2011-09-13
Jag skulle kunna skriva så mycket om vad som händer, vad som hänt och vad som kanske kommer hända. Framförallt om vad som hänt, det känns som att hela livet har pågått i två år, så länge har det ibland känts som att det tagit. Ett helt liv.
Nu sitter jag ändå här. Det är förmodligen en av de sista dagarna jag kommer kunna sitta på balkongen med datorn, lite kaffe och Winston och skriva. Eller jobba, som jag gillar att kalla det, jag ser det här som mitt jobb. Kanske nu inte just det här, det här är bara ett fånigt tidsfördriv och en möjlighet för mig att skriva ohämmat hela tiden. det är just skrivandet som är mitt jobb. Jag skriver. Jag skriver framförallt låtar, ibland inte så bra, ibland så pass bra att de platsar på en skiva som släpps i 100 länder. Så är det faktiskt. Mitt hantverk tillsammans med mina bästa vänner är släppt i 100 länder. Långdraget och segt har faktumet smugit sig in i min hjärna. Jag kanske är trögstartad, för de andra verkar det ha fallit på plats för längesen. Eller i alla fall för folk utanför vår sfär.
I två år har vi hatat, älskat och mördat för vår musik. Morden har dock bara varit symboliska, vi har mördat oss själva och tagit oss levande igenom. Utom en, han dog längst med vägen och vi fortsatte utan honom. Det är livets hårda skola: Att livet går vidare. Och vårt liv går alldeles för fort att man skall kunna stanna upp och reflektera över de döda. "Inga sånger tar de döda tillbaks" sjöng Toni Holgersson och det stämmer.
Döden gav liv åt en ny era och nu känns det som att livet före döden inte existerat även fast det i allra högsta grad har existerat. Men vi väljer att se framåt.
Här står vi nu och jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur vi skrev What We Are, när jag genom en slump skrev Free At Last på ett ögonblick, när Turn The Tide ÄNTLIGEN klaffade men som ingen minns. Eller hur det var i Uppsala i lördags när de skrek efter oss och drog i våra kläder, sen grät när de fick träffa oss vid scenen när vi skrev våra namn på deras skivor, skivor de köpt för sina egna pengar. Pengar de hade kunnat lägga på vad annat som helst, men ändå valde att lägga på vår musik. Jag skulle kunna skriva om allt det där. Allt det jobbiga, allt det bra och allt annat där emellan. Men det är helt ointressant för mig, jag vet redan allt det där. jag var där, jag såg det. Jag levde det, och det här är ingen sida där min vilja är att skölja ur mig sånt jag redan vet. Utan sånt jag inte riktigt vet, sånt jag funderar över, eller helt sporadiska nya saker min hjärna säger åt mina fingrar att skriva ner. Här skriver jag vad jag vill.
Jag skulle kunna skriva om våra familjer, vänner och allt annat som fått kliva åt sidan för det här. Intimhygien ej att förglömma i vissa fall...
Detta är den 100'de gången jag laddar upp något här, vilket faktiskt är av en slump. Jag såg det när jag loggade in här och jag tyckte det passade bra då med någon slags seriös spalt. Där det inte handlar om att jag måste klösa ut dumma tankar ur skallen eller på något sätt rättfärdiga min talang att uttrycka mig i skrift. Det här tänkte jag på från det att jag kom hem i eftermiddags och satte mig i den tysta lägenheten och läste vad Nina skrivit om när vi åkte ifrån henne i Umeå. Då kände jag att jag vill skriva det här. Det kändes viktigt att skriva det här, att det faktiskt finns nedskrivet någonstans.
Vissa saker är värda att nedtecknas, inte bara för min egen skull utan även för de som har någon slags anslutning till mig, bandet och det vi gör. Kanske är det några av de som har snubblat in här även fast jag valt att inte skylta med den här platsen. Min oas där man kan ta sig in, men bara om man vet att den finns. Jag har länkat hit till kompisar, nära vänner som gläds av att läsa det jag skriver. Ganska nyligt sa någon "Åh en sån kompis vill jag vara", och det blev hon såklart, för hon är en sån kompis. Jag skriver ju nästan aldrig något mer än kortare verser, längre noveller eller låttexter jag vill lägga upp. Men detta är ett högst personligt inlägg där jag genom den långa inledningen nu tycker att jag byggt upp dramatiken nog. Någon kommer skratta när detta läses, typiskt honom att bara ordbajsa kommer de kanske tänka. Självklart, och lika mycket för dramatiken gör jag detta för att jag kan och vill retas, och också för att personerna som verkligen vill läsa ÄNDÅ måste ta sig igenom detta olidligt utdragna förspel.
Det är faktiskt så att jag sagt det här flera gånger och skrivit ner det någon gång också. Den här texten är till Elin och Nina.
Elin fick vänja sig med tiden. Kai försvann mer och mer när vi började inse att vi faktiskt var bra på det vi gjorde. Att vi kunde leverera. Jag minns inte exakt när det var, det kom ju som sagt successivt. Och Elin började nog vänja sig succesivt. Hur mycket hon än vande sig kunde hon nog aldrig riktigt förbereda sig för hur sena 2009 och ungefär hela 2010 och 2011 skulle bli. Framförallt inte det första halvåret av 2010, det kunde nämligen inte vi heller. Skrivarperioden som åt av oss alla och till slut åt upp Raimond var en blytung tid då jag antar att Kai närmast kunde liknas som ett spöke i deras hem. Det eller en människa som betalade hyran, var tillsammans med henne men mestadels bara var en trött ung man som hon inte träffade så ofta, men han sov där ändå. Märklig typ.
När väl den perioden till slut var över inleddes nästa fas i inspelningar, ständigt repande och resor kors och tvärs mellan Kiruna, Stockholm och Luleå. Det ena avlöste det andra. Ständigt var det fyra killar som drog i hans ena arm och hon själv ensam på andra sidan, andra armen. Fyra killar är oftast, rent fysiskt, starkare än en tjej. Hon var inte helt ensam, såklart, tack och lov. Men jag kan tänka mig, och vet att det inte alltid var med ett leende hon vinkade av Kai när han stängde dörren för att försvinna nånstans med oss.
När Tom kom in i bilden kom även Nina in i bilden. Tom kastades på ett dundrande tåg i farten och han klamrade sig fast med allt han kunde och tog sig längst fram i tåget med de andra. Även om han hade mycket emot sig så tog han tag i det och levererade, en bedrift jag beundrar honom för och nästan helt säkert vet att jag själv inte klarat av.
Nina kastades in i en värld förmodligen helt främmande för henne. Plötsligt förvandlas Tom till en röst i en telefon och hans sängplats till en sval andra sida. Han är någon annanstans och försvinner iväg dit oftare och oftare. När jag frågade henne hur hon förberedde sig på det här klivet sa hon att hon visste att han skulle vara borta mycket, men inte att han skulle vara borta så här mycket och så här ofta.
Jag har många gånger känt mig som ett svin. Att vi är svin. Som nästan stjäl dessa underbara pojkar från deras respektive, inte delar med oss av dem. När vi väl kommer hem från någon resa dröjer det inte länge förrän det surrar i telefonen hemma hos Kai och Elin, den där sms-signalen hon hatar. Den som piper varje dag. Står det inte "Rep 18.00" så står det något annat från bandet. Dags att jobba ett å två å ett å två. Skriv det dit och ring hit och skriv på det här där och vad tycker vi om det här och vi ska åka dit då och vi måste ta ledigt då och så och så. Så står det. Knappt har väskan packats upp i Umeå förrän den packas igen. "Du får komma upp och repa nästa vecka", "Du ska komma upp och spela in nästa vecka", "Du måste komma hit i helg, vi måste spela om den här till Andreas och Ben".
Utan skrupler eller några som helst invändningar hoppar de ner i väskan och försvinner. För mig och Anton är det lätt, vi låser dörren och åker iväg. Skit i disken, skit i städningen, räkningarna är betalda, det är bara att dra.
Men på Björkplan och på Strombergs väg är det faktiskt två som blir kvar, två hjärtan som själva får bära ett väldigt tungt lass.
Med dessa ord vill jag lyfta fram dom än en gång, det tål att göras igen och igen och igen. För jag törs påstå att utan dem och deras tålamod hade inte den här plattan blivit så bra som den blev. Den hade kanske inte blivit av alls.
