2011-06-25
Janey
Mattsson/Nilsson
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
Making moves I can't follow
Janey with her deep dark-green eyes
Putting dark clouds on my skies
Making moves, everything seems so hollow
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms
Janey take control of my mind
Plant in my head that I can fly
And send me off flying with the birds
Janey with her red, curly hair
Starting fires everywhere
And making me feel I'm all alone in this world
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn
Let me burn forever for a second in your arms
Let me breath now
Let me breath now
I want to be free now
Let me breath now
Over and out
lördag 25 juni 2011
fredag 24 juni 2011
Hjärta till salu
2011-06-25
Midsommarafton.
Vad är det som händer när man ser någon man inte sett på väldigt länge? Vad är det som flimmrar förbi i huvudet? Det gäller inte alla gånger, alla personer, men vissa har en tendens att fastna. Av olika anledningar, såklart. Hat och kärlek tenderar att vara varandra otroligt lika vid sådana tillfällen. Man minns dofter, som man bara gjorde när man var liten och inte lika mycket idag.
Den där speciella doften som hur det luktade hemma hos bästa kompisen eller hos mommo och moffa, eller hemma i tvättstugan eller var det nu kan vara, skolan också givetvis. Dofter som inte försvinner, medan man idag när man snubblar in på ett nytt ställe inte fokuserar på doften utan är så uppe i sitt eget att de små, men kanske avgörande sakerna, för att stanna upp och komma ihåg faller mellan stolarna.
Man minns dofter i alla fall, hursomhelst. Hur hennes hår luktar eller vilken parfym hon oftast använde. Den där doften som ger Ahaaa'et.
Men vad är det man minns? Vad är det man kommer ihåg. Det är sällan hat som strömmar till för man har även en tendens att glömma det dåliga och bara minnas guld och gröna skogar. Det finns ju trots allt en anledning till att man står mitt emot varandra och minns och inte bredvid varandra.
Börjar man tänka på någon för att de återigen dyker upp i ens liv när man är som mest mottaglig eller för att de kanske inte lämnat en? Är det något ouppklarat? Kan det bero på att det man hade med den personen egentligen aldrig blev något att ha. Ett oläst kapitel, en blank sida i ens egen bok? En underliggande vilja att veta. Hur skulle det vara? Hur skulle det kunnat bli?
Det hade såklart kunnat gå åt rakaste varma helvete, men då hade man vetat i alla fall.
Nu kan såklart kommentarer som ovan komma, "Ja men if it was meant to be it should have been". Ja, förvisso, men ändå. Man måste veta, ingen kan veta. Och det skulle inte bli samma sak om man provade veta idag, alltså försökte tända en eld med en gammal flamma. När något fattar eld måste man göra två val:
1. Är det en eld som kräver högexplosivt bränsle? Kasta på för allt du är värd annars kommer den slockna så snabbt att du inte ens hinner få på dig byxorna.
2. Är det sur ved? Då krävs det av dig att du sätter dig ned och funderar över om du vill att det ska brinna för trevlighetens skull eller för värme. Om elden sedan tar fyr så tar den det, annars slocknar den.
I bägge fallen har du åtminstone försökt. Det finns ett tredje fall som står utanför ovanstående två, såklart:
3. Gör ingenting, sitt sedan och frys och fundera i efterhand på om det skulle blivit bra, idiot.
Dumma saker har jag gjort i mitt liv, många många, snart kommer ett diplom med posten: "Grattis, du är riktigt dum! Be någon läsa detta diplom för dig så du verkligen förstår hur dum du är."
Men några av de dummare sakerna jag gjort är att jag inte gjort någonting. Att jag varit för feg för att antingen ge elden syre eller vänta ut den. Jag har inget gjort alls och sedan stått som ett fån vid sidan av med mina funderingar och Tänk-om's.
Hur är det med det nu då?
Börjar tankar flyga för att de aldrig fått landa i huvudet. Med andra ord, är det undringen om hur det skulle kunant bli, som får gamla kugghjul att börja snurra i skallen eller är det bara den gamla dumheten? Eller är det rent av något äkta? Hur vet man?
