Mitt liv är nu

2012-12-17

Midnatt alldeles strax.
TV'n går i bakgrunden, Anton och Seb tittar på nåt nonsens med Tim Roth.
Det här kommer vara ett sånt där alldagligt skrivande, inga konster, inga trix. Faktiskt har jag inte ägnat den här sidan en tanke på länge. Än en gång har den inte behövts, och den behövs nog inte nu heller. Den bara dök upp i tanken, för det pockar på att nåt måste lämna fingrarna.

Igår var jag på stan, julklappsjakt med Nina, jaga jaga liten klapp. Jag hittade till den ömma modern, som är julklappsoffret det här året. Dags att gå och fika snart, men först in på Lagerhaus, otroligt meningslös affär men chefen skulle titta.
På väg ut ser jag att en av kassörskorna var ruskigt söt, en såndär som får en att gå tyst och vrida på huvudet som en uggla. Jag kunde inte sluta tänka på henne, och ångrade bittert att jag helt enkelt inte bara sagt till henne att jag tyckte hon var söt.
Nåväl, hemåt igen. Men hon försvann inte ur skallen, och det var mindre hon som tog plats där utan tanken att jag borde sagt det till henne. Det skulle ju knappast skada, såvida hon inte var vansinnig och dödar folk som ger komplimanger, som alla i Kangos. Jag tänkte på henne hela kvällen, och bestämde mig helt enkelt för att "Imorgon åker jag tillbaka till stan, och är hon där så går jag in och säger till henne det jag skulle sagt idag.".

Idag, tillbaka på stan. Jag har ju såklart inte sagt något om uppdraget, det är nog jobbigt i sig. Och blir inte bättre av att en hejarklack stämmer upp i sång. Det här kan te sig lite löjligt, som att jag målat upp värsta bilden av det. Det har jag också, det här är en av de jobbigaste sakerna i mitt liv. Jag törs inte, det vrider sig tills det gör ont och jag ger upp. Så har det alltid varit. Jag törs inte för jag duger inte, jag målar upp hånleendet och hånskrattet, vilken tonart skrattet har och hur ögonen sneddar sig till förbarmande och ett raljerande "Ojoj kära lilla du, här är du allt ute och cyklar enhjuling tror jag" studsar in och ut genom öronen.
Men det är ju bara en komplimang. Det är ju bara en snäll sak. Något som kommer göra henne glad, och som kommer göra dig starkare. Du ska inte fria till och befrukta henne där inne i affären medan du skriver på ert gemensamma huslån. Du ska bara säga att du tyckte hon var söt och undra om hon skulle vilja gå och ta en fika nångång.
En vilt främmande människa som du ger en komplimang, som minst blir hon glad, som mest får du lära känna en ny människa som inte är främmande nåt mer. Som allra mest stärker du den svaga bärande väggen som bär upp hela det här skrangliga I-orhuset du kallar din kropp och själ.

Första svängen är hon inte där, tar en kopp kaffe med Seb, Tom och Jacke och när de ska gå och göra sina ärenden går jag tillbaka. Nu står hon där, i kassan. Jag står säkert i tjugo minuter, en halvtimme, inne på Lagerhaus. Hon tar emot kunder omvartannat, ibland blir det luckor. Helvetets helvetesmänniskor, brinn upp och försvinn, stick iväg och handla nånannanstans. Klarar jag verkligen att göra det här i kassan när det står en massa folk bakom? Jag kan ju knappt stå upprätt som det är nu. Klockan går. Sebastian ringer, parkeringstiden går ut snart, jag har bilnyckeln, han bär på ett piano (inte ett fullstort). Tiden går. Jag måste göra det här. Jag måste göra det här nu, annars kommer jag bli så jävla besviken på mig. Hon lämnar kassan och går mot personalrummet, går förbi mig, och in genom dörren som går i lås. Adjöken adjö ditt frö. Fem minuter kvar tills tiden går ut. Är hon bara på toa så borde hon ju komma snart. Såvida hon inte är en långsittare som alla andra jag känner, fast då kanske hon mer än gärna sällar sig till min bekantskapskrets; långsittarna.
Ja skratta du inombords Mattsson, men här står du, 12 år igen och törs inte. Du törs inte, fast samma tid har gått igen. 12 år har gått och nu står du här igen. Du vågade inte då heller, du var ensam med dig själv och din skam för att du inte tordes. Men det här är anorlunda, förstå det, hon kommer bli glad och du kanske aldrig ser henne igen. Det här är inte som där uppe, här skrattar inte folk åt en, inte ens bakom ens rygg.
Hon kommer ut.

Hej!
Hej!
Ursäkta, jag var in här igår, ocheee..ja..alltså, jag brukar inte göra så här, men jag tycker du är så himla söt. Jag tänkte på det hela dagen igår att jag borde sagt det, för jag tycker man ska göra det om man tycker sånt. Det kan ju göra personen glad.
Oj! Menar du det, men gud vad snällt.
Ja alltså, sen tänkte jag om du kanske skulle vilja ta en kaffe nångång eller nåt?
Ja alltså, det är så att jag har en respektive, en sambo. Men du det här var typ bland det finaste jag varit med om. Såhär har aldrig nån gjort för mig förut.
Men tack, alltså, tack det gör inget med fikan, det kändes bra för mig att göra det här. Jag kände att jag ville göra det. Och att åtminstone göra dig glad.
Ja men det förstår jag att du ville, det var verkligen supermodigt av dig. Och jag blev jätteglad, du gjorde verkligen min dag. Tack så jättemycket.
Du, tack själv, det här kändes verkligen jättebra. Hejdå!
Hejdå!

Ett leende, en hand på överarmen, sen var det över.
Kanske i särklass en av de större stunderna i mitt liv. In på Lagerhaus gick en 12-åring, ut kom en 24-åring. Jag är så stolt över mig själv, den här texten ska jag alltid ta fram om jag inte vågar nåt. Om jag inte törs. Om jag känner mig som en 12-åring. Då ska jag tänka att en gång vågade jag, och det gjorde inget alls att det inte blev någon fika. Det blev en livserfarenhet som stärkte mig, armerade mig med stål, guld och diamanter. I ben, själ och hjärta.
Och jag gjorde en annan människas dag. Hon kan förhoppningsvis glädjas åt det fler gånger.
Tack kära du, och du är jag. Och tack du tjejen, jag hoppas jag aldrig får veta vem du är, men vi kanske ses nångång. Då ska jag le mot dig igen, för du är söt och nu vet du att jag tycker det och då kan du tänka, han tycker att jag är söt.
Den här texten är bara till mig. Tack.


Mitt liv är nu
http://www.youtube.com/watch?v=BWH76_6mW7A


Over and out

Sura gubben möter världens största idiot

2012-11-02

02.27

Ibland blir jag sådär folkilsk. Nästan som en hund som aldrig haft med annat folk än sin ägare att göra, ägaren ifråga är då såklart en sur gubbe. Ensam, sur gubbe som ändå sköter sig själv exemplariskt.

Det är som att han och hunden räknat ut summa, kvot och hela alltet: Alla är idioter. Alla är dumma i huvudet. Alla är jobbiga. Alla är tråkiga. Alla är försumbara. Sen kommer då följdfrågan och det filosofiska djupet i det hela. Kan det vara så att: Jag är en idiot. Jag är dum i huvudet. Jag är jobbig. Jag är tråkig. Jag är försumbar. ?.

Det är ju självklart att det är så, en hel värld kan ju inte vara helt urblåst som ett vindspel, bara trala la liksom. Det är ju jag som är en idiot och jag som är i vägen.

Ibland när jag hör folk prata och hela konversationen är så genomsyrad av dumhet att det nästan rinner på golvet vill jag säga: ” Ursäkta om jag kommer och stör här i er lilla privata orgie av dumhet. Men ni förstår att snart rinner det ut på golvet och då kan det te sig så tokigt att nån mindre uppmärksam person halkar på all er dumhet och blir lika dum själv. Det vill vi ju inte riskera, så om ni kan stänga era munnar, gå hem och tänka över ert liv med en ny livsriktning i den ena handen och en jättestor och farlig kanon i andra handen så kan ni välja att ta en ny livsriktning eller bara blåsa skallen av er. Allt det eller så kan ni bara gå upp i rök nu på sekunden. Eller så gör jag det så slipper jag genomlida fler såna här situationer.” Men det säger jag såklart inte. För jag vet ju att det är jag som är den största idioten i hela djurparken som ens snappar upp vad andra pratar om. För att min lunch, handling, promenad, busstur eller vad det nu handlar om är så fruktansvärt innehållslös att min hjärna väljer att peka ut nån annan som en idiot för att slippa stå ut med min egen idioti.

Det är som en försvarsmekanism, som en skunk. Man sprutar ut lite illaluktande rök på någon så alla ska tro att det är den personen som luktar och inte jag, jag luktar lite mindre illa, men hade den andra personen inte varit helt täckt av stank så hade min stank fått tapeterna att rulla ner och gå hem.

 

I alla fall. Nu är jag sådär folkilsk igen. Det kommer i perioder, jag är en periodare. Undras hur många nyanser mitt sinne har. Arg. Glad. Skapande. Förgörande. Romantiskt. Snäll. Dum. Elak. Lat. Och allt där emellan. Vem ska nånsin stå ut med mig? Om jag nångång hittar en partner kommer jag vara livrädd för den personen. För den personen måste ju vara helt vansinnig, schizofren och alldeles alldeles underbar för att orka stå ut med mig. Fast egentligen är det nog jag som har svårast att stå ut med mig själv.

 

Jag skriver mycket nu i alla fall. Mycket mycket mycket. Och blandat. Och jag har idéer på nya saker hela tiden, det bästa med idéerna att de känns klara i mitt huvud. Som att de redan är nedskrivna, och det ter ju sig inte till vanligheten. De är ju självklart inte klara rent fysiskt. Men bara att de är klara rent psykiskt är ju ett sånt sjumilakliv framåt. Vanligtvis är de inte ens halvfärdiga i mitt huvud utan bara en grå liten gröt av konsonanter och vokaler, med en och annan melodi.

Jag börjar hitta mitt sätt att skriva på svenska. Och det kom bara av att lyssna och titta på en liten film. Sen började tanken ta form.

Varför skriver jag inte som jag skriver vanligt, helt enkelt? Jag är ju duktig på att skriva vanligt, jag kan skriva vackert, roligt, argt och intressant. När jag skriver vanligt. När jag skrivit låtar tidigare har de varit så otroligt dumt komplicerade, mitt tänk alltså, inte låtarna, de har bara varit dåliga.