Det är nämligen så att trots allt detta jag skrivit här ovan, trots alla de jobbiga stunderna har vi aldrig hört en endaste negativ klang från Elin och Nina. Inte en endaste gång har de sagt nej till oss när vi begärt Tom och Kai in i bilen och iväg nånstans. Inte en endaste gång har de lämnat tvillingarna med ledsna och ångestfyllda ögon genom telefonen när vi suttit i bilen, i studion eller på något hotellrum. De har stått bakom oss alla fem hela vägen. Vad vi än har gjort och hur vi än har gjort det så har de alltid stöttat oss, och framförallt sina fina killar. Tom har sagt till mig att han inte fungerar utan Nina, Kai har sagt till mig att Elin liksom förstår honom hela tiden. Och så är det för oss andra tre också. Elin och Nina förstår oss liksom och vi fungerar inte utan dom.
För mig har Elin och Kai varit dom där som tagit in mig i deras liv när jag själv kände mig ganska ensam. Dom som började ringa och fråga om jag skulle hänga med. Va, får JAG hänga med? Jag har aldrig liksom hängt med, eller ingen har direkt frågat i alla fall. det är oftast jag som frågat om jag nu velat göra nåt. Nu fick jag hänga med och fick två stöttepelare i en väldigt jobbig tid. Det är jag evigt tacksam för. Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Kais egenheter.
För mig har Tom varit han som jag skrivit mycket med, diskuterat jobbiga saker med och pratat mycket med. Med sin enkla snällhet har han alltid varit en bra vägg att kasta mig själv och mina jobbiga tankar på och alltid fått en konstruktivt svar. Fast han varit långt borta. Och nu finns Nina där också, med samma egenskaper. En genuin godhet och ömhet som värmer en fast det oftast "bara" är ettor och nollor som formar ord på en dataskärm. Men likväl så tar de första klass in i min mage och värmer där. Hon vill alltid att jag ska hälsa på, hon vill alltid att vi ska göra roliga saker. Plus att hon ger de där hårda kramarna som klämmer ut den sista droppen dåligt ur ens kropp och klämmer in en hel kaskad av bra igen.
Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Toms egenheter.
Elin och Nina är också två av mina bästa vänner, och det är dom inte för att dom kom på köpet när Tom och Kai klev in där. Nej nej, dit tog dom sig själva på egen hand och stannar där för evigt.
När jag ibland har känt mig som ensammast har Elin ringt och frågat om jag ska komma och hälsa på dom eller så har Nina skrivit "Heeeeeeej Viktor! :D" på facebook och allt har på något sätt blivit bättre. Det är ju så vänner fungerar har jag förstått. Lika många gånger har Elin dragit mig i örat när jag röker eller gör nåt annat dumt. Lika många gånger har Nina skrivit "Gå och städa nu" eller "Gå och lägg dig nu" åt mig.
Att de vet det här hoppas jag, i alla fall några saker vet de och så pass bra känner de mig att de vet att de får svar när de frågar. Och enda anledningen till att jag skriver det här just här är för att jag vill det. De har betytt och betyder så mycket för mig och för oss i bandet. Jag vill skriva det här så att de kan läsa det och faktiskt förstå det om de nu inte förstår det från de gånger jag försökt slå in det i deras skallar. Om de någon gång tvekar kan de alltid läsa det här igen. Det här är inget hemligt, det här är något av det mest ohemliga i mitt liv. Den tacksamhet och glädje jag känner gentemot Elin och Nina. Att de står ut med oss och mig. Att de alltid står bakom oss, i vad vi än gör verkar det som.
Vi har genomgått en snabb förändring och står i startlinjen till vårt livs hittills största ögonblick. Och dit kom vi inte gratis. De som sett oss och tycker vi gjort ett enormt hästjobb vet kanske inte att det finns två till som gjort samma hästjobb, ibland kanske också ett än tyngre hästjobb.
Den här är till dom, det skulle lika gärna kunna vara vi som sjunger till dom, som dom som sjunger till oss:
http://www.youtube.com/watch?v=7aYxMuLb3h8
When the road gets dark
And you can no longer see
Just let my love throw a spark
And have a little faith in me
And when the tears you cry
Are all you can believe
Just give these loving arms a try
And have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
When your secret heart
Cannot speak so easily
Come here darlin’
From a whisper start
To have a little faith in me
And when your back’s against the wall
Just turn around and you will see
I will catch, I will catch your fall baby
Just have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Well, I’ve been loving you for such a long time girl
Expecting nothing in return
Just for you to have a little faith in me
You see time, time is our friend
’cause for us there is no end
And all you gotta do is have a little faith in me
I said I will hold you up, I will hold you up
Your love gives me strength enough
So have a little faith in me
Ni fick den i sista Tunigon också, och ni får den igen. För det enda vi nånsin hoppades från er var att ni skulle tro på oss. Och ni har alltid trott på oss och givit oss så mycket mer förutom det. Ni alltid våra älsklingar och för oss är ni obeskrivligt viktiga. Den här resan har knappt börjat och utan er hade vi nog inte ens kommit till startlinjen. Jag känner att jag inte vill avsluta det här skrivandet, det känns så viktigt för mig att säga det här. Men jag tror jag sagt mitt, ni förstår och vet.
Vi kan korta ner det till; Tack, vi älskar er!
Over and out
tisdag 13 september 2011
söndag 28 augusti 2011
Vem vare som kasta!?
2011-08-28
Vem vare som kasta de där orden på mig nångång för längesen nånstans? Får jag nånsin veta vem det var så kommer jag döda dig.
Vem vare som kasta de där orden på mig nångång för längesen nånstans? Får jag nånsin veta vem det var så kommer jag döda dig.
fredag 5 augusti 2011
Fredag
2011-08-05
Det lackar mot höst
Och allt faller ner
Regn, löv och planer
Några faller på plats
Andra faller bara för att skiljas åt
Någonstans faller några isär
För att landa ihop någon annan gång
När vi förmultnat
När vi torkat mot asfalten
När vi klaffat
Ibland klaffar det inte
Ibland klaffar det
Snart tar de in utemöblerna
Snart tar de in skyltarna
Snart är det för kallt
För att sitta på balkongen och skriva
Snart är det för kallt för allt
Först när det kommer
När det första lövet blir gult
Vill jag bara gråta
Stänga dörren
Dra ner persiennerna
Och bara försvinna
Gå i ide tills nästa sommar kommer
Sen faller snön
Den faller så hårt mot marken
Sakta seglandes
Som ett knytnävsslag i ansiktet
Den första snön är som den sista
Grå, brun, svart och smutsig
Någon gång efter ett tag har man helt plötsligt vant sig
Då är det bara snö
Inget mer
Den bara finns där och tar upp plats
Man vänjer sig
Den blir en gammal vana
Det ÄR mörkt hela tiden
Det ÄR kallt hela tiden
Det ÄR halt hela tiden
Hela tiden är det vinter
Då önskar man ibland att allt hade kunnat vara rött igen
Rött, gult, brunt, orange
Då känner man att man uppskattar hösten
Man lär sig såklart att uppskatta vintern också
Men hösten är ändå en kär mellanlandning
Man hinner vänja sig lite
Ett steg i taget
Mörkare nätter när man fiskar
En miljard små solar i varje träd
Som om träden vill hjälpa en att få lite sol
Varje grönt blad blir gult, rött eller orange
För att ge mig en liten sol
Nattfrost
Som river i lungorna
Svanarna ropar efter en när de drar söderut
Nånstans försvinner en björn för att den inte pallar med vintern
Harar som nyss blivit bruna börjar bli vita igen
Räven börjar skrika på nätterna
Regnet slår mot plåttaket i stugan
Och man får elda utan att det blir olidligt varmt
Man sätter sig i bastun på kvällen
Och värmer sina frusna tår
När man sen går ut och röker så ryser man
När fötterna ställer sig på altanen
Iskall altan
det är för kallt för att bada
Men man doppar sig ändå
Picken krymper till ingenting
Man tycker synd om den och går in igen
In i bastun
In i värmen
Man kan andas den friska kalla luften
Vänja lungorna vid kylan
Den olidliga som kan döda
Den som kommer snart
Den man måste anpassa sig efter
Den som styr
Men nu går det fortfarande att leva
Än är vi inte döda
Än är inte utomhusnatten som ett enda stort vacuum
Än är vi inte döda
Ibland stannar man och tänker att det är helt okej
Hösten är helt okej
Men då kan det vara försent
För det finns bara en sak som är kortare än sommaren
Och det är hösten.
