1'or & 0'or till text 3

2009-12-29

Det lyssnas på samtal
Och det tas för mycket
Det käras ned
I onödan
Dumhet faller innan tycke
Trötta, tömda tunnor
Ekar från diskbänken
Slagen, krossad och hjärtekrossad
Ligger i hörnet
En bränd en
Fy fan vad sorgligt
Vilken tur vi känner varann
Och inte är främlingar
Vi blir bara sämre
Och förbättrar
Våra försämringar
För varje gång,
För varje högtid
Nya tider och ny åldrar
Borde ta vid
Det är hög tid
_________________________________________________

I sängen
Du drar dig
Lite till bara
Du dagdrömmer
Det du drömmer drar du dig för
_________________________________________________

Jag vill bli kär i dig
Du verkar vara en sån jag borde bli kär i
Du verkar lagom spännande
Men man vet inte vad som lurar däri
Just nu känns det rätt
Det kanske ändras när jag vet
DÅ kanske jag inte vill vara kär i dig
Men nu vet jag inte Det
_________________________________________________

Det sista av natten

2009-12-24

Trappen verkade så hög helt plötsligt, de gamla timrade stegen fick tas med sjumilakliv. Den snö som träget ville följa med in och dö på golvet stampades av, endast ett fåtal ihärdiga stannade kvar under sulorna och vid skaftet. Dessa var mer beslutsamma än sina gelikar som föll mot marken till sina vänner. De fick sin sista chans och tog den. De andra var mer bestämda. Döden skall man inte rädas, möta med högt huvud och, om det krävs, omfamna..

Klockan närmade sig två på natten. Det måste varit närmare 25 minusgrader ute, temperaturen sjönk mer och mer. Man kände nästan hur kylan bet hårdare i kinderna. Det var kolsvart ute, himlen var molntäckt och månen kunde inte tränga igenom. Det var som att vandra runt i blindo tills ögonen vande sig något och man kunde urskilja träden något sånär.

Det knäppte i träden, kylan måste krupit ner under 30 grader nu.

Stugan var mörk så när som på ett stearinljus som flämtade svagt i det istäckta fönstret. Det såg inte speciellt inbjudande ut, men det var dit benen burit kroppen. Ryamattan som hängde likt ett djurs döda tunga från altanräcket var som en plåt, stenhård och iskall. Den hade antagligen hängts ut under den sista dagen innan vinteruppehållet och sedan glömts bort. Mattan hade mött sitt öde då oktobernatten blev allt kallare, novembernatten blev allt snöigare och när till slut decembernatten ströp den sista åtkomsten luft med sitt vakuum hade den givit upp.

Dörren var inte fastfrusen som man kunde ha trott av tidigare beskrivningar av omgivningen. Handtaget var iskallt, men gled lätt ner, det klickade till och dörren gick upp. Den knarrade inte som den brukade. Den gnisslade inte som den brukade. Den gled upp som om den satts upp nyoljad och nymålad alldeles nyss.

Det verkade vara kallare inne i stugan än utomhus. Ljuset fladdrade till när dörren åter stängdes. Det var ingen idé att ta av sig skorna, fötterna skulle fastna i golvet. Det kändes som om plankorna skulle ge vika och sprängas i flisor när tyngden av en vuxen mans kropp tyngde ner de av kylan redan försvagade stackars brädorna. Någon satt vid bordet och studerade ljuset som brann svagt men stabilt. Den tunna luften fick lågan att hålla tillbaka sin fulla kraft men den vidhöll sin beslutsamhet att värma och lysa upp det mörka, kalla som så mycket behövde känna en liten gnutta värme. Som behövde sen en strimma ljus bättre än något eller någon annan på jorden just nu. Någon fortsatte titta på ljuset. Bordet såg ut att ha yxats fram ur ett enda gigantsikt stycke trä. Stolarna såg ut att kunna bära upp den största av stora timmerkarlar utan problem. Den mittemot Någon såg bra ut som sätesplats, men den rubbades inte när den trötta, frusna kroppen sjönk ner på den. Stolsdynan var iskall.

- Varför jag?
- Varför inte du?
- Jag frågade först.
- Och jag svarade. Gjorde jag inte?
- Jag är inte nöjd med svaret.
- Du var aldrig nöjd.
- Det är inte sant.
- Du har all tid i världen att nöja dig nu.
- Vad menar du?
- Vet du inte själv?
- Jag vet, men jag vill inte tro.
- Tron är det sista som lämnar en, du är illa ute.
- Hur illa?
- Så illa att det inte längre finns några genvägar. Inga ursäkter, inga mutor, inga lovord, inga referenser, inget liv, ingen kärlek.
- Det är illa.
- Förvisso.
- Vad menar du?
- Låt mig berätta i lugn och ro bara utan avbrott.
- Självklart, ursäkta mig.
- Ursäkter tar dig bara tillbaka till ruta ett.
- Låt höra nu istället.