Nu känns de bra och enkla på nåt sätt, eller inte bra än, men bättre. De är ju som sagt bara färdiga rent psykiskt. När de sen blir klara fysiskt får vi se om det bara är ännu ett bottennapp eller starten på den otroliga vandringen.

 

För faktum är att det har varit två jobbiga veckor. Eller jobbig månad kanske. Jag har tänkt mycket på vad jag skriver och vad vi skriver och vad jag vill göra och vad vi vill göra. Ibland blir jag rädd för att jag känner mig så osäker. Sen kan jag bli säker igen. Och det är just det att jag aldrig väger över på någon av de sidorna som gör mig lite rädd. Att jag är så obalanserad.

Det är inte roligt, det är oroligt, när det är oroligt.

 

Mitt i alltihopa kan det finnas folk som läser av mig. Jag ser på dem att de bara ser rakt igenom mig, de fattar på nåt sätt. Då blir jag nästan arg, för då känns det som att jag inte vill det. Jag vill inte att nån ska särskåda mig och bara ”ahaaa det är så det ligger till”. Då stänger jag dörren, subtilt men hårt utav bara helvete ibland.

Jag kan egentligen bara säga ”sluta läs av mig”, men det är ju superkorkat. Verkligen. Jag känner ibland att just då är jag en sån där som bara suttit och gjort fåniga hattar genom hela skolan, utan att lära mig nåt, bara gjort fåniga hattar för olika tillfällen när min dumhet saknar ord. Och för att på nåt sätt kunna förtydliga den kan jag ta på mig nån av mina fåniga hattar.

Jag har gjort jättemånga såna.

Det känns jobbigt att jag är sån, men jag kan inte rå för det. Förlåt kära du, den här gången var det du som fick dörren i ansiktet. Det är några andra före dig som också fått den dörren. Men dom skiter jag fan i nu, dom är också dumma i huvudet. Men det är inte du. Du är snäll och jag tycker om dig. Hoppas du hinner läsa det här innan du spöar mig. Så kanske du inte slår lika hårt. Man slår inte de med glasögon, inte så hårt i alla fall. Eller var det tvärt om?

Jaja, glöm inte att jag är världens största idiot bara.

 

Jag växlar med att skriva de, dem och dom ser jag. Som en jävla idiot. Ja, vad var det jag sa.

 

Jag har haft många jobb i mina korta da’r. Jag är inte gammal men vissa jobb har fått mig att åldras i förtid, tappa håret av den outsägliga leda de bringat. Nästintill lealös har jag känt mig. Nu jobbar jag med människor igen vilket är det mest givande arbete i alla fall jag kan ha. Där det antingen handlar om att berika en människas dag eller att lära någon nånting, så de ka glädjas åt kunskap, så som jag själv kan.

Men jag begriper inte att vissa jobb kan finnas. Att man kan gå till samma ställe och göra samma sak, varje dag, för ingenting. En dålig lön och ett resultat. En organisation, en chef eller en styrelse, eller en kund som är helt meningslös. En fläck i historien där men efter 25 år, om man orkat härda ut, hållit tyst och inte blivit utfasad, blir en guldklocka och ett trevligt kort. Sen vid pension är man den där som ingen förstår hur de ska klara sig utan, men efter en månad är man bara den där som ingen trodde de skulle klara sig utan men som de klarade sig alldeles utmärkt utan. Man är ett fikabröd från en avtackning, kvar i kylen i fikarummet tills det börjar mögla. Man kastas ut med allt annat skräp från de före detta kollegornas smaklösa färdigmatsluncher. Man är en sopa och man har kastat bort hela sitt liv.

Så ville jag inte bli, och så ska jag inte bli. När jag får jobba med människor, som jag får nu, känner jag att varje dag gör skillnad för mig och de jag jobbar med. Ni som inte gjort det, ni borde göra det, när ni hittar rätt i ert arbete med människor, inom vilken bransch det än må vara. Så kommer ni alltid vilja jobba där. Till slut kommer det inte finnas några meningslösa jobb kvar.

Jag kommer för alltid vara en bra magister till mina före detta elever. Sträng, men snäll och rättvis. Och nån de lärde sig nånting av. Nu är jag personlig assistent och där kommer jag alltid vara en snäll och pratig kille som tycker om att skoja, men som samtidigt är noggrann och tydlig.

Nån som man blir glad av att se.

Inte ett namn på ett papper i en personalrulla. Där det spelar roll att jag är den jag är. Inte ett ställe där den jag är inte är väsentligt, så läge produktionen rullar.

Meningslösa jobb kan fan fara åt helvete.

 

Och sen är det ju alla människor som bara pratar, pratar, pratar och pratar och gör och gör och gör och inte gör och inte gör och inte gör. Som inte tänker, aldrig lär sig och bara är dumma i huvudet. Alla ni måste fan sluta med det. Jag får eksem i hela hjärnan. Jag försöker att stänga av hela systemet, det blir bara kuk i hela systemet. Så är det. Och jag försöööööökeeeeeer att släppa bort allt. Men vissa saker kan bara inte försvinna ut genom motsatt öra från vart det åkt in.

Och ja, jag vet att jag är den största idioten. Men jag är medveten om det, kung av alla idioter. Men ni är mina undersåtar och tillsammans kommer vi inte ens kunna erövra Island. Vi kommer inte ens erövra Dalsland. Vi kommer inte ens kunna erövra Boden. Se där har ni tre helt meningslösa platser vi aldrig kommer kunna erövra, för vi är såna idioter. Jag är den störste, men ni är fan också smittade av idiot-sjukan.

Jag mår illa över TV’n, musiken, tidningarna, radion, datorn och på alla ställen där idioter skrålar ut sin idioti. Jag stänger in mig på mitt rum, sorterar mina kläder, dagdrömmer om att ha råd att köpa ett skrivbord, vattnar min kaktus och röker genom vädringsluckan för att slippa lämna rummet och känna lukten av rutten hjärna som genomsyrar hela världen. Här inne stinker min egna ruttna hjärna så mycket att den dödar all annan lukt. Där kommer lösning på intimtvätt, tandborstning och allmän tvagning, luktar min hjärna så illa känner jag inte det andra.

Här kommer jag ruttna bort i min egen avföring. Hellre det än att mitt huvud exploderar av all dumhet som vill tränga sig in dit. Eller avrättning när jag går bärsärk och tar ihjäl en hel buss, ett helt fik eller en hel gata och polisen tar mig. Avrättning på plats. Men de kommer vara så dumma att de skjuter fel, förlamar mig från nacken och neråt. Mitt straff är att fram till min 147’e födelsedag då jag lyckas köra ner min rullstol för en trappa lyssna på idioter utan att kunna köra iväg, hålla för öronen eller säga nånting. Bara sitta där, stirra galet och dregla så mycket jag bara kan i hopp om att dreglet ska dränka mig inifrån. Det är därför kollin kan dregla så mycket, de vill drunkna och slippa lyssna på alla idioter i världen, TV’n, datorn, radion, tidningarna och i musiken.

Så kommer det bli.

Man vänjer sig, det blir nog en kaffe och en cigarett.

 

Amen, här är Olle Ljungström och Kjell Höglund.

http://www.youtube.com/watch?v=av0c0iiX7cc
http://www.youtube.com/watch?v=k_AYOwFY3dQ

 

Over and out

Från en av dom som värmer

2012-10-17

För dig

Om jag ändå kunde fatta

Om jag kunde förstå
Om jag kunde sträcka mig så långt
Om jag ändå kunde nå

Jag skulle rusa jämns med tågen

Jag skulle simma ända fram
Jag skulle irra genom skogen
Jag skulle ljuga utan skam

Det skulle aldrig va’ nån fara

Jag skulle göra det för dig
Jag skulle göra det igen
För det skulle du ha gjort för mig
 

Jag skulle slåss, jag skulle sparka

Jag skulle ha en vilja av stål
Jag skulle vända andra kinden till
Jag skulle resa mig på två 

Jag kommer alltid kunna skratta

Jag kommer säga sanningen
Jag kommer gråta genom nätter
Jag kommer finnas nu och sen

Det skulle aldrig va’ nån fara

Jag skulle göra det för dig
Jag skulle göra det igen
För det skulle du ha gjort för mig

Jag har inte slutat lyssna

Jag är tyst för att jag hör
Att någon söker mina tankar
Och inte tycker att jag stör

Jag har inte alls förändrats

Jag är glad, för jag förstår
Att nån blir glad om jag ringer
Som hörs och undrar hur jag mår

Det var aldrig någon fara
Jag behöver inte ändra mig
Det och hundra andra saker
Är sånt som jag har lärt av dig

 

Over and out

...och se dig gå

2012-10-16

En kväll i lägenheten, igår faktiskt, satt jag och bläddrade som man gör. Sådär som det blir ibland, man har inget särskilt för sig och bläddrar runt bara. Planlöst roterande, eller nåt sånt.

Men så hittar jag din röst där, i lurarna, långt in i gömmorna. Helt plötsligt var du där, jag som nästan glömt hur du lät. Men rösten var omisskännelig. Det lite släpiga och alltid lite osäkra. Som om du var rädd för att säga fel hela tiden. Du låter nog så för att du alltid har en gliring till övers till nån som råkar säga lite fel, och du är rädd att hamna där själv. Det gör inget i och för sig, alla gör ju sig lustiga över någon någon gång, så länge det inte blir en vana är det väl acceptabelt.

Men när jag hörde din röst fylldes jag av en massa. Som när man kommer hem till en gammal kompis och känner hur det luktar hemma hos denne. Det luktar ju alltid speciellt hemma hos dem man känt sen man var liten. Luktsinnet och hjärnans förmåga att spara sånt, koppla samman, är ju så mycket starkare när man är liten. När man känner en sådan doft när man är vuxen kan en massa minnen väckas till liv. Det gjorde det nu också.

Egentligen är väl inte minnena så flyktiga, inte så gamla. Men de hade ändå gått in och lagt sig i arkivet med allt annat som dyker fram då och då. Där låg du nu med allt det andra. Och det slog mig när jag hörde din röst, trots allt vi gått igenom och hur du påverkat mig så har jag aldrig skrivit om dig. Jag har skrivit om ganska många faktiskt, men aldrig direkt om dig. Någon enstaka text som kanske halvt kängats emot dig, men aldrig som jag gör nu.

Och på nåt sätt känns det som ett bokslut. Fast ett sånt kommer väl aldrig mellan oss, när det väl borde ha kommit ett kom det aldrig och jag fruktar att det nu är försent. Eller det är väl inte försent, men det hade varit så mycket enklare då.

