt. Och det ser helt sjukt ut när jag läser det... Totalt osammanhängande, som om jag varit råpackad när jag skrev det. En ny erfarenhet. Skriva i sömnen.
Vad konstigt, för jag kommer ihåg att jag tänkte på det igår när jag halvt vaken tittade på skärmen som snurrade framför mig:
- Vänta lite, vad skrev jag nu?
Men orkade inte läsa, utan fortsatte planlöst... Detta känns jättekonstigt. Och rätt så roligt faktiskt, jag skriver tydligen som en fjortis i sömnen... Undras vad mer för roliga och dolda sanningar om ens egentliga jag som kan visa sig i någon form av dvala?
Hur skulle jag bli under hypnos? Förvandlas till Lisa eller Alex, 14 år och skrika "Jävla kärring jag hatar dig! Alla andra får ju supa!"?
Kanske något som bör upplevas?
I vilket fall som helst, spännande hur psyket fungerar och att jag lyckades skriva fullständiga meningar med punkter och stor bokstav. Det kommer jag ihåg att jag fokuserade på. Sen att innehållet är som en senildement, alkoholiserad och desorienterad 14 åring skrivit det får ju kanske låtas vara.
Spännande hursomhelst.
Over and out
När jag läser igenom det som skrevs i natt blir jag fascinerad. Utan att skoja, överdriva eller ljuga så skrevs det mesta, om inte allt i ett halvt sovande, stundom helt sovande tillstånd. Helt sjukt. Och det ser helt sjukt ut när jag läser det... Totalt osammanhängande, som om jag varit råpackad när jag skrev det. En ny erfarenhet. Skriva i sömnen.
Vad konstigt, för jag kommer ihåg att jag tänkte på det igår när jag halvt vaken tittade på skärmen som snurrade framför mig:
- Vänta lite, vad skrev jag nu?
Men orkade inte läsa, utan fortsatte planlöst... Detta känns jättekonstigt. Och rätt så roligt faktiskt, jag skriver tydligen som en fjortis i sömnen... Undras vad mer för roliga och dolda sanningar om ens egentliga jag som kan visa sig i någon form av dvala?
Hur skulle jag bli under hypnos? Förvandlas till Lisa eller Alex, 14 år och skrika "Jävla kärring jag hatar dig! Alla andra får ju supa!"?
Kanske något som bör upplevas?
I vilket fall som helst, spännande hur psyket fungerar och att jag lyckades skriva fullständiga meningar med punkter och stor bokstav. Det kommer jag ihåg att jag fokuserade på. Sen att innehållet är som en senildement, alkoholiserad och desorienterad 14 åring skrivit det får ju kanske låtas vara.
Spännande hursomhelst.
Over and out
söndag 25 mars 2012
Om natten
2012-03-27
01.50
Vaken och borde egentligen sova. Men det går inte att lyfta arslet från soffan och gå de två stegen som skiljer mig och sängen åt. Eller ställa mig upp och kasta mig i sängen, vilket också skulle gå. Men nej, det är en sån där natt då jag sitter vaken och inväntar något. Det känns som det i alla fall, jag kan inte sätta fingret på det.
Ibland är det en låt som kommer åkandes, ett fragment eller en text. Det låter klyschigt men så är det faktiskt. Ibland susar dom förbi på nätterna och då måste man vara vaken för att snappa upp dom, speciellt om dom har vänligheten att lämna ett förvarnande...eller vad man ska kalla det för.
Ibland är det bara en känsla som ligger och trycker nånstans, väntandes på att blotta sig så jag åtminstone kan förstå vad det egentligen var jag funderade på istället för att sova. Innan det infaller sig brukar tomsurfandet ligga högt upp på listan. Sen dyker det upp, det som legat där bakom örat, som jag sett i ögonvrån men inte kunnat eller velat sätta fingret på. Sen när det väl är framme är det bara att tacka, ta emot och gå och lägga sig.
Andra gånger kommer inget alls. Utan natten blir ett planlöst kringflackande i lägenheten, väntandes. Jag kan vakna mitt i natten, gå ut och ta en cigarett på balkongen och söka utomhus och inombords vad det kan vara min hjärna väckt kroppen och ögonen för att se. Oftast genererar det ingenting förutom vetskapen att det är nåt inom mig som vill ut. Ord, tankar eller bara energi. Det får jag aldrig svar på då.
Ikväll är det funderingar som inte rätar ut sig. På vad är helt ointressant för någon annan än mig själv, tror jag. Funderingarna brukar räta ut sig någorlunda när jag skriver som jag gör nu. Utan något mål, det kan generera i verser som i de senaste små posterna eller bara i att jag får ur mig det jag behöver, kort eller långt. Eller inget alls.
Ibland kan det vara avgörande att sätta sig ner och bara låta fingrarna fara över tangentbordet, utan att styra dom med rim, reson eller något annat. Då hamnar jag oftast på en plats där jag överskådligt kan se vad det är som vill ut. Man får det på papper helt enkelt. Där i texten är jag tydligare och ärligare mot mig själv ibland än vad jag är i huvudet. Det är ju inte lätt när den största lögnaren och curlar'en för en själv är en själv.
Idag är jag orolig. Det snurrar i mitt huvud och jag vet inte varför, detta är fysiskt snurr, yrsel. Sånt kan man ju få ibland, men detta har varit hela veckan. Återkommande, några gånger när jag bara gått helt vanligt på skolgården, så är det som att jag tappat balansen. Kanske förkylningen, som dock mojnat mer och mer för varje dag. Jag tyckte mig känna en lite öm knöl under hakan, som gått ner sig lite grann nu. Faktum är att jag tror det är en helt vanlig del av struphuvudet som jag bara inte känt tidigare då en extra haka tyvärr skymde sikten. Jag börjar känna mig som en hypokondriker. Det är ju så enkelt att leta fel istället för att leta rätt.
Jag är orolig för annat också, dock inget professionellt, där är det förhållandevis lugnt, även om arbetet ökar. Bara jag får lite pröjs snart så är jag nöjd. Det är rätt omotiverande att ha 4 jobb dagligen varav endast 1 ger lön. Alla jobben är roliga, men det är som sagt inte kul att vara pank. Pengar ger inte glädje men förenklar ta mig fan tillvaron i alla fall.
Nej, jag oroar mig för något helt annat. Jag vet inte varför jag gör det, jag vet ju hur det blir sen ändå. Det är som att ha sett en film flera gånger.
Jag har skrivit mycket på sistone och det känns bra. Men jag är fan aldrig nöjd!
Hela tiden måste nåt nytt hända och jag börjar bli riktigt trött på att lyssna på gnäll.
Men jag tänker på dom och på henne och på honom och vet inte riktigt hur jag ska tänka. Mina armar gör ont, de ömmar lite vid axlarna och handlederna när jag slits åt ett och samma håll men med två olika dragare.
Jag vet inte, detta kanske blir jättejobbigt, det känns som det. Men jag vill inte vända det ryggen, för jag mår bra av att kasta ut orden i den lilla rutan om kvällarna och vänta tills det blinkar rött.
Just nu dagdrömmer jag och förbannar alla jävlar som förstört för mig! Exakt de orden "förbannar alla jävlar som förstört för mig" skrev jag när jag hade ögonen stängda och nickade till. Men fingrarna fortsatte skriva ner något.
Nej, just nu oroar jag mig. Men det börjar släppa lite nu och därför börjar jag nicka till. Det är dags att gå och lägga sig. Sängen är så fruktansvärt skön men stor.
Det betyder att det är dags att krypa ner där och möta dagen arg för att jag inte sov mer.
Om natten får man gå på beredskap.
Over and out
01.50
Vaken och borde egentligen sova. Men det går inte att lyfta arslet från soffan och gå de två stegen som skiljer mig och sängen åt. Eller ställa mig upp och kasta mig i sängen, vilket också skulle gå. Men nej, det är en sån där natt då jag sitter vaken och inväntar något. Det känns som det i alla fall, jag kan inte sätta fingret på det.
Ibland är det en låt som kommer åkandes, ett fragment eller en text. Det låter klyschigt men så är det faktiskt. Ibland susar dom förbi på nätterna och då måste man vara vaken för att snappa upp dom, speciellt om dom har vänligheten att lämna ett förvarnande...eller vad man ska kalla det för.
Ibland är det bara en känsla som ligger och trycker nånstans, väntandes på att blotta sig så jag åtminstone kan förstå vad det egentligen var jag funderade på istället för att sova. Innan det infaller sig brukar tomsurfandet ligga högt upp på listan. Sen dyker det upp, det som legat där bakom örat, som jag sett i ögonvrån men inte kunnat eller velat sätta fingret på. Sen när det väl är framme är det bara att tacka, ta emot och gå och lägga sig.
Andra gånger kommer inget alls. Utan natten blir ett planlöst kringflackande i lägenheten, väntandes. Jag kan vakna mitt i natten, gå ut och ta en cigarett på balkongen och söka utomhus och inombords vad det kan vara min hjärna väckt kroppen och ögonen för att se. Oftast genererar det ingenting förutom vetskapen att det är nåt inom mig som vill ut. Ord, tankar eller bara energi. Det får jag aldrig svar på då.
Ikväll är det funderingar som inte rätar ut sig. På vad är helt ointressant för någon annan än mig själv, tror jag. Funderingarna brukar räta ut sig någorlunda när jag skriver som jag gör nu. Utan något mål, det kan generera i verser som i de senaste små posterna eller bara i att jag får ur mig det jag behöver, kort eller långt. Eller inget alls.
Ibland kan det vara avgörande att sätta sig ner och bara låta fingrarna fara över tangentbordet, utan att styra dom med rim, reson eller något annat. Då hamnar jag oftast på en plats där jag överskådligt kan se vad det är som vill ut. Man får det på papper helt enkelt. Där i texten är jag tydligare och ärligare mot mig själv ibland än vad jag är i huvudet. Det är ju inte lätt när den största lögnaren och curlar'en för en själv är en själv.
Idag är jag orolig. Det snurrar i mitt huvud och jag vet inte varför, detta är fysiskt snurr, yrsel. Sånt kan man ju få ibland, men detta har varit hela veckan. Återkommande, några gånger när jag bara gått helt vanligt på skolgården, så är det som att jag tappat balansen. Kanske förkylningen, som dock mojnat mer och mer för varje dag. Jag tyckte mig känna en lite öm knöl under hakan, som gått ner sig lite grann nu. Faktum är att jag tror det är en helt vanlig del av struphuvudet som jag bara inte känt tidigare då en extra haka tyvärr skymde sikten. Jag börjar känna mig som en hypokondriker. Det är ju så enkelt att leta fel istället för att leta rätt.
Jag är orolig för annat också, dock inget professionellt, där är det förhållandevis lugnt, även om arbetet ökar. Bara jag får lite pröjs snart så är jag nöjd. Det är rätt omotiverande att ha 4 jobb dagligen varav endast 1 ger lön. Alla jobben är roliga, men det är som sagt inte kul att vara pank. Pengar ger inte glädje men förenklar ta mig fan tillvaron i alla fall.
Nej, jag oroar mig för något helt annat. Jag vet inte varför jag gör det, jag vet ju hur det blir sen ändå. Det är som att ha sett en film flera gånger.
Jag har skrivit mycket på sistone och det känns bra. Men jag är fan aldrig nöjd!
Hela tiden måste nåt nytt hända och jag börjar bli riktigt trött på att lyssna på gnäll.
Men jag tänker på dom och på henne och på honom och vet inte riktigt hur jag ska tänka. Mina armar gör ont, de ömmar lite vid axlarna och handlederna när jag slits åt ett och samma håll men med två olika dragare.
Jag vet inte, detta kanske blir jättejobbigt, det känns som det. Men jag vill inte vända det ryggen, för jag mår bra av att kasta ut orden i den lilla rutan om kvällarna och vänta tills det blinkar rött.
Just nu dagdrömmer jag och förbannar alla jävlar som förstört för mig! Exakt de orden "förbannar alla jävlar som förstört för mig" skrev jag när jag hade ögonen stängda och nickade till. Men fingrarna fortsatte skriva ner något.
Nej, just nu oroar jag mig. Men det börjar släppa lite nu och därför börjar jag nicka till. Det är dags att gå och lägga sig. Sängen är så fruktansvärt skön men stor.
Det betyder att det är dags att krypa ner där och möta dagen arg för att jag inte sov mer.
Om natten får man gå på beredskap.
Over and out
Woman of heart and mind
2012-03-27
00.48
Hon vet vad detta är
Varför det skrivs här
Varför det aldrig sägs
Hon kanske känner mig
Hon kanske inte känner sig själv
Ibland måste hon hata det
En ovisshet
Att inte lita på sig själv
Jag tror det är så i alla fall
Det är så det verkar
Hon tror hon måste vara starkare
Säga nåt som påverkar
Gå inte i krig
Gå i fred
Att tvivla ibland
Är inte fel
Att tröttna ibland
Är inte fel
Men att låta det vackra rinna bort
För att man inte sa "Stopp!"
Det är fel
Fast hon vet det
Hon vet mer än hon tror
Hon som snabbt skulle bli så stor
Man får inte glömma att vara liten
Man får inte glömma att vara ledsen
Man får inte tappa den där biten
Avgörande för hela processen
Att våga slå in en dörr
Som ska stängas, men trilskas
Att göra som folk gjorde förr
Slå med klubba tills man blir av med ilskan
Men framförallt
Att kämpa för det man har
Och göra kristallklart
Att det man har, vill bägge två ha kvar
Och bägge två är två av en
Inte bara ett hjärta, men också en vän
Man får inte glömma
Man får inte sluta drömma
Man får inte gömma
Det där vackra man har
För då orkar man inte vara kvar.
http://www.youtube.com/watch?v=VrjwqXwyzNU
För hon och han
Jag tror dom kan
Det vet jag att dom gör
Det är bara sånt såna som dom gör
Jag undrar vem jag är just nu
Vad jag tänker på
Vad jag tänker på
Kan jag inte förstå
Jag vet inte varför
Men jag känner mig tom
Som om allt runnit ut
Och ni, na turligtvis flyger ni in och ut
Jag försöker få nån rätsida
Det verkar bara bli slagsida
I alla fall ikväll
Jag vet inte varför
Tankarna flyger iväg
Och landar alltid framför
Dit jag inte kommit än
Men jag anar vad svaret blir
Dit bort är det en liten bit
Jag får vänta tills jag kommit fram
Tills dess får jag arbeta fram vad som är sant
Och skriva svaret när jag kommit fram
Men nu är det dags att stänga ner
Och inte tänka på det nåt mer.
Over and out
00.48
Hon vet vad detta är
Varför det skrivs här
Varför det aldrig sägs
Hon kanske känner mig
Hon kanske inte känner sig själv
Ibland måste hon hata det
En ovisshet
Att inte lita på sig själv
Jag tror det är så i alla fall
Det är så det verkar
Hon tror hon måste vara starkare
Säga nåt som påverkar
Gå inte i krig
Gå i fred
Att tvivla ibland
Är inte fel
Att tröttna ibland
Är inte fel
Men att låta det vackra rinna bort
För att man inte sa "Stopp!"
Det är fel
Fast hon vet det
Hon vet mer än hon tror
Hon som snabbt skulle bli så stor
Man får inte glömma att vara liten
Man får inte glömma att vara ledsen
Man får inte tappa den där biten
Avgörande för hela processen
Att våga slå in en dörr
Som ska stängas, men trilskas
Att göra som folk gjorde förr
Slå med klubba tills man blir av med ilskan
Men framförallt
Att kämpa för det man har
Och göra kristallklart
Att det man har, vill bägge två ha kvar
Och bägge två är två av en
Inte bara ett hjärta, men också en vän
Man får inte glömma
Man får inte sluta drömma
Man får inte gömma
Det där vackra man har
För då orkar man inte vara kvar.
http://www.youtube.com/watch?v=VrjwqXwyzNU
För hon och han
Jag tror dom kan
Det vet jag att dom gör
Det är bara sånt såna som dom gör
Jag undrar vem jag är just nu
Vad jag tänker på
Vad jag tänker på
Kan jag inte förstå
Jag vet inte varför
Men jag känner mig tom
Som om allt runnit ut
Och ni, na turligtvis flyger ni in och ut
Jag försöker få nån rätsida
Det verkar bara bli slagsida
I alla fall ikväll
Jag vet inte varför
Tankarna flyger iväg
Och landar alltid framför
Dit jag inte kommit än
Men jag anar vad svaret blir
Dit bort är det en liten bit
Jag får vänta tills jag kommit fram
Tills dess får jag arbeta fram vad som är sant
Och skriva svaret när jag kommit fram
Men nu är det dags att stänga ner
Och inte tänka på det nåt mer.