Over and out
Det lackar mot höst
Och allt faller ner
Regn, löv och planer
Några faller på plats
Andra faller bara för att skiljas åt
Någonstans faller några isär
För att landa ihop någon annan gång
När vi förmultnat
När vi torkat mot asfalten
När vi klaffat
Ibland klaffar det inte
Ibland klaffar det
Snart tar de in utemöblerna
Snart tar de in skyltarna
Snart är det för kallt
För att sitta på balkongen och skriva
Snart är det för kallt för allt
Först när det kommer
När det första lövet blir gult
Vill jag bara gråta
Stänga dörren
Dra ner persiennerna
Och bara försvinna
Gå i ide tills nästa sommar kommer
Sen faller snön
Den faller så hårt mot marken
Sakta seglandes
Som ett knytnävsslag i ansiktet
Den första snön är som den sista
Grå, brun, svart och smutsig
Någon gång efter ett tag har man helt plötsligt vant sig
Då är det bara snö
Inget mer
Den bara finns där och tar upp plats
Man vänjer sig
Den blir en gammal vana
Det ÄR mörkt hela tiden
Det ÄR kallt hela tiden
Det ÄR halt hela tiden
Hela tiden är det vinter
Då önskar man ibland att allt hade kunnat vara rött igen
Rött, gult, brunt, orange
Då känner man att man uppskattar hösten
Man lär sig såklart att uppskatta vintern också
Men hösten är ändå en kär mellanlandning
Man hinner vänja sig lite
Ett steg i taget
Mörkare nätter när man fiskar
En miljard små solar i varje träd
Som om träden vill hjälpa en att få lite sol
Varje grönt blad blir gult, rött eller orange
För att ge mig en liten sol
Nattfrost
Som river i lungorna
Svanarna ropar efter en när de drar söderut
Nånstans försvinner en björn för att den inte pallar med vintern
Harar som nyss blivit bruna börjar bli vita igen
Räven börjar skrika på nätterna
Regnet slår mot plåttaket i stugan
Och man får elda utan att det blir olidligt varmt
Man sätter sig i bastun på kvällen
Och värmer sina frusna tår
När man sen går ut och röker så ryser man
När fötterna ställer sig på altanen
Iskall altan
det är för kallt för att bada
Men man doppar sig ändå
Picken krymper till ingenting
Man tycker synd om den och går in igen
In i bastun
In i värmen
Man kan andas den friska kalla luften
Vänja lungorna vid kylan
Den olidliga som kan döda
Den som kommer snart
Den man måste anpassa sig efter
Den som styr
Men nu går det fortfarande att leva
Än är vi inte döda
Än är inte utomhusnatten som ett enda stort vacuum
Än är vi inte döda
Ibland stannar man och tänker att det är helt okej
Hösten är helt okej
Men då kan det vara försent
För det finns bara en sak som är kortare än sommaren
Och det är hösten.
Over and out
onsdag 27 juli 2011
Nån gång nånannanstans
2011-07-28
Nån gång nånannanstans
Kanske det här aldrig fanns
Kanske vi var någon annan
Men att allt ändå fallit samman
För vad vore vi som fångats
Av det som får oss att våndas?
Utan allt som gör oss till vi
Det som är vi inuti?
Nån gång nånannanstans
Fanns det kanske en andra chans
Skulle vi ha tagit den?
Skulle vi ha valt rätt igen?
Skulle vi förstått
Att allt som vi har fått
Är nåt man kan förlora?
Om man inte ser det stora
I det enkla och det lilla
Är det lät att förspilla
Språket som vi förstår
Sanningen som dold bland dödliga går
Det som gör oss till vi
Som skiljer sig från ni
Att vi vågar falla handlösa
Bara för att förlösa
Vårt hjärta som slår så hårt
För det som alltid var vårt
Vi som vågade gå rakt fram
Fast vägen ville svänga ibland
Så tvingade vi oss att fortsätta gå
För egentligen fanns det bara ett mål
Vi ska aldrig försaka vår chans
Och ångra oss nån gång nånannanstans.
Nån gång nånannanstans
Kanske det här aldrig fanns
Kanske vi var någon annan
Men att allt ändå fallit samman
För vad vore vi som fångats
Av det som får oss att våndas?
Utan allt som gör oss till vi
Det som är vi inuti?
Nån gång nånannanstans
Fanns det kanske en andra chans
Skulle vi ha tagit den?
Skulle vi ha valt rätt igen?
Skulle vi förstått
Att allt som vi har fått
Är nåt man kan förlora?
Om man inte ser det stora
I det enkla och det lilla
Är det lät att förspilla
Språket som vi förstår
Sanningen som dold bland dödliga går
Det som gör oss till vi
Som skiljer sig från ni
Att vi vågar falla handlösa
Bara för att förlösa
Vårt hjärta som slår så hårt
För det som alltid var vårt
Vi som vågade gå rakt fram
Fast vägen ville svänga ibland
Så tvingade vi oss att fortsätta gå
För egentligen fanns det bara ett mål
Vi ska aldrig försaka vår chans
Och ångra oss nån gång nånannanstans.
fredag 22 juli 2011
Vad blir kvar när du går?
2011-07-22
Spöken som vilat någonstans ingenstans en längre tid har vaknat till sig något. De är nära, man kan nästan höra de rassla med sina kedjor. Som de gjorde så länge för så länge sen, så länge att man inte kommer ihåg hur de lät. Jag minns inte hur hon lät, såg ut, smakade, skrattade, älskade, hatade, knullade, värmde, kylde, skrattade, grät. Ingenting. Miljoner ljusår skiljer oss åt känns det som, sen PANG är hon tillbaka. Aldrig på samma sätt som gången innan eller gången efter, alltid olika. I olika skepnader. Spökar på nya sätt varje gång, på nåt sätt varje gång. Det går inte att värja sig på något sätt.
Men det är väl så, du kan aldrig få en läst bok oläst. I början är den spännande och intrigen tätnar, för att gå vidare till ett klimax och sedan ta slut. När boken väl är färdigläst kanske filmen kommer ut och du ser filmen, där inser du att boken kanske inte var så bra trots allt. Bristerna kommer fram i ljuset. Men du kan aldrig ha den oläst, som att den aldrig funnits. Den står där i bokhyllan, den finns i biblioteket eller i bokhandeln. Filmen ser du stå i hyllan på Statoil eller hemma i nåns hörna. det går inte att "fly" från den.
Bägge två vet att bägge två är en del av varandra. Hur det än går är man alltid en del av varandra, på olika sätt. Man kan inte få varandra ogjorda, som om man aldrig mötts. Som om termen vi aldrig fötts. Tänk om det hade varit så? jag tror inte jag hade velat ha det så även fast jag önskat livet ur dig vissa gånger. Även fast du hatat mig och velat skicka mig i omloppsbana runt Mars. Ibland, dock inte alls i år, förrän nu, har du sprungit förbi i mina tankar. Undras om jag flugit förbi hos dig nånstans långt där nere?
Jag skriver inte om dig nåt mer, det brukade jag göra förut. Du som var så speciell och bra. Med tiden har jag förstått att du inte är så bra, att du är ganska dålig faktiskt och att mycket av mig inte känner så stor lust av att träffa dig. Inte på grund av allt gammalt men för att du helt enkelt inte tilltalar mig som person. Ditt sätt och hur du ser på dig själv och andra. Men jag känner ändå ett ansvar, som att det är min skyldighet att ha dig i tankarna ibland. Bara för att påminna mig själv om att även det största fallet har nåt att klamra sig fast vid, det djupaste hålet har en botten och även en vägg att klättra upp för.
I guess I'll just have to run
End up where I belong
Instead of digging a hole
I'm climbing the wall
My fingers reaching for the edge
At the break of dawn
Den handlade inte om dig, men den passade. Det är lustigt hur varje låt som skrivs tycks vara skriven för mig och mina stunder i livet och hur de låtarna hittar en när man minst anar det. De har legat och väntat just på det tillfället.