Och kanske bäst för oss alla. Att det kom ett enkelt och klart bokslut. Men med dig var det ju aldrig enkelt. Men det var faktiskt du som gjorde det svårare än det behövde vara. Du såg allt som ett nederlag istället för en lärdom. Och du retade ju dig så mycket på mig. Men vi hade det där mellan oss i alla fall. Det där som många inte har. En kemi som kunde skära genom sten, stål, sax och påse.

Den kemin är kanske borta, jag vet inte. Det var så längesen vi pratade och olyckligtvis senast så fördes talet genom andra. Fast jag helst bara hade velat prata med dig. Vara med dig och förstå dig och att du kanske skulle förstå mig.

Jag önskar att jag inte varit så ung och dum, att vi inte varit det och att det hade kunnat bli bäst för alla. Istället för att du ska bli ett minne som en gammal doft man både ler och grinar åt.

Jag skrev faktiskt om dig omgående efter att ha hört din röst igår. Direkt skrev jag bara ner rader, inte för att användas, så bra blev de inte, men ändå. Det är de första raderna jag skrivit om dig, som varit direkt riktade mot dig. Mot dig och mig och mot oss. Som jag hoppas att det kan bli en vacker dag.

Att vi kanske ses igen och kan möta blicken, att alla minnen ska skölja över oss och att vi kan le mot varandra. Att den där kemin kan komma tillbaka och återigen skära genom allt.

För den skar egentligen bara genom oss. Två elefanter i en porslinsbutik. Jag var den största elefanten och det var helt enkelt för att jag inte fann mig i att du vägrade. Du vägrade förstå. Fast jag vägrade ju förstå lika mycket. Det är ju så man gör när man är ung, ställer sig på tå mot varandra och ser vem som sänker sig först.

Det är märkligt ändå. Att jag kunde glömma dig så fort, undrar om du glömde mig lika fort. Jag gick vidare rakt in i ett äventyr som inte liknar något annat i mitt liv och du gick in i ditt. Ditt äventyr är nog lika stort och hisnande, men någon annanstans.

Jag undrar om du tänker på mig ibland i alla fall, och vad du tänker då. Är du arg? Eller ledsen? Eller kanske glad för du tänker samma sak som mig, att vi bara var unga och borde ha gjort annorlunda. Vi är inte så gamla nu heller, men man blir ju visare med åren. Och förstår att även den största sak blir mindre under tidens tand. Droppen urholkar stenen, till syvende och sist.

Kanske möts vi någon gång och ser varandra som vad vi är. En kemi som skär genom sten, stål, sax och påse. Men då skär vi inte genom varandra längre utan allt dåligt som varit.

Jag hoppas du har det bra, i vilket fall som helst, och att du också kan glömma.

Jag har skrivit om dig nu i alla fall.

Over and out

Varför varför varför och kanske därför

2012-09-17

Jag undrar vad jag tänker. Vad är det som händer med mig? Varför händer det? Varför åker allt omkring fast det känns som att allt landar på samma ställe hela tiden? Hamnar allt där bara för att få hamna nånstans? En klump i magen som försvinner, för att snabbt komma tillbaka. Varför? Varför kommer den dit överhuvudtaget? Jag reagerar helt oresonligt. Hjärnan förstår att det är oresonligt men fortsätter snurra. Runt, runt, runt. Klumpen blir större, större och större. Försvinner. Kommer tillbaka. Blir större, större och större. Försvinner. Kvar blir bara jag. Och hela tiden flyger tankarna kors och tvärs.

När jag anstränger mig för att vara ”vanlig” får jag ont. Det gör ont i huvudet, ont i käkarna, som att någon bänder upp dem från en sur-mun till en vanlig mun. Aldrig till ett leende, det är för jobbigt. Det är som att jag har träningsvärk i huvudet för att jag anstränger mig så hårt för att det inte ska märkas. Sen orkar jag inte mer, blir trött och måste vila. Kroppen sjunker ihop som en gamling. Jag tappar hållningen helt. Varför?

Varför hamnar tankarna på samma ställe hela tiden? Och varför väcks klumpen så fort allt det där blir påtagligt? ”Det där” förresten, varför kan jag inte bara säga som det är? Varför? För att det inte går, det går inte att säga som det är för jag vet inte. Jag vet inte om klumpen växer för att tankarna hittat nånstans att landa. En orsak till felet. Vems fel? Vilket fel? Varför?

Hamnar dom där för att dom inte har nån annanstans att hamna just nu?

Eller hamnar dom där för att det är så?

Hamnar dom där för att det är där dom ska hamna och det är därför klumpen växer?

För att det inte finns någon annanstans dom kan hamna. I mitt fall kan jag faktiskt inte vara säker. Jag hatar det. Jag hatar det så mycket. Att aldrig veta riktigt noga. Att aldrig vara säker.

”Känslorna styr tankarna, inte tvärtom.” så sas det. Svängningarna som ska gå lagom smäller till och hoppar som en seismograf vid en jordbävning med 9.9 på richterskalan. Långt ner. Högt upp. Långt ner. Högt upp. Långt ner. Högt upp. Pang säger det, sen går linjen rakt igen. Som när hjärtat slutar slå och EKG’t piper sin långa signal.

Hjärnan känns som en jordbävning, eller en aktiv vulkan. När som helst kan det smälla till och i samma sekund styrs tankarna av känslorna. Inte tvärtom. Man kan inte längre tänka och bli rosig om kinderna eller nedstämd. Tvärt om. Helt tvärt emot vad som är menat. Som ett freak som trotsar naturens lagar.

En som går i taket utan att veta om att det är omöjligt.

Som flyger utan att veta att det inte går.

Med andra ord, tankarna kanske är helt oresonliga, men man vet det inte än. Eller så är de det. Eller inte.

Här sitter jag och bara trotsar all min egen logik ikväll. Jag borde kanske ha suttit med Tetris istället, med min ljudbok och bara stirrat på klossarna som ska hamna på plats. Men jag vill inte vara ensam ikväll, jag orkar det inte. Och jag har ingen annanstans att gå. Jag skulle ha ringt farmor som jag brukar, så hon kan prata bort alla tankar ur mitt huvud. Så jag bara kan lyssna.

Jag måste prata med någon om det här tror jag. Nån som inget vet. Som inte har en aning om nånting. Som bara kan lyssna så jag får låta de där orden lämna min mun och höra dom själv. Hur låter dom? Låter dom rätt eller låter dom fel? Dom ÄR fel men LÅTER dom fel eller rätt? Och jag måste säga det när jag inte mår så här för som det är nu spelar dom ingen roll. För nu vet jag inte. Nu vet jag ingenting. När ska jag nånsin få veta nånting? När ska jag nånsin förstå mig själv? Och hur hur HUR blev jag så här? Var jag alltid så här eller blev jag så här? Vems fel var det? Var det mitt fel? Var det ingens fel? Är det fel eller är det inget att göra åt?

Jag är bara så trött på att inget veta.

En helt opartisk någon. Kanske i en affär. Kanske på banken. Kanske på bussen. Nån bara nån, här kan man ju kanske göra sånt. Eller så får jag åka till en ännu större stad och bara haffa nån.

”Ursäkta mig, jag måste få kolla en sak med dig, har du tid en sekund?”

Medan jag sitter här och skriver om det så realiseras kaoset. Stormen som väntar utanför fönstret. Stormen. Hah. Lustigt.

Det enda bra som kanske skulle spela nån roll just nu blir värsta tänkbara storm. Som kommer riva sönder hela världen och inte lämna en endaste överlevande. Där kommer jag sitta i mitten och bara se en sargad, söndrad värld.

Vad är det jag inte vet? Jag vet inte hur jag ska formulera mig.

Det här är en utmaning, formuleringen. Antagen.

Vad är det jag inte vet?

Jag vet inte om min klump blir så stor för att jag är så glad över att veta att jag duger precis som jag är. Att när jag är så här så är jag inte själv. Mina tankar snurrar förvisso ensamma, men inte helt. Aldrig helt ensamma, även fast bara jag når dom. Dom kan vara som ett roulettbord. Jag satsar allt på rött, men det blir bara svart.

Att inte veta om det jag känner, min klump i magen, mina tankar som snurrar som ett roulettbord är sanna eller falska. Det vet inte jag. Eller så vet jag. Det vet jag inte.

När allting dalar vet jag inget. När strecket blir rakt igen kanske jag vet. Då har jag inte tänkt så mycket på det. Faktiskt inte så mycket. Då har det flutit på.

Det här sista stycket har legat längst ner på sidan hela tiden. Det har som väntat på att få ligga sist och avsluta det här.

Jag skäms. Skäms över mig själv. Allt jag vill är att kunna återta hållningen när jag vill och känna lite lugn och ro. Gaska upp mig, skaka som en hund så man blir torr. Men idag och igår var det nog värre än många gånger tidigare. Jag undrar varför och undrar om det var så klokt att åka hit.

Jag trodde jag hade glömt hur det var. Det kanske jag har också. Jag vet ju inget. Men är det såhär vill jag inte vara med.

Over and out

Bla bla bla

2012-09-16

03.50

Tänker, och tänker, och tänker.
Men.
Tänker bara fel, och fel, och fel, och fel.


Tänker, och tänker, och tänker.
Men.
Tänker bara fel, och fel, och fel, och fel.

Och ännu mera fel.

Och ännu mera fel.


Over and out

Konduktörsgatan 10

2012-08-31

Natt, såklart.

Jag borde sova, jag borde fixa, jag borde dona, jag borde fatta, jag borde greppa.
Inget gör jag, såklart. Jag bara sitter, sitter och ser mig omkring. Jag fick ett infall att gå in hit, jag kände att jag skulle skriva nånting, jag visste inte vad. Nu vet jag.

Där jag sitter har jag suttit många, många, långa gånger. I den kaffe-med-för-mycket-mjölk-färgade soffan.
Här har allt hänt, precis allt. Det är faktiskt sant. Allt viktigt i mitt liv har hänt i den här soffan. De sakerna har såklart hänt lite överallt, men de har alla passerat genom den här soffan nångång. Faktum är att allting har passerat genom den här lägenheten. Den ser lite annorlunda ut nu än när jag sov här för första gången. Jag minns det som igår. Som jag minns så mycket annat.
Farsan hade gått mördarskift för att repa lägenheten, där jag skulle bo. Jag skulle lämna min bror på Konduktörsgatan 13B, nedanför Freddan, och passera över vägen hit. Hit in. Andra våningen med balkongen mot innergården.
Här låg vi och var kära. Mitt i natten, fast vi var kära dygnet runt. Det var som att vi var vuxna och hade ett eget hem, fast vi var så små så små.
Här gick vi igenom allt i det milslånga korta förhållandet. Här tog det faktiskt också slut.
På den här soffan. Och från balkongen som vetter mot innergården såg jag dig för sista gången gå härifrån, runda sophuset och försvinna ur mitt liv. Endast för att komma tillbaka som ett spöke.