Det började blåsa. Väggarna tjöt ut sitt raseri. ”Låt mig vara! Låt mig stå här i lugn och ro! Har jag inte betett mig? Har jag inte gjort mitt verk här hela året? Har jag inte stått i alla väder? Låt mig vila nu när jag som mest behöver det! Snälla, låt mig bara sova!”. Det tystnade lika snabbt som det anlänt. Knäpptyst igen. Men molnen hade skingrats och den stora, runda månen kastade ett blått ljus över de kala träden som blivit av med all sin skyddande snö de haft som ett täcke innan den korta stormen kastat täcket mot marken igen. Som långa, smala armar sträckte sig grenarna mot skyn, än mot marken, än mot stugan. Några skrapade mot de stackars timrade väggarna. Någon blåste ut ljuset tills det skulle behövas igen. Nu såg man handen framför sig utan hjälpande händer från svaga stearinljus.

- Fy dig och din lättja. Du lämnade allting bakom dig för att glädjas åt dig själv och det som du ansåg vara lycka. Du har inget kvar. Du har ingen kvar. Var det värt det? Nu sitter du här, frusen och nära det allra sista innan det stora anländer. Låt mig tala till punkt nu, låt Någon få säga sitt för en gångs skull.

Tårarna rann ner för kinderna. De nådde skägget och frös till is mot stråna.

- Du ser, tårar hjälper inte. Tårar har slutat hjälpa här ute. Här räcker de inte till, de kan inte hjälpa dig något mer. Här fryser de lika fort som medkänsla, empati, ilska och hat. Trodde du att det skulle räcka att fälla en tår? Trodde du att allt skulle lösa sig om du fick bli arg, fylla ilskan upp till brädden? Trodde du att hatet skulle slå dig fri? Trodde du att empati skulle omfamna dig och vagga dig till en varm bädd? Du är naiv. Nu är det slut. Inget kommer att hjälpa dig härifrån. Nu är det bara du och Någon du litar på.

Kylan bet mot kinderna. Det måste vara 40 grader nu. Utomhus och inomhus flöt ihop, det var inte längre någon skillnad. Benen slog mot varandra, tänderna klapprade. Molnen kom tillbaka och Någon tände åter stearinljuset. Lågan steg likt en gladiator mot arenan och lejonen, majestätiskt och fylld av styrka för att sedan sänka sig som en gammal man stöd på en krycka. Svag, ansträngt andandes, ensam och övergiven.

- Vad finns kvar att göra då?
- Inget, du kan välja att sitta här och möta natten med Någon eller ge dig ut och omfamnas av natten och träden. Valet är ditt, likt allt annat du gjort i livet.
- Har jag verkligen varit så ond?
- Du gjorde ont, kanske inte alltid med mening, men hade du stannat upp i stormens öga av dig själv så hade du insett att det faktiskt var en förfärlig röra omkring dig och att folk flög fram och tillbaka. Sargade, utelämnade, utan trygghet, hem och kärlek. De gånger du var medveten om att du gjorde ont stannade du inte heller upp och biktade dig för Herren du själv valt och skapat. Dig själv. Du såg aldrig dig själv utan den du ville vara men aldrig kom att bli.
- Har jag verkligen varit så ond? Mot mig själv och andra?
- Ja, du har varit ond. Någon skulle närsomhelst ha givit dig en örfil för att få dig att sansa dig.
- Varför gjorde inte Någon det då?
- Du förstår inte.
- Nej, förklara.
- Det är för sent för förklaringar nu. Natten är kommen, kylan är kommen, månen är försvunnen, ljuset är tänt och det är dags att möta vintern där ute.
- Du måste förklara för mig. Jag ber dig! Jag vill förstå så jag kan möta vintern med ett varmt hjärta.
- Du förstår inte, det är omöjligt. Du har ingen tid att värma upp ett fruset hem mitt i vintern när natten är kommen och träden längtar efter att få sprängas i småbitar och dö i snön. Det finns ingen tid. Man får ingen andra chans. Du kan inte gå tillbaka i boken och skriva om kapitlen. De är tryckta, utgivna och lästa. Ge upp.
- Jag vågar inte möta natten själv.

