1'or & 0'or till text 16

2013-10-15

00.27

Jag vill inte känna
Allt jag känner nu, sen, nyss
Jag vill inte höra
Jag vill att det ska bli tyst
Allt som flyger här inne
Kan inte få nån ro
Allt stort blir så litet
Allt smått blir så stort
Jag vill bara stänga av
Lämna över åt nån annan
Öppna en liten lucka
Och tömma ut det från pannan
Titta här, det var väl inget
Eller var det kanske det ändå?
Jag vill bara sluta känna
Jag vill bara förstå
Tänk att få välja bort ibland
Att vara grå och trist
Men att allt var säkert, allt var lugnt
Inga tankar, ingen risk
Jag vill att du ska fatta
Jag vill att du ska se
Att jag har slutat orka
Jag vill inte va med
Jag vill att det ska bli tyst
Att jag slipper känna
Jag vet inte vem jag är då
Jag bryr mig inte, låt det rämna
En helt annan värld kanske
Nånting alldeles rent
Men det går väl inte att ändra
Det är väl redan för sent
Jag kan inte sluta känna
Jag kan inte sluta se
Jag måste få gå, låt mig lämna
Alltihop och va ifred
Jag drömde om två ögon
Jag var vaken, det var ingen dröm
Dom var så varma, det blev så kallt
Jag blev så kär, det var som ström
Som for genom hela kroppen
Tog all min energi
Jag tappade allting, hjärtat, hoppet
Det är så orättvist
Jag som vill ge så mycket
Kan inte ge nånting
Jag är trött på alla känslor
Gå iväg, försvinn
Nu är det tyst en stund, nu kan jag somna
Men klumpen är kvar i magen
Jag önskar bara jag kunde sova
Bort hela jävla dagen.


Over and out

Vagga mig till sömns, jag kan inte sova.

2013-10-07/08

Jag kommer att tänka på min farmmo, idag kom ett paket från henne så det är ju i och för sig inte så konstigt. Ett paket med sockar i som hon stickat. Ett par jävligt fina sockar som får sin premiärtur i detta nu.
Hon är konstig min farmmo.
Konstig, snäll, glad i livets goda, överdramatisk, redig och rättvis. Temperamentsfull och en älskare av kultur.

Ibland önskar jag att hon var lite närmare. Vi har kunnat sitta nätter igenom och prata om allt möjligt, mest såklart om oss själva. Det är ju det vi tycker bäst att prata om, i munnen på varandra.
Vi förstår varandra, eller rättare sagt förstår hon mig. Hon och jag hör ihop på många sätt. Om jag tänder till och börjar brinna så förstår hon varför. Hon låter mig brinna. Ibland kan jag känna att hon vill låta mig brinna för att inte slockna, hon är nog rädd för att jag ska slockna.
Jag tror inte hon vill att jag ska slockna som hon kanske tror att farsan har gjort. Men det har han inte, han har inte slocknat. Han brinner bara inte med lika stark låga, han sparar på elden.
Och jag brinner på samma sätt som han gjort. Men jag brinner med en helt annan eld, jag brinner med färg, toner och ord. Min eld brinner lika starkt men den syns tydligare, på långt håll kan du se den, på långt håll kan du känna den.
Farsans eld känner du när du är riktigt nära, och då brinner den så starkt, då värmer den ända in i själen.

När jag åker långt själv ringer jag alltid farmmo. Hon kan prata i timmar, jag kan bara sitta och lyssna, känna mig besegrad och bara låta tiden gå. Låta henne tömma ur sig allt som jag inget förstår, för att sedan utan förvarning braka in på något som tänder en gemensam eld.
Sen sitter vi fast, tiden far iväg, jag glömmer bort att köra, måste stanna.

Av alla i min familj, bröder, föräldrar, kusiner, mommos, moffas, faffas och allting, så är det nog fammo jag liknar mest. Fammo och farsan. Det retar mig något alldeles oerhört, och det retar nog farsan något alldeles oerhört att han är så lik fammo. Han vet nog om det också, precis som jag vet.
Men vi är alla kombinationer av våra föräldrar, det är såklart sant. Och där fammos överdramatiseringar kan gå in i absurdum, där besitter nog både jag och farsan min faffa, Äijäs förmåga att dra gränser.