Här har jag supit. I den här soffan har jag varit full som ett snöre med allt som följer med det. Förfest, fest, efterfest, efterefterfest. Ett jävla festande. Jag kan inte förstå eller räkna till hur många gånger vi började här, aldrig gick härifrån och avslutade här.
Jag har pissat från balkongen, jag har pissat i vasken, jag har pissat i handfatet, jag har pissat i duschen och jag har pissat ner mig. Jag har aldrig bajsat någon annanstans än i toaletten, och bajsat ner mig.
Det har aldrig varit slagsmål här. Det har diskuterats och antagligen bråkats här, även om mina och Jonas bråk på efterefterefterfesterna när resten av världen antingen ligger och sover eller har gått till jobbet för längesen, räknas. Men det har aldrig slagits här, detta har varit som ett lyckans festkollektiv.
Jag och Tony körde "The Last Waltz", eller åtminstone "The Night They Drove Old Dixie Down" på varenda fest. Hanko somnade och gick inte att väcka. Antti spydde en hel kväll efter att ha svept sin egen, Jackes, Antons och Maddis glas med rom. Han spydde galla i säkert tre timmar innan jag tyckte att han kunde gå hem och spy istället.
Jag vaknade och lägenheten var kliniskt ren, det var efter en TT-12'a-efterfest. Jag, Ogge och Marcus hade börjat med tequilarace sen gick filmen av och jag vaknade som sagt i en kliniskt ren lägenhet. I mitt enfald trodde jag att jag såklart hade tröttnat, kört ut dom, städat hela lägenheten och lagt mig för att sova. Sen såg jag att hela armen var täckt i spya. Sen ringde Adam och Ogge, skrockandes gavs en repris i slow-motion av hela kvällen som innehöll förolämpningar med kvast, hundbajspåse, vinflaska (som förklarade sår runt mun och på tunga) samt antisemitiska utrop mot nyvakna och förvånade grannar på balkonger.
Den gången då Marcus och jag rev köket utan att röra bordet. Den gången då vi var 35 pers i lägenheten varav majoriteten befann sig i köket, Apan sov under sängen. Eller den gången då jag förfestade själv, fastnade i Heroes 2 på datorn, missade förfest, fest och efterfest och somnade, full och ensam. Men jag klarade banan.
Många fester. Många lyckliga och några mindre lyckliga minnen.

Musiken sitter nog fast i väggarna här. "Med väggar som doftar kaffe och musik" som hon, den andra sms'ade mig efter att ha varit här första gången. Hon skrev en dikt om det också, jag har kvar den nånstans. Det stämmer nog, det luktar nog mycket musik här.
Natten då jag låg här, på soffan, och stirrade i taket när regnet slog mot allt och Bob Dylans trasiga ord slog från vägg till vägg, plattan "Time Out Of Mind". Om och om igen. Miles Davis och Nick Drake har gått många varv här. Maiden när jag har städat, Chet Baker när jag lagat mat, Allman Brothers när jag suttit och rökt på balkongen. Joan Baez, när jag ville känna igen mig. Elliott Smith när jag ville vara svår. Neko Case när jag skulle impa. U2 när jag har kramats. Bo Kaspers Orkester när vi var kära hela dagen, gick och handlade, gjorde lax och sen bara låg och tittade på varandra. Du sa det själv, även fast vår strid blev kort så var du kär den dagen, det var jag också. Det var en lång dag. Bo Kaspers, hela dagen. Det var som en svensk lite sorgligt söt relationsfilm.
Den där gången då jag satt på balkongen, så ensam som jag bara kunde bli då, och lyssnade på "It Makes No Difference", den där gången då den gick in i mitt hjärta och sjöng för mig.

Allt jag skrivit här. Det sämsta och några av de bästa. Några låtar som hjälpte mig göra val vilka kanske var avgörande för där jag är idag. Kanske, kanske inte. Jag gillar ju att dramatisera, det kanske hade sett exakt likadant ut. Vem vet.
Jag har en låda med texter jag skrivit, några är så dåliga så jag aldrig vill bli av med dem. De är ett signum på att övning ger färdighet, och att det ärligaste man kan skriva kanske inte alltid är det bästa.
Jag minns när jag skrev "Texas Hold'em", jag minns när jag skrev texten till "One Storm" för att sedan åka och visa upp den för Tony och Kai. De provade den, jag sjöng, den synkade exakt med deras musik, som om den var gjord omedvetet för den. Det var helt sjukt och vi körde den om och om igen.
Hur jag suttit med min gitarr här och hatat den. Hatat gitarren. Hatat allt jag gjort.
När jag och Ludde "låste" in oss här och skrev texten till den där låten jag inte minns vad den hette. Men den var fan skitdålig. Och vi var så säkra på att vi..."Run Over Me" hette den...säkra på att vi skrivit vår argaste låt som skulle knöla upp sig i ansiktet på BDpop. Idag kan man bara skratta åt eländet.
Det är så mycket man kan skratta åt.

När jag tog en dusch, tittade ner på mina fötter och skrek som en galning. Tårna var röda, eller tånaglarna rättare sagt. Som om man hade slitit ut varenda nagel. Petter och grannen Kim hade målat de röda när jag sov. På badet senare, jag hade glömt att jag hade röda naglar och kom på det när jag duschade, frågade en flicka sin trötta pappa: "Pappa, varför har farbrorn målat tånaglarna?", "Jag vet inte, gå och fråga honom.", farbrorn gick innan frågan hann ställas.

Alla som bott här, som jag bott med här. Eller alla och alla, några, men det kändes som alla. Först farsan, när han jobbade åt PEAB. Sov i bäddsoffan, den här soffan, varje natt. Och vaknade till varje gång jag försökte smyga för att inte väcka honom.
Med Petter, när han började skolan, trots att jag bodde i 27'an ett tag så bodde vi mycket ihop. Sen med Petter och med Ludde. När allt jobb med filmen, skrivandet och annat var som jobbigast. Vi sågs hela tiden, jag och Ludde, var med varandra hela tiden och sen var jag tvungen att komma hem och lyssna när han pratade med sin tjej i andra delen av landet. Fruktansvärt. Men fan vad roligt vi hade. Trångt var det. Tre personer på 36 kvadrat. Det blir 12 kvadrat var. Ludde måste nog trott att hans del var i duschen, det var till stol del där han bodde.

Duschen. Platsen där jag sov bort halva första terminen av trean. Där jag suttit och stirrat i taket, och blivit skrynkligast i världen. Jag somnade där varje morgon innan skolan, det var bara en reflex. Kliva upp, slå av alarmet och gå och lägga sig i duschen. Sova i varmvatten som faller över en är helt fantastiskt. Tur att vattnet inte ingick i hyran här, då hade vi nog varit ruinerade vid det här laget.

Det konstiga är att jag egentligen inte bott här på väldigt länge. Två år för att vara korrekt, jag har bott i samma hus, men inte här. Men det är som att jag aldrig riktigt lämnat lägenheten. Den tillhör mer min bror nu än mig. Men egentligen inte. Och egentligen. Men egentligen inte, and so on.
Men när jag kom tillbaka hit för en-två månader sedan så lade sig ett lugn över mig. Kanske för att många av stressfaktorerna lagt sig. Men kanske också för att jag kände att jag kommit hem. Hem till mitt hem.
Där så mycket av mitt liv utspelat sig. Alla genialiska planer av världsherravälde har tuttats ihop här. Band har bildats. Nya vänner har mötts. Oändliga turnéringar i Mario Kart, när vi egentligen skulle ha pluggat. Burkar har öppnats. Burkar har tömts i vasken till svordomslåten över Adam som envisades med att lägga ut sina enorma lössnusar i burkarna. Alla burkarna. Musik som hittats, skapats, sjungits och spelats.
Sängen är borta, jag vet inte var den tog vägen, tror den är tillbaka i Vittangi nånstans.
Köket är fortfarande grått och rött. Mitt vackra kök.
Och den här soffan. Som blev min med lägenheten.
Soffan där jag somnat och vaknat. Här har jag skrattat, gråtit, hatat, älskat, funderat, skrivit, läst. Här har jag tittat TV och film. Ensam, eller med andra.
Den där gången då Petter, under studenttider, spydde över hela soffan. Jag svor, torkade upp och rengjorde, gick och lade mig för att precis höra hur han vände sig om och spydde ner den igen.
Den där gången då jag satt här och undrade om hon ville sitta bredvid mig, det ville hon, jag frågade inte, hon bara satte sig där.
Den där gången då jag såg ut på balkongen och betraktade min bror och hans vänner skratta där ute och kände mig som en bra storebror.
Den där gången då vi klädde oss fina tillsammans här och gick på fest ihop, alla tre bröderna. Alla tre, lika stiliga. Jag satt i soffan och bara myste,
När mamma, pappa och fammo satt här på min student.
Den där gången då hon satt över mig, höll fast mina armar, tittade mig djupt i ögonen och argt sa:
"Viktor, du är ju min älskling!"

Åtta år. Åtta år har det tagit att ta sig hit, till den här punkten då det är dags att lämna Konduktörsgatan 10. För alltid vet jag inte. Vad jag vet är att det är dags att lämna den här soffan i lägenheten. Här står den bäst och vi kommer berätta historier för varandra varje gång vi ses.
Det är dags att låta de här minnena bli en del av lägenheten och låta nya minnen skapas istället, nånstans någon annanstans. Kanske i en annan soffa. Mest troligt i en annan soffa. Det är soffan som är skvallerbyttan i hushållet.
Det är dags att förstå att killen som kom hit för åtta år sedan finns kvar, han försvinner inte bara för att jag lämnar lägenheten. Delar av honom blir kvar här, andra följer med härifrån.
Idag är han en ung man som gjort lite saker med sitt liv trots allt. Nu är det dags att göra något annat.
Det är dags att lämna killen som kom hit för åtta år sedan och möta den unga mannen fullt ut.
Killen gjorde ett bra jobb med att skapa ett liv här, många läxor har lärts, bra och dåliga.
Det är dags att den unga mannen får visa vad han går för. Att han kan skapa lika underbara minnen som den där killen gjort.

Jag känner att jag inte har kvar något att skriva nu.
Det är dags att lämna Konduktörsgatan 10.
Det känns faktiskt väldigt bra. Jag tror jag är redo nu.