För dig var det 'It makes no difference', där är det inte så konstigt att det var just den. Men den var så sjukt välplacerad vid det tillfället att det var som om den bestämt att jag skulle ta till mig av den just då.
Undras om du hade förrändrats för mig eller på grund av mig. Jag gör dig nervös säger du, lite rädd. Du är rädd för mitt hårda skal och kalla hjärta som jag visat upp för dig och inte vart rädd för att använda. Ett kallt och hårt vapen som sargade dig. Dock kunde jag inte stå för det kalla och hårda så även där möttes vi till slut igen.
Hur ser du mig? Är jag samma som förut. Säkert, egentligen förrändras man väl aldrig, man lär sig bara att dölja sina galenskaper bättre. Jag ser dig inte på samma sätt idag som jag gjorde förr och sedan förr men lite tidigare än det första förr'et. Idag kan jag irritera mig på dig som vilken jobbig "kompis" som helst. Jag blir irriterad för du verkar tro att det är vår skyldighet mot varandra att träffas och prata skit när vi har möjlighet.
Så ser inte jag det. Och jag förklarade det för dig.
Inget ont blod alls. Jag såg det bara som dumt att vi skulle ses om du var lite rädd för mig och jag för dig. Vore det inte bättre då att bara behålla varandra i varandras huvud som vi var och inte som vi blev: Gamla vänner, som inte har nåt speciellt intressant att prata om och som känner sig lite oroliga i varandras sällskap men känner sig tvingade att skratta.
Vi kan väl vara som vi var?
Förälskade, kåta, lyckliga, bråkande, sjungandes, skrattandes, saknade, lämnade och titta i varandras blå ögon som vi brukade göra, liggandes sida vid sida, på sidan.
Du måste gå iväg, åt ett håll och jag måste gå iväg åt ett annat håll.
Jag är på väg mot mitt livs största resa och där kommer det inte finnas plats för dig. Men jag är säker på att jag, ensamma nätter på nåt rum, nånstans ingenstans, kommer tänka på dig och undra om du tänkt på mig. Som jag gjort sen den första dagen jag såg dig och kände något i mitt bröst som jag aldrig känt före, eller efter.
Vad blir kvar när du går? Förhoppningsvis bara jag.
Jag saknar dig ibland.
Over and out
Spöken som vilat någonstans ingenstans en längre tid har vaknat till sig något. De är nära, man kan nästan höra de rassla med sina kedjor. Som de gjorde så länge för så länge sen, så länge att man inte kommer ihåg hur de lät. Jag minns inte hur hon lät, såg ut, smakade, skrattade, älskade, hatade, knullade, värmde, kylde, skrattade, grät. Ingenting. Miljoner ljusår skiljer oss åt känns det som, sen PANG är hon tillbaka. Aldrig på samma sätt som gången innan eller gången efter, alltid olika. I olika skepnader. Spökar på nya sätt varje gång, på nåt sätt varje gång. Det går inte att värja sig på något sätt.
Men det är väl så, du kan aldrig få en läst bok oläst. I början är den spännande och intrigen tätnar, för att gå vidare till ett klimax och sedan ta slut. När boken väl är färdigläst kanske filmen kommer ut och du ser filmen, där inser du att boken kanske inte var så bra trots allt. Bristerna kommer fram i ljuset. Men du kan aldrig ha den oläst, som att den aldrig funnits. Den står där i bokhyllan, den finns i biblioteket eller i bokhandeln. Filmen ser du stå i hyllan på Statoil eller hemma i nåns hörna. det går inte att "fly" från den.
Bägge två vet att bägge två är en del av varandra. Hur det än går är man alltid en del av varandra, på olika sätt. Man kan inte få varandra ogjorda, som om man aldrig mötts. Som om termen vi aldrig fötts. Tänk om det hade varit så? jag tror inte jag hade velat ha det så även fast jag önskat livet ur dig vissa gånger. Även fast du hatat mig och velat skicka mig i omloppsbana runt Mars. Ibland, dock inte alls i år, förrän nu, har du sprungit förbi i mina tankar. Undras om jag flugit förbi hos dig nånstans långt där nere?
Jag skriver inte om dig nåt mer, det brukade jag göra förut. Du som var så speciell och bra. Med tiden har jag förstått att du inte är så bra, att du är ganska dålig faktiskt och att mycket av mig inte känner så stor lust av att träffa dig. Inte på grund av allt gammalt men för att du helt enkelt inte tilltalar mig som person. Ditt sätt och hur du ser på dig själv och andra. Men jag känner ändå ett ansvar, som att det är min skyldighet att ha dig i tankarna ibland. Bara för att påminna mig själv om att även det största fallet har nåt att klamra sig fast vid, det djupaste hålet har en botten och även en vägg att klättra upp för.
I guess I'll just have to run
End up where I belong
Instead of digging a hole
I'm climbing the wall
My fingers reaching for the edge
At the break of dawn
Den handlade inte om dig, men den passade. Det är lustigt hur varje låt som skrivs tycks vara skriven för mig och mina stunder i livet och hur de låtarna hittar en när man minst anar det. De har legat och väntat just på det tillfället.
För dig var det 'It makes no difference', där är det inte så konstigt att det var just den. Men den var så sjukt välplacerad vid det tillfället att det var som om den bestämt att jag skulle ta till mig av den just då.
Undras om du hade förrändrats för mig eller på grund av mig. Jag gör dig nervös säger du, lite rädd. Du är rädd för mitt hårda skal och kalla hjärta som jag visat upp för dig och inte vart rädd för att använda. Ett kallt och hårt vapen som sargade dig. Dock kunde jag inte stå för det kalla och hårda så även där möttes vi till slut igen.
Hur ser du mig? Är jag samma som förut. Säkert, egentligen förrändras man väl aldrig, man lär sig bara att dölja sina galenskaper bättre. Jag ser dig inte på samma sätt idag som jag gjorde förr och sedan förr men lite tidigare än det första förr'et. Idag kan jag irritera mig på dig som vilken jobbig "kompis" som helst. Jag blir irriterad för du verkar tro att det är vår skyldighet mot varandra att träffas och prata skit när vi har möjlighet.
Så ser inte jag det. Och jag förklarade det för dig.
Inget ont blod alls. Jag såg det bara som dumt att vi skulle ses om du var lite rädd för mig och jag för dig. Vore det inte bättre då att bara behålla varandra i varandras huvud som vi var och inte som vi blev: Gamla vänner, som inte har nåt speciellt intressant att prata om och som känner sig lite oroliga i varandras sällskap men känner sig tvingade att skratta.
Vi kan väl vara som vi var?
Förälskade, kåta, lyckliga, bråkande, sjungandes, skrattandes, saknade, lämnade och titta i varandras blå ögon som vi brukade göra, liggandes sida vid sida, på sidan.
Du måste gå iväg, åt ett håll och jag måste gå iväg åt ett annat håll.
Jag är på väg mot mitt livs största resa och där kommer det inte finnas plats för dig. Men jag är säker på att jag, ensamma nätter på nåt rum, nånstans ingenstans, kommer tänka på dig och undra om du tänkt på mig. Som jag gjort sen den första dagen jag såg dig och kände något i mitt bröst som jag aldrig känt före, eller efter.
Vad blir kvar när du går? Förhoppningsvis bara jag.
Jag saknar dig ibland.
Over and out
lördag 25 juni 2011
Än kan vi
2011-06-25
Janey
Mattsson/Nilsson
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
Making moves I can't follow
Janey with her deep dark-green eyes
Putting dark clouds on my skies
Making moves, everything seems so hollow
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms
Janey take control of my mind
Plant in my head that I can fly
And send me off flying with the birds
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
And making me feel I'm all alone in this world
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms
Let me breath now
Let me breath now
I want to be free now
Let me breath now
Over and out
Janey
Mattsson/Nilsson
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
Making moves I can't follow
Janey with her deep dark-green eyes
Putting dark clouds on my skies
Making moves, everything seems so hollow
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms
Janey take control of my mind
Plant in my head that I can fly
And send me off flying with the birds
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
And making me feel I'm all alone in this world
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms
Let me breath now
Let me breath now
I want to be free now
Let me breath now
Over and out
fredag 24 juni 2011
Hjärta till salu
2011-06-25
Midsommarafton.
