2009-07-21
Jag och Janne har diskuterat våra karriärsval här i livet ikväll efter några pilsner i bastun och jag tror nog att båda kommer fram till rätt sunda slutsatser. Jag tror både han och jag får ut mycket av att bolla sådana grejer med varandra.
Nåväl.
Jag är nöjd över min kreativitet, mycket beror nog på att jag särskådar vad jag gör på ett, ja ska vi säga "vuxet" sätt. Det känns lite fel att kalla det det, men det är nog så.
Alla vill ju skriva Alkemisten, men bara Paulo Coelho kunde ju det för att han visste att han kunde det och gjorde det.
Jag vet vad jag kan och jag tror jag ska göra det istället för att hålla på med det jag gör idag. Jag kan det, men jag är bättre på det andra. Bättre men inte utan att kunna bli ännu bättre, frågan är hur jag tar mig dit. Jag vet hur jag tar mig dit, men det är några saker som måste sättas åt sidan för gott i såna fall och frågan är om jag är beredd att göra det. I dagsläget så kan jag det, men det kommer ju små positiva sparkar när det väl gäller, men man kan ju inte bara leva för stunder då snaran dras åt. Det funkar inte, om den dras åt en gång i månaden så måste man ju leva genom de resterande dagarna i månaden då den inte gör det.
Det här, DET, det är något som jag aldrig tröttnar på att utforska. Där jag bara har mig själv att relatera till och något som VERKLIGEN intresserar mig, något som visserligen det andra också gör. Men ändå, DET intresserar mig mer än det. DET är ju i versaler till exempel...
Jag märker att jag imponeras mer av låtskrivare än artister och band.
Jag har skrivit två nya låtar, som dock är 95% respektive 75% klara dock. Men de finns där och jag har diciplin, hur gick det till?
Jag tror jag behöver det här huset, men inte att bo i, utan dyka upp i, för det är här jag skapar och får inspiration.
Det är alltså Antennvägen, Jannes hus, jag pratar om. När jag bodde här så funkade det inte alls, men då jag inte bott här och suttit här så har det alltid kommit låtar.
Janne är en bra sporre också, han hade kunnat göra karriär som ass-kicker på slöa människa. Synd bara att han själv är hövding över slö-folket så det blir inget.
Undrar vars min glöd tar vägen när den inte är hos mig, och varför den tar vä'gen nånannanstans? Men framförallt VAD får den att komma tillbaka? Vad behövs för att jag ska få något att vilja pränta ner?
Hoppas att jag aldrig får veta det.
Det skulle nog ta bort det mesta av känslan, om inte all känsla.
Over and out
tisdag 21 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
Ring så spelar vi
2009-07-16
Jag blir smått förvånad över mitt skrivande då det ibland kan gå månader utan att jag skriver, men sen räcker det att jag skriver litegrann så vill det helt plötsligt ramla ut till synes hur mycket som helst.
Det gäller inte bara detta skrivande utan även texter, ja skrift i allmänhet. Det känns underligt att det inte sprids ut mer. Kanske är det så att min lilla trånga hjärna samlar på sig saker och bildar en liten klump av blandade intryck, känslor, upplevelser och kastar ut det i världen när den känner att det är dags att tömma för nästa laddning.
Vad vet jag, jag är ju bara kroppen som styrs av den ibland bångstyriga hjärnan.
Vi skriver nytt med bandet, och det låter rätt ok faktiskt. Det har gått trögare de här gångerna av olika anledningar.
Man blir väl bortskämd, men på nåt sätt så känns det mer strukturerat denna gång än det brukar. Ena låten känns mer klar än den andra som vi jammade ihop. Vilket inte är så konstigt eftersom vi jobbat ordentligt med den andra.
Den första, den strukturerade, påminner om en Jeff Buckleylåt i bryggan inpå refrängen, Ludde tycker låten i sig påminner om D-A-D, något jag inte är villig att hålla med om.
Den andra, ostrukturerade, är väldigt Thåströmig men också lite med Kings of Leon-Fanskänsla över sig. Den är rätt tung och annorlunda till det vi skrivit tidigare, äntligen får jag spela powerackord! Me likey!
Det var faktiskt jag som skrev riffet till den, eller lallade fram det när vi jobbade utan Rai då han var i Råneå med Greta. Det är jag stolt över.