Over and out
lördag 24 mars 2012
Han kom hem
2012-03-24
Han åkte iväg. Han fann lugnet.
Han kände sig äntligen lugn. Han åkte tillbaka.
http://www.youtube.com/watch?v=te7KW4K-00E
Han kom hem. Han fann kaoset.
Han såg sig omkring. Han stannade kvar.
http://www.youtube.com/watch?v=rMToQg0vSds
Over and out
Han åkte iväg. Han fann lugnet.
Han kände sig äntligen lugn. Han åkte tillbaka.
http://www.youtube.com/watch?v=te7KW4K-00E
Han kom hem. Han fann kaoset.
Han såg sig omkring. Han stannade kvar.
http://www.youtube.com/watch?v=rMToQg0vSds
Over and out
torsdag 22 mars 2012
Heartbreaker
2012-03-23
00.36
För att alla vill lära sig flyga.
Men att sedan komma ner nog är det svåraste av allt i hela världen.
http://www.youtube.com/watch?v=4p_f7Df2-oM
Over and out
00.36
För att alla vill lära sig flyga.
Men att sedan komma ner nog är det svåraste av allt i hela världen.
http://www.youtube.com/watch?v=4p_f7Df2-oM
Over and out
1'or & 0'or till text 14
2012-03-22
När vi är som bäst
När vi är som bäst
När vi inget vet
När vi bara ser på varandra
När vi låter oss åka med
När vi bara faller
När vi inte tar emot
När vi låter det komma
När vi bara tar emot
När vi bara lyssnar
När vi inte ser
När vi inte tänker
När vi inte försöker
När vi bara ler
När vi bara vet
När vi inget vet
När vi bara följer med
Det är då är vi som bäst
_______________________________
Du sitter där borta
Du vet var jag är
Jag borde inte svara
Jag borde inte tänka
Tänka som jag gör
Jag tänker lite konstigt
Som jag brukar göra
Du är snäll
Du gillar mig
Jag gillar dig
Varför gör vi det?
Vi är så lika
Vi är så långt borta
Och vi är förbjudna
Du skulle döda mig
Du skulle döda oss
Jag skulle döda dig
Jag skulle döda oss
Om jag fortsätter tänka konstigt
Och utvecklar det
Till något än mer förbjudet
Än något annat jag vet
Bara för att vi är snälla
Bara för att det är det jag behöver
Någon som förstår
Någon som jag kan förstå
Jag tror inte det är nåt
Hade det vart nåt hade jag förstått
Du hade förstått
Jag är nog bara glad
Att du är där borta
Och att vi behöver varann
Att vi är snälla med varann
Det är för lite av den varan
Och fast jag vädrar fara
Så är det ju faktiskt ingenting
Som nånsin kan bli nånting
Fast vad vet jag?
Jag har haft fel förut
När man skymtar det förbjudna
Slår alla nerver bakut
De vill försvinna
"Nej, va fan, är du trög!?"
Ropar hela kroppen
"Du drar oss ner till botten"
"Dit vill vi inte följa"
Ja, vem vill följa med dit
Vi vände och kom tillbaka hit
Där vi bägge två är på varsitt "borta"
Och är snälla med varann
Vi behöver varann
Eller, jag behöver dig
För du är snäll mot mig
_______________________________
En sång
För ingen alls
För full hals
Ska jag skrika den
Ska jag leva den
Tills jag förstår den
En sång
Kanske för mig
Fast, i och för sig
Den kan va' till dig
Och dig, och dig, och dig
Till er
Ni som drar dom ut
Sångerna, ni vet
Dom jag hatar att jag skrev
En sång
Till ingen alls
En sång, som aldrig blir falsk
_______________________________
Jag vill äta världen
Lukta på haven
Springa på himlavalvet
Ducka för rymden
Följa evigheten
Övervinna döden
Övervinna livet
Och förstå kärlek
Over and out
När vi är som bäst
När vi är som bäst
När vi inget vet
När vi bara ser på varandra
När vi låter oss åka med
När vi bara faller
När vi inte tar emot
När vi låter det komma
När vi bara tar emot
När vi bara lyssnar
När vi inte ser
När vi inte tänker
När vi inte försöker
När vi bara ler
När vi bara vet
När vi inget vet
När vi bara följer med
Det är då är vi som bäst
_______________________________
Du sitter där borta
Du vet var jag är
Jag borde inte svara
Jag borde inte tänka
Tänka som jag gör
Jag tänker lite konstigt
Som jag brukar göra
Du är snäll
Du gillar mig
Jag gillar dig
Varför gör vi det?
Vi är så lika
Vi är så långt borta
Och vi är förbjudna
Du skulle döda mig
Du skulle döda oss
Jag skulle döda dig
Jag skulle döda oss
Om jag fortsätter tänka konstigt
Och utvecklar det
Till något än mer förbjudet
Än något annat jag vet
Bara för att vi är snälla
Bara för att det är det jag behöver
Någon som förstår
Någon som jag kan förstå
Jag tror inte det är nåt
Hade det vart nåt hade jag förstått
Du hade förstått
Jag är nog bara glad
Att du är där borta
Och att vi behöver varann
Att vi är snälla med varann
Det är för lite av den varan
Och fast jag vädrar fara
Så är det ju faktiskt ingenting
Som nånsin kan bli nånting
Fast vad vet jag?
Jag har haft fel förut
När man skymtar det förbjudna
Slår alla nerver bakut
De vill försvinna
"Nej, va fan, är du trög!?"
Ropar hela kroppen
"Du drar oss ner till botten"
"Dit vill vi inte följa"
Ja, vem vill följa med dit
Vi vände och kom tillbaka hit
Där vi bägge två är på varsitt "borta"
Och är snälla med varann
Vi behöver varann
Eller, jag behöver dig
För du är snäll mot mig
_______________________________
En sång
För ingen alls
För full hals
Ska jag skrika den
Ska jag leva den
Tills jag förstår den
En sång
Kanske för mig
Fast, i och för sig
Den kan va' till dig
Och dig, och dig, och dig
Till er
Ni som drar dom ut
Sångerna, ni vet
Dom jag hatar att jag skrev
En sång
Till ingen alls
En sång, som aldrig blir falsk
_______________________________
Jag vill äta världen
Lukta på haven
Springa på himlavalvet
Ducka för rymden
Följa evigheten
Övervinna döden
Övervinna livet
Och förstå kärlek
Over and out
söndag 11 mars 2012
Allting har sitt pris
2012-03-11
En iskall pust slog igenom rummet, huttrandes slog han upp ögonen och reste sig hastigt sittandes upprätt i sängen. Sängkläderna var alldeles sjöblöta i svett, linnet låg slickat mot överkroppen som en våtdräkt. Kalsongerna sved mot innanlåren, upprullade och korvade liknade de mer ett par speedos. Han kippade efter andan och pressade handflatorna mot öronen, slöt ögonen så hårt han kunde och bet ihop tänderna som ett skruvstäd. Han såg en bild av hur de sakta började spricka för att sedan brisera i ett ljud som när en kristallkrona slår i ett blankpolerat stengolv. En efter en föll spillrorna ur hans mun och samlades i en sorglig hög i hans knä, några bitar stannade kvar på det dyngsura linnet och några få av de minsta bitarna stannade kvar på hans fuktiga läppar. Allting skedde i slowmotion.
Ringandet i öronen minskade i volym, men han släppte inte taget om dem. Han öppnade sakta ögonen, lättade på sitt bett och kände hur trycket mot käkarna sakta avtog. Värken bestod. Han öppnade inte ögonen helt och såg sig kisandes omkring i det dunkla rummet, sakta läste han av varenda del i sitt synfält. Med vidöppna ögon uppfattar man inte det som gömmer sig runt omkring en. Han sökte efter skuggor utan objekt, figurer och saker som försökte dölja sig i mörkret. Ingenting, han öppnade ögonen helt, släppte greppet om öronen och klämde handflatorna mot ögonen, gnuggade några gånger, hävde sig sedan sittandes på sängkanten och satte ner fötterna på golvet.
Airconditionlådan hade till sist slagit igång på full styrka mitt i natten. Han hade slagit mot den med sina skor halva kvällen när hettan i rummet börjat bli olidlig. Som mest hade tempen nått 42 grader, det enda han hade att dricka var öl så han hade hävt i sig burk efter burk. Det smakade piss, luktade piss och såg ut som piss. Till slut hade han somnat, rätt packad, när visste han inte, men det måste ha varit sent. Det var en intressant känsla att supa sig full ensam i ett litet, kokhett rum. Det kändes som en cell, nu luktade det bara fyllecell. Hans tarmar hade uppenbarligen inte klarat av den sjuprocentiga, utländska ölen och gaserna blandades med sura uppstötningar, svett, cigarettrök, cigarettfimpar och småslattarna som låg och jäste i burkarna, kringspridda i hela rummet. Allt detta kokades ihop av värmen. Hade han gått ut ur rummet och vant sig vid en mer human doft skulle han inte förmått sig att gå in igen. Så han valde att stanna kvar i sin egen odör. Han klev upp på pallen under AC’n och vred upp den från 17 grader till 24, det borde räcka. Fläkten hostade till och minskade sina varv något, han lät den blåsa honom rätt i ansiktet ett liten stund och kände livet återvända bit för bit. Därefter satte han sig på sängkanten igen.
När han vaknat hade han trott sig vara död. Att det han vaknat i var hans egen skärseld, eller himmel. På något sätt hade känslan varit förlösande. Varför kunde han inte svara på, han önskade inte livet ur sig själv även om dekadensen han ibland utsatte sig för bland många skulle ses som ett kontinueligt, segdraget självmordsförsök. Inte minst hos tokdoktorer och förmyndarpersoner. Självgoda idioter.
Han ansåg sig ha full kontroll på sitt liv. Ena dagen kunde hans liv jämställas med en långt gången alkoholist, andra dagen hade han kunnat få den övre gräddhyllan i sociteten att äta hans avträde på ett silverfat. Det var en balansgång och han behövde bägge delarna. Det var som ett test han utsatte sig själv för. Han kunde inte bestämma sig för vad han ville ha. Det ena gav lika mycket frihetskick som det andra. Det ena krävde att han var skärpt, arbetsvillig och på alerten. Det andra krävde bara leverns, lyhördhetens och förståndets välbefinnande.
Just nu var han i en period då han skrev, vilket innebar att han var i det andra, mindre accepterade stadiet.
Han hade kommit till rummet kvällen innan. Checkat in och betalat för två veckor, till att börja med. Han visste inte hur länge han skulle stå ut. Två veckor var en baggis, men som sagt, så kunde det slå slint och han skulle behöva fly någon annanstans. Han hade ätit den i särklass äckligaste hamburgaren i hela sitt liv på restaurangen på bottenplanet. Mer lik en matsal ur en skitig fängelsefilm. Den hade smakat surt mögel och han hade bara förmått sig att tvinga ner halva innan han slängt ut den genom det öppna fönstret där den snart blev föremål av intresse för två minst lika skabbiga hundar. De hade konstigt nog detlat broderligt på den. Blodsbröder som visste hur sällan man fick tag i en bara till hälften uppäten, möglig burgare. Han hade betraktat dem ett tag. Sedan fimpat cigaretten i vaxduken, där fler verkade ha gjort samma sak många gånger, betalat den struntsumma maten kostade och burit upp sin väska till rummet. Han tog inget kaffe på maten.
Han kunde inte skriva hemma. Han hade försökt många gånger, dels av bekvämlighetens skull. Dels för att kunna styra sitt skapande mer än han tidigare kunnat. Tvinga fram inspirationen och inte låta den styra honom. När den väl kom krypande var han tvungen att lägga allt åt sidan för att ge den det utrymme den krävde, även om hans ansträngningar ibland var förgäves. Det var en otacksam, bortskämd och kräsen inspiration. Den var full i fan. ”Helvetet” som han ibland kallade den. När den dök upp vid det mest opassande tillfället kunde han ägna dagar åt att komma på plats, för att sedan utan minsta tacksamhet och utdelning bara lämna honom. Tidigare hade han utstått plågan att sitta kvar och invänta att den skulle komma tillbaka, men vis av erfarenhet hade han lärt sig att det bara var att packa väskan och åka hem igen. Den kom aldrig tillbaka.
Hemma fick han ingen ro. Telefonen ringde, folk kom förbi och störde, idioter. Han hade en massa måsten över sig. Räkningar, tvätten, maten, städningen och ansvaret. Allt detta inkräktade på den bortskämda och kräsna inspirationen som krävde all hans uppmärksamhet direkt, fick den inte det så lämnade ”Helvetet” honom.
Han hade alltid en väska packad i garderoben med det han visste sig skulle behöva. Det var bara att ta den, låsa och ringa ett samtal till grannen, denne snälla och förstående granne som fixade alla hans måsten. Betalade räkningarna, vattnade blommorna och svarade i hans mobil.
Han var tvungen att skriva på ställen där ingenting kunde påverka hans medvetande, där han inte själv kunde njuta av tillvaron och stöta sig med det bortskämda ”Helvetet”. Ett litet, grått, skitigt rum, på ett grått, skitigt hotell nånstans i ett grått, skitigt land var det som krävdes för att kunna mjölka ur ”Helvetet” tills dess bröst sinade. Ibland fick han lagom till en novell. Några gånger hade det utmynnat i manus som sedan blivit pjäser och en och annan kort- eller långfilm. Ett fåtal gånger hade det utmynnat i romaner, tegelstenar. Den längsta var på omkring 1200 sidor och han hade spenderat tre månader som uppslukad av jorden i det gråa, skitiga rummet. Han hade gått ner tolv kilo den gången och sett ut som en långvarig heroinmissbrukare när han klivit av flyget hemma och andats in frisk luft för första gången på länge. Han hade nästan svimmat av utmattning med väskan i handen.
Men det gav resultat. Hans försvinnanden hade gett honom material som inbringat den summan han nu levde varje dag på, taxametern tickade in en jämn ström pengar som gjorde hans liv enklare. Allting har sitt pris. Folk avundades honom. När han var hemma levde han stundom ett stilla hemmaliv där han läste böcker, kollade filmer eller strosade runt på stan med en tidning i handen och en dyr kavaj över axeln. De såg bara den polerade ytan.
På insidan var han ett vrak. Ett ruttnande lik dolde sig under skalet. Som den kråka han sett ligga död vid vägkanten en gång när han var liten. Där den låg såg den ut som vilken kråka som helst, den hade till och med en vackrare fjäderskrud än många andra kråkor han sett. Han petade lite på den med en pinne och vände den sedan om på rygg. Stanken hade fått honom att kaskadspy i samma sekund som ångorna borrat sig in i varje por i hans ansikte. Köttet var grönbrunt, det hade jäst under den gassande solen. Tarmarna hängde som uttjänta skosnören ur den vidöppna buken där tusentals myror kilade in och ut ur hål i vävnaden. Larver, maggots och puppor trängdes i varje skrymsle och vällde ut på marken. Han hade drömt mardrömmar om hur kråkan kom flygandes mot honom, med ögonen hängandes i slemmiga trådar kring näbben. Magen lika vidöppen som han sett den vid vägkanten. Den landade i hans ansikte och larverna letade sig in i näsan på honom, myrorna in i ögonen och han kände hur hela hans mun fylldes med kråkans ruttnande kött. Det ilade och skar genom hela hans huvud när småkrypen sakta började äta av hans ögon och hjärna.