Tårarna rann igen. Plötsligt var stugan tom. Någon hade blåst ut ljuset och försvunnit. Hjälplösa tårar fryser inte. De faller som sten mot marken och torkar inte. De ligger där, nöter sig in i träet för att alltid påminna sina ägare att när hjälplöshetens tårar kommit så ger de sig inte av. Det krävs värme för att de skall torka. En värme som aldrig kom.

Dörren flög upp. Natten, väntade. Stolen rörde sig inte en tum när manskroppen, mycket tröttare nu än tidigare, reste sig och gick ut på förstubron. Kylan slog mot bröstet och rev i lungorna för varje andetag.

Natten var tyst, kall och ensam. Kylan gick ner mot 50 grader. Björkarna vid dasset smällde till. Nävret brast och bröt tystnaden. Ingen skulle laga dessa björkar, Ingen skulle värma stugan igen, Ingen skulle ta in den döda ryamattan, Igen skulle tända ljuset igen. Någon hade lämnat tändsticksasken på broräcket. En tändsticka kvar. Stegen nådde skogsbrynet. Därute i den täta skogen väntade träden på att omfamna var och envar som ensamt strosade ut i ensamheten.

Klockan var närmare tre än den nånsin varit.

Svavlet fräste till när den sista stickan slogs an och lyste upp det sista av natten. Någon gick in i skogen, Ingen kom tillbaka.

1'or & 0'or till text 2

2009-12-23

Det

Det finns fulare, men fint ändå
Det du gömmer dig för finns kvar
Det finns förstörda fantasier där
Det du skyler dig för blåser igenom

Det ringer in då det dagas igen
Det ringer i öronen, Det finns kvar
Det finns fulare fiender, men ändå är
Det det du hatar mest som håller hammaren mot klockan

Det smakar sött som socker
Det är ändå äckligt, smaken finns kvar
Det sitter i näsan, Det sitter i händerna
Det ligger i luften, Det sitter mellan tänderna

Det driver dig djupare och djupare
Det ser saker som du döljer
Det är nog smart att förstå
Det är det du förföljer

________________________________________

Kära vänner

Ikväll ska vi mötas och råkas
Imorgon ska vi sörja ihop
Ikväll ska vi lägga upp planen
Inatt slås våra huvuden ihop

Alla idéer är lysande
Alla får plats i en etta
Allt vi har att säga varandra sägs
Allt vi tänker är värt att berätta

Jag kommer bli kär ikväll igen
Jag kommer hamna i bråk
Jag kommer blåsa mest stålar
Jag kommer gå ensam längst stadens stråk

Jag kommer vakna där jag inte hör hemma
Jag kommer hitta nummer till ingen
Jag kommer hata oss, mig själv och alla
Vi kommer sluta upp ikväll igen

________________________________________

Det är krig

Och ingen förstår varför
Det som var så uppenbart
kastades över kanten
Vem fångar mig när jag faller?
Det är inte längre säkert
Vem går egentligen säker?
För jag vill inte vara rädd
Jag vill inte vara beredd
Det är ensamt här inne
Mamma och pappa är döda och begravna
Mina bröder har sargats i kriget
dom kan inte hjälpa mig
Mina vänner kämpar i fronten med sitt eget
Det vågade ta första steget
Jag orkar inte se dom dö i strid
Men utan det får vi aldrig frid
och den ro vi behöver
Snart är detta över

________________________________________

1'or & 0'or till text

2009-12-17

några

Jesus ser också på TV, han väljer kanal
Vi andra får sitta bredvid, vi har inget val
Jag orkar inte titta, jag lider helvetes kval

Jesus väljer program som skrämmer
Han med rädslans hammare drämmer
Över våra sköra små händer

"Människor! Akta er för livet!
Det är farligt och skall inte tas för givet!
Sätt er ner och läs boken min Fader skrivit!"

Jesus ser på TV-shop, ser på allt han vill köpa
Själen lämnar snart min kropp om det här får fortlöpa
Jesus lämnar inget hopp, trots att vi alla är döpta

Eller stöpta i samma form
I en suddig värld som är helt enorm
Där inget längre tar en med storm

Där ingen känner mig bättre än nån annan
Där varje leende blivit ett och samma
Där ingen nånsin kommer bli gammal

Där sitter Jesus framför TV’n nu
Han är inte vacker, han är bara ful
Jesus som brukade va’ så kul

Är bara en spillra av sitt forna jag
Han blir räddare för varje dag
Jesus faller för sina egna slag

Den Heliga Skriften är nött och sliten
Världen har blivit allt för liten
Jesus tar upp den största biten

Jag försöker att avskärma mig
Jesus, jag vill inte bli som dig
Du törs inte ens släcka lampan när du lägger dig
____________________________________________