Over and out

För dig, för dig, för dig

2012-08-07

03.53

Det kommer en tid för alla
Kanske en för oss
Då allt förut är förflutet
Då saker glömts bort

Först kommer det en ny dag
Sen kommer det en till
Och dagarna fortsätter komma
Tillsammans om vi vill

Men jag går här
Du går där
Och tiden går emellan
Man ses och hörs
Man är "du" och "hej"
Sen hörs man mera sällan

Man kanske råkar bläddra förbi
Och ser det där numret
Och tankarna börjar flyga iväg
Överallt i rummet

Man undrar om man kan ringas
Om det skulle kännas bra
Om det jobbiga som kändes förut
Är annorlunda idag

Vem är jag?
Vem var jag
Och har jag alls förändrats?
Är allt bra?
Var det bra
Eller har det försämrats?

Allt går för fort här inne
Mitt hjärta trampar fel
Stukar sig och slår sig
Blir rädd, blir aldrig hel

Du ser på mig med ögon
Som jag blir livrädd för
Om jag låter hjärtat slå för dig
Slås det ihjäl och dör

Vem är du?
Vem var du?
Var du nånsin min?
Finns jag kvar?
Den jag var
Eller den jag börjat bli?

Jag tänker på dig just nu
Och jag tänker på en annan
Inte alls olik dig
På många sätt densamma

Nån som kan läsa mig
Nån som kan höra mig
Nån som kan se mig
Nån som kan förgöra mig

Vem är du?
Varför finns du
I mina tankar här inne?
Du vet nästan allt
Farligt och kallt
Jag ryser fast jag brinner

Det farligaste av allt
Finns i mitt bröst
Det svarar inte på tilltal
Lyssnar inte på min röst

Det lever sitt eget liv
Det har det alltid gjort
Och lämnat resten av mig
Att städa upp, städa bort

Just nu
Bara nu
Vill jag att du hör
Bara nu
Just nu
Bara gör som jag gör

Innan vi kan samsas
Och leva du och jag
Måste vi lära oss
Att vara ifrån ett tag

Ge oss tid att växa
Ta mark och landa
För att nån gång kunna lyfta
Och flyga med de andra

Bara du
Bara jag
Ingen annan här
Håll om mig
Jag behöver dig
Det är så ensamt här


Over and out

Outro

2012-08-06

05.19

Över himlen lade sig marken
Marken sjönk ner i havet
Någonstans där ute
Brann den sista stjärnan upp
Det smällde till i tystnad
Det försvann in i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv

Under jorden blev det varmare
Där uppe blev det kallare
I solen blev det mörkare
Och månen sken så klart
Det lös allt starkare för att slockna
Det slocknade inne i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv

Och ingen annanstans
Fast det något liknande
Något som kunde mätas
Något som kunde balanseras
Något som kunde beskrivas
Något som kunde liknas
Vid allt som hände då
Inget som hände sen
Kunde mätas med då
Då allting ändrades
Då allting blev fel
Då allting blev skevt
Då allting blev skevt
För att rätas ut
För att komma på plats
För att i den mest chockartade stund
Bli så självklar
Så enkel
Rätt
Gnistan
Hjärtat
Ögat
Det tändes
Det värmdes
Det ljusnade
Det föll på plats inne i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv


Over and out

1'or & 0'or till text 15

2012-07-30


Regnet

Jag väntade på regnet
För länge hade solen stått
Det hade varit för underbart
Snart borde allt bli vått

Snart borde himlen bli svart
Som vore den ett hål
Som inte leder ut
En tunnel utan något mål

Jag väntade på regnet
Det som alltid faller ner
När det är som olägligast
När man behöver solen ännu mer

Jag vande mig vid det regnet
Murphys lag blev min egen
Regnet skulle alltid falla
Regnet skulle följa mig i stegen

När jag behövde vara torr
Skulle det skölja mig bort
När min värld behövde vattnas
Skulle allting vara torrt

Och nu väntar jag på regnet
Fast jag borde förstå
Att regnet har sin egen gång
Det bara kommer och går

Det följer inte mig
Jag följer mig själv
Men regnet verkar falla
Kväll efter kväll, efter kväll

______________________________

Stunden

Stunden då allting stannar
Stunden då man inte förstår
Men allting verkar falla på plats
Sekunderna blir till år

Ett litet frö börjar gro
En känsla i ett bröst
En känsla i en mage
Av ljudet av en röst

Blicken från ett öga
Rodnad på en kind
Osäkerheten i stunden
Om hon också vill

Stunden då allting startar
Stunden då man förstår
Stunden man måste anamma
Kanske den enda stunden man får

______________________________

Käre vän där nere

Käre vän där nere
Kom upp till oss ibland
Jag vet att jag inte förstår
Att inuti ditt huvud
Har mörkret fått ett språk
Och dagar förvandlas till år
Det finns ingenting här
Som du håller kär

Jag sträcker mina armar
Jag griper efter strån
Men vissa kan man aldrig
Aldrig riktigt nå

Käre vän där nere
Här uppe är det kallt
Och alla har bestämt sig för att dö
Att sälla sig till ledet
Att jobba tusenfallt
För att en dag begravas i snö
Det är en livsfilosofi
Som alla skiter i

Käre vän där nere
Kom upp till oss ibland
Så kanske vi kan få nåt att gro
Låt allting som har ruttnat
Få rinna ut i sand
Så kanske du kan få lugn och ro
Det kanske finns nåt här
Som du kan hålla kär

Jag sträcker mina armar
Jag griper efter strån
Men vissa kan man aldrig
Aldrig riktigt nå

______________________________

Felicia sov

Felicia sov

Ingen visste att du kom

Ingen märkte när du gick

Att du kom men vände om

Felicia hör

Hur regnet faller ner

Hur marken inte torkar

Jag går på knä och ber

 

Om du vore här

Om du vore sann

Skulle jag vara bättre då?

En annorlunda man?

 

Felicia svär

Att du aldrig riktigt dog

Att jag bara ej förstod

Vad det var du tog

Felicia vakna

Jag har glömt hur du såg ut

Jag har glömt hur man står ut

När regnet tagit slut

Om du vore här

Om du vore sann

Skulle jag vara bättre då?

En annorlunda man?

______________________________

Min vän

Min vän jag kunde vara
Min vän jag ser ibland
Som den totala, perfekta
Den som står längst fram

Min vän jag kunde hata
Min vän jag kunde åtrå
För det jag aldrig kunde göra
För det jag aldrig kunde få

Min vän med sorgsna ögon
Min vän med ordets gåva
Min vän som orkar med mig
Fast det egentligen är tid att sova

Min vän som är oklanderlig
Min vän som jag förstår
Min vän som förstår mig
Det kan jag inte förstå

Min vän som är klanderlig
Min vän som gör mig galen
Min vän som verkar korkad
Som inte alltid gör de bästa valen

Min vän jag ser upp till
Min vän jag ser ner på
Min vän som ger
Men inte förväntar sig att få

Min vän som jag saknar
Jag längtar tills vi ses igen
Min vän som jag älskar
Min vän som är min vän

______________________________

Sex

Vad är detta?
Är detta det ultimata?
Du är så jävla vacker
Jag vet inte var jag ska börja
Jag vill ge dig allt
Allt du nånsin kan önska
Jag vill ge dig allt av mig
Du kommer aldrig nånsin behöva tveka
Jag kommer stå där med dig
Tillsammans genom allt
Jag svettas
Du gör mig galen
Du är helt sjuk
Du gör mig helt sjuk
Jag vill aldrig att den här stunden ska ta slut
Just nu känner jag mig i den perfekta balansen
Allt är bra just nu
Just nu
Vad är detta egentligen?
Du ser på mig och ler
Svetten rinner från min panna
Jag ler tillbaka
Det är allt jag gör nuförtiden
Ler när jag ser dig
När du är där
Eller inte där
Men jag ser dig hela tiden
Vad gör du med mig?
Jag tror jag älskar dig
Ja
Jag tror jag älskar dig
Jag tror du älskar mig
Det ser så ut i dina ögon
Jag skulle kunna se in i dom för alltid
Vill du det?
Att jag ska se in i dina ögon för alltid?
Är det mig du vill ha?
Eller är det här bara för stunden?
Det spelar ingen roll
Den här stunden kan vara för evigt
Och jag skulle aldrig tröttna
Jag lovar dig
Detta är jag
Detta är nu
Ta vad du vill ha
För dig kommer jag aldrig ta slut

______________________________

Vardag

Hat
Hat hat hat
Kö
Kö kö kö
Tid
Som bara kastas bort


Over and out

Stormen

2012-07-27

Tryckande värme
En sån man inte kan klä av sig från
En sån där dag då man vaknar av sig själv
Man vaknar för kroppen vill fort ut i solen
Ut på balkongen
Stolsryggen är stekhet

Man gör allt man kan för att njuta av dagen
Men det strålar i benen
Man börjar få huvudvärk
Vatten, vatten, vatten
Drick vatten
Men huvudvärken tar vid mer och mer
Det hjälper inte
Nånstans börjar man ana mörka moln

Orosmoln vid horisonten
Åska i luften
Det strålar i benen
Det strålar i huvudet
Man blir yr
Hela ens värld snurrar
Och man gör vad man kan för att klamra sig fast

Man sitter där på gräsmattan
Ignorerar molnen
Tänker att det bara är inbillning
De kommer passera runt oss
Vi kommer skonas
Från regn, vind och åska
Vi kommer sitta här mitt i allt i sommaren
Totalt omedvetna om stormen som rasar runt omkring oss
Solens strålar kommer värma allting
Grillat, kubb, gitarr och en öl

Runt faller allt isär
Träden slits från rötterna
Regnet sköljer bort all krita som ungarna ritat på asfalten
Blixtar klyver träd
Åskan slår ut all kommunikation

Men vi sitter där mitt i
Mitt i sommaren
Totalt omedvetna om stormen som rasar runt omkring oss
Vi har bara den här stunden just nu
Just nu är allt som nånsin kommer betyda nåt

Du och jag vet
Vi bara låtsas att vi inte vet
Vi vet att stormen rasar runt omkring oss
Att den kan slita oss i stycken om vi lämnar den här gräsplätten
Vi vet
Att allt vi förverkligat kommer rämna
Om vi inte försöker fly stormen

Men när vi ser varandra i ögonen spelar det ingen roll

Det är sommar
Det är varmt
Det doftar grillat
Det smakar jordgubbar
Det doftar gräs
Runt om oss rasar stormen och förstör allt i sin väg

Men den stormen runt om oss
Den stormen där ute
Är ingenting
Jämfört med Stormen här inne
När du tar min hand


Over and out

På väg, men vart?