All press, stress och fysiska påfrestningar ”Helvetet” innebar hade lämnat honom till en ryckig, paranoid och migränskadad prick. Stundom drogs han med magsår och hans vettlösa supande hade utmynnat i att vänsterhanden skakade dygnet runt. Han hade fått tinnitus som kom och gick i varierande nivåer, på senare tid allt högre.
Han var ensam, hon hade tröttnat för längesen, tagit sitt pick och pack och endast lämnat en mening skrivet på den lilla whiteboard tavlan för matinköp på kylen: ”Jag orkar inte mer, dra åt helvete, jag tar bilen.”. Det var det sista hon sagt honom, de hade aldrig hörts efter det och en stor skara av hans redan begränsade vänskapskrets hade följt med henne som en del av handbagaget.
Han åt tabletter. För migränen, för magsåren, sömntabletter, ångestdämpande, betablockerare för skakningarna och ibland även prozac för att kunna skratta lite. Han trippade på svampar och marijuana med jämna mellanrum, ute på fisketurer med nån av de mindre konservativa vännerna han hade kvar. En hade sagt upp bekantskapen med honom efter en snedtändning i bastun då han naken och skrikandes kastat kokheta stenar från aggregatet efter honom. Den stenen han höll i vänsterhanden fräste sönder större delen av vävnaden i handflatan. Det gick att fixa hos doktorn men det hade knappast mildrat skakningarna. Denna skeva händelse ägde rum under en period då han skapade och hade flytt till vännens stuga. Vännen hade lånat ut den och lovat att inte störa, men hade ändå dykt upp en lördag och de hade gemensamt kommit överens om att en kväll kan skapandet vila så de kunde knarka lite och äta en god middag. Han hade bränt ner bastun och liftat hem i bara handduken. Morgonen efter hade han fört över den summan vännen krävde för att inte polisanmäla honom, tagit emot ett sista ”Far åt helvete jävla psykfall!” sedan gått och lagt sig och sovit i närmare två dagar.
När han vaknade hade ”Helvetet” lämnat honom och inte återkommit på nästan två år.
Men trots allt detta kände han som sagt ändå att han hade kontroll. Han kunde inte styra skapandet, men han visste hur han skulle hantera det. Bort, iväg och göm dig. Försvinn och kom inte tillbaka förrän inspirationen har avtagit. När inspirationen väl var med honom sov han i snitt två timmar per natt, ibland mer, men inte ofta. Han tappade vikt och levde i princip på mackor, cigaretter, kaffe och alkohol. Men han visste att det behövdes och han kunde balansera det. Han drack sig aldrig så full att han somnade eller kom på idéen att ge sig ut på lokal. När han började må illa av sömnbristen så sov han ut och när han började hosta upp mörkbruna slemklumpar gick han över till cigaretter med filter. Någon av tant-cigaretterna, Blend eller liknande. Det brukade hjälpa.
När han vaknade mitt i natten var det bara att kliva upp och sätta sig vid datorn, som i princip alltid stod igång med alla påbörjade dokument öppnade, samt några blanka om det skulle komma något nytt. Vanligtvis skrev han på tre eller fyra separata arbeten samtidigt. Ibland hade han ett helt avsnitt från början till slut i huvudet. Ibland bara en dialog, en mening eller ett ord som han knackade in i ett tomt dokument. Kom det inget mer efter det gick han och lade sig igen. De enstaka orden kunde vara något som senare togs upp under någon annan dag eller natt. Hans 1200 sidor långa roman hade börjat med ett ord: ”Kärlek”. Det var det ordet han sett framför sig, klivit upp och skrivit i ett tomt dokument, han hade betraktat den blinkande linjen till höger om det sista k’et som väntade på att han skulle skriva mer. Det trånade efter honom och hans inspiration. Det ville ligga med honom och hans vokabulär, men han hade ägnat strecket en minut och sedan gått och lagt sig igen. Två dagar senare hade han suttit med fötterna dinglandes utanför fönstret på fjärde våningen i det gråa, skitiga hotellet med ett kort beslut ifrån att avsluta sitt liv mot den regnblöta asfalten nedanför. Precis när han skulle hoppa höjde han blicken för att se himlen en sista gång då en kråka flugit förbi, den såg exakt ut som den ruttnande kråkan från hans barndom och mardrömmar. En isande känsla hade krupit som en blixt genom hans ryggrad och han hade klivit tillbaka in i rummet och skrivit sex kapitel i streck, somnat vid datorn, sovit i fyra timmar och sedan skrivit vidare. Så hade det pågått i två dagar innan han kom sig för att äta. Boken hade gett honom tolv priser i sex länder. Översatts till femton språk och skrivit in honom i litteraturhistorien för alltid. Om än i en mindre kolumn. Allting har sitt pris.
Han klev ur sängen och gick mot det lilla badrummet, ryckte till när han trampade på en av ölburkarna som låg på golvet. Väl inne i buren trevade han efter lampknappen. Badrummet hade lika gärna kunnat vara en pensionerad baja-maja på vilken festival som helst. Fläckig, nerklottrad av tidigare, mindre begåvade, poeter. Den spolade dåligt och rann lite hela tiden. Handfatet var minst lika smutsigt. Hans tandborste låg på golvet i en liten vattensamling från avloppet, han tog upp den, torkade av den med handduken och lade den bredvid kranen. Öppnade burken med tabletterna för migränen, kastade in två tabletter i munnen, spolade i kranen tills vattnet var någorlunda ljummet och lapade i sig från strålen som trött dalade mot avloppet. Det smakade rost och klor. Han hostade till, stängde kranen, släckte lampan och gick tillbaka in i rummet, och satte sig vid skrivbordet. Två knackningar på touch-pad’en slog av skärmsläckaren och rummet lystes svagt upp av skärmen.
Han hade ingen uppfattning om vad klockan varit när han somnat, när han vaknat eller när han börjat skriva. Hur länge det tagit för hans mosiga hjärna att komma igång från det att han satt sig på sängkanten till det att han satt sig vid datorn. Men när han slutade skriva var det sedan länge liv och rörelse på gatan två våningar nedanför. Han hade rökt så när som två paket cigaretter och druckit tre enliters flaskor vatten. Han reste sig från stolen, vände sig mot sängen och föll handlöst diagonalt över madrassen. Han sov innan sängen hade slutat gunga. Men han visste vad han skrev.
Hon kom i drömmen. Även fast det var en dröm blev han förvånad, han brukade inte drömma när han väl somnade. På något sätt var han borta men ändå vid medvetande. Hon hade aldrig kommit till honom i drömmen förut, kanske var det därför han på något sätt var vid medvetande.
Han hade nästan glömt hur hon såg ut. Han hade bränt alla foton på henne, till och med bröllopsfotot. Allt var borta. Det var hans sätt att hantera det. Han slängde allt de köpt tillsammans, allt som kunde påminna om henne. Han raderade henne ur systemet. Hon hade succesivt försvunnit och nuförtiden när folk frågade om han nånsin haft någon svarade han bara nej.
Men nu stod hon där i alla fall. I köket där hemma, där hon brukade stå lutad mot arbetsbänken, smuttandes på kaffet, läsandes tidningen med rynkade ögonbryn. Hon envisades med att inte använda glasögonen. De fick henne att se så gammal ut, menade hon. Han försökte resa sig ur köksstolen och gå fram till henne, eller kanske lämna rummet. Han visste inte. Hur som helst så kunde han inte röra sig. Han kunde inte slå ner blicken, den var som naglad på henne där hon stod. Hur kunde han ha glömt hur hon såg ut? Hon som var så vacker. Han mindes med ens hur han sett orden på whiteboardtavlan på kylen, hur han konstigt nog börjat gråta. Det hade ju bara varit en tidsfråga innan hon skulle ge sig av, han kände det på sig. Ändå stod han där, med tårarna rullandes ner för kinderna, först började underläppen skaka, sedan hela hakpartiet. Han kände den salta smaken när den första tåren nådde läpparna. Resten av dagen var ett svart moln, han mindes ingenting. Tiden efter var jobbig, men han hanterade det. Han beslutade sig snabbt för att göra sig av med henne för att orka. ”Helvetet” knackade på och han lämnade huset som det var med ett kort brev till grannen:
- Måste dra, du vet vad jag behöver hjälp med. Betalar när jag kommer hem.
När han kom hem började brännandet, slängandet och glömmandet. Då med en pjäs som ”Helvetet” snällt hade givit honom i bagaget. Den sattes upp på Stadsteatern två år senare. Han hade skrivit den om honom och henne. Men när den väl hade premiär var han så avskärmad från henne att han inte ens förmådde sig gå och se den. Vad spelade det för roll? Det var fiktion. Någon annans tragiska öde. En relation som var påhittad. Pjäsen fick bra kritik och lades till hans CV som ”en av de ärligare skildringarna” han lämnat ifrån sig. Skilsmässan var sedan länge avklarad. Hon ville inte ha något med honom att göra. Han fick behålla huset och hon fick en summa pengar. Den sista avbetalningen var gjord och all kontakt försvann, även om den kontakten bara varit genom hennes advokat.
Han undrade vad hon ville honom nu helt plötsligt. Varför dyker hon upp här och nu? Han försökte säga något, men kunde inte prata. Vad skulle han säga henne förresten? Förlåt? Som att det skulle hjälpa? Han visste inte. Varför sa hon inget? Hon bara stod där, läste sidorna noggrant, vände blad, smuttade på kaffet och gav inte det minsta intryck om att hon var medveten om att han satt där, bunden och munkavlad av osynliga bojor.
Var det här ett straff? Tanken slog honom. Var det ett straff för att han försummat henne och det de hade tillsammans för ”Helvetets” skull? Varför straffa honom nu när det gått så länge, varför inte då när liket ännu inte hade börjat ruttna? Han började få panik, slet och drog för att resa sig ur stolen men satt som om han vore ditspikad. Svetten rann från pannan, armhålorna och ryggen. Skjortan blev blöt och tyngde ner honom, ryggen smärtade. Magsåret började göra ont. Han började gråta. Först rann en ensam tår ner för kinden, men snart snörvlade han och hostade som ett litet barn.
- Vad vill du!? ropade han. Varför är du här!? Varför säger du inget!? Säg det bara, säg att du hatar mig, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Säg att det var mitt fel, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Som om dina ord inte betydde något för mig, som om jag bara struntade i att du led. Det är inte sant! Jag led helvetets kval när du stack, men det var enda sättet för mig att klara av det! Jag visste inte bättre, jag vet, jag är en självisk idiot som inte förtjänar någon! Men säg det då! Stå inte bara där. Det är inte synd om mig, men du är inte en sån som vill att jag ska lida. Du var aldrig en sån och du skulle aldrig kunna bli en sån! Sluta!
Han grät hämningslöst, snoret rann från näsan och han hostade till. Det lät som ett avgrundsvrål.
- Se på mig! skrek han, men hon rörde inte en tum. Jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga för att du ska höra mig!? Jag orkar inte med det här! Jag vet att du tycker jag är en kall jävel som bara bryr sig om sig själv, jag vet! Jag är det! Men jag ångrar mig och jag orkar inte med det något mer!
Plötsligt vände hon sig mot honom, han tystnade tvärt, snörvlade och slog ner blicken. För skamsen för att möta hennes blick. Han ryckte i hela kroppen av de små, små tårarna som föll ner för hans kinder.
- Se på mig, sa hon lugnt. Han hade glömt hennes röst, och att höra den gjorde så ont att han höll på att tappa fattningen.
- Se på mig, sa hon igen. Han höjde sakta blicken.
Hon betraktade honom tyst i flera minuter, han tordes inget säga. Han kände sig förbjuden att tilltala henne, han förtjänade det inte. Hon vek ihop tidningen och lade den bredvid kaffekoppen, snyggt och prydligt som hon brukade. Tittade honom djupt i ögonen och sa lugnt:
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Han log.
Han åt inget på hela dagen. Det enda som fanns att dricka var några rumsvarma Coca-Colaburkar, lite vatten och en kvarglömd öl. Han slet cigarett efter cigarett ur paketen som låg kringströdda på skrivbordet. Knackandet från tangentbordet upphörde endast de sekunder han drack, tände en ny cigarett eller knöt vänsterhanden hårt då den började skaka för mycket. När han hade vaknat hade natten lagt sig över den gråa, skitiga staden, nu var det återigen liv och rörelse på gatorna. Han reste sig upp och gick bort till fönstret, lirkade med fingret i springan till persiennerna och sneglade ut. Solen sken starkt mot fasaden och fick hans ögon, undernärda på ljus, att rinna. Borta vid horisonten tonade regnmoln upp sig.
Han gillade regn. Den friska luften som trängde in i näsan var man än befann sig, om det så var vid en skogstjärn eller på en soptipp. Regnets luft renade den mest skrumpna näsa och tvättade för ett ögonblick bort de skulder man bar på sina axlar. Om än bara för ett litet tag. Han betraktade molnen ett slag, släppte persiennen och återgick till datorn i det mörka rummet.
Han försökte förklara sig. Inte nödvändigtvis så att folk skulle förstå, men så att kanske han skulle förstå. Det kändes mer som en terapi för honom själv än information för någon annan. Ibland spårade han iväg någon helt annanstans, men det var ju lite hans stil. Att skriva om en sak på fyra rader, sedan ägna resten av sidan åt ett sidospår för att sedan återkomma till temat och avsluta det på två rader. Knyta ihop säcken så att säga. Han ville förstå, och på något sätt, ju längre in i historien han kom, började det klarna för honom. Han brydde sig inte om att korrekturläsa, han skrev så pass bra att det var överflödigt, något stavfel i hastigheten här, någon punkt som saknades där. Allt sånt fick någon annan gå igenom sen. Det viktiga var att han skrev, fort, hårt och skoningslöst. Det måste ut, fort! Som en rostig spik man trampar in i foten, fort ut och tvätta såret så inga bakterier hinner sprida sig. Beskåda ärret och lämna det sedan bakom dig, men inte utan vetskapen att du ska se dig för var du sätter ner dina fötter i fortsättningen.
Han somnade sittandes i stolen, huvudet föl bakåt och munnen var vidöppen, som om någon skjutit honom i pannan. Armarna hängde slappa längst med sidan.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Såg sig omkring som om han glömt var han var, gnuggade sig i ögonen, tände en cigarett och fortsatte skriva.
Det stack till i magtrakten när han började nå det sista kapitlet. Han hukade sig med huvudet mellan knäna, sittandes i stolen och kved tyst för sig själv. Han stapplade ut till badrummet, rafsade åt sig burkarna som stod på handfatet, gick tillbaka till rummet och slängde dem på sängen. Han skruvade av locket på burken för magsåret och kastade i sig två tabletter. Det kändes som att han svalde två stenar när han tvingade ner dem utan att dricka något till.
Han visste att värken skulle bestå, men i mildare skala, så han försökte tänka bort den och satte sig vid datorn igen. Han sparade dokumentet igen, både på hårddisken och på sky-drive’n på internet. Det säkra före det osäkra. Han högerklickade och valde ”Egenskaper”, 237 sidor än så länge. Lagom läsning, tänkte han. För de som möjligen vill. Han stängde ner fönstret och tittade på strecket vid den senaste punkten. Det blinkade och bad honom att fortsätta. Han kände inget. Det var borta, ”Helvetet” var borta.
Han ställde sig upp och slog handen rakt i väggen framför sig. Det knastrade till och han svor högt åt smärtan som strålade genom hela armen, ryggen och avtog nere vid vänstra foten. Han satte sig på sängkanten och tittade mot datorn. Han orkade inte se den, reste sig och smällde igen skärmen mot tangentbordet så hårt han kunde. Fläkten i maskinen tystnade med en suck. Det var med ens tyst i det lilla gråa, skitiga rummet.
Han kunde inte sova. Han ville men kunde inte. Han behövde sömnen om han skulle orka med resan hem imorgon. Det hade bara funnits tåg och han kunde aldrig sova på tåg. Han orkade inte med tanken av att spendera timmar på ett lunkande tåg utan att kunna sova. Omgiven av vedervärdiga människor som väsnades, luktade och sneglade på honom.