Varför tänker du på allt annat?
Det finns ingen plats för ’nu’
Du borde hejda dig lite grann

Jag vänder mig i bädden om vartannat
Dygnsrytmen slås itu
Eller, den rytm jag hade försvann

Varför, varför, varför?
Varför räcker inte jag?
Jag är snäll oftast, ibland

Därför, därför, därför!
Därför att mitt hjärta slår ojämna slag
Jag vill tro, men det är inte sant

Men vi kan vakna imorgon och vara
Främlingar igen om du vill
Jag behöver inte ens sova

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara
Jag vet inte om jag vill
Jag vet inte om du lovar

Jag kan försöka
Jag kan inget lova
Jag ser inte klart, det flimrar

Jag vill inte förökas
Jag vill inte sova
Kan du inte bara kyssa mig och älska mig några timmar?
____________________________________________

Vill du stå på scen med mig?
Där uppe kan jag styra folket
Alla ser mig i ögonen
Och tittar ömt på dolken
Av självgodhet jag med glädje
Stöter i mitt bröst
Till de himmelska tonerna
Av min högtalarförstärkta röst
____________________________________________

Hjärnan ruttnar i mitt huvud
Jag känner stanken i näsan
Den rinner ut ur öronen
Och droppar ner på golvet

En spik, sju tum
Skall jag slå in i hjässan
Döda det jag ser med ögonen
Skingra det tunga molnet

Ett vackert lik tror du
Inte sargad av kulor och krut
En spik i pannan
Sen får det vara

Det är inte tid ännu
Bara att skölja det ruttnande ut
Bara att ta sig samman
Det är ingenting att spara
____________________________________________

Ska vi röka under fläkten du och jag?
Prata med varandra som man gör
Om allt och inget, men allt kommer vara viktigt

Ska vi forsätta till soffan du och jag?
Sitta på lagomt avstånd som man gör
Tycka om allt och inget, men det är inte så viktigt

Tycker vi om varandra du och jag?
Är det våra hjärtslag vi hör?
Det spelar ingen roll, bara det känns på riktigt

Läser vi av varandra du och jag?
Tänker "hoppas inget jag säger förstör"
Man får väga varje handling försiktigt

Ska vi äta frukost du och jag?
Äta med varandra, som man bör
Prata om allt och inget, men allt kommer vara på riktigt
____________________________________________

Du är fin
Sover du?
Jag ville bara säga det
Du sover säkert nu
Hoppas du blir glad imorgon
När du vaknar och ser
Sånt jag tänker på om natten
När du ligger här breve’
____________________________________________

Helvetets jävla ilska

Helvetets jävla ilska sköljer,
jag tar en klunk och njuter
det smakar alldeles för gott.

Helvetets jävla ilska döljer
alla dumheter jag förskjuter,
allt jag borde förstått.

Helvetets jävla ilska äter,
köttet slits från ens bröst
alla som vill får smaka.

Helvetets jävla ilska väter.
Tårar som inte får nån tröst.
Ett slut som inte är utstakat.

Helvetets jävla ilska mår,
jag göder den för fan.
Jag kan inte sluta.

Helvetets jävla ilska får
och tar varje chans den kan.
Jag måste sluta.

Självföraktsmanifest(?) del 1

2009-12-01

Jag fylls med någon slags uppgivenhet för tillfället. Det kan bero på de enstaka fem timmar jag sovit på två dygn, men det är när man känner att hjärnan torkar ut som en svamp innanför pannbenet som man vet att man tänker som allra klarast, även om tankarna kanske inte alltid är de nödvändigaste. Detta genom att man, läs jag, fokuserar mer på tänkandet än jag gör i vanliga fall. Lite som att stanna upp och lyssna på sig själv. Det är det jag gör.
Varför uppgiven då? Ja, jag kan inte riktigt sätta fingret på det, som vanligt, säkerligen bara längtan efter sängen blandad med en svag men tilltagande huvudvärk.
Dock blandas dessa två med en känsla av trötthet på stress, ilska, flimmer från TV-apparater, julen och allt som följer med den, samt funderingar över olika ting jag inte riktigt kan råda över.