Vad är det som händer när man ser någon man inte sett på väldigt länge? Vad är det som flimmrar förbi i huvudet? Det gäller inte alla gånger, alla personer, men vissa har en tendens att fastna. Av olika anledningar, såklart. Hat och kärlek tenderar att vara varandra otroligt lika vid sådana tillfällen. Man minns dofter, som man bara gjorde när man var liten och inte lika mycket idag.
Den där speciella doften som hur det luktade hemma hos bästa kompisen eller hos mommo och moffa, eller hemma i tvättstugan eller var det nu kan vara, skolan också givetvis. Dofter som inte försvinner, medan man idag när man snubblar in på ett nytt ställe inte fokuserar på doften utan är så uppe i sitt eget att de små, men kanske avgörande sakerna, för att stanna upp och komma ihåg faller mellan stolarna.
Man minns dofter i alla fall, hursomhelst. Hur hennes hår luktar eller vilken parfym hon oftast använde. Den där doften som ger Ahaaa'et.
Men vad är det man minns? Vad är det man kommer ihåg. Det är sällan hat som strömmar till för man har även en tendens att glömma det dåliga och bara minnas guld och gröna skogar. Det finns ju trots allt en anledning till att man står mitt emot varandra och minns och inte bredvid varandra.
Börjar man tänka på någon för att de återigen dyker upp i ens liv när man är som mest mottaglig eller för att de kanske inte lämnat en? Är det något ouppklarat? Kan det bero på att det man hade med den personen egentligen aldrig blev något att ha. Ett oläst kapitel, en blank sida i ens egen bok? En underliggande vilja att veta. Hur skulle det vara? Hur skulle det kunnat bli?
Det hade såklart kunnat gå åt rakaste varma helvete, men då hade man vetat i alla fall.
Nu kan såklart kommentarer som ovan komma, "Ja men if it was meant to be it should have been". Ja, förvisso, men ändå. Man måste veta, ingen kan veta. Och det skulle inte bli samma sak om man provade veta idag, alltså försökte tända en eld med en gammal flamma. När något fattar eld måste man göra två val:
1. Är det en eld som kräver högexplosivt bränsle? Kasta på för allt du är värd annars kommer den slockna så snabbt att du inte ens hinner få på dig byxorna.
2. Är det sur ved? Då krävs det av dig att du sätter dig ned och funderar över om du vill att det ska brinna för trevlighetens skull eller för värme. Om elden sedan tar fyr så tar den det, annars slocknar den.
I bägge fallen har du åtminstone försökt. Det finns ett tredje fall som står utanför ovanstående två, såklart:
3. Gör ingenting, sitt sedan och frys och fundera i efterhand på om det skulle blivit bra, idiot.
Dumma saker har jag gjort i mitt liv, många många, snart kommer ett diplom med posten: "Grattis, du är riktigt dum! Be någon läsa detta diplom för dig så du verkligen förstår hur dum du är."
Men några av de dummare sakerna jag gjort är att jag inte gjort någonting. Att jag varit för feg för att antingen ge elden syre eller vänta ut den. Jag har inget gjort alls och sedan stått som ett fån vid sidan av med mina funderingar och Tänk-om's.
Hur är det med det nu då?
Börjar tankar flyga för att de aldrig fått landa i huvudet. Med andra ord, är det undringen om hur det skulle kunant bli, som får gamla kugghjul att börja snurra i skallen eller är det bara den gamla dumheten? Eller är det rent av något äkta? Hur vet man?
Därför är det livsfarligt att aldrig försöka, att aldrig våga utan bara ställa sig i ekorrhjulet och gå på, att aldrig ta ett kliv utanför. Du hamnar i ett känslomässigt Limbo där stock och sten måste klivas över för att komma tillbaka till noll. Med noll menas att du betat av alla Tänk-om's, du har gjort alla försök med de som lämnat dig frågande, du har rätat ut alla frågetecknen. Efter det hamnar du på noll och kan börja om.
Men hur ska man veta då? Hur ska man veta att man tänker på någon bara för att man kanske aldrig slutat tänka på den eller för att man inte fick ett avslut? Hur ska man kunna veta att något är äkta? Tänk om det är OMÖJLIGT att räta ut det frågetecknet!? Ja, det är väl det som gör att en brinnande kärlek förvandlas till en gammal flamma.
Hjärta till salu, bättre begagnat, nästan som nytt.
Over and out
Midsommarafton.
Vad är det som händer när man ser någon man inte sett på väldigt länge? Vad är det som flimmrar förbi i huvudet? Det gäller inte alla gånger, alla personer, men vissa har en tendens att fastna. Av olika anledningar, såklart. Hat och kärlek tenderar att vara varandra otroligt lika vid sådana tillfällen. Man minns dofter, som man bara gjorde när man var liten och inte lika mycket idag.
Den där speciella doften som hur det luktade hemma hos bästa kompisen eller hos mommo och moffa, eller hemma i tvättstugan eller var det nu kan vara, skolan också givetvis. Dofter som inte försvinner, medan man idag när man snubblar in på ett nytt ställe inte fokuserar på doften utan är så uppe i sitt eget att de små, men kanske avgörande sakerna, för att stanna upp och komma ihåg faller mellan stolarna.
Man minns dofter i alla fall, hursomhelst. Hur hennes hår luktar eller vilken parfym hon oftast använde. Den där doften som ger Ahaaa'et.
Men vad är det man minns? Vad är det man kommer ihåg. Det är sällan hat som strömmar till för man har även en tendens att glömma det dåliga och bara minnas guld och gröna skogar. Det finns ju trots allt en anledning till att man står mitt emot varandra och minns och inte bredvid varandra.
Börjar man tänka på någon för att de återigen dyker upp i ens liv när man är som mest mottaglig eller för att de kanske inte lämnat en? Är det något ouppklarat? Kan det bero på att det man hade med den personen egentligen aldrig blev något att ha. Ett oläst kapitel, en blank sida i ens egen bok? En underliggande vilja att veta. Hur skulle det vara? Hur skulle det kunnat bli?
Det hade såklart kunnat gå åt rakaste varma helvete, men då hade man vetat i alla fall.
Nu kan såklart kommentarer som ovan komma, "Ja men if it was meant to be it should have been". Ja, förvisso, men ändå. Man måste veta, ingen kan veta. Och det skulle inte bli samma sak om man provade veta idag, alltså försökte tända en eld med en gammal flamma. När något fattar eld måste man göra två val:
1. Är det en eld som kräver högexplosivt bränsle? Kasta på för allt du är värd annars kommer den slockna så snabbt att du inte ens hinner få på dig byxorna.
2. Är det sur ved? Då krävs det av dig att du sätter dig ned och funderar över om du vill att det ska brinna för trevlighetens skull eller för värme. Om elden sedan tar fyr så tar den det, annars slocknar den.
I bägge fallen har du åtminstone försökt. Det finns ett tredje fall som står utanför ovanstående två, såklart:
3. Gör ingenting, sitt sedan och frys och fundera i efterhand på om det skulle blivit bra, idiot.
Dumma saker har jag gjort i mitt liv, många många, snart kommer ett diplom med posten: "Grattis, du är riktigt dum! Be någon läsa detta diplom för dig så du verkligen förstår hur dum du är."
Men några av de dummare sakerna jag gjort är att jag inte gjort någonting. Att jag varit för feg för att antingen ge elden syre eller vänta ut den. Jag har inget gjort alls och sedan stått som ett fån vid sidan av med mina funderingar och Tänk-om's.
Hur är det med det nu då?
Börjar tankar flyga för att de aldrig fått landa i huvudet. Med andra ord, är det undringen om hur det skulle kunant bli, som får gamla kugghjul att börja snurra i skallen eller är det bara den gamla dumheten? Eller är det rent av något äkta? Hur vet man?
Därför är det livsfarligt att aldrig försöka, att aldrig våga utan bara ställa sig i ekorrhjulet och gå på, att aldrig ta ett kliv utanför. Du hamnar i ett känslomässigt Limbo där stock och sten måste klivas över för att komma tillbaka till noll. Med noll menas att du betat av alla Tänk-om's, du har gjort alla försök med de som lämnat dig frågande, du har rätat ut alla frågetecknen. Efter det hamnar du på noll och kan börja om.