Därför är det livsfarligt att aldrig försöka, att aldrig våga utan bara ställa sig i ekorrhjulet och gå på, att aldrig ta ett kliv utanför. Du hamnar i ett känslomässigt Limbo där stock och sten måste klivas över för att komma tillbaka till noll. Med noll menas att du betat av alla Tänk-om's, du har gjort alla försök med de som lämnat dig frågande, du har rätat ut alla frågetecknen. Efter det hamnar du på noll och kan börja om.
Men hur ska man veta då? Hur ska man veta att man tänker på någon bara för att man kanske aldrig slutat tänka på den eller för att man inte fick ett avslut? Hur ska man kunna veta att något är äkta? Tänk om det är OMÖJLIGT att räta ut det frågetecknet!? Ja, det är väl det som gör att en brinnande kärlek förvandlas till en gammal flamma.
Hjärta till salu, bättre begagnat, nästan som nytt.
Over and out
Midsommarafton.
Vad är det som händer när man ser någon man inte sett på väldigt länge? Vad är det som flimmrar förbi i huvudet? Det gäller inte alla gånger, alla personer, men vissa har en tendens att fastna. Av olika anledningar, såklart. Hat och kärlek tenderar att vara varandra otroligt lika vid sådana tillfällen. Man minns dofter, som man bara gjorde när man var liten och inte lika mycket idag.
Den där speciella doften som hur det luktade hemma hos bästa kompisen eller hos mommo och moffa, eller hemma i tvättstugan eller var det nu kan vara, skolan också givetvis. Dofter som inte försvinner, medan man idag när man snubblar in på ett nytt ställe inte fokuserar på doften utan är så uppe i sitt eget att de små, men kanske avgörande sakerna, för att stanna upp och komma ihåg faller mellan stolarna.
Man minns dofter i alla fall, hursomhelst. Hur hennes hår luktar eller vilken parfym hon oftast använde. Den där doften som ger Ahaaa'et.
Men vad är det man minns? Vad är det man kommer ihåg. Det är sällan hat som strömmar till för man har även en tendens att glömma det dåliga och bara minnas guld och gröna skogar. Det finns ju trots allt en anledning till att man står mitt emot varandra och minns och inte bredvid varandra.
Börjar man tänka på någon för att de återigen dyker upp i ens liv när man är som mest mottaglig eller för att de kanske inte lämnat en? Är det något ouppklarat? Kan det bero på att det man hade med den personen egentligen aldrig blev något att ha. Ett oläst kapitel, en blank sida i ens egen bok? En underliggande vilja att veta. Hur skulle det vara? Hur skulle det kunnat bli?
Det hade såklart kunnat gå åt rakaste varma helvete, men då hade man vetat i alla fall.
Nu kan såklart kommentarer som ovan komma, "Ja men if it was meant to be it should have been". Ja, förvisso, men ändå. Man måste veta, ingen kan veta. Och det skulle inte bli samma sak om man provade veta idag, alltså försökte tända en eld med en gammal flamma. När något fattar eld måste man göra två val:
1. Är det en eld som kräver högexplosivt bränsle? Kasta på för allt du är värd annars kommer den slockna så snabbt att du inte ens hinner få på dig byxorna.
2. Är det sur ved? Då krävs det av dig att du sätter dig ned och funderar över om du vill att det ska brinna för trevlighetens skull eller för värme. Om elden sedan tar fyr så tar den det, annars slocknar den.
I bägge fallen har du åtminstone försökt. Det finns ett tredje fall som står utanför ovanstående två, såklart:
3. Gör ingenting, sitt sedan och frys och fundera i efterhand på om det skulle blivit bra, idiot.
Dumma saker har jag gjort i mitt liv, många många, snart kommer ett diplom med posten: "Grattis, du är riktigt dum! Be någon läsa detta diplom för dig så du verkligen förstår hur dum du är."
Men några av de dummare sakerna jag gjort är att jag inte gjort någonting. Att jag varit för feg för att antingen ge elden syre eller vänta ut den. Jag har inget gjort alls och sedan stått som ett fån vid sidan av med mina funderingar och Tänk-om's.