Jag hade en ganska intressant diskussion med Janne igår på pendeln från Tumba mot Märsta, på bussen från Märsta till Arlanda, i Sky City på väg till gate 40 och slutligen på planet mellan Arlanda och Kiruna. Vi oj’ade oss över mediasamhället.
Vad är det för samhälle egentligen? Vems samhälle är det? Den demokrati jag är född och uppvuxen i styrdes en gång av folket, i princip, genom verktyg vi brukade kalla politiker. Dessa var politiker vi valde i fria anonyma val. Gud vilken spänning jag bygger upp, nej det kommer inte bli någon slutkläm fantastisk som Stålmannen. Jag tycker bara det är sorgligt idag att jag egentligen inget påverkar trots att jag ställer mig i valbåset. Visst, jag påverkar utgången i valet och framtiden fyra år framöver, vem som sitter på tronen och min egen situation i samhället.
Men folks syn på livet, likgiltighet och deras värderingar kvarstår. Det viktigaste man VILL påverka har man absolut noll, 0, zero, núl möjlighet att ens snudda vid. De som styr den förändringen är tidningen, TV’n, radion, böckerna och Internet.
Att människor möter varandra existerar i sådan liten form att den snart kanske krossas av tyngden av ovanstående medier. Det finns ingen plats kvar för samtal när man hellre pratar med någon på andra sidan jordklotet än sin granne. Man vet mer om Linda Rosing än om sina
Föräldrar. Det känns tragiskt att jag ens funderar över det, allt är så uppenbart, det finns inget att fundera över. Mediasamhället tar oss ifrån varandra, håller oss rädda och matar oss fulla med propaganda och nyheter vi inte ens visste att vi inte behövde.

Istället för att förena oss som det var meningen att lura i oss så har mediasamhället splittrat oss mer än någonsin. Där möten mellan människor behövs som mest står det istället en reporter och förklarar hur det är, alternativt en journalist som håller sig inom ramarna för vad vi ska tycka.
Det egna tänkandet och tyckandet blir lidande när "på TV’n sa dom att…" blir ett mer vanligt uttryck än "JAG tycker" eller "JAG tror".
Jag anser mig vara en tänkande människa som inhämtar information när jag känner mig intresserad eller nyfiken. Sedan vrider jag och vänder på min egna skalle så jag kan bilda mig en egen åsikt om det. Visst absolut med mediets åsikt i bakhuvudet men ändå med min egen, vill jag tycka, i framhuvudet.
Istället för att sitta framför TV’n, häcka på Internet så måste vi möta varandra. Sitter du hellre och pratar med någon över MSN än att ta en fika med personen istället? Kollar du hellre en film med någon du dejtar än sitter i soffan och bara pratar eller går och spelar biljard? Är du så ointressant att du slår på en film så personen inte ska få panik av din tråkighet att han/hon kastar sig genom fönstret och hellre möter döden än umgås med dig? Gick du i skola för att TV sa att du skulle göra det? Blev du kär för att du hörde om det på radio? Röstade du på Kristdemokraterna för att du läste det i en tidning?
Vad hände med mötena mellan människor? Utvecklades det till ett popupfönster på skrivbordet eller i ett debattprogram på TV?

Jag är inte orolig dock, informationssamhället tröttar redan ut folk. Vi vet för mycket och vi letar oss tillbaka till något mer vintage som att gå på konserter, resa och uppleva saker på plats istället för att få det återberättat för oss. Vi har mindre respekt för media nu än igår, vi litar inte på det något mer. Men det är en stor skada som har skett som kommer vara svår och ta lång tid att reparera innan människorna slutar vara rädda för allt och börjar lita på varandra igen. Man märker redan idag att ungarna klarar sig mer på egen hand och vill vara ute i snön än framför datorn. Nu pratar jag ju då om de under 10. De över den åldern är den likgiltiga generationen som tyvärr kommer vara skattebetalare om några år. Det blir spännande att se någon som inte bryr sig om nåt rösta och pensionsspara.
Mycket intressant.

Jag ser informationssamhället som ett människoliv, vi lär oss något och pressar det sedan till gränsen. Vi åt skit och satt framför datorn, vi blev feta, sket i allt och blev lata. Vi fick hälsohype och började träna, äta nyttigt och var rädda för allt istället. När mellanläget kommer i dessa två har det redan kommit något annat som vi lär oss och pressar till sin gräns för att sedan hitta en lösning att pressa till en gräns.
Så kommer det fortsätta i all framtid, det handlar bara om att ta saker med en nypa salt, leva sitt eget liv och inte glömma dem som springer bredvid en, dom har också bråttom. Men till vad? Stanna istället och ta en öl med varandra.
Det är vi värda. För vad är bättre än en god middag och ett glas gott vin eller en bärs med goda vänner efter en jobbig arbetsdag?
Inte är det då att sätta sig framför datorn och gnälla över lata ungar, mediahypen, mediagiftet och folk som aldrig hör av sig.
Som Mikael Wiehe sjöng och skrev "Nu kan jag gå ut och möta världen", även om den låten handlade om något helt annat så tycker jag just de orden passade bra nu.

Over and out