Han suckade och stirrade upp i taket. AC’n hade slutat fungera igen och det kändes som den första natten han spenderat i det lilla gråa, skitiga rummet. Uppgivet, tomt, varmt och fullt av tankar. Han visste inte om han nånsin skulle färdigställa de 237 sidor han påbörjat eller om de skulle hamna i arkivet av ofärdigt material. Arkivet som bara växte och växte. Hans förläggare hade bett honom att åtminstone försöka skriva färdigt de alstrena han hade där. Några saknade bara ett fåtal kapitel, ibland saknades bara meningar. Men han visste att det var lönlöst, ”Helvetet” skulle inte tillåta det. Om han skulle tvinga fram något skulle han få betala dyrt för det. Ville det bli färdigskrivet så skulle det bli det en vacker dag. Ett fåtal gånger hade ”Helvetet” besökt honom för att avsluta några dokument som ännu inte blivit klara. Men de gick att räkna på en hand. Skulle det här också hamna där, långt inne i arkivet, väntandes på det kräsna ”Helvetet”?
Han log plötsligt. Reste sig ur sängen och öppnade datorn igen. Strecket blinkade fortfarande vid punkten. Han kände hur tårarna rann igen och att varenda muskel i kroppen värkte och stretade emot när han åter började skriva. Kroppen och psyket visste vad detta innebar, var det skulle sluta. Men han brydde sig inte längre och kände ett stygn av lättnad i hjärtat som åter började slå. Det slog hårdare än det gjort på mycket länge.
Han sköljde av de intorkade tårarna från sina kinder på toaletten. Tittade upp och mötte sin egen blick i spegeln. Ögonen var blodsprängda, skäggstubben indikerade att han inte rakat sig på i alla fall tre dagar. Hans tänder var gula och under ögonen färgades huden askgrå. Men han log. Det var över nu. Väl tillbaka vid datorn letade han upp en trådlös nätuppkoppling som han anslöt sin dator till, den varnade att anslutningen inte var säker, han struntade i det. Snabbt loggade han in på sin mail och möttes av en drös mail, sånt han vanligtvis brukade gå igenom när skrivperioderna var avklarade. När han kunde återgå till det ”normala” livet. Han var aldrig uppkopplad på internet när han skrev.
Nu öppnade han ett nytt mail och skrev in adressen till sin förläggare. Han länkade till adressen där förläggaren kunde hämta hem dokumentet till sin dator. Det var alldeles för stort för att skicka i ett vanligt mail. Han skrev ingenting i mailet, bara i rubriken, som han brukade skriva när han färdigställt något:
”Nytt”. Han klickade på sänd och såg hur timglaset snurrade några varv. Några varv till. När han börjat tro att anslutningen försvunnit blinkade skärmen till och texten sade att mailet skickats. Han kontrollerade detta i skickat-korgen. Där låg det. Titeln ”Nytt” visade att hans förläggare nu hade 72 timmar på sig att tanka hem dokumentet innan det för alltid skulle försvinna i limbo på internet.
Han packade sin väska omsorgsfullt. Vek de smutsiga kläderna snyggt och prydligt samt lade ner alla anteckningsblock, och toalettartiklar i sina respektive fack. Han slängde det nersmutsade linnet i skräpkorgen och tog på sig ett rent som han förvånat hittat längst ner i väskan. Han ställde ner de flesta burkarna från toaletten i ett sidofack och lät det vara öppet.
De överfyllda askkopparna tömdes i samma skräpkorg där linnet låg. Alla tomburkar, flaskor och skräppapper samlade han i fyra soppåsar som han ställde vid dörren ut mot korridoren. Han vände sig om och såg in i rummet. Det såg nästan drägligt ut. I alla fall i samma skicka som det varit i när han anlänt för vad som kändes som en evighet sedan.
Innan han packade ner toalettartiklarna hade han tagit en lång dusch, rakat sig och smort in ansiktet. När han nu stod framför spegeln i toaletten tittade en rätt välvårdad karl tillbaka på honom. Han lyfte upp kammen som låg på golvet nära golvbrunnen, sköljde varsamt av den och drog igenom håret. Till slut såg även det välvårdat ut. Han var fortfarande mörk under ögonen, men vitorna hade återfått sin normala färg. Han brukade inte bli helt återställd efter en sådan här resa förrän kanske en vecka efter sin hemkomst så det berörde honom inte. Han hade gjort så gott han kunnat.
Karln i spegeln log plötsligt mot honom och nickade sakta. De var tillfreds med varandra. Han vände sig om, gick ut ur toaletten, släckte lampan och stängde dörren.
Han satte sig vid datorn igen och tittade på de sista orden på skärmen.
”Allting har sitt pris.”
Han lyfte upp datorn och slog den allt vad han kunde i betongväggen. Om och om igen. Han slog så flisor från plasten lossnade och flög genom rummet. Till slut brast chassit och blottade innandömet av sladdar, kretskort och elektronik. Den gick inte att rädda. Han slängde kadavret på golvet framför sina fötter. Betraktade det ett tag, sedan samlade han allt inom sig i en spottloska och kastade den ur sin mun rakt på den spruckna skärmen.
Han satte sig på sängkanten, han log fortfarande och kände tröttheten skölja över honom. Han sträckte sig efter burkarna på sängbordet, de två han lämnat kvar. En för att mildra magsåret och en för att kunna sova. Han var så trött.
Han skruvade av locket på en av burkarna och kastade i sig några tabletter. Skruvade på locket igen och kastade bägge burkarna mot samma vägg där han slagit sönder datorn. Därefter lade han sig med kläderna på den nybäddade sängen. Lade händerna under hjässan, korsade fötterna och tittade leendes upp i taket.
Snart kände han den välbekanta känslan av hur kroppen sjönk genom marken. Hur ögonen blev tyngre och tyngre och hur tankarna började fara. En kråka kraxade utanför fönstret, men hasn brydde sig inte. Han hade gjort det, han hade slutligen vänt ”Helvetet” ryggen och valt sin egen väg. Han behövde det inte något mer och tänkte aldrig mer svara på dess tilltal. Han såg henne framför sig. hon satte sig på sängkanten bredvid honom. Hon log ett bekymrat leende.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja, sa hon och strök honom över pannan. Han kände hur en tår föll från hans kind.
- Allting har sitt pris, sa han och somnade.
Over and out
En iskall pust slog igenom rummet, huttrandes slog han upp ögonen och reste sig hastigt sittandes upprätt i sängen. Sängkläderna var alldeles sjöblöta i svett, linnet låg slickat mot överkroppen som en våtdräkt. Kalsongerna sved mot innanlåren, upprullade och korvade liknade de mer ett par speedos. Han kippade efter andan och pressade handflatorna mot öronen, slöt ögonen så hårt han kunde och bet ihop tänderna som ett skruvstäd. Han såg en bild av hur de sakta började spricka för att sedan brisera i ett ljud som när en kristallkrona slår i ett blankpolerat stengolv. En efter en föll spillrorna ur hans mun och samlades i en sorglig hög i hans knä, några bitar stannade kvar på det dyngsura linnet och några få av de minsta bitarna stannade kvar på hans fuktiga läppar. Allting skedde i slowmotion.
Ringandet i öronen minskade i volym, men han släppte inte taget om dem. Han öppnade sakta ögonen, lättade på sitt bett och kände hur trycket mot käkarna sakta avtog. Värken bestod. Han öppnade inte ögonen helt och såg sig kisandes omkring i det dunkla rummet, sakta läste han av varenda del i sitt synfält. Med vidöppna ögon uppfattar man inte det som gömmer sig runt omkring en. Han sökte efter skuggor utan objekt, figurer och saker som försökte dölja sig i mörkret. Ingenting, han öppnade ögonen helt, släppte greppet om öronen och klämde handflatorna mot ögonen, gnuggade några gånger, hävde sig sedan sittandes på sängkanten och satte ner fötterna på golvet.
Airconditionlådan hade till sist slagit igång på full styrka mitt i natten. Han hade slagit mot den med sina skor halva kvällen när hettan i rummet börjat bli olidlig. Som mest hade tempen nått 42 grader, det enda han hade att dricka var öl så han hade hävt i sig burk efter burk. Det smakade piss, luktade piss och såg ut som piss. Till slut hade han somnat, rätt packad, när visste han inte, men det måste ha varit sent. Det var en intressant känsla att supa sig full ensam i ett litet, kokhett rum. Det kändes som en cell, nu luktade det bara fyllecell. Hans tarmar hade uppenbarligen inte klarat av den sjuprocentiga, utländska ölen och gaserna blandades med sura uppstötningar, svett, cigarettrök, cigarettfimpar och småslattarna som låg och jäste i burkarna, kringspridda i hela rummet. Allt detta kokades ihop av värmen. Hade han gått ut ur rummet och vant sig vid en mer human doft skulle han inte förmått sig att gå in igen. Så han valde att stanna kvar i sin egen odör. Han klev upp på pallen under AC’n och vred upp den från 17 grader till 24, det borde räcka. Fläkten hostade till och minskade sina varv något, han lät den blåsa honom rätt i ansiktet ett liten stund och kände livet återvända bit för bit. Därefter satte han sig på sängkanten igen.
När han vaknat hade han trott sig vara död. Att det han vaknat i var hans egen skärseld, eller himmel. På något sätt hade känslan varit förlösande. Varför kunde han inte svara på, han önskade inte livet ur sig själv även om dekadensen han ibland utsatte sig för bland många skulle ses som ett kontinueligt, segdraget självmordsförsök. Inte minst hos tokdoktorer och förmyndarpersoner. Självgoda idioter.
Han ansåg sig ha full kontroll på sitt liv. Ena dagen kunde hans liv jämställas med en långt gången alkoholist, andra dagen hade han kunnat få den övre gräddhyllan i sociteten att äta hans avträde på ett silverfat. Det var en balansgång och han behövde bägge delarna. Det var som ett test han utsatte sig själv för. Han kunde inte bestämma sig för vad han ville ha. Det ena gav lika mycket frihetskick som det andra. Det ena krävde att han var skärpt, arbetsvillig och på alerten. Det andra krävde bara leverns, lyhördhetens och förståndets välbefinnande.
Just nu var han i en period då han skrev, vilket innebar att han var i det andra, mindre accepterade stadiet.
Han hade kommit till rummet kvällen innan. Checkat in och betalat för två veckor, till att börja med. Han visste inte hur länge han skulle stå ut. Två veckor var en baggis, men som sagt, så kunde det slå slint och han skulle behöva fly någon annanstans. Han hade ätit den i särklass äckligaste hamburgaren i hela sitt liv på restaurangen på bottenplanet. Mer lik en matsal ur en skitig fängelsefilm. Den hade smakat surt mögel och han hade bara förmått sig att tvinga ner halva innan han slängt ut den genom det öppna fönstret där den snart blev föremål av intresse för två minst lika skabbiga hundar. De hade konstigt nog detlat broderligt på den. Blodsbröder som visste hur sällan man fick tag i en bara till hälften uppäten, möglig burgare. Han hade betraktat dem ett tag. Sedan fimpat cigaretten i vaxduken, där fler verkade ha gjort samma sak många gånger, betalat den struntsumma maten kostade och burit upp sin väska till rummet. Han tog inget kaffe på maten.
Han kunde inte skriva hemma. Han hade försökt många gånger, dels av bekvämlighetens skull. Dels för att kunna styra sitt skapande mer än han tidigare kunnat. Tvinga fram inspirationen och inte låta den styra honom. När den väl kom krypande var han tvungen att lägga allt åt sidan för att ge den det utrymme den krävde, även om hans ansträngningar ibland var förgäves. Det var en otacksam, bortskämd och kräsen inspiration. Den var full i fan. ”Helvetet” som han ibland kallade den. När den dök upp vid det mest opassande tillfället kunde han ägna dagar åt att komma på plats, för att sedan utan minsta tacksamhet och utdelning bara lämna honom. Tidigare hade han utstått plågan att sitta kvar och invänta att den skulle komma tillbaka, men vis av erfarenhet hade han lärt sig att det bara var att packa väskan och åka hem igen. Den kom aldrig tillbaka.
Hemma fick han ingen ro. Telefonen ringde, folk kom förbi och störde, idioter. Han hade en massa måsten över sig. Räkningar, tvätten, maten, städningen och ansvaret. Allt detta inkräktade på den bortskämda och kräsna inspirationen som krävde all hans uppmärksamhet direkt, fick den inte det så lämnade ”Helvetet” honom.
Han hade alltid en väska packad i garderoben med det han visste sig skulle behöva. Det var bara att ta den, låsa och ringa ett samtal till grannen, denne snälla och förstående granne som fixade alla hans måsten. Betalade räkningarna, vattnade blommorna och svarade i hans mobil.
Han var tvungen att skriva på ställen där ingenting kunde påverka hans medvetande, där han inte själv kunde njuta av tillvaron och stöta sig med det bortskämda ”Helvetet”. Ett litet, grått, skitigt rum, på ett grått, skitigt hotell nånstans i ett grått, skitigt land var det som krävdes för att kunna mjölka ur ”Helvetet” tills dess bröst sinade. Ibland fick han lagom till en novell. Några gånger hade det utmynnat i manus som sedan blivit pjäser och en och annan kort- eller långfilm. Ett fåtal gånger hade det utmynnat i romaner, tegelstenar. Den längsta var på omkring 1200 sidor och han hade spenderat tre månader som uppslukad av jorden i det gråa, skitiga rummet. Han hade gått ner tolv kilo den gången och sett ut som en långvarig heroinmissbrukare när han klivit av flyget hemma och andats in frisk luft för första gången på länge. Han hade nästan svimmat av utmattning med väskan i handen.
Men det gav resultat. Hans försvinnanden hade gett honom material som inbringat den summan han nu levde varje dag på, taxametern tickade in en jämn ström pengar som gjorde hans liv enklare. Allting har sitt pris. Folk avundades honom. När han var hemma levde han stundom ett stilla hemmaliv där han läste böcker, kollade filmer eller strosade runt på stan med en tidning i handen och en dyr kavaj över axeln. De såg bara den polerade ytan.
På insidan var han ett vrak. Ett ruttnande lik dolde sig under skalet. Som den kråka han sett ligga död vid vägkanten en gång när han var liten. Där den låg såg den ut som vilken kråka som helst, den hade till och med en vackrare fjäderskrud än många andra kråkor han sett. Han petade lite på den med en pinne och vände den sedan om på rygg. Stanken hade fått honom att kaskadspy i samma sekund som ångorna borrat sig in i varje por i hans ansikte. Köttet var grönbrunt, det hade jäst under den gassande solen. Tarmarna hängde som uttjänta skosnören ur den vidöppna buken där tusentals myror kilade in och ut ur hål i vävnaden. Larver, maggots och puppor trängdes i varje skrymsle och vällde ut på marken. Han hade drömt mardrömmar om hur kråkan kom flygandes mot honom, med ögonen hängandes i slemmiga trådar kring näbben. Magen lika vidöppen som han sett den vid vägkanten. Den landade i hans ansikte och larverna letade sig in i näsan på honom, myrorna in i ögonen och han kände hur hela hans mun fylldes med kråkans ruttnande kött. Det ilade och skar genom hela hans huvud när småkrypen sakta började äta av hans ögon och hjärna.
All press, stress och fysiska påfrestningar ”Helvetet” innebar hade lämnat honom till en ryckig, paranoid och migränskadad prick. Stundom drogs han med magsår och hans vettlösa supande hade utmynnat i att vänsterhanden skakade dygnet runt. Han hade fått tinnitus som kom och gick i varierande nivåer, på senare tid allt högre.
Han var ensam, hon hade tröttnat för längesen, tagit sitt pick och pack och endast lämnat en mening skrivet på den lilla whiteboard tavlan för matinköp på kylen: ”Jag orkar inte mer, dra åt helvete, jag tar bilen.”. Det var det sista hon sagt honom, de hade aldrig hörts efter det och en stor skara av hans redan begränsade vänskapskrets hade följt med henne som en del av handbagaget.