Hur är det med det nu då?
Börjar tankar flyga för att de aldrig fått landa i huvudet. Med andra ord, är det undringen om hur det skulle kunant bli, som får gamla kugghjul att börja snurra i skallen eller är det bara den gamla dumheten? Eller är det rent av något äkta? Hur vet man?
Därför är det livsfarligt att aldrig försöka, att aldrig våga utan bara ställa sig i ekorrhjulet och gå på, att aldrig ta ett kliv utanför. Du hamnar i ett känslomässigt Limbo där stock och sten måste klivas över för att komma tillbaka till noll. Med noll menas att du betat av alla Tänk-om's, du har gjort alla försök med de som lämnat dig frågande, du har rätat ut alla frågetecknen. Efter det hamnar du på noll och kan börja om.
Men hur ska man veta då? Hur ska man veta att man tänker på någon bara för att man kanske aldrig slutat tänka på den eller för att man inte fick ett avslut? Hur ska man kunna veta att något är äkta? Tänk om det är OMÖJLIGT att räta ut det frågetecknet!? Ja, det är väl det som gör att en brinnande kärlek förvandlas till en gammal flamma.
Hjärta till salu, bättre begagnat, nästan som nytt.
Over and out
tisdag 21 juni 2011
För den som väntar
2011-06-22
kl 00.25
För den som väntar finns det inget nu, det finns inget då eller sen. Det finns bara snart, aldrig eller kanske. För den som väntar räcker inte tiden till trots att den går oändligt långsamt. Förberedelsen, och allt där i kring. Som att träna löpning år ut och år in, dagarna i ända inför det stora loppet, som aldrig tycks komma. De andra kanske står där bredvid, i startgroparna, fokuserade. De stirrar in i fjärran tycks det, blicken ser ut att vara försvunnen ut i ingenting. Om man vinkar med handen framför ögonen på dem rör de ändå inte en min, sover de? Nej, det är det totala fokuset, man försöker själv fokusera, på inget. För när fokuset ligger på inget öppnas helt plötsligt dörrar till allt. Då måste man vara på sin vakt och snabbt fånga den öppna dörren, för den stängs snabbt, startskottet går och ens medtävlande är som flugna ur kanoner mot mållinjen där den som fokuserat mest på inget står som segrare, ibland och oftast totalt omedveten.
Det handlar inte om själva fokuserandet, det handlar om inget.
Att vänta. Det går att tolka det ordet på några sätt; vänta, sakna och längta. Kanske även på fler sätt, men det är dessa som korsar hjärnan i skrivande stund, det är dessa som för närvarande ses som tolkningarna av väntandet. Vänta, sakna och längta.
För den som väntar finns ingen tid. För den som saknar finns ingen tröst. För den som längtar finns inga hinder.
Allt handlar om fokus på inget. Att inte springa iväg full gas förrän startskottet gått. Att inte fokusera så mycket på smällen av skottet att man helt missar loppet. Att inte jämföra sina benmuskler med motståndaren vid sidan om för att, endast i ens eget huvud, inse att motståndaren kommer sopa banan med en själv och alla andra med den imponerande fysik och fokus på inget som lyser kring denne.
Att fokusera på inget handlar om att lita på sig själv, tycka om sig själv och vara sig själv mot sig själv. Tillåta sig själv att vara sig själv. Det går inte att lura sig själv som många tror. Ramsor och lögner kan dras men det är dock bara tomma ord som förvandlas till damm i samma sekund som de uttalats. Om man inte tycker om sig själv är det dags att sätta sig ner, räta på ryggen och förklara för sig själv:
- Vad är det du inte tycker om?
Lämna det ärliga svaret, det går än en gång inte att lura sig själv, och ge sig sedan ut i den lilla, stora världen som bara är ens egen och åtgärda det som måste åtgärdas. Meningen med allt är att tycka om sig själv. Innan dess kan inget lopp vinnas.