Men hur ska man veta då? Hur ska man veta att man tänker på någon bara för att man kanske aldrig slutat tänka på den eller för att man inte fick ett avslut? Hur ska man kunna veta att något är äkta? Tänk om det är OMÖJLIGT att räta ut det frågetecknet!? Ja, det är väl det som gör att en brinnande kärlek förvandlas till en gammal flamma.
Hjärta till salu, bättre begagnat, nästan som nytt.
Over and out
tisdag 21 juni 2011
För den som väntar
2011-06-22
kl 00.25
För den som väntar finns det inget nu, det finns inget då eller sen. Det finns bara snart, aldrig eller kanske. För den som väntar räcker inte tiden till trots att den går oändligt långsamt. Förberedelsen, och allt där i kring. Som att träna löpning år ut och år in, dagarna i ända inför det stora loppet, som aldrig tycks komma. De andra kanske står där bredvid, i startgroparna, fokuserade. De stirrar in i fjärran tycks det, blicken ser ut att vara försvunnen ut i ingenting. Om man vinkar med handen framför ögonen på dem rör de ändå inte en min, sover de? Nej, det är det totala fokuset, man försöker själv fokusera, på inget. För när fokuset ligger på inget öppnas helt plötsligt dörrar till allt. Då måste man vara på sin vakt och snabbt fånga den öppna dörren, för den stängs snabbt, startskottet går och ens medtävlande är som flugna ur kanoner mot mållinjen där den som fokuserat mest på inget står som segrare, ibland och oftast totalt omedveten.
Det handlar inte om själva fokuserandet, det handlar om inget.
Att vänta. Det går att tolka det ordet på några sätt; vänta, sakna och längta. Kanske även på fler sätt, men det är dessa som korsar hjärnan i skrivande stund, det är dessa som för närvarande ses som tolkningarna av väntandet. Vänta, sakna och längta.
För den som väntar finns ingen tid. För den som saknar finns ingen tröst. För den som längtar finns inga hinder.
Allt handlar om fokus på inget. Att inte springa iväg full gas förrän startskottet gått. Att inte fokusera så mycket på smällen av skottet att man helt missar loppet. Att inte jämföra sina benmuskler med motståndaren vid sidan om för att, endast i ens eget huvud, inse att motståndaren kommer sopa banan med en själv och alla andra med den imponerande fysik och fokus på inget som lyser kring denne.
Att fokusera på inget handlar om att lita på sig själv, tycka om sig själv och vara sig själv mot sig själv. Tillåta sig själv att vara sig själv. Det går inte att lura sig själv som många tror. Ramsor och lögner kan dras men det är dock bara tomma ord som förvandlas till damm i samma sekund som de uttalats. Om man inte tycker om sig själv är det dags att sätta sig ner, räta på ryggen och förklara för sig själv:
- Vad är det du inte tycker om?
Lämna det ärliga svaret, det går än en gång inte att lura sig själv, och ge sig sedan ut i den lilla, stora världen som bara är ens egen och åtgärda det som måste åtgärdas. Meningen med allt är att tycka om sig själv. Innan dess kan inget lopp vinnas.
I den lilla, stora världen som bara är ens egen kommer de ljustaste och mörkaste av livets stunder upp utan varken censur, pardon eller uppehåll. Att möta dessa går, men inte alltid själv. När det kommer en stund man måste möta själv måste man kunna möta den såväl lycklig som olycklig. Att vara lycklig och olycklig på ett helande sätt går endast om man tycker om sig själv.
För den som väntar finns bara en själv. Alla som väntar väntar ensamma, även om de väntar på samma sak på samma plats så väntar alla ensamma. Ingenting kommer för någon innan man välkomnar sig själv, som man är och som man vill vara, med ambitionen att, om man inte är den man vill vara, nå dit. Själv.
För den som väntar finns ingen tid, all tid, alltid.
Over and out
kl 00.25
För den som väntar finns det inget nu, det finns inget då eller sen. Det finns bara snart, aldrig eller kanske. För den som väntar räcker inte tiden till trots att den går oändligt långsamt. Förberedelsen, och allt där i kring. Som att träna löpning år ut och år in, dagarna i ända inför det stora loppet, som aldrig tycks komma. De andra kanske står där bredvid, i startgroparna, fokuserade. De stirrar in i fjärran tycks det, blicken ser ut att vara försvunnen ut i ingenting. Om man vinkar med handen framför ögonen på dem rör de ändå inte en min, sover de? Nej, det är det totala fokuset, man försöker själv fokusera, på inget. För när fokuset ligger på inget öppnas helt plötsligt dörrar till allt. Då måste man vara på sin vakt och snabbt fånga den öppna dörren, för den stängs snabbt, startskottet går och ens medtävlande är som flugna ur kanoner mot mållinjen där den som fokuserat mest på inget står som segrare, ibland och oftast totalt omedveten.
Det handlar inte om själva fokuserandet, det handlar om inget.
Att vänta. Det går att tolka det ordet på några sätt; vänta, sakna och längta. Kanske även på fler sätt, men det är dessa som korsar hjärnan i skrivande stund, det är dessa som för närvarande ses som tolkningarna av väntandet. Vänta, sakna och längta.
För den som väntar finns ingen tid. För den som saknar finns ingen tröst. För den som längtar finns inga hinder.
Allt handlar om fokus på inget. Att inte springa iväg full gas förrän startskottet gått. Att inte fokusera så mycket på smällen av skottet att man helt missar loppet. Att inte jämföra sina benmuskler med motståndaren vid sidan om för att, endast i ens eget huvud, inse att motståndaren kommer sopa banan med en själv och alla andra med den imponerande fysik och fokus på inget som lyser kring denne.
Att fokusera på inget handlar om att lita på sig själv, tycka om sig själv och vara sig själv mot sig själv. Tillåta sig själv att vara sig själv. Det går inte att lura sig själv som många tror. Ramsor och lögner kan dras men det är dock bara tomma ord som förvandlas till damm i samma sekund som de uttalats. Om man inte tycker om sig själv är det dags att sätta sig ner, räta på ryggen och förklara för sig själv:
- Vad är det du inte tycker om?
Lämna det ärliga svaret, det går än en gång inte att lura sig själv, och ge sig sedan ut i den lilla, stora världen som bara är ens egen och åtgärda det som måste åtgärdas. Meningen med allt är att tycka om sig själv. Innan dess kan inget lopp vinnas.
I den lilla, stora världen som bara är ens egen kommer de ljustaste och mörkaste av livets stunder upp utan varken censur, pardon eller uppehåll. Att möta dessa går, men inte alltid själv. När det kommer en stund man måste möta själv måste man kunna möta den såväl lycklig som olycklig. Att vara lycklig och olycklig på ett helande sätt går endast om man tycker om sig själv.
För den som väntar finns bara en själv. Alla som väntar väntar ensamma, även om de väntar på samma sak på samma plats så väntar alla ensamma. Ingenting kommer för någon innan man välkomnar sig själv, som man är och som man vill vara, med ambitionen att, om man inte är den man vill vara, nå dit. Själv.
För den som väntar finns ingen tid, all tid, alltid.
Over and out
måndag 14 februari 2011
The tipping point to the turning point
2011-02-14
What We Are
text: Mattsson/Nilsson/Israelsen
musik: AiluCrash
This is our final scene
Where everything reveals
'Though the plot is thick
It's falling brick by brick
Our layers have been pealed
I've dropped the mask
I'm stepping out of the cast
To try on something real
It's what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
I've been longing for real
I've felt the way you feel
But all of this drama
Has started to harm us
And everyone can see
It's what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
When the lights are out
You and me are shinig through
All the others on this highway
Have been lost in worn-out shoes
Everybody's walking sideways
Now it's only me and you
Now it's only me and you
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
This is our final scene
________________________________________
Idag har jag spelat i nio år, det blir nog fler år.