Han åt tabletter. För migränen, för magsåren, sömntabletter, ångestdämpande, betablockerare för skakningarna och ibland även prozac för att kunna skratta lite. Han trippade på svampar och marijuana med jämna mellanrum, ute på fisketurer med nån av de mindre konservativa vännerna han hade kvar. En hade sagt upp bekantskapen med honom efter en snedtändning i bastun då han naken och skrikandes kastat kokheta stenar från aggregatet efter honom. Den stenen han höll i vänsterhanden fräste sönder större delen av vävnaden i handflatan. Det gick att fixa hos doktorn men det hade knappast mildrat skakningarna. Denna skeva händelse ägde rum under en period då han skapade och hade flytt till vännens stuga. Vännen hade lånat ut den och lovat att inte störa, men hade ändå dykt upp en lördag och de hade gemensamt kommit överens om att en kväll kan skapandet vila så de kunde knarka lite och äta en god middag. Han hade bränt ner bastun och liftat hem i bara handduken. Morgonen efter hade han fört över den summan vännen krävde för att inte polisanmäla honom, tagit emot ett sista ”Far åt helvete jävla psykfall!” sedan gått och lagt sig och sovit i närmare två dagar.
När han vaknade hade ”Helvetet” lämnat honom och inte återkommit på nästan två år.
Men trots allt detta kände han som sagt ändå att han hade kontroll. Han kunde inte styra skapandet, men han visste hur han skulle hantera det. Bort, iväg och göm dig. Försvinn och kom inte tillbaka förrän inspirationen har avtagit. När inspirationen väl var med honom sov han i snitt två timmar per natt, ibland mer, men inte ofta. Han tappade vikt och levde i princip på mackor, cigaretter, kaffe och alkohol. Men han visste att det behövdes och han kunde balansera det. Han drack sig aldrig så full att han somnade eller kom på idéen att ge sig ut på lokal. När han började må illa av sömnbristen så sov han ut och när han började hosta upp mörkbruna slemklumpar gick han över till cigaretter med filter. Någon av tant-cigaretterna, Blend eller liknande. Det brukade hjälpa.
När han vaknade mitt i natten var det bara att kliva upp och sätta sig vid datorn, som i princip alltid stod igång med alla påbörjade dokument öppnade, samt några blanka om det skulle komma något nytt. Vanligtvis skrev han på tre eller fyra separata arbeten samtidigt. Ibland hade han ett helt avsnitt från början till slut i huvudet. Ibland bara en dialog, en mening eller ett ord som han knackade in i ett tomt dokument. Kom det inget mer efter det gick han och lade sig igen. De enstaka orden kunde vara något som senare togs upp under någon annan dag eller natt. Hans 1200 sidor långa roman hade börjat med ett ord: ”Kärlek”. Det var det ordet han sett framför sig, klivit upp och skrivit i ett tomt dokument, han hade betraktat den blinkande linjen till höger om det sista k’et som väntade på att han skulle skriva mer. Det trånade efter honom och hans inspiration. Det ville ligga med honom och hans vokabulär, men han hade ägnat strecket en minut och sedan gått och lagt sig igen. Två dagar senare hade han suttit med fötterna dinglandes utanför fönstret på fjärde våningen i det gråa, skitiga hotellet med ett kort beslut ifrån att avsluta sitt liv mot den regnblöta asfalten nedanför. Precis när han skulle hoppa höjde han blicken för att se himlen en sista gång då en kråka flugit förbi, den såg exakt ut som den ruttnande kråkan från hans barndom och mardrömmar. En isande känsla hade krupit som en blixt genom hans ryggrad och han hade klivit tillbaka in i rummet och skrivit sex kapitel i streck, somnat vid datorn, sovit i fyra timmar och sedan skrivit vidare. Så hade det pågått i två dagar innan han kom sig för att äta. Boken hade gett honom tolv priser i sex länder. Översatts till femton språk och skrivit in honom i litteraturhistorien för alltid. Om än i en mindre kolumn. Allting har sitt pris.
Han klev ur sängen och gick mot det lilla badrummet, ryckte till när han trampade på en av ölburkarna som låg på golvet. Väl inne i buren trevade han efter lampknappen. Badrummet hade lika gärna kunnat vara en pensionerad baja-maja på vilken festival som helst. Fläckig, nerklottrad av tidigare, mindre begåvade, poeter. Den spolade dåligt och rann lite hela tiden. Handfatet var minst lika smutsigt. Hans tandborste låg på golvet i en liten vattensamling från avloppet, han tog upp den, torkade av den med handduken och lade den bredvid kranen. Öppnade burken med tabletterna för migränen, kastade in två tabletter i munnen, spolade i kranen tills vattnet var någorlunda ljummet och lapade i sig från strålen som trött dalade mot avloppet. Det smakade rost och klor. Han hostade till, stängde kranen, släckte lampan och gick tillbaka in i rummet, och satte sig vid skrivbordet. Två knackningar på touch-pad’en slog av skärmsläckaren och rummet lystes svagt upp av skärmen.
Han hade ingen uppfattning om vad klockan varit när han somnat, när han vaknat eller när han börjat skriva. Hur länge det tagit för hans mosiga hjärna att komma igång från det att han satt sig på sängkanten till det att han satt sig vid datorn. Men när han slutade skriva var det sedan länge liv och rörelse på gatan två våningar nedanför. Han hade rökt så när som två paket cigaretter och druckit tre enliters flaskor vatten. Han reste sig från stolen, vände sig mot sängen och föll handlöst diagonalt över madrassen. Han sov innan sängen hade slutat gunga. Men han visste vad han skrev.
Hon kom i drömmen. Även fast det var en dröm blev han förvånad, han brukade inte drömma när han väl somnade. På något sätt var han borta men ändå vid medvetande. Hon hade aldrig kommit till honom i drömmen förut, kanske var det därför han på något sätt var vid medvetande.
Han hade nästan glömt hur hon såg ut. Han hade bränt alla foton på henne, till och med bröllopsfotot. Allt var borta. Det var hans sätt att hantera det. Han slängde allt de köpt tillsammans, allt som kunde påminna om henne. Han raderade henne ur systemet. Hon hade succesivt försvunnit och nuförtiden när folk frågade om han nånsin haft någon svarade han bara nej.
Men nu stod hon där i alla fall. I köket där hemma, där hon brukade stå lutad mot arbetsbänken, smuttandes på kaffet, läsandes tidningen med rynkade ögonbryn. Hon envisades med att inte använda glasögonen. De fick henne att se så gammal ut, menade hon. Han försökte resa sig ur köksstolen och gå fram till henne, eller kanske lämna rummet. Han visste inte. Hur som helst så kunde han inte röra sig. Han kunde inte slå ner blicken, den var som naglad på henne där hon stod. Hur kunde han ha glömt hur hon såg ut? Hon som var så vacker. Han mindes med ens hur han sett orden på whiteboardtavlan på kylen, hur han konstigt nog börjat gråta. Det hade ju bara varit en tidsfråga innan hon skulle ge sig av, han kände det på sig. Ändå stod han där, med tårarna rullandes ner för kinderna, först började underläppen skaka, sedan hela hakpartiet. Han kände den salta smaken när den första tåren nådde läpparna. Resten av dagen var ett svart moln, han mindes ingenting. Tiden efter var jobbig, men han hanterade det. Han beslutade sig snabbt för att göra sig av med henne för att orka. ”Helvetet” knackade på och han lämnade huset som det var med ett kort brev till grannen:
- Måste dra, du vet vad jag behöver hjälp med. Betalar när jag kommer hem.
När han kom hem började brännandet, slängandet och glömmandet. Då med en pjäs som ”Helvetet” snällt hade givit honom i bagaget. Den sattes upp på Stadsteatern två år senare. Han hade skrivit den om honom och henne. Men när den väl hade premiär var han så avskärmad från henne att han inte ens förmådde sig gå och se den. Vad spelade det för roll? Det var fiktion. Någon annans tragiska öde. En relation som var påhittad. Pjäsen fick bra kritik och lades till hans CV som ”en av de ärligare skildringarna” han lämnat ifrån sig. Skilsmässan var sedan länge avklarad. Hon ville inte ha något med honom att göra. Han fick behålla huset och hon fick en summa pengar. Den sista avbetalningen var gjord och all kontakt försvann, även om den kontakten bara varit genom hennes advokat.
Han undrade vad hon ville honom nu helt plötsligt. Varför dyker hon upp här och nu? Han försökte säga något, men kunde inte prata. Vad skulle han säga henne förresten? Förlåt? Som att det skulle hjälpa? Han visste inte. Varför sa hon inget? Hon bara stod där, läste sidorna noggrant, vände blad, smuttade på kaffet och gav inte det minsta intryck om att hon var medveten om att han satt där, bunden och munkavlad av osynliga bojor.
Var det här ett straff? Tanken slog honom. Var det ett straff för att han försummat henne och det de hade tillsammans för ”Helvetets” skull? Varför straffa honom nu när det gått så länge, varför inte då när liket ännu inte hade börjat ruttna? Han började få panik, slet och drog för att resa sig ur stolen men satt som om han vore ditspikad. Svetten rann från pannan, armhålorna och ryggen. Skjortan blev blöt och tyngde ner honom, ryggen smärtade. Magsåret började göra ont. Han började gråta. Först rann en ensam tår ner för kinden, men snart snörvlade han och hostade som ett litet barn.
- Vad vill du!? ropade han. Varför är du här!? Varför säger du inget!? Säg det bara, säg att du hatar mig, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Säg att det var mitt fel, jag vet det men jag vill höra dig säga det! Som om dina ord inte betydde något för mig, som om jag bara struntade i att du led. Det är inte sant! Jag led helvetets kval när du stack, men det var enda sättet för mig att klara av det! Jag visste inte bättre, jag vet, jag är en självisk idiot som inte förtjänar någon! Men säg det då! Stå inte bara där. Det är inte synd om mig, men du är inte en sån som vill att jag ska lida. Du var aldrig en sån och du skulle aldrig kunna bli en sån! Sluta!
Han grät hämningslöst, snoret rann från näsan och han hostade till. Det lät som ett avgrundsvrål.
- Se på mig! skrek han, men hon rörde inte en tum. Jag vet inte vad jag ska göra! Vad ska jag säga för att du ska höra mig!? Jag orkar inte med det här! Jag vet att du tycker jag är en kall jävel som bara bryr sig om sig själv, jag vet! Jag är det! Men jag ångrar mig och jag orkar inte med det något mer!
Plötsligt vände hon sig mot honom, han tystnade tvärt, snörvlade och slog ner blicken. För skamsen för att möta hennes blick. Han ryckte i hela kroppen av de små, små tårarna som föll ner för hans kinder.
- Se på mig, sa hon lugnt. Han hade glömt hennes röst, och att höra den gjorde så ont att han höll på att tappa fattningen.
- Se på mig, sa hon igen. Han höjde sakta blicken.
Hon betraktade honom tyst i flera minuter, han tordes inget säga. Han kände sig förbjuden att tilltala henne, han förtjänade det inte. Hon vek ihop tidningen och lade den bredvid kaffekoppen, snyggt och prydligt som hon brukade. Tittade honom djupt i ögonen och sa lugnt:
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Han log.
Han åt inget på hela dagen. Det enda som fanns att dricka var några rumsvarma Coca-Colaburkar, lite vatten och en kvarglömd öl. Han slet cigarett efter cigarett ur paketen som låg kringströdda på skrivbordet. Knackandet från tangentbordet upphörde endast de sekunder han drack, tände en ny cigarett eller knöt vänsterhanden hårt då den började skaka för mycket. När han hade vaknat hade natten lagt sig över den gråa, skitiga staden, nu var det återigen liv och rörelse på gatorna. Han reste sig upp och gick bort till fönstret, lirkade med fingret i springan till persiennerna och sneglade ut. Solen sken starkt mot fasaden och fick hans ögon, undernärda på ljus, att rinna. Borta vid horisonten tonade regnmoln upp sig.
Han gillade regn. Den friska luften som trängde in i näsan var man än befann sig, om det så var vid en skogstjärn eller på en soptipp. Regnets luft renade den mest skrumpna näsa och tvättade för ett ögonblick bort de skulder man bar på sina axlar. Om än bara för ett litet tag. Han betraktade molnen ett slag, släppte persiennen och återgick till datorn i det mörka rummet.
Han försökte förklara sig. Inte nödvändigtvis så att folk skulle förstå, men så att kanske han skulle förstå. Det kändes mer som en terapi för honom själv än information för någon annan. Ibland spårade han iväg någon helt annanstans, men det var ju lite hans stil. Att skriva om en sak på fyra rader, sedan ägna resten av sidan åt ett sidospår för att sedan återkomma till temat och avsluta det på två rader. Knyta ihop säcken så att säga. Han ville förstå, och på något sätt, ju längre in i historien han kom, började det klarna för honom. Han brydde sig inte om att korrekturläsa, han skrev så pass bra att det var överflödigt, något stavfel i hastigheten här, någon punkt som saknades där. Allt sånt fick någon annan gå igenom sen. Det viktiga var att han skrev, fort, hårt och skoningslöst. Det måste ut, fort! Som en rostig spik man trampar in i foten, fort ut och tvätta såret så inga bakterier hinner sprida sig. Beskåda ärret och lämna det sedan bakom dig, men inte utan vetskapen att du ska se dig för var du sätter ner dina fötter i fortsättningen.
Han somnade sittandes i stolen, huvudet föl bakåt och munnen var vidöppen, som om någon skjutit honom i pannan. Armarna hängde slappa längst med sidan.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja.
Han vaknade med ett ryck. Såg sig omkring som om han glömt var han var, gnuggade sig i ögonen, tände en cigarett och fortsatte skriva.
Det stack till i magtrakten när han började nå det sista kapitlet. Han hukade sig med huvudet mellan knäna, sittandes i stolen och kved tyst för sig själv. Han stapplade ut till badrummet, rafsade åt sig burkarna som stod på handfatet, gick tillbaka till rummet och slängde dem på sängen. Han skruvade av locket på burken för magsåret och kastade i sig två tabletter. Det kändes som att han svalde två stenar när han tvingade ner dem utan att dricka något till.
Han visste att värken skulle bestå, men i mildare skala, så han försökte tänka bort den och satte sig vid datorn igen. Han sparade dokumentet igen, både på hårddisken och på sky-drive’n på internet. Det säkra före det osäkra. Han högerklickade och valde ”Egenskaper”, 237 sidor än så länge. Lagom läsning, tänkte han. För de som möjligen vill. Han stängde ner fönstret och tittade på strecket vid den senaste punkten. Det blinkade och bad honom att fortsätta. Han kände inget. Det var borta, ”Helvetet” var borta.
Han ställde sig upp och slog handen rakt i väggen framför sig. Det knastrade till och han svor högt åt smärtan som strålade genom hela armen, ryggen och avtog nere vid vänstra foten. Han satte sig på sängkanten och tittade mot datorn. Han orkade inte se den, reste sig och smällde igen skärmen mot tangentbordet så hårt han kunde. Fläkten i maskinen tystnade med en suck. Det var med ens tyst i det lilla gråa, skitiga rummet.
Han kunde inte sova. Han ville men kunde inte. Han behövde sömnen om han skulle orka med resan hem imorgon. Det hade bara funnits tåg och han kunde aldrig sova på tåg. Han orkade inte med tanken av att spendera timmar på ett lunkande tåg utan att kunna sova. Omgiven av vedervärdiga människor som väsnades, luktade och sneglade på honom.