Såna här dagar, veckor och tider önskar jag alltid att hon fanns närmare. Visst kan jag ringa henne, men det blir inte samma sak. Det måste få gå en dag eller två så vi kan gå in i varandra litegrann. Jag måste få gå runt lite och hon måste se att det är nåt så hon bara kan börja pladdra och sen kan vi utan förvarning glida in på det det verkligen handlar om.
Det bästa med att prata med fammo är att vi inte ens behöver prata om vad det nu är jag vill prata om. Det räcker för mig att sitta där, timme ut och timme in, på motsatta sidan av bordet. Kaffet som kokas, dricks och kokas på nytt. Pladdret som aldrig verkar ta slut och ibland aldrig verkar handla om nåt. Och så plötsligt har jag förstått att hon har förstått och vävt in allt jag vill veta i det fullkomliga nonsens hon pratar om.
Då förstår jag att hon är ett geni, utan att hon själv vet om det.
Eller hon vet nog om att hon är ett geni, hon tycker ju om sig själv rätt mycket.
Som Kafka eller Hemmingway har hon bakat in flera lager i det enkla, det självklara.

Såna här tider behöver jag bara ha min fammo nära. Höra henne linka omkring i huset, nynnandes på nånting. Hon nynnar alltid, och det har alltid skänkt en sån frid.
Hur hon går där i sin egen värld, så stor och så liten. En värld som är alldeles lagom, men framförallt hennes egen. En värld kantrad av ett liv som tagit väldigt mycket och givit ännu mer. Ett liv som varit alldeles lagom med inslag av stor sorg och otrolig lycka.
Jag tror hon är nöjd där hon linkar fram till kökspallen och sträcker sig allt vad hon kan för att nå upp till översta hyllan.
Att titta tillbaka på ett sådant liv, att kunna pladdra bort även den bäste, att kunna skänka en otrolig värme och tröst med ett lätt nynnande och att fortfarande helt kunna gå in i sin egen lilla värld, det måste vara väldigt skönt.

Och jag önskar hon var här nu, eller jag där. Vilket som.
Jag brinner, jag brinner och brinner. Det bränns, det gör ont, det gör jätteont. Det brinner alldeles för mycket, jag är rädd att det kommer brinna ut eller slockna.
Jag saknar dig jättemycket, jag kommer snart och hälsar på. Jag älskar dig.


Over and out

Den andra vågen

2013-03-04

Ute har den andra vågen av snö fallit. Den första som slog ner i höstas och täckte oss med ett täcke varandes över jul och vidare kändes som en välkommen vän.

Det är inte det att denna andra våg är ovälkommen, chocken över hur varmt det kan bli här när vårsolen smäller till har knappt lagt sig än. I februari är man inte van vid att kunna gå omkring som i april-maj, med våren i hjärtat.

Det kunde man i veckan, men nu har som sagt den andra vågen kommit och det är kallt igen.

Dom säger att det går av bara farten nu. Snart kommer nästa vårbölja, vintern stryker snart på foten och varma kläder börjar bli överflödiga. Snart är våren här i sin fulla klädnad, som ett förspel till sommarens orgasm.

Inombords känns också den andra vågen. Denna tog ett tag på sig, även om den låg och pockade mellan varven, som att göra en medveten av dess existens, men att ändå inte förlita sig på den.

Den andra vågen av ork. Ibland är det fascinerande hur lite ork man kan ha och hur snabbt det kan vända och all ork i vägen tar plats i kropp och själ. Motivation. Motivationen som alla behöver.

När det är som ovan beskrivet, att noll plötsligt kan bli hundra slås man av tanken att motivationen kanske fanns där hela tiden, men att orken tröt. När dessa två går hand i hand är en människa i stånd att ta sig an allt. Allting går att genomföra.

Jag hade ingen motivation, jag insåg det en kväll. Med det tröt orken, en lealös vålnad tog min plats och jag flöt planröst omkring genom väggar. Oförmögen att ta mig an något. Att skriva gick väl, men det fick tvingas fram och blev verkligen inte bra.

Sen fick vi några fina dagar i Umeå alla fem där det skrevs bra grunder och tralala. Sen stannade det av igen. Till slut tröttnade jag, det fick gå så långt att jobbiga ultimatum fick ställas. Vilket fick gehör, tack för det.

I samma veva tog sig jag och L ner till S för att mixa låtarna som skrivits och spelats in hos C och S2. Det blev bra, kändes riktigt bra och skivbolaget tog emot materialet med öppna armar.

Kanske lite väl öppna men glädjen stod sig.

Det kritiska ögat och örat hos S, som jag verkligen respekterar och inspireras av, tog full fart och i dagsläget har vi kastat om helt. Nya idéer bollas, nya människor blandas in och nya planer smids.

Just nu känns det väldigt inspirerande.

Jag är i fas. Jag och L är i fas med varandra, vilket krävs för att det här maskineriet ska gå.