2012-07-21


00.50

Natten kastar ett skynke över Stockholms gator, Tomtebodas gigantiska postcentral lyser svagt en bit bort som om det vore en trygg fristad mitt i mörkret. Som att ordet "tomte" vaggar in en i nån slags falsk trygghet där man går i mörkret. "Tomten är nära i alla fall och han är ju snäll, det minns jag allt.", kanske man skulle tänka för sig själv och styra stegen mot Tomteboda, som det vore Davids stjärna. Och likt ett brev på posten skulle man försvinna ut nånstans någon annanstans.

Runt om höjer sig lyftkranar mot skyn. Elva stycken räknade jag till igår när jag stod på taket och rökandes betraktade gårdagens natt, också den lika mörk. Men denna natt är mörkare än gårdagen, molnen hänger över oss i natt och regnet har slagit mot gatorna halva dagen.
När jag stod där i natten såg lyftkranarna ut som stora insekter, robotar eller nånting, som sakteligen börjat ta över Jorden.
Livet skulle aldrig bli detsamma igen. Styrt av robotinsekter hängande över oss än tyngre och mörkare än såväl natt som regn.
Tankarna for fram och tillbaka och det kändes på något sätt enklare att landa på robotinsekternas övertagande av Jorden, med vårt efterföljande slaveri och stundom utrotning, än allt annat som tog sig rundturer i huvudet.
Då gick det bra, idag gick det sämre.
Nu har allt det andra slagit rot inne i huvudet. Försöken att tränga bort dem med Johnny Cash, lägenheter, texter, melodislingor, böcker eller ett par nya, sköna byxor har varit om intet. Stundom kortvarigt, men inte bestående.

Jag är på väg, till slut är jag här. Som om livet öppnat sig som en ny bok. Där sidorna fortfarande luktar papper, där ryggen inte bucklats till och där sidorna faller tillbaka på sin ursprungliga plats när man släpper dem.

01.13

Jag har stannat upp, läst det jag skrivit och känner inget särskilt. Förutom att jag känner igen mig. Det här har jag gjort förut, lindat in saker i en oändlighet för att det känns bättre för mig. Men bäst vore det i sin enkelhet. Med några korta ord som är alldeles för hemska för att yttras. Eller nej, inte därför, utan för att jag tvivlar på om de är sanna för mig. Nuförtiden vet jag inte sånt. Och dessa rader är nog bara för att påminna mig om detta nångång i framtiden om det skulle behövas.
Detta är för mig, för att jag ska förstå och få det ur mig.

01.17

01.18

En lång minut.

01.19

En längre minut.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.

01.29

Jag sitter på taket. I mörkret med bilarna körandes nedanför i natten. Regnet har avtagit och jag tackar gudarna för det vilket möjliggör skrivandets fortsättande med rökning och utan att datorn blir förstörd.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.
Men i vad?
Jag är tvärsäker på att jag ska iväg och det finns inga tvivel eller något att räta ut. Jag måste bort från allt fort.  Det finns inget att fly från. Eller rättare sagt, det finns inget kvar att fly från. Vissa saker får jag bära med mig med huvudet varken högt eller lågt.
Det finns inget kvar att fly från. Inga koder. Inga lösen. Ingenting.
Det finns bara jag. Och jag kommer följa med mig hela vägen, hela livet. Jag i alla de former jag antagit, den jag är nu och de former jag kommer anta längst med vägen.

Just nu har jag ingen form. Och det är det jag tror jag flyr ifrån. Det finns inget kvar av mig just nu. Den delen av mig som jag trodde var något att behålla är urkramad och illaluktande som en allt för gammal trasa. Använd, förbrukad. Det är dags att koka mig. Kasta mig i hettan, kasta mig i vattnet. Bränna och tvätta av det smutsiga, förbrukade och gamla. Det som blir kvar är en använd trasa som tål ett tag till innan den för alltid åker i soporna och bränns till ingenting.

Men jag är rädd. Jag är rädd för det som flyger runt i huvudet. Det som slagit rot idag. Det är livsfarligt. Det är så farligt att jag aldrig trodde jag skulle möta något så farligt. Jag tror det är det farligaste som hittills slagit rot i mitt huvud. Och det värsta är att jag inte vet vad det är.
Så länge torkade jag gatorna, så smutsig och förbrukad blev jag att jag inte längre känner igen mina egna tankar. Att jag inte vet vad de betyder.
Den rädsla, ångest, oro och onda föraningar som snurrar i huvudet är fruktansvärd.
Är jag kanske så förvirrad att jag inte ens känner igen min egen glädje något mer? Känslan att jag är jag kanske är så främmande att den skrämmer mig? Hur gick det här till?
Hur långt fick allt gå och hur länge kunde jag dra mig själv tills jag slutade upp här. På det här taket, i den här stolen, med den här cigaretten och mitt i denna mörkaste, kallaste natt. Den mörkaste av nätter på mycket länge.
Dagen som var så ljus och vacker. När jag tänker efter så slår det mig att ungefär samtidigt som allting började slå rot i huvudet så öppnade himlen upp sig, gömde solen och dränkte Stockholm i ett skyfall. Som om mina tankar med alla medel var tvungna att tvättas bort. Att just där vi stod för tillfället skulle vattnet tvätta bort allt. Och bara lämna en ren gata och doften av regn efter sig.

Att jag tvivlar på mitt huvud och tänker till två gånger innan jag lyssnar på mina tankar är något jag lärt mig den hårda vägen. Och det kommer inte upphöra här och nu, tvärtom. Antennerna kommer rätas ut för att hitta rätt frekvens, öronen spetsas och hjärtat kommer slå tre slag innan det bestämmer sig för vad som är sant och falskt.

Det känns som om jag vill sitta här och skriva hela natten. Som att fingrarna egentligen bara vill skriva de korta, enkla orden. Men hjärnan förbjuder det. Hjärnan vet bättre än så. Att sitta här just nu och se orden växa fram för varje klick är som att sjunka ner i bastun efter en kall dag utomhus.
Det är som att här och nu stannar tankarna upp och fokuserar endast på nu'et och det jag skriver. Inte på något annat. Är det därför jag skriver? Är det alltid därför jag skriver? För att på nåt sätt fly verkligheten som lurar bakom mig så fort jag stänger skärmen eller lägger ifrån mig pennan. Då tar vardagen vid.
Det känns samtidigt som att jag inte vill sitta här. Av den enkla anledningen att jag vet att inga svar kommer ges inatt. Men detta är min tröst när det inte finns någon där att prata med. Som om jag skulle vilja prata med någon om det här i och för sig. Det här är alldeles för invecklat för att någon skulle förstå. Nej, det är det inte. Det är så jävla enkelt att till och med den där dumme jäveln som åkte med till Erkheikki skulle förstå.
Nä, kanske inte han förresten. Men alla andra. Han är fan skitdum.

Jag skriver det här för att det ska bli läst. För att dessa tankar, detta som brinner i mig i natt på något sätt är för starkt för att det ska kunna hållas helt inom mig. För de få som kanske skulle förstå så glöder skärmen nu av oro, förtvivlan och ängslan. För nån annan är det bara ord.
För mig är detta allt just nu. Allt som spelar någon roll och kommer spela roll tills jag med facit i hand vet om det var sant eller falskt.
Är det falskt så väntar ett äventyr som jag kommer gå strålande igenom.
Är det sant väntar ett helvete som kommer bränna mig och allt runt omkring mig till ingenting.
Allt som hänt före kommer spela så lite roll att det nästan blir löjligt. Och jag skriver för att jag är så rädd för tanken att det skulle vara sant.
Jag gömmer allt i alla dessa ord. Nånstans här uti kanske det går att tolka, men det tror jag inte. Mina många år som ordtrollare har gjort mig till en kameleont på papperet. När jag vill ha ur mig nånting men inte vill att det ska synas kan jag gömma det. När jag vill att det ska synas kan det bli till ord som värmer genom många mörka nätter.

Att jag har släng av narcissism är det ingen tvekan om, och det förnekar jag inte. Att jag väljer att skriva såhär just här är ett solklart tecken på det.
Men, jag tror att det är dags för mig att börja skriva för mig själv någonstans där ingen annan kan läsa det.
Då och endast då kan jag skriva såna här saker i korta meningar. Och när de står där kanske de blir verkliga.
Men den här gången är det just det jag är rädd för. Att de ska bli verkliga. Det är nog alltid just därför jag inte skrivit dom klart, rakt upp och ner. De är för farliga för att skrivas så. De måste lindas in.

01.57

På nåt sätt känns det som en trygghet att vara i en stad där det aldrig blir RIKTIGT tyst. Kiruna låter ibland om natten också, men inte hela tiden. Här är det alltid nånting som stör tystnaden. Och ibland kan det vara riktigt skönt. För just nu är en öronbedövande tystnad det sista jag behöver.

02.00

Jag vill avsluta det här skrivandet nu. Och vet precis hur jag ska göra det, men kan inte, vill inte. Inte än. Och jag vet inte vad mer jag kan säga.
Jag tände precis ännu en cigarett och känner att den lika gärna kan få brinna ut.
2010 var året då allting hände. Det tyngsta året för oss alla fem tror jag, eller vet jag, det har vi pratat om. Men det här har hittills också varit ett tungt år. För allihopa.
Men nu kanske det börjar räta ut sig, fast jag är rädd. Jag är ändå rädd. Men det är inte det som allt det här handlar om. Denna gång handlar inte rädslan om oss utan vad som skulle kunna hända om det är sant. Och det här är så mycket större och viktigare än vad vi nånsin skulle kunna bli. Det här är det farligaste jag varit med om tror jag.

Nu föll det en droppe vatten. Regnet är på väg igen.
Denna gång vill nån att jag ska gå och lägga mig. Att jag ska avsluta det här nu och gå in.
Gå in och lägga mig och inte tänka nåt mer på det här idag.
Kanske är det borta imorgon, kanske inte.

Nu ska jag avsluta det här som jag tänkte.
Jag är på väg, men vart?
Rakt in i ett äventyr eller rakt in i helvetet.

02.04

02.08

Tillbaka i lägenheten.
Jag hoppas det här blir läst.

