några gamla låtar som blev nya

2010-03-25

löningsdag hurra hurra, i dagarna har gamla låtar tagits fram ur telefon, sparbank och ram-minne. dessa sågs över, lyssnades till och några konstaterades vara helt okej faktiskt. dock var texterna ibland som om Gud fader allsmäktigs första mening var att inkludera dem i Dassboken, löjeväckande dåligt ibland med andra ord. så dessa togs om hand och översattes till svenska. detta äro resultaten.

__________________________________________

Allt jag gör blir fult


Jag ville få sagt
Allt det där som är bra
Jag vänder och vrider och lider
För konsten var dag

Det är ganska dumt, rätt så tungt
Tröttnar gör man fort
Man glömmer, fördömer
Och egot blir allt för stort

För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult

Det kunde ha gått
Precis hur som helst
Imorgon då står dom, då mår dom
Men jag plockar kulor ur min päls

Det är inget alls, dra en vals
Hoppas alla dansar
Man ljuger ibland det är sant
Ingeting som granskas

För guds skull förstå
Att jag förgås
Det jag älskar nu det hatar du
Allt jag gör blir fult

__________________________________________

Kvällens sista sång


Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut
Bartendern sopar upp resterna
Bland våra kärlekskranka tjut

Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft

Vi kan glömma hela veckan
Tillsammans på en sekund
Aldrig nåt lurt, vinet är aldrig surt
Och pengar tappar värde för en stund

Och här dansar vår primadonna
Med isande silkeslen röst
Hon ljuger så som vi förstår
Det räcker med ett knyck från en höft

Vi möts upp i ett rusfyllt ljus
Kvällens sista sång ringer ut

__________________________________________

Jag visste ingenting


En kväll igen
Och du somnar som vanligt i min famn
Men om igen
Undrar jag om du är nån annanstans
Nånstans
Där jag har pengar, tro och lycka
Och somnar lika lätt som du
Nånstans
Där jag slutat med att tycka
Att staden utanför är så ful

Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting

Och jag är glad
För imorgon får jag vakna bredvid dig
Och varje dag
Är en ny då vägen vrider sig
Nånstans
Där jag kanske orkar vara
Om du också följer med
Nånstans
Där jag bara vill förklara
Och inte va’ ifred

Ibland så ser du
Ibland så ler du
Ibland så vet du
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting
Och så vaknar du och säger
Att jag visste ingenting

__________________________________________

Inget skydd från regn


Jag har letat
Letat efter ord
Stövlat omkring
Försökt att få det gjort
Genom nätter vi pratat
Under dagar vi sov
Du öppna’ upp din famn
Lyfte upp mitt hjärta där det låg

Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls

Du kastar frön
Där jag växer upp
Du smäller till mig ibland
När jag säger något dumt
Genom nätter du dansa’
Skrev jag sånger i ditt namn
Nyfunnen kärlek som bäst
Blind, döv och känslosam

Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls

Vi har kommit till ett vägskäl
Där ingen går ifrån
Att stå där rygg mot rygg
Räcker för oss två
Jag är både glad och ledsen
Bara vänner, inget mer
Men två livslånga band
Jag ser att du också ler

Jag behöver inget skydd från regn
För det kan falla när som helst
Jag behöver bara känna att
Du fångar mina tårar om dom fälls

Jag behöver inget skydd från regn
Det får ösa över oss ikväll
Kanske blir jag kall eller inget alls
Det spelar ingen roll hur som helst

__________________________________________


jag funderade ett tag och tänkte över låtarna, eftersom några kommer från telefonen har jag svårt att datumsätta dem. en skrevs vid köksbordet till dansdamen, en skrevs i 27'an på väg till nattliga dödande healing-samtal, en skrevs mest troligt vid pianot i uppsala och en skrev jag inte alls, det gjorde Matti och jag hittade den i skolans dator innan virusen tog den. nu är den mest troligt borta för alltid, vilket är synd, det var en mycket vacker låt, sen skrev jag text till den.