Han suckade och stirrade upp i taket. AC’n hade slutat fungera igen och det kändes som den första natten han spenderat i det lilla gråa, skitiga rummet. Uppgivet, tomt, varmt och fullt av tankar. Han visste inte om han nånsin skulle färdigställa de 237 sidor han påbörjat eller om de skulle hamna i arkivet av ofärdigt material. Arkivet som bara växte och växte. Hans förläggare hade bett honom att åtminstone försöka skriva färdigt de alstrena han hade där. Några saknade bara ett fåtal kapitel, ibland saknades bara meningar. Men han visste att det var lönlöst, ”Helvetet” skulle inte tillåta det. Om han skulle tvinga fram något skulle han få betala dyrt för det. Ville det bli färdigskrivet så skulle det bli det en vacker dag. Ett fåtal gånger hade ”Helvetet” besökt honom för att avsluta några dokument som ännu inte blivit klara. Men de gick att räkna på en hand. Skulle det här också hamna där, långt inne i arkivet, väntandes på det kräsna ”Helvetet”?
Han log plötsligt. Reste sig ur sängen och öppnade datorn igen. Strecket blinkade fortfarande vid punkten. Han kände hur tårarna rann igen och att varenda muskel i kroppen värkte och stretade emot när han åter började skriva. Kroppen och psyket visste vad detta innebar, var det skulle sluta. Men han brydde sig inte längre och kände ett stygn av lättnad i hjärtat som åter började slå. Det slog hårdare än det gjort på mycket länge.
Han sköljde av de intorkade tårarna från sina kinder på toaletten. Tittade upp och mötte sin egen blick i spegeln. Ögonen var blodsprängda, skäggstubben indikerade att han inte rakat sig på i alla fall tre dagar. Hans tänder var gula och under ögonen färgades huden askgrå. Men han log. Det var över nu. Väl tillbaka vid datorn letade han upp en trådlös nätuppkoppling som han anslöt sin dator till, den varnade att anslutningen inte var säker, han struntade i det. Snabbt loggade han in på sin mail och möttes av en drös mail, sånt han vanligtvis brukade gå igenom när skrivperioderna var avklarade. När han kunde återgå till det ”normala” livet. Han var aldrig uppkopplad på internet när han skrev.
Nu öppnade han ett nytt mail och skrev in adressen till sin förläggare. Han länkade till adressen där förläggaren kunde hämta hem dokumentet till sin dator. Det var alldeles för stort för att skicka i ett vanligt mail. Han skrev ingenting i mailet, bara i rubriken, som han brukade skriva när han färdigställt något:
”Nytt”. Han klickade på sänd och såg hur timglaset snurrade några varv. Några varv till. När han börjat tro att anslutningen försvunnit blinkade skärmen till och texten sade att mailet skickats. Han kontrollerade detta i skickat-korgen. Där låg det. Titeln ”Nytt” visade att hans förläggare nu hade 72 timmar på sig att tanka hem dokumentet innan det för alltid skulle försvinna i limbo på internet.
Han packade sin väska omsorgsfullt. Vek de smutsiga kläderna snyggt och prydligt samt lade ner alla anteckningsblock, och toalettartiklar i sina respektive fack. Han slängde det nersmutsade linnet i skräpkorgen och tog på sig ett rent som han förvånat hittat längst ner i väskan. Han ställde ner de flesta burkarna från toaletten i ett sidofack och lät det vara öppet.
De överfyllda askkopparna tömdes i samma skräpkorg där linnet låg. Alla tomburkar, flaskor och skräppapper samlade han i fyra soppåsar som han ställde vid dörren ut mot korridoren. Han vände sig om och såg in i rummet. Det såg nästan drägligt ut. I alla fall i samma skicka som det varit i när han anlänt för vad som kändes som en evighet sedan.
Innan han packade ner toalettartiklarna hade han tagit en lång dusch, rakat sig och smort in ansiktet. När han nu stod framför spegeln i toaletten tittade en rätt välvårdad karl tillbaka på honom. Han lyfte upp kammen som låg på golvet nära golvbrunnen, sköljde varsamt av den och drog igenom håret. Till slut såg även det välvårdat ut. Han var fortfarande mörk under ögonen, men vitorna hade återfått sin normala färg. Han brukade inte bli helt återställd efter en sådan här resa förrän kanske en vecka efter sin hemkomst så det berörde honom inte. Han hade gjort så gott han kunnat.
Karln i spegeln log plötsligt mot honom och nickade sakta. De var tillfreds med varandra. Han vände sig om, gick ut ur toaletten, släckte lampan och stängde dörren.
Han satte sig vid datorn igen och tittade på de sista orden på skärmen.
”Allting har sitt pris.”
Han lyfte upp datorn och slog den allt vad han kunde i betongväggen. Om och om igen. Han slog så flisor från plasten lossnade och flög genom rummet. Till slut brast chassit och blottade innandömet av sladdar, kretskort och elektronik. Den gick inte att rädda. Han slängde kadavret på golvet framför sina fötter. Betraktade det ett tag, sedan samlade han allt inom sig i en spottloska och kastade den ur sin mun rakt på den spruckna skärmen.
Han satte sig på sängkanten, han log fortfarande och kände tröttheten skölja över honom. Han sträckte sig efter burkarna på sängbordet, de två han lämnat kvar. En för att mildra magsåret och en för att kunna sova. Han var så trött.
Han skruvade av locket på en av burkarna och kastade i sig några tabletter. Skruvade på locket igen och kastade bägge burkarna mot samma vägg där han slagit sönder datorn. Därefter lade han sig med kläderna på den nybäddade sängen. Lade händerna under hjässan, korsade fötterna och tittade leendes upp i taket.
Snart kände han den välbekanta känslan av hur kroppen sjönk genom marken. Hur ögonen blev tyngre och tyngre och hur tankarna började fara. En kråka kraxade utanför fönstret, men hasn brydde sig inte. Han hade gjort det, han hade slutligen vänt ”Helvetet” ryggen och valt sin egen väg. Han behövde det inte något mer och tänkte aldrig mer svara på dess tilltal. Han såg henne framför sig. hon satte sig på sängkanten bredvid honom. Hon log ett bekymrat leende.
- Gör det inte, du kan fortfarande välja, sa hon och strök honom över pannan. Han kände hur en tår föll från hans kind.
- Allting har sitt pris, sa han och somnade.
Over and out
tisdag 6 mars 2012
En underbart sorglig längtan
2012-03-07
- Vem är det egentligen jag försöker vara?
Sorgligt nog är nog detta en fråga var och varannan människa ställer sig någon gång i veckan, någon gång per dag. Det passerar ens undermedvetna någon gång varje timme, varje minut, kanske till och med någon enstaka gång varje sekund.
Inte frågan i sig, men andemeningen med den. Den hänger över oss som ett stinkande moln av avgaser, eller förnims knappt märkbart som när asfalt blir varmt och det ser ut som att luften strax ovanför marken är något bucklig.
Ett tvivel som alla bär inom sig men inte tror att någon annan har. Det är jag och endast jag som tvingas bära denna svettiga, tunga mask varje dag.
- En vacker dag kommer dom förstå att jag bara är en bluff.
Också en återkommande mening. Men vad betyder den? Är det man gör så viktigt att folk ständigt analyserar, vrider och vänder för att hitta en öppning till det underliggande kaoset. Där jag verkligen visar vem jag är, där alla förväntningar på mig punkteras och faller till marken. Vem förväntar sig egentligen nånting av mig och vad är det egentligen jag gör?
Jag kan såklart bara se till det jag själv gör, och det jag skriver här är i sig ett försök att lägga utrökridåer av fina ord, metaforer och funderingar så att ingen egentligen förstår vad jag vill. Att ingen ska hitta kryphålet till meningen med mig, vad jag skriver nu och varför. Det lämnar vi osagt. Målvakten lämnar inte buren.
Men åter till första frågan. Frågan om vem man egentligen försöker vara. Man försöker nog vara det som förväntas av en. Vad som förväntas av en är resultatet av de många dimridåer man lagt ut under hela sitt liv. Av sig själv med hjälp av andra, med hjälp av alla i sin omgivning och vissa okända utomstående.
Från början som blöjpruttare då man snabbt tog sina första steg, lärde sig prata fort eller hade en talang för att sätta rätt klosse i rätt hål.
- Han är så snabb vår lille blöjpruttare, kunde dom säga.
- Han kommer det gå bra för.
- Det här är en blöjpruttare med ruter i, den kommer ingen sätta sig på. Det kommer gå bra för honom.
Egentligen avgörs hela ens livslinje under de år man är som mest primitiv. Suger på tissar, bajsar ner sig och grinar så fort man vaknar. Och som en ung, lat man kan jag känna att det är just det jag vill göra hela dagarna. Suga på tissar, bajsa ner mig så någon får byta och grina när någon väcker mig så jag får sova vidare. Ligga i vaggan hela dagarna och stoppa foten i munnen bara för att jag kan.
Men det går inte för sig, för jag har förväntningar på mig. Precis som alla andra där vi gåendes på led i min årskull med 87’orna framför oss och 89’orna bakom oss vandrar längst med livets väg som en skock med lämlar mot avgrundens djup där vi är för dumma för att stanna till och beundra landskapet vi passerar. Vissa springer före i leden och faller i före de andra. Idioter.
Men med tunnelseende vandrar vi mot det ofrånkomliga. Förväntningar som leder till lån, lån som leder till skulder, skulder som leder till avskyvärda jobb, vilka leder till ett arbetsliv som vi skulle, om vi såg det när vi var blöjpruttare, skrika halsen av oss för och hänga oss leksakerna ovanför spjälsängen.
Men allt det här vänjer man sig otroligt nog vid. Det är en vanesak som man brukar säga. När du bajsat klart i blöjan är det dags att börja torka sig själv och dricka mjölk ur tetror istället för tissar och sluta lipa så fort du måste kliva upp ur sängen.
Du slussas vidare till en fotbollsskola, en danslokal, ett garage, en ishockeyrink eller vart du nu blir placerad för att förverkliga någon annan i det främre ledets förlorade dröm. För att de, lurade av sin egen dimridå, tror att det skulle passa just dig genom de talanger du visar upp när du inte ens vill torka dig själv i röven.
Om du sedan, mot förmodan, visar upp en talang i någon av de fack de vill placera dig i är du dömd för livet att bära det facket i ryggsäcken.
- Du skulle aldrig slutat med konståkning, du hade verkligen en talang för det.
- Åh, jag kommer ihåg när vi brukade åka och titta när ni spelade innebandy. Alla föräldrar satt på läktaren och man gjorde saker tillsammans, bakade bulla och kokade korv för att sälja så ni kunder åka till Arvidsjaur på Idiotcupen. Det var mycket jobb, hojja-mojja, men vi gjorde det för er skull.
För vår skull.
Missförstå mig rätt. Att ha en skötare som ger en möjlighet att välja många stigar är ett privilegium, även om de inte har en aning om vad man vill. Hur ska de kunna veta det när man själv inte har en aning? Vissa är ju tatuerade från nanosekunden krokig spermie och ruttet ägg möts. Tatuerade och karvade till ett liv att svälta på valmöjligheter.
När du sedan placeras i skolan synar de dina talanger i sömmarna. Att någon är ingenjör vet dom redan vid första mattelektionen när man otroligt nog förstår att 1+1 = 2 och att 2+1 = ansvar.
Jag ska inte säga att vi från en mindre ort har det svårare än dom från en större ort då jag inte vuxit upp där, lika lite som dom vuxit upp i mina kvarter. Jag kan bara utgå från mig och mitt.
Hos mig var facket oundvikligt, det fanns inte många och ju äldre man blev desto färre blev det. Sport och motorer utmynnade sedan till industri och helgfylla. Om vi ska hårddra det. Räddningen är att möta en likasinnad och lika trött hona att knulla till sig en familj med där det medföljande ansvaret räddade en från det stinkande, vidriga ödet att leva ensam med endast sina lika tragiska barndomsvänner som aldrig vågade skära av sina band, senor och lemmar och blödandes köra åt helvete och endast återkomma för artighetsvisit och gamla minnen lika ruttna som den verklighet de kvarvarande levde i.
Ett öde jag inte önskar någon, inte ens de jag avskyr som mest och vill hälla syra i ögonen på.
Visades det ett uns av rädsla, svaghet eller något blandat av de två kunde man nästan garantera att skolan blev ett helvete. Att man inte valde det de andra valde men var rädd för sitt eget val, hade ”konstiga” skötare eller saknade en någorlunda skön umgängeskrets med likasinnade. Som för David. Men idag tror jag han lever lyckligare än mestadelen av sina demoner som sitter kvar i Vittangi eller Kiruna, ätandes av varandra och sig själva. Hats off, han åkte och såg aldrig tillbaka, men verkar förlåtande. Jag vet inte, allt jag kommer ihåg var hans gummistövlar, hans lösenord på sin skolanvändare som tejpades upp på anslagstavlan så alla kunde surfa djurporr på hans användare så han grinandes fick sitta hos rektorn och oförståendes ta skit. Eller hur alla skrattade åt hans skötare, deras kläder, fritidsval och hur de såg ut. Så fort det var löss i skolan var det han och hans syskon som bar skulden, jag vet inte om det var dom, men det var enklast för alla att utgå från det.
Ett val man gör är att kasta stenen, stå bredvid och se stenen kastas i tystnad eller ropa högt och sen ställa sig på mottagarsidan för att få stenen i huvudet eller ducka för den och senda leva resten av sina år i grundskolan som en leprasjuk. Man förvandlas till David där hela ens liv förändrats från antingen en cool tillvaro, eller en inget-tillvaro till något som liknade Davids. Helt plötsligt är skötarna äckliga, man har fula kläder och man är en jävla tönt. En tönt som antingen förtjänar stryk eller förtjänas att skrattas åt bakom ens rygg.
Jag har inget försvar, men en förklaring. Mitt val var att aldrig reta såna som David, jag nosade på området ett fåtal gånger men skötarnas oxpiska som följde var inte av denna värld och mina egna inre piskrapp förbjöd mig att nånsin finna mig i att bli den som retar. Men jag stod ibland bredvid och gjorde inget, och jag satt ibland bredvid i soffan i rasthallen och skrattandes med de andra pikade såna som David bakom hans rygg. Där sårade jag inte honom och jag blev aldrig leprasjuk, istället förr att kliva upp och tyst gå iväg. Det kändes som en neutral linje att gå, jag röstade blankt, men jag utnyttjade min rösträtt.
Något jag ångrar idag, men det är något jag får leva med. Precis som så många andra som senare, längre fram i ledet förbannade sig själva och tog ännu en sten från marken och la i sin ryggsäck.
Men jag brukade snacka och hänga med David ibland och ahn var alltid snäll. Han genomskådade mig aldrig. Jag tyckte aldrig illa om honom, bara mig själv. Så förlåt David, jag kan knappast tänka mig att du hade gjort samma val om rollerna var ombyta. Du var redan sjumilakliv före oss andra och är fortfarande det. Och som sagt, jag kan garantera dig att du är lyckligare än dom som kastade sten, idag har dom inga andra än sig själva att kasta sten på och om nätterna kan vi alla höra dom skrika sig till sömns där dom ligger antingen fjättrade på pojkrummet eller i en bakfylleosande lägenhet. Dom skrattar med varandra, men egentligen så gråter dom. Dom gråter, och gråter och förmår sig aldrig lära sig att trösta sig själva.
Att jag var ordkraftig, lättlärd och rapp i käften öppnade lika många dörrar som stängdes runt omkring mig. Vägen smalnade ytterligare när jag till och med kunde rita, skämta och spela musik.
- Du borde bli serietecknare.
- Du borde bli komiker.
- Du måste plugga vidare.
- Du borde köpa världens bästa penna.
- Du borde bli musiker.
- Du skulle passa som chef.
Du skulle, du borde, du måste = Gör oss inte besvikna. Vi som är till synes, genom våra val, helt talanglösa och behöver en sån som dig som vi kan fylla med helium för att se dig svällandes med självgodhet stiga mot skyn för att sen plocka vad som helst vi kan få tag i och kasta mot dig tills någon av oss träffar och du faller ner i smutsen där vi redan står. Fan vad bra du är, men du ska fan inte tro att du är något. Dansa nu för oss och skölj munnen med Listerine så det kittlar skönt när du sedan slickar oss alla i våra svettiga, finniga rövhål.
