Han tappade

2012-04-09


Allt han väntar på är att hon ska hojta till
Men han vet inte vad han ska säga
Vad kan han säga egentligen?
Vad finns det kvar att säga?
Fan
Ibland är det enklare att bära någon annan än sig själv
Sen upptäcker han att han bär både ock
Och sen tappar han
Det känns som att han tappar
Paniken när hjärnan förstår att kroppen är på väg att tappa taget
Att hans händer helt enkelt inte orkar
Eller att det är för halt
Eller både ock

Om hon hojtar till
Vad ska dom säga?
Han är så rädd
Vad är det här som han gett sig in i?
När han till sist förstår att det bara är sig själv han tappar
Så är det för sent
Han ville finnas överallt
Det är orättvist
Ingen kan finnas överallt
Och ändå vill han det
Han vill alltid det
Varför kan han inte bara bära och tappa sig själv?

Allt han väntar på är att hon ska hojta till
Men han vet inte vad han ska svara
Allt de har att säga
Är inget de vill prata om
Han hänger där
Som att han hänger från balkongräcket
Underarmarna värker
Svetten forsar längst med ryggraden
Huvudet bultar av ansträngningen
Sen tappar han taget
Händerna, totalt slut och dyblöta av svett
Glider
Tappar
Lossnar
Och han faller
Under finns bara den tjälkalla asfalten

Han ser hennes ansikte ploppa upp
Eller han väntar på att det ska finnas där
Så hon ser hans ansikte
Och hojtar till
Som att hon ska komma med en lysande lösning
Men det gör hon inte
Det är inte så enkelt
Nu står han här
Själv
Igen
Och bär på sig själv
Bär på sig själv för henne
För hon litar på honom
Och han vet inte vad han ska göra
För det känns som att han tappar
Han tappar det
Och när det faller i marken vet han inte i hur många bitar det ska gå i
Om han ska kunna lappa ihop allt igen
Eller åtminstone få tillbaka det till en någorlunda igenkännbar kontur
Av det det var
När hon hojtade första gången

Det verkade så enkelt
Så självklart
Och med tiden så kändes det som att han hjälpte
Men han blev argare
Och argare
Och till slut började det kännas konstigt i hjärtat
Och han började undra vad det egentligen var han väntade på
Det var då han började tappa
Han kände hur fötterna började snubbla
Hur han dansade sidledes i rummet
Balanserande med dom
Som en hög, slarvigt staplad hög med böcker
Tunga böcker
Viktiga böcker
Dyra böcker
Det de pratat om
I flera, flera volymer
Om han tappade dom skulle de gå sönder
Och kanske aldrig hamna i ordning igen

Men huuuuuuuuur ska han göra för att inte tappa dom?
Vad säger han när hon hojtar till?
Vill hon göra det något mer?
Är hon lika rädd som han?
Står hon och balanserar hon med?
Eller har hon lurat honom?
Har hon lurat honom att stå här och balansera det han trodde var allt
Men bara var han själv?
Lurade han sig själv att tro det?
Att det han bar var viktigare än han själv?
Så han glömde sig själv
Och fokuserade på att balansera
Tills han blev argare och argare
Tills det började kännas konstigt i hjärtat

Allt han vill är att hon ska hojta till
Men han är rädd för vad hon ska säga
Om hon nånsin säger nåt igen
Tills hon gör det står han här
På ett ben, dansandes, byter ben ibland för att orka
Funderar på hur han ska göra
För att försiktigt ställa ner den här otroligt tunga traven med böcker
Utan att någon går sönder
Eller åtminstone så han kan laga dom så gott det går
Utan att tappa dom för hårt
Och sedan lyfta upp sin egen trave
Som är mycket högre
Mycket mer instabil
Mycket svajigare
Och än en gång
Börja balansera
För när han tappar dom böckerna
Gör det bara ont i han själv.


Over and out