Eleven years
don't wear black anymore
only if it's party-time
But I feel black inside
too many times, too many times
Sometimes
when a friend tells a story
it's similair to one of yours
Sometimes
I hear a song on the radio
that I know you like

Sometimes I see you
Sometimes I hear you
Sometimes I feel you
Then I wake up and I realize
I was dreaming my head away
again
If you knew


Over and out

för musiken och trösten

2010-03-12

Du tror det alltid är du
De sjunger om just nu
Att dom lirkar i ditt huvud
Med orden du inte har
Det är inte så
Du måste förstå

Skyll inte all din sorg på radion

Ibland kan man söka tröst
I någon annans röst
Att någon annan genomlidit
Samma kval som du
Som du gör nu
Det är lätt att fasta
När man blir avlastad

Men skyll inte all din sorg på radion
Skyll inte all din sorg på radion
Det är allmänt känt
Hur du än vridit och vänt
Det är inte för dem som tappat tron
Det är inte för att stilla din ro
Det är bara okända människors ord
Skyll inte all din sorg på radion


Over and out

1'or & 0'or till text 8

2010-03-10

det räcker nu
hör du inte?
det är för sent
jag kan inte sova
det är för tidigt
dina stråkar värmer inte mig
jag har börjat sova i kläder
de gånger jag sover
tonerna och sången skär i märgen
det räcker nu
hör du inte?
varför lyssnar du inte?
jag kan inte
jag kan inte längre lyssna
jag har slutat höra
jag har slutat se
jag har slutat tänka
det ligger där och väntar på mig
allt det där jag inte orkar
de gånger jag orkar
det räcker nu
hör du inte?
nej
inte något mer
det räcker nu

1'or & 0'or till text 7

2010-03-09

Okända gators okända namn

Till dig som inte bara tänker
Utan handlar varje gång
Och kastar dig in i mängden
Med ryggen fri
Ansiktet vänt utåt
Blicken vänd inåt
Mot bröstet
Du förtjänar en klapp på axeln
Av varje människa du råkar knuffa till

Till dig som alltid stannar
Och väntar in
Dom som inte går lika fort
Tar dom på ryggen och springer
Fast det är tungt
Fast det är tungt så är det lätt
Det är inte svårare än så
Du förtjänar en extra timme bara för dig
I din överfyllda dag

Till dig som alltid lyssnar
På larmet runtomkring
På röster allt för svaga
Att nå ut till dem de vill
Du snappar upp orden
Och skriker för full hals
Ibland till ingen alls
Du förtjänar varma ord och blickar
Från de som står tysta

Allt detta vill jag ge till er
Allt som jag kan förmå
Tyvärr har jag bara dessa ord
Hoppas de räcker ändå
Hoppas det räcker att ni vet
Att jag tryggas av er åsyn
Att jag kan se framåt
Ni förtjänar varje gatas namn
Okända gators okända namn
_______________________________________

Dessa trötta armar

Jag ser hur de trötta armarna
Kastar sig mot 4’an
Som en trasdocka
Efter det kommer de att få fart
Och springa iväg med mig
Tills jag är för trött
Och somnar igen
Bara för att vakna och se
Att de är lika trötta igen
_______________________________________

Over and out

1'or & 0'or till text 6

2010-03-04

Gamla flamman

Det finns så många frågor kvar
Det ges aldrig ett ärligt svar
Du ger inget som jag vill ha
Du har aldrig det jag vill ta

Ibland står jag brevid och ler
Fast du inget av det ser
Fast du aldrig ser det
Undrar jag om du vet?

Kommer du ihåg oss?
Bara det dåliga förstås
Orden som aldrig slutade slåss
Nu är allting stängt och låst

Men jag tänker på dig ibland
En kort tid tillsammans, hand i hand
Vi brukade säga att vi älskade varann
Jag tänker på det ibland

Minns du hur jag kändes?
Minns du mina händer?
Vi skulle tagit en dag i sänder
Men du vet, det är sånt som händer

Jag undrar hur det skulle vara idag
Jag undrar hur vi skulle vara, du och jag
Jag är starkare nu, jag klarar av
Att glömma dig igen, när jag vill och ska
___________________________________________


Söderté

jag dricker té och funderar
jag brukar inte dricka té
det känns som om jag förändras
men vem gör inte det
kan jag acceptera ett gott té
är det ett stort steg
kaffe känns mer som en bonus
nåt jag gjort mig förtjänt av
té dricker jag för att samla mig
det är då det är allvar
kaffet är bonus
té är allvaret
betyder det att jag är vuxen eller indie?
det är inte lösté
men det kanske är ändå mer indie
att vägra lösté
och älska påsté
Söderté
det är grejer det
___________________________________________