Lyckligtvis fann jag en kärlek och räddning i det som förväntades av mig, i alla fall i en av förväntningarna. Och dom förväntningarna bara växte och växte, och gör det än idag. Först av andra som aldrig hade en chans att gå samma väg och sedemera av mig själv för att hålla mig på linan som bara blev tunnare, tunnare och tunnare. Djupet där nedanför blev djupare och djupare. Där dom slickade sig om munnen och sköt blöttpapper i blåsrör för att distrahera mig att falla. Hela tiden, varje dag. Ibland står jag själv där nere och skjuter. Men det är något att återkomma till senare, just nu är det fruktansvärt ointressant. Snark.
Att dväljas i självömkan är det som ger oss energi. Att aldrig se sig själv som något annat än den martyr man faktiskt är. Jesus blödandes ur händer, fötter, bröst och huvud. Uppspikad på ett väl utvalt kors, tungt nog för att vi ska klaga, men lätt nog för att orka bära. Vi väljer vårt eget kors. Man gör sitt val utifrån hur mycket det sedan går att beklaga och gräma sig över det valet. Som om alla andra möjligheter hade varit enklare, eller att dom som gjorde andra val har det så mycket bättre och enklare.
- Jag är ju så speciell och viktig för andra att det vore en katastrof för dom om jag, den store ledaren och ikonen visar sig vara ett markätet äpple som ingen egentligen vill ha.
Man lever i villfarelsen att man är så viktig för andra, när dom egentligen bara går runt och tänker samma sak.
Gräset är som bekant lika dåligt på andra sidan staketet. Lika fullt av ogräs och kottar som slår en mot de nakna benen när man kokheta sommardagar tvingar sig att klippa det för att behålla en anständighet och uppvisa något slags engagemang. Trots att man, som nämnt tidigare, bara vill grina när någon väcker en till de ansvar man själv åtagit sig.
Självömkan är det som driver en framåt. Är det inte ömkandet i sig så är det ångesten och rädslan för den skam som skulle följa om man inte levde upp till förväntningarna från skötaren, honan eller vargarna där nere i avgrunden. Ångesten och rädslan leder till självömkandet.
- Varför just jag? Han där på andra sidan har minsann inga kottar som slår mot benen likt granatsplitter. Vad man inte ser är att han där på andra sidan har gården full i hundskit som han ständigt trampar på, utan skor för att det är en så vacker dag så skor inte behövs. Och han där på motsatta sidan har ont i ryggen. Och han där på gården bakom riskerar attt bli av med jobbet och har CSN-skulder från tre utbildningar han hoppat av halvvägs. Och han där på andra sidan gatan har misslyckats som skötare och nu knarkar ungen och har hoppat av skolan.
Trots allt detta så verkar alla andra klippa gräset med en gloria omkring sig, de svävar några centimeter ovanför marken och svävar in till ett mönsterhem från USA på 50-talet där honan står med grytsteken i famnen, äppelpajen svalnar i fönstret och ungarna ber bordsbönen med gyllenlockar innan hela bordet med söndagsmiddag, hona, ungar och hela kittet lyfter från marken och så svävar dom ut genom fönstret, guldskimrande, upp mot molnen där himmelens portar öppnar sig och dom glider in i paradiset. Lycka för alla evighet.
I den självömkan bildas en energi för att själva stiga mot molnen och in i paradiset. Att alla dom andra gräsklipparna avundsjukt ska titta in på ens gård och önska att dom gjort liknande val som man själv.
Jag antar att jag mognat i min bitterhet. Från att ha klandrat andra har jag nu nått en mer sann väg i att klandra mig själv. Att jag aldrig kan nöja mig. Att jag utvecklat mina skådespelartalangar till den milda grad att jag kan lura såväl, bönder, borgare och kyrkfolk. Inte ännu kungen och hans hov, men det kanske kommer en dag.
Jag har förstått att vargarna är tandlösa. Att dom siktar dåligt och inte träffar mig lika ofta med sina blöta pappersbitar från sina blåsrör som dom brukade. Nu står dom där med svansen mellan bena även om dom inte visar det. Men jag står själv kvar och siktar fortfarande bra. Ibland för bra. Men det finns alltid dom som balanserar bredvid och vi håller varandra i händerna. Vissa av oss har gjort liknande val, men alla är unika, vi har alla haft olika förutsättningar. Några av oss har totalt olika val och det är fantastiskt att vi ändå balanserar så nära varandra. Det betyder att nånstans djupt under allt lager på lager av yta, så är vi otroligt lika varandra. Bara i varandra finner vi ro. Rastlösa, sökandes efter oss själva och den fullständiga lyckan.
Jag misstänker att det inte finns någon lycka, i alla fall ingen evig lycka. Ingenting är för evigt, inte ens lyckan, den bara visar sig i olika former. Olika lyckosamheter avlöser varandra, vilket är tur. För vem vill tröttna på lyckan? Vi avancerar i våra krav på lycka, med tiden, med generationer och tillägg av bekvämligheter. Alla har ju hört beklagandet och självömkandet hos äldre om hur mycket enklare det var förr och hur man nöjde sig med så lite. Och det är oändligt, hur lite man nöjde sig med jämfört med hur man lever nu. Det jag lever med nu kommer jag se tillbaka på om några år och drömma om att allt var så enkelt nu som då.
Som tidigare sagt så är det självömkan som driver oss. Och det är längtan som bildar självömkan. Längtan efter något man inte har bildar frågor om varför man inte har det och hur man ska nå det.
Vad är längtan då? Längtan är det vi alla strävar efter, och det vi alla strävar efter är frihet. Frihet och längtan att bryta oss från de förväntningar vi har från andra, skötarna och oss själva. Längtan efter att börja om. För när vi började vår vandring, när vi inte ville annat än bajsa ner oss, bli torkade, matade och få sova ifred, då var det någon annan som placerade oss i ett fack. Ibland hamnar man i en någorlunda gemensam nämnare av vad man själv vill och vad som förväntas av en.
Hur kan man, som en liten valp utan den minsta erfarenhet, veta vad man vill? När allt man kan relatera till är hockeyträning, bygga koja och runka till ett och samma pin-upkort man hittat på tippen? Eller när man blir äldre, men kanske mer oförståndig, och väljer en linje på gymnasiet där man i tre år fyller sin hjärna med kunskap som egentligen bara är ett hoard’ande av skit som man inte kan göra sig av med.
Vi växer ju olika snabbt, men idag ska vi välja samtidigt. Några vet lite, andra vet mer och de flesta vet ingenting.
När vi väl vet kan det vara försent, rädslan att träffas av den avgörande blöta pappersbiten som får en att tappa balansen och falla ner för att aldrig nå samma höjd igen är för skrämmande för att vi ska våga ta ett nästa kliv. Då kan vi bara stå där och balansera, fast vi ser och nästan kan nå det där 50-talshemmet med äppelpajen och det svävande söndagsmiddagsbordet. Längtan efter det vi inte vågar gå mot börjar utmynna i en självömkan vilket fortsätter driva oss framåt för att leva upp till förväntningarna och inte falla. En hona, en två tre fyra valpar gör det hela enklare. För då kan man ställa sig själv och sin längtan åt sidan för att istället lyfta in valparna i de fack man själv ville vara i och sedan fylla de med de åsikter om livet man själv önskar man kunnat stå för när man själv var en valp. Som att be de jävla vargarna sluta kasta sten på David. Som att skita i grannens gräsmatta och bränna upp varenda jävla kotte som slår mot ens ben. Att gå och lägga sig på kvällen, drömma om lyckan varje natt och sedan stiga upp när man vill och bibehålla lyckan från drömmen.
Cirkeln sluts och du har blivit ännu en skötare och valparna har blivit ännu några i ledet där dom måste ta beslut om sitt liv när blöjan är full i bajs och tissen börjar sina.
Cirkeln sluts, försök att anpassa dig med dina drömmar, din längtan och ditt ansvar.
- Börja inte röka, gör inte om mina misstag. Ge fan i spånken! Ta chansen och satsa på dig själv. Förresten, du skulle passa som chef. Du borde bli musiker. Du måste plugga vidare. Du borde, du måste, du skulle.
Jag tvivlar på mig själv. Ju närmare jag kommer att vakna och bibehålla drömmen om frihet jag drömmer varje natt desto räddare blir jag att jag ska träffa mig själv med den blöta pappersbiten. Jag håller krampaktigt fast i dom som balanserar på sina egna linor bredvid mig, och dom håller lika krampaktigt fast i mig.
Nu när vi är så nära kan vi inte skylla på vargarna som en gång stod nedanför, eller skötarna som gick framför oss. Nu är våra förväntningar endast våra egna och dom är avgörande för om man själv kommer bli bättre eller sämre på att sikta med de blöta pappersbitarna eller om vargarna ska komma tillbaka och denna gång träffa en då dom siktar.
Det som driver mig är min längtan. Längtan efter frihet. Jag är välsignad med skötare som lät mig göra mina egna misstag och låter mig flyga höggt trots att dom är fyllda med ”Du borde. Du skulle. Du måste.” håller dom dessa för sig själv och när orden väl lämnar deras munnar är dom i all välmening och dom skulle aldrig ställa sig där nedanför och plocka fram sina blåsrör. Jag är också välsignad med en insikt om att jag själv måste göra mig sämre på att sikta, även om jag alltid kommer skjuta så måste jag dodge’a pappersbitarna utan att tappa balansen.
Om jag skulle falla kommer jag ändå bära med mig att jag kom så pass långt att jag kunde förnimma och känna lukten av himmelriket och äppelpajen som svalnar i fönstret. Och faktiskt, känna en stolthet över att jag tog mig så långt. Jag kommer ta efter mina skötare och om jag nånsin blir en skötare själv låta mina valpar flyga dit dom känner för.
Jag vet inte ännu om den linan jag balanserar på nu leder mig till mitt himmelrike och min frihet. Jag kanske går åt fel håll och borde hoppa ett steg till vänster. Men vilket mål vi än har så är det en gemensam nämnare. När vi väl hittar någon som älskar oss för den vi är och de valen vi gör, och hjälper oss att hitta friheten om den nu är på en scen inför tiotusentals personer eller på ett arbete vi själva valt som är en kompensation för att kunna leva en liten del av friheten med den vi älskar. När vi hittar någon som älskar oss villkorslöst för den vi är och vi älskar den personen tillbaka för den den är, då kan vi älska oss själva för den vi är. Och den personen kan älska sig själv för den den är.
Att sluta sträva efter ett eget mål och balansera sitt eget mål med någon annans.
Att, på ett sätt, ge upp och nöja sig. Var man än står på linan.
Att inse att hur nära du än är ditt eget himmelrike, det är bara en vision. Det verkliga himmelriket är tillsammans med någon du älskar villkorslöst. Med en käresta och med sina vänner.
Det är friheten, en underbart sorglig längtan.
Det här skrevs under en stekande sol i Thailand, ensam men med vänner och någon form av lycka. Och med en viss tillfredsställelse av nu’et, dock inte utan ifrågasättande. Ständigt ifrågasättande. Som vanligt. Självömkandet och sökandet.
Friheten, en underbart sorglig längtan.
Over and out
- Vem är det egentligen jag försöker vara?
Sorgligt nog är nog detta en fråga var och varannan människa ställer sig någon gång i veckan, någon gång per dag. Det passerar ens undermedvetna någon gång varje timme, varje minut, kanske till och med någon enstaka gång varje sekund.
Inte frågan i sig, men andemeningen med den. Den hänger över oss som ett stinkande moln av avgaser, eller förnims knappt märkbart som när asfalt blir varmt och det ser ut som att luften strax ovanför marken är något bucklig.
Ett tvivel som alla bär inom sig men inte tror att någon annan har. Det är jag och endast jag som tvingas bära denna svettiga, tunga mask varje dag.
- En vacker dag kommer dom förstå att jag bara är en bluff.
Också en återkommande mening. Men vad betyder den? Är det man gör så viktigt att folk ständigt analyserar, vrider och vänder för att hitta en öppning till det underliggande kaoset. Där jag verkligen visar vem jag är, där alla förväntningar på mig punkteras och faller till marken. Vem förväntar sig egentligen nånting av mig och vad är det egentligen jag gör?
Jag kan såklart bara se till det jag själv gör, och det jag skriver här är i sig ett försök att lägga utrökridåer av fina ord, metaforer och funderingar så att ingen egentligen förstår vad jag vill. Att ingen ska hitta kryphålet till meningen med mig, vad jag skriver nu och varför. Det lämnar vi osagt. Målvakten lämnar inte buren.
Men åter till första frågan. Frågan om vem man egentligen försöker vara. Man försöker nog vara det som förväntas av en. Vad som förväntas av en är resultatet av de många dimridåer man lagt ut under hela sitt liv. Av sig själv med hjälp av andra, med hjälp av alla i sin omgivning och vissa okända utomstående.
Från början som blöjpruttare då man snabbt tog sina första steg, lärde sig prata fort eller hade en talang för att sätta rätt klosse i rätt hål.
- Han är så snabb vår lille blöjpruttare, kunde dom säga.
- Han kommer det gå bra för.
- Det här är en blöjpruttare med ruter i, den kommer ingen sätta sig på. Det kommer gå bra för honom.
Egentligen avgörs hela ens livslinje under de år man är som mest primitiv. Suger på tissar, bajsar ner sig och grinar så fort man vaknar. Och som en ung, lat man kan jag känna att det är just det jag vill göra hela dagarna. Suga på tissar, bajsa ner mig så någon får byta och grina när någon väcker mig så jag får sova vidare. Ligga i vaggan hela dagarna och stoppa foten i munnen bara för att jag kan.
Men det går inte för sig, för jag har förväntningar på mig. Precis som alla andra där vi gåendes på led i min årskull med 87’orna framför oss och 89’orna bakom oss vandrar längst med livets väg som en skock med lämlar mot avgrundens djup där vi är för dumma för att stanna till och beundra landskapet vi passerar. Vissa springer före i leden och faller i före de andra. Idioter.
Men med tunnelseende vandrar vi mot det ofrånkomliga. Förväntningar som leder till lån, lån som leder till skulder, skulder som leder till avskyvärda jobb, vilka leder till ett arbetsliv som vi skulle, om vi såg det när vi var blöjpruttare, skrika halsen av oss för och hänga oss leksakerna ovanför spjälsängen.
Men allt det här vänjer man sig otroligt nog vid. Det är en vanesak som man brukar säga. När du bajsat klart i blöjan är det dags att börja torka sig själv och dricka mjölk ur tetror istället för tissar och sluta lipa så fort du måste kliva upp ur sängen.
Du slussas vidare till en fotbollsskola, en danslokal, ett garage, en ishockeyrink eller vart du nu blir placerad för att förverkliga någon annan i det främre ledets förlorade dröm. För att de, lurade av sin egen dimridå, tror att det skulle passa just dig genom de talanger du visar upp när du inte ens vill torka dig själv i röven.
Om du sedan, mot förmodan, visar upp en talang i någon av de fack de vill placera dig i är du dömd för livet att bära det facket i ryggsäcken.
- Du skulle aldrig slutat med konståkning, du hade verkligen en talang för det.
- Åh, jag kommer ihåg när vi brukade åka och titta när ni spelade innebandy. Alla föräldrar satt på läktaren och man gjorde saker tillsammans, bakade bulla och kokade korv för att sälja så ni kunder åka till Arvidsjaur på Idiotcupen. Det var mycket jobb, hojja-mojja, men vi gjorde det för er skull.
För vår skull.
Missförstå mig rätt. Att ha en skötare som ger en möjlighet att välja många stigar är ett privilegium, även om de inte har en aning om vad man vill. Hur ska de kunna veta det när man själv inte har en aning? Vissa är ju tatuerade från nanosekunden krokig spermie och ruttet ägg möts. Tatuerade och karvade till ett liv att svälta på valmöjligheter.
När du sedan placeras i skolan synar de dina talanger i sömmarna. Att någon är ingenjör vet dom redan vid första mattelektionen när man otroligt nog förstår att 1+1 = 2 och att 2+1 = ansvar.
Jag ska inte säga att vi från en mindre ort har det svårare än dom från en större ort då jag inte vuxit upp där, lika lite som dom vuxit upp i mina kvarter. Jag kan bara utgå från mig och mitt.