Den låter som en blandning av Brända barn och Kriget med mig själv. Även lite NeilYoung, ja herregud, jag målar fram den som en storartad låt.
Men DET, det vet man inte förrän man spelar den live första gången, för en publik som känner till en, Kirunapubliken i vårat fall. Jag minns när vi spelade And Watch You Go första gången, på vår första spelning. Eller när vi spelade Together första gången på förra TT-tolvan. Man känner direkt om folk gillar det de hör, man ser ett huvud som börjar nicka i takt, eller en hand som slår mot sidan av låret, eller fötterna som börjar stampa takten. Någon lutar sig fram och säger nåt till någon som nickar, då gissar man på att de säger "Bra låt" "Ja"….
"Brrrra Åke!".
Det är en speciell känsla.
Jag lyssnade igenom våra live-upptagningar från TT i maj, på tolvan då såklart. Vilket tryck. Det var skitkul att höra att vi faktiskt var så tajta som vi var. Men då hade vi repat rätt hårt också, vi hade repat jävligt hårt. Det måste man göra. Längtar tills DVD’n blir klar.
Ska bli kul att se.
Jag längtar till nästa helg också, ska bli nice att åka en sväng till Piteå och framförallt till Luleå lördag/söndag. Det blir ni-h-ice-eh-e.
I'd lay my head on the railroad tracks
And wait for the Double "E"
But the railroad don't run no more
Poor, poor pitiful me
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl in West Hollywood
I ain't naming names
She really worked me over good
She was just like Jesse James
She really worked me over good
She was a credit to her gender
She put me through some changes,
Lord Sort of like a Waring blender
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl at the Rainbow bar
She asked me if I'd beat her
She took me back to the Hyatt House
I don't want to talk about it
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl from the Vieux Carre`
Down in Yokahama
She picked me up and she throwed me down
I said, "Please don't hurt me, Mama"
Jag blir smått förvånad över mitt skrivande då det ibland kan gå månader utan att jag skriver, men sen räcker det att jag skriver litegrann så vill det helt plötsligt ramla ut till synes hur mycket som helst.
Det gäller inte bara detta skrivande utan även texter, ja skrift i allmänhet. Det känns underligt att det inte sprids ut mer. Kanske är det så att min lilla trånga hjärna samlar på sig saker och bildar en liten klump av blandade intryck, känslor, upplevelser och kastar ut det i världen när den känner att det är dags att tömma för nästa laddning.
Vad vet jag, jag är ju bara kroppen som styrs av den ibland bångstyriga hjärnan.
Vi skriver nytt med bandet, och det låter rätt ok faktiskt. Det har gått trögare de här gångerna av olika anledningar.
Man blir väl bortskämd, men på nåt sätt så känns det mer strukturerat denna gång än det brukar. Ena låten känns mer klar än den andra som vi jammade ihop. Vilket inte är så konstigt eftersom vi jobbat ordentligt med den andra.
Den första, den strukturerade, påminner om en Jeff Buckleylåt i bryggan inpå refrängen, Ludde tycker låten i sig påminner om D-A-D, något jag inte är villig att hålla med om.
Den andra, ostrukturerade, är väldigt Thåströmig men också lite med Kings of Leon-Fanskänsla över sig. Den är rätt tung och annorlunda till det vi skrivit tidigare, äntligen får jag spela powerackord! Me likey!
Det var faktiskt jag som skrev riffet till den, eller lallade fram det när vi jobbade utan Rai då han var i Råneå med Greta. Det är jag stolt över.
Den låter som en blandning av Brända barn och Kriget med mig själv. Även lite NeilYoung, ja herregud, jag målar fram den som en storartad låt.
Men DET, det vet man inte förrän man spelar den live första gången, för en publik som känner till en, Kirunapubliken i vårat fall. Jag minns när vi spelade And Watch You Go första gången, på vår första spelning. Eller när vi spelade Together första gången på förra TT-tolvan. Man känner direkt om folk gillar det de hör, man ser ett huvud som börjar nicka i takt, eller en hand som slår mot sidan av låret, eller fötterna som börjar stampa takten. Någon lutar sig fram och säger nåt till någon som nickar, då gissar man på att de säger "Bra låt" "Ja"….
"Brrrra Åke!".