Over and out

Sommardagar

2010-03-03

Jag minns inte huruvida solen brukade stiga upp eller gå ner om sommaren här uppe. När ögonen öppnades om morgonen var den redan uppe, när de sedan åter slöts mot kvällen så kastade den fortfarande strålar mot marken, om än svagare, men fortfarande värmande. Mamma brukade sitta i shorts och bikiniöverdel på altanen med sitt morgonkaffe, morgontidningen och en smörgås när vi stapplade oss ut kisandes mot himlen. Husets gula färg förstärkte strålarna i vad som kändes som enorma proportioner, att stå mot väggen barbröstad bjöd i värmen att piska än hårdare. Vi satt alltid under björkarna och åt frukost, jag och min storebror, vår lillebror som fortfarande bara var en baby höll sig på sin kant.
Vår hund strövande omkring på gården dag ut och dag in, viftandes på svansen. Älskande, glad, bevakande och ständigt hungrig. Aldrig arg och trött, alltid klar att leka och ta hand om oss.
Fil, flingor eller kalaspuffar, lingonsylt, smörgås med ost och korv och ett glas mjölk. Min bror kunde äta tillsynes hur mycket som helst medan jag själv kunde sitta och peta i maten in i oändligheten. Flingorna mjuknade, filen blev varmare och varmare, osten blev ”svettig” och smöret smälte. Det började samlas blindbromsar kring oss som lockades av frukostdoften.
Jag kände hur det spratt till i benen när jag bara ville lämna bordet och springa ut på ängen med en pinne i handen och åter igen bli vemsomhelst i historien av fantastiska karaktärer. Riddare, cowboy, indian, militär, superhjälte, monster, superskurk, ja vad som helst förutom en liten pojke med vitt hår, trasiga byxor och skrubbsår på knäna.

Mamma var dock mycket bestämd, maten skall ätas, annars orkar vi inte med dagen. Jag var en betraktare, jag funderade mycket och tittade mycket på människor. En drömmare som försvann in i sitt huvud, på jakt efter svar på ibland kanske lite väl tunga frågor för bara ett barn. Mamma svarade inte alltid, inte pappa heller även om han svarade oftare.
Mamma kastade däremot skapandet och kreativiteten i ansiktet på mig lika mycket som pappa kastade självständigheten, svaren och beslutsamheten. Jag minns med värme i hjärtat hur trygg jag kände mig när doften av mamma blandades med syrenbuskarnas och altanblommornas doft. Eller ljudet av när pappa snickrade på vårt hus, garaget, förrådet eller vilket projekt han nu hade tagit sig an. Outtröttlig och brinnande för ett okomplicerat liv han själv styrde över.

Ingen dag var den andra lik, ingen natt var den andra lik. Sommaren tycktes aldrig ta slut och vi ville inte det heller. jag kände hur hjärtat tog ett skutt när jag såg upp mot molnen och märkte att ett av dem påminde om något jag kände till, ett djur, en seriefigur, en symbol, ja vad som helst. Det enda som var viktigt var att peka ut den för mina bröder, mamma eller pappa. Visa dem att det var mitt moln, jag såg det först, visa dem hur vackert det var och att det var fantastiskt att något kunde formas på det sättet. Nuet var det enda väsentliga, är det sol så måste vi ta oss ner till stranden och bada med alla de andra som kommer vara där. Regnar det måste vi snabbt ta oss in och rita.
De världar som för tillfället inte kunde skapas utomhus skapade jag på papper istället. Min verklighetsflykt varje dag, så fort jag behövde det.. Detaljerna var det viktigaste, det som skiljde varje riddarborg jag ritade från varandra. Återkommande mönster över hur jag tyckte att det skulle se ut, en klar bild i huvudet som skulle förverkligas på papper och enorma besvikelser följande varandra de gånger jag inte lyckades överföra tanken i händerna.
Många papper som skrynklades ihop och kastades i den oändliga papperskorgen. Pinnar som bröts i skogen och kastades till marken eller i elden. Beslutsamheten för att en gång kunna skapa det perfekta alstret. Av vad vet jag än mindre nu än jag visste då.