Vi är motiverade, alla fem. Resterande tre verkar ha tagit mina ord på allvar vilket jag är väldigt glad över. Dock står ultimatumet kvar, än så länge behöver jag nog inte oroa mig för nånting. Fortsätter flow’et som det gör kommer det inte behövas något ultimatum.

Framför allt ser vi nånting framför oss. Det om något är inget vi gjort på väldigt länge och något vi verkligen behöver.

Maskineriet går framåt, kuggarna är oljade och går nu i synk med varandra. Vi är långt borta från den färdiga produkten, men äntligen finns rätt ingredienser, och viktigast för mig: Jag är motiverad igen. Jag har ork. Jag glöder. Orden sprutar ur mig, tonerna följer efter, som vanligt lite tröga och inte helt i fas. Tillsammans med L och resten kommer det bli bra.

Nu har jag en månad på mig att leverera det jag lovat de fem medan två är på semester. Jag ska visa de vad jag kan göra när jag är motiverad. När det är klart kommer de aldrig låta mig bli omotiverad igen.

Over and out

Berget som bygger oss

2013-01-11

02.36

Jag bad en att säga till mig vad jag ska skriva om. Jag har känt att jag vill skriva nåt, och enklast har oftast varit att sätta sig med den blanka sidan och börja fylla den med svarta krumelurer som inte vill bliva sturer. Men det kan också vara skönt ibland att få direktiv, eller rättare sagt, en gnista. Något som tänder och triggar viljan att skriva. Inspirationen ska man väl kalla det, men min rädsla att använda mig av ur mitt perspektiv billiga och enkla uttryck förbjuder mig att använda såna ord. Men likväl står det där i alla fall.

Jag ombads att skriva om Umeå, där jag är nu. Jag, i Umeå. Direkt vrider man och vänder på vad man ska skriva om det. Det finns faktiskt rätt mycket att skriva om även om jag bott här väldigt kort tid, och faktiskt inte hunnit, eller snarare inte velat uppleva särskilt mycket än så länge av denna stad.

Hur står den sig mot Kiruna? Vem är jag här? Vad är Umeå för mig?

Redan nu har jag slutet av den här korta berättelsen inom mig. Det är ju det man ska ha när man improviserar och skjuter från höften. En början och ett slut, vägen dit är oväsentlig. Kanske blir det bra, kanske inte. Vem bryr sig egentligen?

Men jag ska inte skriva om Umeå.

Jag ska skriva om min vän. Min alldeles speciella vän. Nu tror du som gav mig direktiven i skrivandet att jag ska skriva om dig, men det ska jag inte. HA! Och nu ler du för att du tyckte jag var rolig, och så kanske du blir lite generad för att lilla du trodde jag skulle skriva om dig. Men icke, hur kunde du tro en sån sak. Näääää det blir du inte.

Faktum är att jag skulle kunna skriva spaltmeter om dig, särskilt med tanke på vad du gör i ditt liv just nu. Det är så spännande och glädjande. Men inte den här gången. Jag behöver inte beskriva dig som vän i ord, för oss brukar det räcka med blickar, höjda ögonbryn och ett skratt.
Nej, idag ska jag skriva om en annan vän. (Och jag har skrivit om dig tidigare så nöj dig för helvete)

Det är på många sätt svårt för mig att titta in i ditt huvud. Du är kanske den bästa lögnaren jag känner, eller kanske den som är bäst på att dölja sina lögner. Kanske är det för att du inte ljuger överhuvudtaget.

Kanske är det för att när du talar sanning så försöker jag förstå, och kan väl på nåt sätt relatera till en uns av det du säger. Jag kan förstå att dina tankar finns, för jag har också haft dem. Men våra bakgrunder till tankarna är helt olika. Och dina är ibland så hemska att jag behöver en kudde. Hemska men ändå inspirerande. På så många sätt. Här sitter du ändå och lever, lever som man ska. Lever som man bör, inte som du lär, men som man kanske bör. Som om nästa dag är den sista lediga dagen på semestern.

 Det är underbart när man lär känna en människa mer och mer. När man upptäcker att man bara skrapat på ytan av någon som man håller väldigt mycket av, att det finns mycket kvar att lära sig och upptäcka. Det är otroligt glädjande och berikande.

Att man också får möjlighet att visa vilken god vän man själv är, att man ger uttryck för sin uppskattning av vännen. Att jag får visa att jag faktiskt också finns här. Allting jag har råd att ge, kan du få om du vill, jag vet ju såväl att mellan oss jämnar det alltid ut sig.