Det är en speciell känsla.
Jag lyssnade igenom våra live-upptagningar från TT i maj, på tolvan då såklart. Vilket tryck. Det var skitkul att höra att vi faktiskt var så tajta som vi var. Men då hade vi repat rätt hårt också, vi hade repat jävligt hårt. Det måste man göra. Längtar tills DVD’n blir klar.
Ska bli kul att se.
Jag längtar till nästa helg också, ska bli nice att åka en sväng till Piteå och framförallt till Luleå lördag/söndag. Det blir ni-h-ice-eh-e.
I'd lay my head on the railroad tracks
And wait for the Double "E"
But the railroad don't run no more
Poor, poor pitiful me
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl in West Hollywood
I ain't naming names
She really worked me over good
She was just like Jesse James
She really worked me over good
She was a credit to her gender
She put me through some changes,
Lord Sort of like a Waring blender
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl at the Rainbow bar
She asked me if I'd beat her
She took me back to the Hyatt House
I don't want to talk about it
Poor, poor pitiful me Poor, poor pitiful me
These young girls won't let me be
Lord have mercy on me
Woe is me
Well, I met a girl from the Vieux Carre`
Down in Yokahama
She picked me up and she throwed me down
I said, "Please don't hurt me, Mama"
onsdag 15 juli 2009
Mohammed's Radio
2009-07-15
Jag har hållit mig ifrån detta ett längre tag upptäckte jag, dels medvetet. Antagligen för att ajg ansett mig för upptagen för att skriva, vilket nog mest troligt har stämt också.
Det känns otroligt onödigt att skriva vad som hänt under den tiden jag inte skrivit då jag inte behöver återberätta det för mig själv och SÅ jävla indie att det inte spelar någon roll om någon läser den här. Det är ju därför man har en offentlig skriftsamling, för att man skiter i om folk läser det. Gud så tvetydigt.
Idag har jag lärt min kollega från Marocko innebörden i frasen "herra tun aika!", vilket är otroligt roligt att höra med fransk/skånsk/arabisk accent.
Jag jobbar som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Är för närvarande inne i en alldeles underbar Warren Zevon-Dave Matthews Band-Frank Sinatra-period.
Det har blivit lite av en tradition för mig här nu efter att jag skaffat radio till jobbet. Efter eftermiddagsfikat klockan tre slår jag på In the wee small hours på liiite högre volym eftersom telefontiden avslutats då.
Det är nice att varva ner emd den skivan som varmt rekommenderas.
Igår bokade familjen 9 dagar i Rom första veckan i september, det blir första utlandsresan för mig sen 2004, för morsan sen slutet på sjuttiotalet, sen aldrig för farsan och petter (finland och norge räknas inte) och sen i höstas för cp-kalle.
Äntligen riktig pasta, det ser jag fram emot.
Fast jag har i dagarna börjat tvivla om min mage kommer överleva den italienska laktosen.
Efter lunchen idag så meddelade den att nu ska vi minsann skita hål i porslinet på RPS toalett. Vilket mycket riktigt gjordes, och detta bara av lite smålarvig svensk laktos. Jag kan tänka mig att italienarnas mjölk och grädde kommer bli min död.
Man vet aldrig, vi får hoppas att deras porslinsfotöljer är lika slagtåliga som de vi har här på jobbet, eller den vi har i lägenheten snarare. Så mycket skit den har fått utstå, bokstavligt talat. "Det är ju nästan så man blir med negerbarn!" som en väns morfar uttryckte sig en gång.
Det är en hård sommar med mycket långa dagar på veckorna och korta helger eftersom vi/jag spelar mest hela tiden. Denna helg som gick för fort var min enda lediga på mycket länge, vilket spenderades helt udnerbart i byn och i stugan där testosteronet pumpade hål i marken när far välte dträd emd baklastaren och bröderna stod i linne på vedbacken och klöv ved, sågade ved och staplade ved. En ogenomtränglig aura omslöt den timrade stugan uppe på Mella!
Mor bidrog konstigt nog också till testosteronet, men då är hon ju också stöpt i en mansform, precis som sina systrar och välter björnar i skogen.
Må så vara.
När mamma blir arg står blixten stilla.