Over and out
What We Are
text: Mattsson/Nilsson/Israelsen
musik: AiluCrash
This is our final scene
Where everything reveals
'Though the plot is thick
It's falling brick by brick
Our layers have been pealed
I've dropped the mask
I'm stepping out of the cast
To try on something real
It's what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
I've been longing for real
I've felt the way you feel
But all of this drama
Has started to harm us
And everyone can see
It's what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
When the lights are out
You and me are shinig through
All the others on this highway
Have been lost in worn-out shoes
Everybody's walking sideways
Now it's only me and you
Now it's only me and you
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
With the music deep underneath us
And our feelings will soon reveal us
I won't care tomorrow
We are what we are
This is our final scene
________________________________________
Idag har jag spelat i nio år, det blir nog fler år.
Over and out
söndag 23 januari 2011
Det nya stora året
2011-01-23/24
Det är ett nytt år, igen. Det längsta och kanske ett av de mest lärorika året är till ända, till slut. Ibland står verkligen kunskap och visdom mig upp i halsen. Långt ner i halsen.
Mycket har gjorts som jag aldrig trodde skulle göras. Eller kanske lite, men ändå. När man väl står mitt i ett larm hör man inte låga toner utan bara just det höga larmet.
Det känns lite som att stå vid en fors. Det dånar och man inser inte att det här vattnet kommer från de små bäckarna, duggregnet och den lugna älven uppströms. Men när man står där och bara hör dånet är det svårt att begripa det. Under ytan är allt som vanligt, fiskarna simmar som vanligt och bryr sig inte nämnvärt om kaoset vid ytan.
För de är det en vanlig dag i vattnet.
Det är lite som att allt vatten drar sig mot forsen för att en enda gång få delta i dånet som hörs över hela skogar. I stugan om sommaren är det tyst men aldrig riktigt tyst, dånet från Meraslinkka hörs alltid. Vattnet drar sig kanske dit för att en enda gång få låta riktigt mycket, leva om och kasta sig mot allt och alla. Trots att det är lugnt och stilla under ytan. 15 minutes of fame, sen är vattnet förbi forsen och åter i den lugna älven nedströms. Egentligen har vattnet aldrig förändrats, det har bara tagit sig möjligheten och chansen att dåna för en stund.
Folk försvinner, så är det ju. Många har försvunnit i mitt liv trots att det inte pågått så länge. I mångt och mycket har det handlat om det berömda frånväxandet. Man väljer varsin väg och går åt olika håll, ibland korsar vägarna varandra för ett ögonblick. Ibland inte. Så är det bara och det är inget konstigt med det.
Men att någon försvinner för alltid, det är svårare att ta in. Att någon en dag aldrig nånsin kommer korsa ens väg. Och hur fort det kan gå, och hur fort det kan gå för en människa att hamna i det förflutna. Där man kan ha svårt att komma ihåg enstaka saker, som hur personen lät, hur personen luktade eller hur personen drack sitt kaffe. Det skrämmer mig hur såna saker försvinner från mitt arkiv. Det är de viktigaste delarna som sitter kvar och de försvinner aldrig, men för mig kan en liten skitsak spela större roll än det mest storslagna i nånting. Det kan vara den där sekunden då ljuset är perfekt, eller den där gången då mjölken smakade som bäst, när man tittar ut genom fönstret och känner att det är en dag som precis har börjat och aldrig kommer ta slut.
Men nu är det så, vissa saker försvinner, eller åtminstone lägger sig för att sova tills man påminns om de och de dras upp ur sängen för att närvara. Men det är NU som jag behöver de sakerna. Det är nu som jag behöver känna.
När jag gått in på Strandvägen efteråt känner jag bara likdoft, det går inte att beskriva. Jag känner bara död i näsan, det luktar död. Och det värsta är att jag känner den doften ibland från andra människor som inte är döda. Jag börjar ana att det nog inte är likdoft utan något annat, men sinnena förknippar lukten med död, sorg och obeskrivlig smärta. För varje andetag då doften dras in genom näsan och långsamt ålar sig genom näsgången och upp i hjärnan förbi ögonen ser jag samma bilder i huvudet. Död, blod, mattan som slängdes i soptunnan. Golvet, väggen, blodet, moppen, hinken, vattnet. De vita handskarna och beslutsamheten. Beslutsamt moppandes, inte en tanke i huvudet. Ögonen som bara stirrar på det som ska bort. Allt ska bort. Allt ska sugas upp och blandas med vattnet, sen ska allt hällas bort till vattnet i älven mot forsen och dånet.
Att sitta vid en människa och inte känna närvaron, att aldrig mer känna närvaron, det är en del av livet men den är så fruktansvärd att den borde vara en del av o-livet. Att hålla någons hand och känna hur den kallnar, fort. Att allt lämnas bakom. Oändligheten väntar och ändligheten är till ända. High five.
En, två och tre sådana. På mindre än ett år, hat-trick.
Jag har börjat få ångest för att allt jag gör inte duger. Att det inte ska hålla måttet. Att allt hänger på att det godkänns, men det kommer det inte göra. Det äter mig, som en sjukdom inifrån.
Att jag är i vägen, jag vill vara med dem, men ibland törs jag inte fråga. En dag har jag dragit dem till sin spets och de börjar svara frånvarande. Att de kanske vill ha med mig för att de tycker synd om mig och inte vill att jag ska vara ensam. Jag älskar dem, men jag vet inte. Jag vet inget, jag känner mig så vilsen ibland att jag bara vill stänga dörren och aldrig mer släppa in någon. Att ingen nånsin ska få komma hit igen, för det är så otroligt svårt när de går. När de går hem och jag förstår att jag faktiskt är kvar här ensam. Det är enklare att vara ensam hela tiden, att de gånger man deltar är på grund av pliktkänsla och för det hårda arbetets skull. Då det är en del av professionalismen är det en helt annan sak. Jag har alltid haft någon, men inte på det här sättet.
Jag har aldrig haft någon som ringer eller skriver och frågar om jag vill följa med. Nu har jag det och det är bland det svåraste jag haft, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det. Jag hanterar det här i förhoppning att de nångång kanske snubblar över det och förstår varför jag blir konstig ibland. Varför jag varierar i hur jag är och varför jag säger som jag säger ibland. Varför jag inte vill sitta bredvid hela tiden eller varför jag ibland blir osynlig.
Jag är rädd, jag är rädd att bli ensam igen för jag vill det inte. Och jag önskar verkligen att jag hittar ett sätt att klara av det här för det gör mig så ledsen när jag tvivlar på mig själv, igen.
Jag blir avundsjuk ibland, jag vill också hålla någon i handen och bli irriterad på någon. Jag vill också veta precis hur någon är och bli förbannad över att någon säger hur jag är fast jag inte tror det själv men vet att personen EXAKT vet hur jag är. Jag vill också vara den som sitter hemma och läser när någon har sina stojiga polare på besök. Jag vill åka hem trött efter repet och känna dåligt samvete över att jag inte varit hemma. Jag vill att någon ska hata att jag röker. Jag vill inte komma hem till den här datorn och sätta mig och skriva såna här saker.
Jag fick julklappar i år utanför familjen och grät nästan när jag fick dem, jag trodde aldrig det och jag blev så fantastiskt glad att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig och har hjälpt mig under den här oändligt långa hösten och vintern. Jag hatar den här hösten och vintern men de har satt guldkant precis när det behövts som mest.
Jag ska rota i den här svarta, äckliga dyngan. När jag ser en form av nånting i den själv ska jag släppa in de dit och förklara vem och varför jag är. Men jag vet inte än, och mycket av det är ditt fel. Ditt jävla svin, jag hatar dig ibland och önskar att jag aldrig träffat dig. Ditt själviska jävla svin. Låt mig vara. Du verkar inte förstå att jag inte klarar av att bli av med dig om du inte låter mig vara. Jag vill nästan inte själv heller. Jag är så rädd. Jag hade aldrig blivit mig utan dig, men det räcker nu. Nu måste jag göra mig själv. Nån gång kanske jag kan se på dig utan mina gamla ögon. Trots att jag bytt glasögon flera gånger så visar de samma sak varje gång jag ser dig. Ett svart hål och där inne nånstans ligger skärvor av allt du slagit sönder. Egentligen slog jag sönder allt själv. Men när jag slagit sönder det tog du skärvorna och stampade de till ett finkornigt pulver som letar sig in och fastnar överallt. Låt mig vara, ett tag i alla fall. Jag säger till när det är lugnt.