Och det bästa är att ingen av oss behöver be om det. Det kommer lite spontant sådär. Det är väldigt skönt att ha en vän som man inte behöver säga nåt till. En vän som bara ”aha ok jag hajar, håll käft nu” utan att säga nåt. Utan att man behöver ta fram det där jobbiga ur skallen och sätta fysiska ord och volym på dem. Det är förstått, uppfattat, klart slut.

Men när du mår dåligt, och när det är något jag kan göra åt det, men det är inte det rätta att göra varför jag bör låta bli, då knyter jag näven så hårt i att knogarna blöder. Jag önskar jag fick slå dem blodiga istället för att tyst se dem blöda.

Att blöda i tystnad är det värsta en människa ska behöva utstå, även om det lilla man blöder då kanske håller borta Stockholms Blodbad the sequal, men ändå. Just då finns det inget som gör så ont som de blödande knogarna, men det är bara att bita ihop tills tandkött och läppar blöder istället. Fast även såna gånger kan epitetet ”bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen” få en helt annan innerbörd. Jag antar att du vet vad du gör så jag får väl hålla mig.

Ingen så fin som du ska behöva vara ledsen, alla fula kan ta och dela på din ledsamhet istället. Men till skillnad från de som vältrar sig och får näring av sitt fördärv och sina satans jävlar så knäpper du bort dem, skakar på huvudet och fortsätter klättra. Upp mot toppen av det ditt eget berg.

Alla klättrar mot sin egen topp, det är ju vida känt. För vissa är det bara en liten kulle, för andra är det en hel bergskedja fylld av stormar, stora monster och små, elaka gubbar och gummor.

Det som kanske skiljer oss från varandra är att många ger upp och stannar halvvägs upp. De kanske inte ens är medvetna om att de ens har klättrat, de har bara stannat på en plats för att brisen från klipporna är förjävla bekväm just där. Andra är medvetna om att de stannat för att de helt enkelt inte orkar klättra längre. Det som är gemensamt för de som stannar är att det måste finnas någon som klättrar bredvid, förvisso mot sin egen topp, men ändå med styrkan att ta den andra som stannat i handen, på ryggen eller släpa upp dem den sista biten. Tyvärr är dessa några i för många fall den som stannats barn, som kanske själva också stannar i den förjävla bekväma brisen och historien upprepar sig. Sen till slut kommer nästa Hitler, Stalin eller Maud Olofsson. Nja kanske inte så drastiskt, men i alla fall, till slut ligger ett helt släkte och fläktas av den brisande vinden och har aldrig tagit itu med den jobbiga klättringen. Ilskan och besvikelsen förs över på generation till generation.

Men alla stannar på samma ställe. Kanske, bara kanske, finns det någon som fortsätter klättra och lämnar de förlorade bakom sig. Fortsätter klättra helt ensam. Alldeles ensam.

Det finns även dem som inte har en liten kulle att klättra upp. De som klättrar genom en hel bergskedja. Full av allt möjligt hemskt. Men fortsätter klättra. Fast beslutna att nå toppen. Att se hela världen lägga sig som ett dåligt sytt lapptäcke under sig. Att kunna sträcka sig upp och snurra norrskenet som sockervadd runt fingret. Kanske bara för att tänka ”Jaha, det var det, då klättrar jag väl ner igen”. Men de har klättrat färdigt. De är till freds. De vågade klättra klart, de orkade klättra klart.

Tro mig, ingen, absolut ingen klarar något sådant själv. Förmodligen har det varit en hel expedition av människor som vägrat ge upp. Längst med vägen har flera bara velat lägga sig ner och dö. Eller hittat en förjävla skön bris från klipporna. Men det har alltid funnits någon som hojtat ”fortsätt för helvete”. Fortsätt eller dö, du dör i alla fall själsligt.

Det finns även de som klättrar för långt. Som bara fortsätter och fortsätter, kanske försent inser de att de klättrat förbi toppen och nu är långt uppe bland molnen. Då är det förvisso enklare att bara hasa ner och nöja sig. Nöja sig och må bra.

Du är en sån som aldrig ger upp, som är fast besluten att nå din topp, trots att så många före dig stannat på bara en tredjedel av vägen. Här är du nu, klättrandes med alla dem bakom dig.

Men vi är också här, på varsitt berg klättrar vi alla. Uppåt och uppåt, tills vi når toppen.

Vi kommer se varandra från varandras toppar och vinka till varandra. Du kommer lysa klarare än solen. Det är du, klarare än solen.

 

Och så Umeå. Jag och Umeå. Här kommer slutet som vi jobbat oss fram mot. Kort och koncist.

I Kiruna lurade döden, just nu lurar döden där.
Här känns det som att kärleken lurar bakom varje hörn.


Over and out