I den lilla, stora världen som bara är ens egen kommer de ljustaste och mörkaste av livets stunder upp utan varken censur, pardon eller uppehåll. Att möta dessa går, men inte alltid själv. När det kommer en stund man måste möta själv måste man kunna möta den såväl lycklig som olycklig. Att vara lycklig och olycklig på ett helande sätt går endast om man tycker om sig själv.
För den som väntar finns bara en själv. Alla som väntar väntar ensamma, även om de väntar på samma sak på samma plats så väntar alla ensamma. Ingenting kommer för någon innan man välkomnar sig själv, som man är och som man vill vara, med ambitionen att, om man inte är den man vill vara, nå dit. Själv.
För den som väntar finns ingen tid, all tid, alltid.
Over and out
kl 00.25
För den som väntar finns det inget nu, det finns inget då eller sen. Det finns bara snart, aldrig eller kanske. För den som väntar räcker inte tiden till trots att den går oändligt långsamt. Förberedelsen, och allt där i kring. Som att träna löpning år ut och år in, dagarna i ända inför det stora loppet, som aldrig tycks komma. De andra kanske står där bredvid, i startgroparna, fokuserade. De stirrar in i fjärran tycks det, blicken ser ut att vara försvunnen ut i ingenting. Om man vinkar med handen framför ögonen på dem rör de ändå inte en min, sover de? Nej, det är det totala fokuset, man försöker själv fokusera, på inget. För när fokuset ligger på inget öppnas helt plötsligt dörrar till allt. Då måste man vara på sin vakt och snabbt fånga den öppna dörren, för den stängs snabbt, startskottet går och ens medtävlande är som flugna ur kanoner mot mållinjen där den som fokuserat mest på inget står som segrare, ibland och oftast totalt omedveten.
Det handlar inte om själva fokuserandet, det handlar om inget.
Att vänta. Det går att tolka det ordet på några sätt; vänta, sakna och längta. Kanske även på fler sätt, men det är dessa som korsar hjärnan i skrivande stund, det är dessa som för närvarande ses som tolkningarna av väntandet. Vänta, sakna och längta.
För den som väntar finns ingen tid. För den som saknar finns ingen tröst. För den som längtar finns inga hinder.
Allt handlar om fokus på inget. Att inte springa iväg full gas förrän startskottet gått. Att inte fokusera så mycket på smällen av skottet att man helt missar loppet. Att inte jämföra sina benmuskler med motståndaren vid sidan om för att, endast i ens eget huvud, inse att motståndaren kommer sopa banan med en själv och alla andra med den imponerande fysik och fokus på inget som lyser kring denne.
Att fokusera på inget handlar om att lita på sig själv, tycka om sig själv och vara sig själv mot sig själv. Tillåta sig själv att vara sig själv. Det går inte att lura sig själv som många tror. Ramsor och lögner kan dras men det är dock bara tomma ord som förvandlas till damm i samma sekund som de uttalats. Om man inte tycker om sig själv är det dags att sätta sig ner, räta på ryggen och förklara för sig själv:
- Vad är det du inte tycker om?
Lämna det ärliga svaret, det går än en gång inte att lura sig själv, och ge sig sedan ut i den lilla, stora världen som bara är ens egen och åtgärda det som måste åtgärdas. Meningen med allt är att tycka om sig själv. Innan dess kan inget lopp vinnas.
I den lilla, stora världen som bara är ens egen kommer de ljustaste och mörkaste av livets stunder upp utan varken censur, pardon eller uppehåll. Att möta dessa går, men inte alltid själv. När det kommer en stund man måste möta själv måste man kunna möta den såväl lycklig som olycklig. Att vara lycklig och olycklig på ett helande sätt går endast om man tycker om sig själv.
För den som väntar finns bara en själv. Alla som väntar väntar ensamma, även om de väntar på samma sak på samma plats så väntar alla ensamma. Ingenting kommer för någon innan man välkomnar sig själv, som man är och som man vill vara, med ambitionen att, om man inte är den man vill vara, nå dit. Själv.
För den som väntar finns ingen tid, all tid, alltid.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)