Over and out

Fel

2012-06-10

Det var fel
Och det visste jag
Men ändå
Så var jag där
Jag kände hur fel det var
Att vistas där
Ändå gick jag dit

Jag har nog aldrig heller
Mött en konsekvens
I alla fall inte av denna dignitet

Och egentligen
När jag tänker efter
Så är det jobbigt
Fast ändå inte

För vi har gått isär
Många gånger förr
Fast aldrig såhär
Vi har gått isär
Länge nu

Nu är vi isär
Kanske, jag vet inte
Som det är nu så vet jag

På ett sätt känns det skönt
Att slippa låtsas att jag är bra
Att det jag gör och gjort ibland
Det påverkar mig
Framförallt kommer andra i kläm

Att jag nu kan förstå
Verkligen förstå
Hur ens val blir ens ok
Nåt som man bär med sig

Just nu
Spelar det ingen roll egentligen
Och det spelar stor roll
Men just att du är långt borta
Sen långt bort tillbaks

Jag blir arg
Egentligen inte på mig själv
Utan på dig
Att du inte sa
Eller slog
Eller sa efter du slog
Men jag förtjänade inte det i och för sig

Varför slösa tid
Tid är dyrbar tid
Kasta inte bort den

Ingen hoppas på nåt
Inte ens jag

På nåt sätt känner jag mig likgiltig
Fast det är jag inte
Jag kände egentligen att detta var den sista spiken
I nånting som skulle begravas
Jag hoppades bara inte att det skulle bli såhär

Jag önskar att du skulle sagt direkt
Fast inte ens det förtjänades
Nä vem är jag
Att ställa krav?
Jag står ju bara här
Utan svar
För det finns inget svar
Ingen lösning
Bara det som är och förblir
Det blir mitt ok att bära
En lång, lång tid

http://www.youtube.com/watch?v=0We41T7TAx4



Over and out

the distance is quite simply much too far for me to row

2012-04-10

00.18

godnatt din fjant

http://www.youtube.com/watch?v=pP5zePtOIv8


Out and over

Han tappade

2012-04-09


Allt han väntar på är att hon ska hojta till
Men han vet inte vad han ska säga
Vad kan han säga egentligen?
Vad finns det kvar att säga?
Fan
Ibland är det enklare att bära någon annan än sig själv
Sen upptäcker han att han bär både ock
Och sen tappar han
Det känns som att han tappar
Paniken när hjärnan förstår att kroppen är på väg att tappa taget
Att hans händer helt enkelt inte orkar
Eller att det är för halt
Eller både ock

Om hon hojtar till
Vad ska dom säga?
Han är så rädd
Vad är det här som han gett sig in i?
När han till sist förstår att det bara är sig själv han tappar
Så är det för sent
Han ville finnas överallt
Det är orättvist
Ingen kan finnas överallt
Och ändå vill han det
Han vill alltid det
Varför kan han inte bara bära och tappa sig själv?

Allt han väntar på är att hon ska hojta till
Men han vet inte vad han ska svara
Allt de har att säga
Är inget de vill prata om
Han hänger där
Som att han hänger från balkongräcket
Underarmarna värker
Svetten forsar längst med ryggraden
Huvudet bultar av ansträngningen
Sen tappar han taget
Händerna, totalt slut och dyblöta av svett
Glider
Tappar
Lossnar
Och han faller
Under finns bara den tjälkalla asfalten

Han ser hennes ansikte ploppa upp
Eller han väntar på att det ska finnas där
Så hon ser hans ansikte
Och hojtar till
Som att hon ska komma med en lysande lösning
Men det gör hon inte
Det är inte så enkelt
Nu står han här
Själv
Igen
Och bär på sig själv
Bär på sig själv för henne
För hon litar på honom
Och han vet inte vad han ska göra
För det känns som att han tappar
Han tappar det
Och när det faller i marken vet han inte i hur många bitar det ska gå i
Om han ska kunna lappa ihop allt igen
Eller åtminstone få tillbaka det till en någorlunda igenkännbar kontur
Av det det var
När hon hojtade första gången

Det verkade så enkelt
Så självklart
Och med tiden så kändes det som att han hjälpte
Men han blev argare
Och argare
Och till slut började det kännas konstigt i hjärtat
Och han började undra vad det egentligen var han väntade på
Det var då han började tappa
Han kände hur fötterna började snubbla
Hur han dansade sidledes i rummet
Balanserande med dom
Som en hög, slarvigt staplad hög med böcker
Tunga böcker
Viktiga böcker
Dyra böcker
Det de pratat om
I flera, flera volymer
Om han tappade dom skulle de gå sönder
Och kanske aldrig hamna i ordning igen

Men huuuuuuuuur ska han göra för att inte tappa dom?
Vad säger han när hon hojtar till?
Vill hon göra det något mer?
Är hon lika rädd som han?
Står hon och balanserar hon med?
Eller har hon lurat honom?
Har hon lurat honom att stå här och balansera det han trodde var allt
Men bara var han själv?
Lurade han sig själv att tro det?
Att det han bar var viktigare än han själv?
Så han glömde sig själv
Och fokuserade på att balansera
Tills han blev argare och argare
Tills det började kännas konstigt i hjärtat

Allt han vill är att hon ska hojta till
Men han är rädd för vad hon ska säga
Om hon nånsin säger nåt igen
Tills hon gör det står han här
På ett ben, dansandes, byter ben ibland för att orka
Funderar på hur han ska göra
För att försiktigt ställa ner den här otroligt tunga traven med böcker
Utan att någon går sönder
Eller åtminstone så han kan laga dom så gott det går
Utan att tappa dom för hårt
Och sedan lyfta upp sin egen trave
Som är mycket högre
Mycket mer instabil
Mycket svajigare
Och än en gång
Börja balansera
För när han tappar dom böckerna
Gör det bara ont i han själv.


Over and out

Vi tog aldrig över stan

2012-04-09

04.17

Han som skrev en sång om dom
Dom som det aldrig blev
Dom som tog slut så långdraget
I ett livslångt, tvåradigt brev

Men att tanken var god
Var nåt båda förstod
Och nu är dom här igen

En gång sida vid sida
Sen vände dom sida
Och började om igen

Han hatade allt
Allt som sa vem han var
Men glömde aldrig
Att det var han som blev kvar

Kvar där ute, kvar här inne
Kvar för att minnas vartenda minne
Och en dag glömma allt

För att sen börja om
Som alla dom
Som fryser fast det inte är kallt

Han började om
Han gjorde sitt bästa
Han älskade den första, den andra
Men väntade bara på nästa

Hon som aldrig kom
Hon som aldrig vände om
Hon som lovat att stanna

Hon var som förut
Inte klokt att hon stod ut
Trots att han alltid förblev densamma

Han som hon älskat en gång
Han som blev kvar
Han som levde igår
Han som förblev utan svar
Han som trodde på allt
Han som drömde sig bort
Han som hon älskat en gång
Han som en gång skrev en sång om dom

http://www.youtube.com/watch?v=vlizSWYs6do


Over and out

Lose. Loser. Lost.

2012-04-03

00.44

In-between misery and understanding
Everywhere but right here and now
Lost where no one picks you up
Anyway, anyhow

I knew you wouldn't be standing there
I knew you wouldn't wait
I guess I was hoping my heart wouldn't care
But there's a thin line between love and hate

Jumping on the rooftops
Avoiding the streets
Hiding out in the dark spots
So I won't have to greet

So I won't have to meet you
But I'm searching up and down
Just to avoid your eyes
Just so you know I'm around

I knew you wouldn't be standing there
But I knew you wouldn't wait
I guess I was hoping my heart wouldn't care
But there's a thin line between love and hate

I know it's a lie
I don't want us to die
I want you to want me again
A name in the past
Something that didn't last
I don't want to be one of them

I knew you wouldn't be standing there
But I knew you wouldn't wait
I guess I was hoping my heart wouldn't care
But there's a thin line between love and hate



Over and out

För min vän.

2012-03-29

00.42

http://www.youtube.com/watch?v=Jow7c0EVXeM
http://www.youtube.com/watch?v=YvkX3t5LgVI

Våra två låtar, i alla fall de första två av våra låtar. Sen har det kommit många fler.


Min vän

Min vän, min vän
Sover du än?
Fattar du inte att du måste vakna????
Det är sent och du är nästan för sen, försent
När allt är borta, vad ska du då sakna?

Nu pratar jag inte om dig och mig
Jag pratar bara om dig
Var är du nånstans
Är du alltid nån annanstans?
Vågar du inte vara där inne?
Har du förträngt allt med ditt dåliga, jävla minne

Tänk om du tappar bort det viktigaste för dig
Inte bara dig själv
Utan allt det andra
Som kräver att du är dig själv
Att du vågar vara dig själv
För dig själv
Det handlar inte om dig och mig
Det handlar bara om dig

Fan vad dum du är ibland
Du fattar ingenting
Ändå är du bra på att ge bort allting
Ge allting du nånsin haft
För att nån du älskar ska få kraft
Men allting blir ingenting
Om du inte visar nånting

Fan vad du är dum ibland
Som om allt rinner ut i sand
Så griper du efter sanden
Men det faller ur handen
Men du märker inget
Du bara höjer fingret
Och känner vart din vind blåser
Vänder om, går hem och låser
Låser ute allt det jobbiga
Så länge att du inte ens märker
Att hjärtat ditt, det värker
Inte bara ditt eget hjärta
Utan ditt Hjärta
Gråzonen smetas ut i en enda svärta

Kvar blir ingenting
Du står mitt i
Jag står bredvid
Och hatar mig själv
För att jag lät dig hamna där
Där allting är för sent
Min vän, min käre älskade vän
Sover du än?
Fattar du inte att du måste vakna?
När allt är borta vad finns då att sakna?
Min vän, min käre älskade vän jag ber
Sov inte mer


Over and out

Hmmm...

2012-03-26

När jag läser igenom det som skrevs i natt blir jag fascinerad. Utan att skoja, överdriva eller ljuga så skrevs det mesta, om inte allt i ett halvt sovande, stundom helt sovande tillstånd. Helt sjukt. Och det ser helt sjukt ut när jag läser det... Totalt osammanhängande, som om jag varit råpackad när jag skrev det. En ny erfarenhet. Skriva i sömnen.

Vad konstigt, för jag kommer ihåg att jag tänkte på det igår när jag halvt vaken tittade på skärmen som snurrade framför mig:
- Vänta lite, vad skrev jag nu?
Men orkade inte läsa, utan fortsatte planlöst... Detta känns jättekonstigt. Och rätt så roligt faktiskt, jag skriver tydligen som en fjortis i sömnen... Undras vad mer för roliga och dolda sanningar om ens egentliga jag som kan visa sig i någon form av dvala?
Hur skulle jag bli under hypnos? Förvandlas till Lisa eller Alex, 14 år och skrika "Jävla kärring jag hatar dig! Alla andra får ju supa!"?

Kanske något som bör upplevas?