Hos mig var facket oundvikligt, det fanns inte många och ju äldre man blev desto färre blev det. Sport och motorer utmynnade sedan till industri och helgfylla. Om vi ska hårddra det. Räddningen är att möta en likasinnad och lika trött hona att knulla till sig en familj med där det medföljande ansvaret räddade en från det stinkande, vidriga ödet att leva ensam med endast sina lika tragiska barndomsvänner som aldrig vågade skära av sina band, senor och lemmar och blödandes köra åt helvete och endast återkomma för artighetsvisit och gamla minnen lika ruttna som den verklighet de kvarvarande levde i.
Ett öde jag inte önskar någon, inte ens de jag avskyr som mest och vill hälla syra i ögonen på.
Visades det ett uns av rädsla, svaghet eller något blandat av de två kunde man nästan garantera att skolan blev ett helvete. Att man inte valde det de andra valde men var rädd för sitt eget val, hade ”konstiga” skötare eller saknade en någorlunda skön umgängeskrets med likasinnade. Som för David. Men idag tror jag han lever lyckligare än mestadelen av sina demoner som sitter kvar i Vittangi eller Kiruna, ätandes av varandra och sig själva. Hats off, han åkte och såg aldrig tillbaka, men verkar förlåtande. Jag vet inte, allt jag kommer ihåg var hans gummistövlar, hans lösenord på sin skolanvändare som tejpades upp på anslagstavlan så alla kunde surfa djurporr på hans användare så han grinandes fick sitta hos rektorn och oförståendes ta skit. Eller hur alla skrattade åt hans skötare, deras kläder, fritidsval och hur de såg ut. Så fort det var löss i skolan var det han och hans syskon som bar skulden, jag vet inte om det var dom, men det var enklast för alla att utgå från det.
Ett val man gör är att kasta stenen, stå bredvid och se stenen kastas i tystnad eller ropa högt och sen ställa sig på mottagarsidan för att få stenen i huvudet eller ducka för den och senda leva resten av sina år i grundskolan som en leprasjuk. Man förvandlas till David där hela ens liv förändrats från antingen en cool tillvaro, eller en inget-tillvaro till något som liknade Davids. Helt plötsligt är skötarna äckliga, man har fula kläder och man är en jävla tönt. En tönt som antingen förtjänar stryk eller förtjänas att skrattas åt bakom ens rygg.
Jag har inget försvar, men en förklaring. Mitt val var att aldrig reta såna som David, jag nosade på området ett fåtal gånger men skötarnas oxpiska som följde var inte av denna värld och mina egna inre piskrapp förbjöd mig att nånsin finna mig i att bli den som retar. Men jag stod ibland bredvid och gjorde inget, och jag satt ibland bredvid i soffan i rasthallen och skrattandes med de andra pikade såna som David bakom hans rygg. Där sårade jag inte honom och jag blev aldrig leprasjuk, istället förr att kliva upp och tyst gå iväg. Det kändes som en neutral linje att gå, jag röstade blankt, men jag utnyttjade min rösträtt.
Något jag ångrar idag, men det är något jag får leva med. Precis som så många andra som senare, längre fram i ledet förbannade sig själva och tog ännu en sten från marken och la i sin ryggsäck.
Men jag brukade snacka och hänga med David ibland och ahn var alltid snäll. Han genomskådade mig aldrig. Jag tyckte aldrig illa om honom, bara mig själv. Så förlåt David, jag kan knappast tänka mig att du hade gjort samma val om rollerna var ombyta. Du var redan sjumilakliv före oss andra och är fortfarande det. Och som sagt, jag kan garantera dig att du är lyckligare än dom som kastade sten, idag har dom inga andra än sig själva att kasta sten på och om nätterna kan vi alla höra dom skrika sig till sömns där dom ligger antingen fjättrade på pojkrummet eller i en bakfylleosande lägenhet. Dom skrattar med varandra, men egentligen så gråter dom. Dom gråter, och gråter och förmår sig aldrig lära sig att trösta sig själva.
Att jag var ordkraftig, lättlärd och rapp i käften öppnade lika många dörrar som stängdes runt omkring mig. Vägen smalnade ytterligare när jag till och med kunde rita, skämta och spela musik.
- Du borde bli serietecknare.
- Du borde bli komiker.
- Du måste plugga vidare.
- Du borde köpa världens bästa penna.
- Du borde bli musiker.
- Du skulle passa som chef.
Du skulle, du borde, du måste = Gör oss inte besvikna. Vi som är till synes, genom våra val, helt talanglösa och behöver en sån som dig som vi kan fylla med helium för att se dig svällandes med självgodhet stiga mot skyn för att sen plocka vad som helst vi kan få tag i och kasta mot dig tills någon av oss träffar och du faller ner i smutsen där vi redan står. Fan vad bra du är, men du ska fan inte tro att du är något. Dansa nu för oss och skölj munnen med Listerine så det kittlar skönt när du sedan slickar oss alla i våra svettiga, finniga rövhål.
Lyckligtvis fann jag en kärlek och räddning i det som förväntades av mig, i alla fall i en av förväntningarna. Och dom förväntningarna bara växte och växte, och gör det än idag. Först av andra som aldrig hade en chans att gå samma väg och sedemera av mig själv för att hålla mig på linan som bara blev tunnare, tunnare och tunnare. Djupet där nedanför blev djupare och djupare. Där dom slickade sig om munnen och sköt blöttpapper i blåsrör för att distrahera mig att falla. Hela tiden, varje dag. Ibland står jag själv där nere och skjuter. Men det är något att återkomma till senare, just nu är det fruktansvärt ointressant. Snark.
Att dväljas i självömkan är det som ger oss energi. Att aldrig se sig själv som något annat än den martyr man faktiskt är. Jesus blödandes ur händer, fötter, bröst och huvud. Uppspikad på ett väl utvalt kors, tungt nog för att vi ska klaga, men lätt nog för att orka bära. Vi väljer vårt eget kors. Man gör sitt val utifrån hur mycket det sedan går att beklaga och gräma sig över det valet. Som om alla andra möjligheter hade varit enklare, eller att dom som gjorde andra val har det så mycket bättre och enklare.
- Jag är ju så speciell och viktig för andra att det vore en katastrof för dom om jag, den store ledaren och ikonen visar sig vara ett markätet äpple som ingen egentligen vill ha.
Man lever i villfarelsen att man är så viktig för andra, när dom egentligen bara går runt och tänker samma sak.
Gräset är som bekant lika dåligt på andra sidan staketet. Lika fullt av ogräs och kottar som slår en mot de nakna benen när man kokheta sommardagar tvingar sig att klippa det för att behålla en anständighet och uppvisa något slags engagemang. Trots att man, som nämnt tidigare, bara vill grina när någon väcker en till de ansvar man själv åtagit sig.
Självömkan är det som driver en framåt. Är det inte ömkandet i sig så är det ångesten och rädslan för den skam som skulle följa om man inte levde upp till förväntningarna från skötaren, honan eller vargarna där nere i avgrunden. Ångesten och rädslan leder till självömkandet.
- Varför just jag? Han där på andra sidan har minsann inga kottar som slår mot benen likt granatsplitter. Vad man inte ser är att han där på andra sidan har gården full i hundskit som han ständigt trampar på, utan skor för att det är en så vacker dag så skor inte behövs. Och han där på motsatta sidan har ont i ryggen. Och han där på gården bakom riskerar attt bli av med jobbet och har CSN-skulder från tre utbildningar han hoppat av halvvägs. Och han där på andra sidan gatan har misslyckats som skötare och nu knarkar ungen och har hoppat av skolan.
Trots allt detta så verkar alla andra klippa gräset med en gloria omkring sig, de svävar några centimeter ovanför marken och svävar in till ett mönsterhem från USA på 50-talet där honan står med grytsteken i famnen, äppelpajen svalnar i fönstret och ungarna ber bordsbönen med gyllenlockar innan hela bordet med söndagsmiddag, hona, ungar och hela kittet lyfter från marken och så svävar dom ut genom fönstret, guldskimrande, upp mot molnen där himmelens portar öppnar sig och dom glider in i paradiset. Lycka för alla evighet.
I den självömkan bildas en energi för att själva stiga mot molnen och in i paradiset. Att alla dom andra gräsklipparna avundsjukt ska titta in på ens gård och önska att dom gjort liknande val som man själv.
Jag antar att jag mognat i min bitterhet. Från att ha klandrat andra har jag nu nått en mer sann väg i att klandra mig själv. Att jag aldrig kan nöja mig. Att jag utvecklat mina skådespelartalangar till den milda grad att jag kan lura såväl, bönder, borgare och kyrkfolk. Inte ännu kungen och hans hov, men det kanske kommer en dag.
Jag har förstått att vargarna är tandlösa. Att dom siktar dåligt och inte träffar mig lika ofta med sina blöta pappersbitar från sina blåsrör som dom brukade. Nu står dom där med svansen mellan bena även om dom inte visar det. Men jag står själv kvar och siktar fortfarande bra. Ibland för bra. Men det finns alltid dom som balanserar bredvid och vi håller varandra i händerna. Vissa av oss har gjort liknande val, men alla är unika, vi har alla haft olika förutsättningar. Några av oss har totalt olika val och det är fantastiskt att vi ändå balanserar så nära varandra. Det betyder att nånstans djupt under allt lager på lager av yta, så är vi otroligt lika varandra. Bara i varandra finner vi ro. Rastlösa, sökandes efter oss själva och den fullständiga lyckan.
Jag misstänker att det inte finns någon lycka, i alla fall ingen evig lycka. Ingenting är för evigt, inte ens lyckan, den bara visar sig i olika former. Olika lyckosamheter avlöser varandra, vilket är tur. För vem vill tröttna på lyckan? Vi avancerar i våra krav på lycka, med tiden, med generationer och tillägg av bekvämligheter. Alla har ju hört beklagandet och självömkandet hos äldre om hur mycket enklare det var förr och hur man nöjde sig med så lite. Och det är oändligt, hur lite man nöjde sig med jämfört med hur man lever nu. Det jag lever med nu kommer jag se tillbaka på om några år och drömma om att allt var så enkelt nu som då.
Som tidigare sagt så är det självömkan som driver oss. Och det är längtan som bildar självömkan. Längtan efter något man inte har bildar frågor om varför man inte har det och hur man ska nå det.
Vad är längtan då? Längtan är det vi alla strävar efter, och det vi alla strävar efter är frihet. Frihet och längtan att bryta oss från de förväntningar vi har från andra, skötarna och oss själva. Längtan efter att börja om. För när vi började vår vandring, när vi inte ville annat än bajsa ner oss, bli torkade, matade och få sova ifred, då var det någon annan som placerade oss i ett fack. Ibland hamnar man i en någorlunda gemensam nämnare av vad man själv vill och vad som förväntas av en.
Hur kan man, som en liten valp utan den minsta erfarenhet, veta vad man vill? När allt man kan relatera till är hockeyträning, bygga koja och runka till ett och samma pin-upkort man hittat på tippen? Eller när man blir äldre, men kanske mer oförståndig, och väljer en linje på gymnasiet där man i tre år fyller sin hjärna med kunskap som egentligen bara är ett hoard’ande av skit som man inte kan göra sig av med.
Vi växer ju olika snabbt, men idag ska vi välja samtidigt. Några vet lite, andra vet mer och de flesta vet ingenting.
När vi väl vet kan det vara försent, rädslan att träffas av den avgörande blöta pappersbiten som får en att tappa balansen och falla ner för att aldrig nå samma höjd igen är för skrämmande för att vi ska våga ta ett nästa kliv. Då kan vi bara stå där och balansera, fast vi ser och nästan kan nå det där 50-talshemmet med äppelpajen och det svävande söndagsmiddagsbordet. Längtan efter det vi inte vågar gå mot börjar utmynna i en självömkan vilket fortsätter driva oss framåt för att leva upp till förväntningarna och inte falla. En hona, en två tre fyra valpar gör det hela enklare. För då kan man ställa sig själv och sin längtan åt sidan för att istället lyfta in valparna i de fack man själv ville vara i och sedan fylla de med de åsikter om livet man själv önskar man kunnat stå för när man själv var en valp. Som att be de jävla vargarna sluta kasta sten på David. Som att skita i grannens gräsmatta och bränna upp varenda jävla kotte som slår mot ens ben. Att gå och lägga sig på kvällen, drömma om lyckan varje natt och sedan stiga upp när man vill och bibehålla lyckan från drömmen.
Cirkeln sluts och du har blivit ännu en skötare och valparna har blivit ännu några i ledet där dom måste ta beslut om sitt liv när blöjan är full i bajs och tissen börjar sina.
Cirkeln sluts, försök att anpassa dig med dina drömmar, din längtan och ditt ansvar.
- Börja inte röka, gör inte om mina misstag. Ge fan i spånken! Ta chansen och satsa på dig själv. Förresten, du skulle passa som chef. Du borde bli musiker. Du måste plugga vidare. Du borde, du måste, du skulle.
Jag tvivlar på mig själv. Ju närmare jag kommer att vakna och bibehålla drömmen om frihet jag drömmer varje natt desto räddare blir jag att jag ska träffa mig själv med den blöta pappersbiten. Jag håller krampaktigt fast i dom som balanserar på sina egna linor bredvid mig, och dom håller lika krampaktigt fast i mig.
Nu när vi är så nära kan vi inte skylla på vargarna som en gång stod nedanför, eller skötarna som gick framför oss. Nu är våra förväntningar endast våra egna och dom är avgörande för om man själv kommer bli bättre eller sämre på att sikta med de blöta pappersbitarna eller om vargarna ska komma tillbaka och denna gång träffa en då dom siktar.
Det som driver mig är min längtan. Längtan efter frihet. Jag är välsignad med skötare som lät mig göra mina egna misstag och låter mig flyga höggt trots att dom är fyllda med ”Du borde. Du skulle. Du måste.” håller dom dessa för sig själv och när orden väl lämnar deras munnar är dom i all välmening och dom skulle aldrig ställa sig där nedanför och plocka fram sina blåsrör. Jag är också välsignad med en insikt om att jag själv måste göra mig sämre på att sikta, även om jag alltid kommer skjuta så måste jag dodge’a pappersbitarna utan att tappa balansen.
Om jag skulle falla kommer jag ändå bära med mig att jag kom så pass långt att jag kunde förnimma och känna lukten av himmelriket och äppelpajen som svalnar i fönstret. Och faktiskt, känna en stolthet över att jag tog mig så långt. Jag kommer ta efter mina skötare och om jag nånsin blir en skötare själv låta mina valpar flyga dit dom känner för.
Jag vet inte ännu om den linan jag balanserar på nu leder mig till mitt himmelrike och min frihet. Jag kanske går åt fel håll och borde hoppa ett steg till vänster. Men vilket mål vi än har så är det en gemensam nämnare. När vi väl hittar någon som älskar oss för den vi är och de valen vi gör, och hjälper oss att hitta friheten om den nu är på en scen inför tiotusentals personer eller på ett arbete vi själva valt som är en kompensation för att kunna leva en liten del av friheten med den vi älskar. När vi hittar någon som älskar oss villkorslöst för den vi är och vi älskar den personen tillbaka för den den är, då kan vi älska oss själva för den vi är. Och den personen kan älska sig själv för den den är.
Att sluta sträva efter ett eget mål och balansera sitt eget mål med någon annans.
Att, på ett sätt, ge upp och nöja sig. Var man än står på linan.
Att inse att hur nära du än är ditt eget himmelrike, det är bara en vision. Det verkliga himmelriket är tillsammans med någon du älskar villkorslöst. Med en käresta och med sina vänner.
Det är friheten, en underbart sorglig längtan.
Det här skrevs under en stekande sol i Thailand, ensam men med vänner och någon form av lycka. Och med en viss tillfredsställelse av nu’et, dock inte utan ifrågasättande. Ständigt ifrågasättande. Som vanligt. Självömkandet och sökandet.
Friheten, en underbart sorglig längtan.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)