Men jag drar mig till minnes lyckligare och enklare tider då jag mötte varje sol med kisande ögon för att kunna glömma fläckarna, bara se det perfekta vitglödgade centrat. De mörkare partierna runtom var inte lika viktiga och försvann någonstans bakom blinda fläcken. Sidorna runtom jag inte såg bestämde jag själv hur de skulle framställas tills de en dag tog sig i daga och bekände färg. Idag står ögonen vidöppna och pupillrena blir mindre och mindre ju mer ljus som slås emot dem. De tåras och jag vill ibland bara stänga dem och försvinna in i mitt huvud igen, sätta mig ner och rita den perfekta riddarborgen. Men jag kommer inte ihåg detaljerna varvid papper efter papper knycklas ihop och slängs i papperskorgen som aldrig verkar bli full. Pappa har snickrat klart, mamma tvingar mig inte att äta frukosten något mer. Mina bröder bryr sig inte längre om molnen och hunden är död sedan många år. Sommaren känns för kort, precis som allt annat. Badstranden, skogen och ängarna lockar inte och blommorna är bara vackra, men jag stannar inte upp och luktar på dem.

Men en dag gjorde jag just det, lade mig i gräset, tog en maskros i handen och luktade på den tittandes mot molnen. Molnet såg ut som en båt. Jag ropade efter min lillebror, ”titta, det där molnet er ut som en båt”. Han såg upp mot himlen, ”jo det gör det faktiskt”. Plötsligt kändes dagen mycket längre, solen mycket varmare och luften mycket friskare. Jag vet att alla dagar inte kommer vara så, men de enstaka gör de andra mycket enklare att se förbi.
Även om jag idag ser världen genom glasögon och utan lediga sommardagar så blir håret fortfarande vitt, byxorna är trasiga och benen täckta av skrubbsår.

Over and out

Frågor & svar

2010-03-02

Det är bråda tider i dagarna, mycket jobb och mycket jobb men lite sömn och slarv med måltiderna. Slarv med rutiner såsom en bil som borde startas men stått i ungefär en vecka (efter att ha varit trasig i tre), slarv med disk och tvätt, slarv med städning och en lillebror som blir lidande av det. Tråkigt som fan och nedslående att vara den ”sambon” som kommer hem klockan 21-22 varje kväll och bara smäller av på soffan, totalt utmattad. En fantastisk övergripande förkylning som håller en från att träna (något man för en gångs skull i livet VILL) i snart en månad. Vänner som försummas, familj som försummas, intressen som försummas. Helgen blir ibland milslång för att nästa helg tvärvända och bli så kort så man tror att man hoppat över två dagar helt plötsligt, det blir måndag och klockan ringer halv sex igen.

Man kliver upp, sätter sig på sängkanten och undrar vad som hänt, i och med att man kommit hem sent alla dagar och bara fallit ihop på sängen så har man inte duschat på tre dagar och somnar nästan om när doften från skrevet når näsan. Håret har blivit så pass ”långt” att det inte längre går att dölja ett smutsigt liv.
Helt plötsligt sitter man i bilen, oftast kusinens eller farsans som NÄSTAN ska till samma ställe som en själv. Man tackar för skjutsen och kliver ur. Det är mörkt och kallt ute, det känns som att det är mörkt och kallt hela tiden. Man sitter framför datorn med P4 som surrar i ansiktet på en, två blommor som ständigt verkar få för lite vatten hänger över bordet. Fast man försöker så verkar det inte som att de vill dela sitt liv med en.
Man sitter framför datorn, en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar, fem timmar, fem och en halv timme sen är det lunch. I 90% av fallen så har det inte hunnits styras ihop en lunchlåda med god mat så man får äta en kartong med äcklig färdigmat. Man äter snabbt och går sedan och lägger sig och vilar resten av rasten i ett tafatt försök att återta flera veckors förlorade sömntimmar på tjugo minuter, det går sådär.
Framför datorn igen, en timme, två timmar, tre timmar. Rast. En timme extra, två timmar extra, sen orkar man inte mer utan liftar hem med en kollega.