Det här blev mer skrivet än jag trodde och hoppades på.
Nu måste jag sova för imorgon ska jag tillbaka till jobbet efter en veckas ledighet. Det känns ingenting. Jag gillar inte att känna ingenting.
Det är så tyst här just nu. Det är längesen det var så här tyst.
Over and out
Det är ett nytt år, igen. Det längsta och kanske ett av de mest lärorika året är till ända, till slut. Ibland står verkligen kunskap och visdom mig upp i halsen. Långt ner i halsen.
Mycket har gjorts som jag aldrig trodde skulle göras. Eller kanske lite, men ändå. När man väl står mitt i ett larm hör man inte låga toner utan bara just det höga larmet.
Det känns lite som att stå vid en fors. Det dånar och man inser inte att det här vattnet kommer från de små bäckarna, duggregnet och den lugna älven uppströms. Men när man står där och bara hör dånet är det svårt att begripa det. Under ytan är allt som vanligt, fiskarna simmar som vanligt och bryr sig inte nämnvärt om kaoset vid ytan.
För de är det en vanlig dag i vattnet.
Det är lite som att allt vatten drar sig mot forsen för att en enda gång få delta i dånet som hörs över hela skogar. I stugan om sommaren är det tyst men aldrig riktigt tyst, dånet från Meraslinkka hörs alltid. Vattnet drar sig kanske dit för att en enda gång få låta riktigt mycket, leva om och kasta sig mot allt och alla. Trots att det är lugnt och stilla under ytan. 15 minutes of fame, sen är vattnet förbi forsen och åter i den lugna älven nedströms. Egentligen har vattnet aldrig förändrats, det har bara tagit sig möjligheten och chansen att dåna för en stund.
Folk försvinner, så är det ju. Många har försvunnit i mitt liv trots att det inte pågått så länge. I mångt och mycket har det handlat om det berömda frånväxandet. Man väljer varsin väg och går åt olika håll, ibland korsar vägarna varandra för ett ögonblick. Ibland inte. Så är det bara och det är inget konstigt med det.
Men att någon försvinner för alltid, det är svårare att ta in. Att någon en dag aldrig nånsin kommer korsa ens väg. Och hur fort det kan gå, och hur fort det kan gå för en människa att hamna i det förflutna. Där man kan ha svårt att komma ihåg enstaka saker, som hur personen lät, hur personen luktade eller hur personen drack sitt kaffe. Det skrämmer mig hur såna saker försvinner från mitt arkiv. Det är de viktigaste delarna som sitter kvar och de försvinner aldrig, men för mig kan en liten skitsak spela större roll än det mest storslagna i nånting. Det kan vara den där sekunden då ljuset är perfekt, eller den där gången då mjölken smakade som bäst, när man tittar ut genom fönstret och känner att det är en dag som precis har börjat och aldrig kommer ta slut.
Men nu är det så, vissa saker försvinner, eller åtminstone lägger sig för att sova tills man påminns om de och de dras upp ur sängen för att närvara. Men det är NU som jag behöver de sakerna. Det är nu som jag behöver känna.
När jag gått in på Strandvägen efteråt känner jag bara likdoft, det går inte att beskriva. Jag känner bara död i näsan, det luktar död. Och det värsta är att jag känner den doften ibland från andra människor som inte är döda. Jag börjar ana att det nog inte är likdoft utan något annat, men sinnena förknippar lukten med död, sorg och obeskrivlig smärta. För varje andetag då doften dras in genom näsan och långsamt ålar sig genom näsgången och upp i hjärnan förbi ögonen ser jag samma bilder i huvudet. Död, blod, mattan som slängdes i soptunnan. Golvet, väggen, blodet, moppen, hinken, vattnet. De vita handskarna och beslutsamheten. Beslutsamt moppandes, inte en tanke i huvudet. Ögonen som bara stirrar på det som ska bort. Allt ska bort. Allt ska sugas upp och blandas med vattnet, sen ska allt hällas bort till vattnet i älven mot forsen och dånet.
Att sitta vid en människa och inte känna närvaron, att aldrig mer känna närvaron, det är en del av livet men den är så fruktansvärd att den borde vara en del av o-livet. Att hålla någons hand och känna hur den kallnar, fort. Att allt lämnas bakom. Oändligheten väntar och ändligheten är till ända. High five.
En, två och tre sådana. På mindre än ett år, hat-trick.
Jag har börjat få ångest för att allt jag gör inte duger. Att det inte ska hålla måttet. Att allt hänger på att det godkänns, men det kommer det inte göra. Det äter mig, som en sjukdom inifrån.
Att jag är i vägen, jag vill vara med dem, men ibland törs jag inte fråga. En dag har jag dragit dem till sin spets och de börjar svara frånvarande. Att de kanske vill ha med mig för att de tycker synd om mig och inte vill att jag ska vara ensam. Jag älskar dem, men jag vet inte. Jag vet inget, jag känner mig så vilsen ibland att jag bara vill stänga dörren och aldrig mer släppa in någon. Att ingen nånsin ska få komma hit igen, för det är så otroligt svårt när de går. När de går hem och jag förstår att jag faktiskt är kvar här ensam. Det är enklare att vara ensam hela tiden, att de gånger man deltar är på grund av pliktkänsla och för det hårda arbetets skull. Då det är en del av professionalismen är det en helt annan sak. Jag har alltid haft någon, men inte på det här sättet.
Jag har aldrig haft någon som ringer eller skriver och frågar om jag vill följa med. Nu har jag det och det är bland det svåraste jag haft, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det. Jag hanterar det här i förhoppning att de nångång kanske snubblar över det och förstår varför jag blir konstig ibland. Varför jag varierar i hur jag är och varför jag säger som jag säger ibland. Varför jag inte vill sitta bredvid hela tiden eller varför jag ibland blir osynlig.
Jag är rädd, jag är rädd att bli ensam igen för jag vill det inte. Och jag önskar verkligen att jag hittar ett sätt att klara av det här för det gör mig så ledsen när jag tvivlar på mig själv, igen.
Jag blir avundsjuk ibland, jag vill också hålla någon i handen och bli irriterad på någon. Jag vill också veta precis hur någon är och bli förbannad över att någon säger hur jag är fast jag inte tror det själv men vet att personen EXAKT vet hur jag är. Jag vill också vara den som sitter hemma och läser när någon har sina stojiga polare på besök. Jag vill åka hem trött efter repet och känna dåligt samvete över att jag inte varit hemma. Jag vill att någon ska hata att jag röker. Jag vill inte komma hem till den här datorn och sätta mig och skriva såna här saker.
Jag fick julklappar i år utanför familjen och grät nästan när jag fick dem, jag trodde aldrig det och jag blev så fantastiskt glad att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig och har hjälpt mig under den här oändligt långa hösten och vintern. Jag hatar den här hösten och vintern men de har satt guldkant precis när det behövts som mest.
Jag ska rota i den här svarta, äckliga dyngan. När jag ser en form av nånting i den själv ska jag släppa in de dit och förklara vem och varför jag är. Men jag vet inte än, och mycket av det är ditt fel. Ditt jävla svin, jag hatar dig ibland och önskar att jag aldrig träffat dig. Ditt själviska jävla svin. Låt mig vara. Du verkar inte förstå att jag inte klarar av att bli av med dig om du inte låter mig vara. Jag vill nästan inte själv heller. Jag är så rädd. Jag hade aldrig blivit mig utan dig, men det räcker nu. Nu måste jag göra mig själv. Nån gång kanske jag kan se på dig utan mina gamla ögon. Trots att jag bytt glasögon flera gånger så visar de samma sak varje gång jag ser dig. Ett svart hål och där inne nånstans ligger skärvor av allt du slagit sönder. Egentligen slog jag sönder allt själv. Men när jag slagit sönder det tog du skärvorna och stampade de till ett finkornigt pulver som letar sig in och fastnar överallt. Låt mig vara, ett tag i alla fall. Jag säger till när det är lugnt.
Det här blev mer skrivet än jag trodde och hoppades på.
Nu måste jag sova för imorgon ska jag tillbaka till jobbet efter en veckas ledighet. Det känns ingenting. Jag gillar inte att känna ingenting.
Det är så tyst här just nu. Det är längesen det var så här tyst.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)