I vilket fall som helst, spännande hur psyket fungerar och att jag lyckades skriva fullständiga meningar med punkter och stor bokstav. Det kommer jag ihåg att jag fokuserade på. Sen att innehållet är som en senildement, alkoholiserad och desorienterad 14 åring skrivit det får ju kanske låtas vara.

Spännande hursomhelst.


Over and out

Om natten

2012-03-27

01.50

Vaken och borde egentligen sova. Men det går inte att lyfta arslet från soffan och gå de två stegen som skiljer mig och sängen åt. Eller ställa mig upp och kasta mig i sängen, vilket också skulle gå. Men nej, det är en sån där natt då jag sitter vaken och inväntar något. Det känns som det i alla fall, jag kan inte sätta fingret på det.

Ibland är det en låt som kommer åkandes, ett fragment eller en text. Det låter klyschigt men så är det faktiskt. Ibland susar dom förbi på nätterna och då måste man vara vaken för att snappa upp dom, speciellt om dom har vänligheten att lämna ett förvarnande...eller vad man ska kalla det för.

Ibland är det bara en känsla som ligger och trycker nånstans, väntandes på att blotta sig så jag åtminstone kan förstå vad det egentligen var jag funderade på istället för att sova. Innan det infaller sig brukar tomsurfandet ligga högt upp på listan. Sen dyker det upp, det som legat där bakom örat, som jag sett i ögonvrån men inte kunnat eller velat sätta fingret på. Sen när det väl är framme är det bara att tacka, ta emot och gå och lägga sig.

Andra gånger kommer inget alls. Utan natten blir ett planlöst kringflackande i lägenheten, väntandes. Jag kan vakna mitt i natten, gå ut och ta en cigarett på balkongen och söka utomhus och inombords vad det kan vara min hjärna väckt kroppen och ögonen för att se. Oftast genererar det ingenting förutom vetskapen att det är nåt inom mig som vill ut. Ord, tankar eller bara energi. Det får jag aldrig svar på då.

Ikväll är det funderingar som inte rätar ut sig. På vad är helt ointressant för någon annan än mig själv, tror jag. Funderingarna brukar räta ut sig någorlunda när jag skriver som jag gör nu. Utan något mål, det kan generera i verser som i de senaste små posterna eller bara i att jag får ur mig det jag behöver, kort eller långt. Eller inget alls.

Ibland kan det vara avgörande att sätta sig ner och bara låta fingrarna fara över tangentbordet, utan att styra dom med rim, reson eller något annat. Då hamnar jag oftast på en plats där jag överskådligt kan se vad det är som vill ut. Man får det på papper helt enkelt. Där i texten är jag tydligare och ärligare mot mig själv ibland än vad jag är i huvudet. Det är ju inte lätt när den största lögnaren och curlar'en för en själv är en själv.

Idag är jag orolig. Det snurrar i mitt huvud och jag vet inte varför, detta är fysiskt snurr, yrsel. Sånt kan man ju få ibland, men detta har varit hela veckan. Återkommande, några gånger när jag bara gått helt vanligt på skolgården, så är det som att jag tappat balansen. Kanske förkylningen, som dock mojnat mer och mer för varje dag. Jag tyckte mig känna en lite öm knöl under hakan, som gått ner sig lite grann nu. Faktum är att jag tror det är en helt vanlig del av struphuvudet som jag bara inte känt tidigare då en extra haka tyvärr skymde sikten. Jag börjar känna mig som en hypokondriker. Det är ju så enkelt att leta fel istället för att leta rätt.

Jag är orolig för annat också, dock inget professionellt, där är det förhållandevis lugnt, även om arbetet ökar. Bara jag får lite pröjs snart så är jag nöjd. Det är rätt omotiverande att ha 4 jobb dagligen varav endast 1 ger lön. Alla jobben är roliga, men det är som sagt inte kul att vara pank. Pengar ger inte glädje men förenklar ta mig fan tillvaron i alla fall.
Nej, jag oroar mig för något helt annat. Jag vet inte varför jag gör det, jag vet ju hur det blir sen ändå. Det är som att ha sett en film flera gånger.

Jag har skrivit mycket på sistone och det känns bra. Men jag är fan aldrig nöjd!
Hela tiden måste nåt nytt hända och jag börjar bli riktigt trött på att lyssna på gnäll.

Men jag tänker på dom och på henne och på honom och vet inte riktigt hur jag ska tänka. Mina armar gör ont, de ömmar lite vid axlarna och handlederna när jag slits åt ett och samma håll men med två olika dragare.

Jag vet inte, detta kanske blir jättejobbigt, det känns som det. Men jag vill inte vända det ryggen, för jag mår bra av att kasta ut orden i den lilla rutan om kvällarna och vänta tills det blinkar rött.

Just nu dagdrömmer jag och förbannar alla jävlar som förstört för mig! Exakt de orden "förbannar alla jävlar som förstört för mig" skrev jag när jag hade ögonen stängda och nickade till. Men fingrarna fortsatte skriva ner något.

Nej, just nu oroar jag mig. Men det börjar släppa lite nu och därför börjar jag nicka till. Det är dags att gå och lägga sig. Sängen är så fruktansvärt skön men stor.

Det betyder att det är dags att krypa ner där och möta dagen arg för att jag inte sov mer.

Om natten får man gå på beredskap.



Over and out

Woman of heart and mind

2012-03-27

00.48

Hon vet vad detta är
Varför det skrivs här
Varför det aldrig sägs
Hon kanske känner mig

Hon kanske inte känner sig själv
Ibland måste hon hata det
En ovisshet
Att inte lita på sig själv

Jag tror det är så i alla fall
Det är så det verkar
Hon tror hon måste vara starkare
Säga nåt som påverkar

Gå inte i krig
Gå i fred
Att tvivla ibland
Är inte fel
Att tröttna ibland
Är inte fel
Men att låta det vackra rinna bort
För att man inte sa "Stopp!"
Det är fel
Fast hon vet det
Hon vet mer än hon tror
Hon som snabbt skulle bli så stor
Man får inte glömma att vara liten
Man får inte glömma att vara ledsen
Man får inte tappa den där biten
Avgörande för hela processen

Att våga slå in en dörr
Som ska stängas, men trilskas
Att göra som folk gjorde förr
Slå med klubba tills man blir av med ilskan

Men framförallt
Att kämpa för det man har
Och göra kristallklart
Att det man har, vill bägge två ha kvar
Och bägge två är två av en
Inte bara ett hjärta, men också en vän
Man får inte glömma
Man får inte sluta drömma
Man får inte gömma
Det där vackra man har
För då orkar man inte vara kvar.

http://www.youtube.com/watch?v=VrjwqXwyzNU

För hon och han
Jag tror dom kan
Det vet jag att dom gör
Det är bara sånt såna som dom gör

Jag undrar vem jag är just nu
Vad jag tänker på
Vad jag tänker på
Kan jag inte förstå

Jag vet inte varför
Men jag känner mig tom
Som om allt runnit ut
Och ni, na turligtvis flyger ni in och ut
Jag försöker få nån rätsida
Det verkar bara bli slagsida

I alla fall ikväll
Jag vet inte varför
Tankarna flyger iväg
Och landar alltid framför
Dit jag inte kommit än
Men jag anar vad svaret blir
Dit bort är det en liten bit
Jag får vänta tills jag kommit fram
Tills dess får jag arbeta fram vad som är sant
Och skriva svaret när jag kommit fram
Men nu är det dags att stänga ner
Och inte tänka på det nåt mer.



Over and out

Han kom hem

2012-03-24


Han åkte iväg. Han fann lugnet.
Han kände sig äntligen lugn. Han åkte tillbaka.
http://www.youtube.com/watch?v=te7KW4K-00E


Han kom hem. Han fann kaoset.
Han såg sig omkring. Han stannade kvar.
http://www.youtube.com/watch?v=rMToQg0vSds














Over and out

Heartbreaker

2012-03-23

00.36

För att alla vill lära sig flyga.
Men att sedan komma ner nog är det svåraste av allt i hela världen.

http://www.youtube.com/watch?v=4p_f7Df2-oM


Over and out

1'or & 0'or till text 14

2012-03-22

När vi är som bäst

När vi är som bäst
När vi inget vet
När vi bara ser på varandra
När vi låter oss åka med
När vi bara faller
När vi inte tar emot
När vi låter det komma
När vi bara tar emot
När vi bara lyssnar
När vi inte ser
När vi inte tänker
När vi inte försöker
När vi bara ler
När vi bara vet
När vi inget vet
När vi bara följer med
Det är då är vi som bäst
_______________________________


Du sitter där borta
Du vet var jag är
Jag borde inte svara
Jag borde inte tänka
Tänka som jag gör
Jag tänker lite konstigt
Som jag brukar göra
Du är snäll
Du gillar mig
Jag gillar dig
Varför gör vi det?
Vi är så lika
Vi är så långt borta
Och vi är förbjudna
Du skulle döda mig
Du skulle döda oss
Jag skulle döda dig
Jag skulle döda oss
Om jag fortsätter tänka konstigt
Och utvecklar det
Till något än mer förbjudet
Än något annat jag vet
Bara för att vi är snälla
Bara för att det är det jag behöver
Någon som förstår
Någon som jag kan förstå
Jag tror inte det är nåt
Hade det vart nåt hade jag förstått
Du hade förstått
Jag är nog bara glad
Att du är där borta
Och att vi behöver varann
Att vi är snälla med varann
Det är för lite av den varan
Och fast jag vädrar fara
Så är det ju faktiskt ingenting
Som nånsin kan bli nånting
Fast vad vet jag?
Jag har haft fel förut
När man skymtar det förbjudna
Slår alla nerver bakut
De vill försvinna
"Nej, va fan, är du trög!?"
Ropar hela kroppen
"Du drar oss ner till botten"
"Dit vill vi inte följa"
Ja, vem vill följa med dit
Vi vände och kom tillbaka hit
Där vi bägge två är på varsitt "borta"
Och är snälla med varann
Vi behöver varann
Eller, jag behöver dig
För du är snäll mot mig
_______________________________


En sång
För ingen alls
För full hals

Ska jag skrika den
Ska jag leva den
Tills jag förstår den

En sång
Kanske för mig
Fast, i och för sig

Den kan va' till dig
Och dig, och dig, och dig
Till er

Ni som drar dom ut
Sångerna, ni vet
Dom jag hatar att jag skrev

En sång
Till ingen alls
En sång, som aldrig blir falsk
_______________________________


Jag vill äta världen
Lukta på haven
Springa på himlavalvet
Ducka för rymden
Följa evigheten
Övervinna döden
Övervinna livet
Och förstå kärlek


Over and out