Hem blir i det här fallet Tusen Toner där man tar en kopp kaffe och den 43’e cigaretten för dagen känns det som. En till kopp kaffe, läser tidningen och hoppas att korsordet inte är löst, det är alltid löst men ändå. Man hoppas. Den här tiden är den då hjärnan kopplar av för några sekunder, den tänker inte på något utan ligger bara i standby-läge medan ögonen glider över bokstäder och bilder mest på rutin. Inget går in, inget går ut, det är som om man bara stirrar i blaskan på låtsas. Klockan är nu cirka halv sex och det konstateras att, även idag, kommer det inte hinnas med någon middag. Tyvärr. Det är papper som skall gås igenom på Tusen Toner, prata med Seppo om hur det varit under dagarna med Åsa och Stenne, så man blir lite uppdaterad. Har det varit mycket folk? Några problem? Hur är det med pumpen? Man pratar med lite band som strömmar in och försöker att inte vara för osynlig. Klockan sex plockas det svarta blocket fram, rammarna lossas och man börjar syna igenom det vi jobbat på igår, synar textidéerna man fick i natt när det var helt omöjligt att sova på grund av den där jävla torrhostan. Dom nätterna hostan inte håller en uppe så ligger man och vrider på sig djupt försjunken i tankar och funderingar om det mesta.
”Vad gör han?”, ”Vad gör hon?”, ”Hade inte jag en mamma också? Borde ringa henne…”, ”Hur var den där melodislingan nu igen?”, ”Vänta vänta! Det där måste jag spela in på telefonen…eller jag väntar med det till imorgon……..nej förresten, det måste in nu annars glömmer jag det.”, ”Vem tror han att han är?!”. Man somnar helt plötsligt utan förvarning, ibland går det snabbare, ibland kliver man upp. Sätter sig i köket och dricker ett glas vatten. Ibland kokar man till och med en kopp té för att få bort skitet från halsen, tittar på brorsan som somnat tio sekunder efter det han stängt ögonen och nu har snarkat i en och en halv timme. Man sneglar på klockan och ser att det är dags att kliva upp om fyra timmar. Ångesten över hur morgondagen kommer ser ut blir värre och värre, fan också, man måste ju sova.

Vissa nätter känns oändligt långa, men samtidigt kan de kännas fridfulla då tanken äntligen får möjlighet att sväva iväg och fundera över vad man varit med om under dagen. Eftersom hela kroppen är totalt fokuserad resterande tid av dagen så känns det bra att släppa det som man släpper en tung ryggsäck i hallen och inte prata, inte göra nåt. Bara tänka.

Jag lyssnar nästan ingen populärmusik något mer, ingen rock, ingen blues. Jag lyssnar mest jazz och klassiskt. Jag vill inte ha några intryck från en sångare som jag förstår vad de sjunger. Jag vill ha något som jag inte placerar i ett fack direkt, jag vill inte placera alls bara lyssna oskuldsfullt som man gjorde en gång i tidernas begynnelse. Det känns så fel idag, jag tar inte till mig av det på samma sätt. Det är bra låtar men vad spelar det för roll om jag bara ser det som en produktion? När jag istället kan sätta mig ner och lyssna på något som inte säger mig något men tilltalar mig för att det är så fantastiskt vackert och så olikt allt annat jag hör och spelar själv idag.
När Miles Davis kan säga mer med en ton än vad jag babblat och kastat ur mig på en hel dag, mer behövs inte. Inte just nu i alla fall. Eller inga toner alls utan bara en tystnad, snö som faller utanför fönstret, en bok och lugn och ro. Där man är helt vanlig igen och har vanliga dagar att vakna upp till.

Man funderar över vem man egentligen är och vad man gör och varför man gör det. Vill mand et här? Vill man inte bara göra något annat? Vill man inte bara ställa in gitarren i förrådet och göra något nytt. Vill man kanske skriva något annat än låtar? Vad vill man?

Sen sitter man där i soffan med det svarta blocket framför sig, en sida fylld med rader tagna från huvudet, gitarren i famnen, nynnandes på toner man blandar ihop. Det blir en melodi, man stryker över ord och skriver dit nya som passar bättre till det man nynnar på. Ackorden ändras och ändras tills det, förhoppningsvis slutar med en låt. På senare tid har det många gånger avslutats med en låt. Antingen hemma med gitarren eller i replokalen framför pianot. ”Idon’t know”, ”Free at last”, ”Ian Curtis”. Så har några hetat. Några har slamrats ihop tillsammans med grabbarna. Man har suttit hemma djupt försjunken i funderingar över hur det skulle kunna låta när Anton trummar, när Raimond gitarrar, när Kai basar eller när Ludde sjunger. Dom har suttit på sin kant och tänkt likadant. Vi har mötts och levererat. Det har blivit låtar, många av dem, både nya och gamla som restaurerats.

När jag väl står där och spelar med dem så spelar inget av ovanstående någon roll. Det är bara den stunden som räknas och den räknas högre än något annat.

Over and out