Everybody's restless and they've got no place to go
Someone's always trying to tell them
Something they already know
So their anger and resentment flow
But don't it make you want to rock and roll
All night long
Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You know, the Sheriff's got his problems too
He will surely take them out on you
In walked the village idiot and his face was all aglow
He's been up all night listening to Mohammed's Radio
Don't it make you want to rock and roll
All night longMohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
Everybody's desperate trying to make ends meet
Work all day, still can't pay the price of gasoline and meat
Alas, their lives are incomplete
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You've been up all night listening for his drum
Hoping that the righteous might just might just might just come
I heard the General whisper to his aide-de-camp
"Be watchful for Mohammed's lamp"
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
Jag har hållit mig ifrån detta ett längre tag upptäckte jag, dels medvetet. Antagligen för att ajg ansett mig för upptagen för att skriva, vilket nog mest troligt har stämt också.
Det känns otroligt onödigt att skriva vad som hänt under den tiden jag inte skrivit då jag inte behöver återberätta det för mig själv och SÅ jävla indie att det inte spelar någon roll om någon läser den här. Det är ju därför man har en offentlig skriftsamling, för att man skiter i om folk läser det. Gud så tvetydigt.
Idag har jag lärt min kollega från Marocko innebörden i frasen "herra tun aika!", vilket är otroligt roligt att höra med fransk/skånsk/arabisk accent.
Jag jobbar som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Är för närvarande inne i en alldeles underbar Warren Zevon-Dave Matthews Band-Frank Sinatra-period.
Det har blivit lite av en tradition för mig här nu efter att jag skaffat radio till jobbet. Efter eftermiddagsfikat klockan tre slår jag på In the wee small hours på liiite högre volym eftersom telefontiden avslutats då.
Det är nice att varva ner emd den skivan som varmt rekommenderas.
Igår bokade familjen 9 dagar i Rom första veckan i september, det blir första utlandsresan för mig sen 2004, för morsan sen slutet på sjuttiotalet, sen aldrig för farsan och petter (finland och norge räknas inte) och sen i höstas för cp-kalle.
Äntligen riktig pasta, det ser jag fram emot.
Fast jag har i dagarna börjat tvivla om min mage kommer överleva den italienska laktosen.
Efter lunchen idag så meddelade den att nu ska vi minsann skita hål i porslinet på RPS toalett. Vilket mycket riktigt gjordes, och detta bara av lite smålarvig svensk laktos. Jag kan tänka mig att italienarnas mjölk och grädde kommer bli min död.
Man vet aldrig, vi får hoppas att deras porslinsfotöljer är lika slagtåliga som de vi har här på jobbet, eller den vi har i lägenheten snarare. Så mycket skit den har fått utstå, bokstavligt talat. "Det är ju nästan så man blir med negerbarn!" som en väns morfar uttryckte sig en gång.
Det är en hård sommar med mycket långa dagar på veckorna och korta helger eftersom vi/jag spelar mest hela tiden. Denna helg som gick för fort var min enda lediga på mycket länge, vilket spenderades helt udnerbart i byn och i stugan där testosteronet pumpade hål i marken när far välte dträd emd baklastaren och bröderna stod i linne på vedbacken och klöv ved, sågade ved och staplade ved. En ogenomtränglig aura omslöt den timrade stugan uppe på Mella!
Mor bidrog konstigt nog också till testosteronet, men då är hon ju också stöpt i en mansform, precis som sina systrar och välter björnar i skogen.
Må så vara.
När mamma blir arg står blixten stilla.
Everybody's restless and they've got no place to go
Someone's always trying to tell them
Something they already know
So their anger and resentment flow
But don't it make you want to rock and roll
All night long
Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You know, the Sheriff's got his problems too
He will surely take them out on you
In walked the village idiot and his face was all aglow
He's been up all night listening to Mohammed's Radio
Don't it make you want to rock and roll
All night longMohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
Everybody's desperate trying to make ends meet
Work all day, still can't pay the price of gasoline and meat
Alas, their lives are incomplete
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
I heard somebody singing sweet and soulful
On the radio, Mohammed's Radio
You've been up all night listening for his drum
Hoping that the righteous might just might just might just come
I heard the General whisper to his aide-de-camp
"Be watchful for Mohammed's lamp"
Don't it make you want to rock and roll
All night long Mohammed's Radio
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)