2009-05-26
För att den är så bra
http://www.youtube.com/watch?v=NPNBW1aGR-E
Just a castaway, an island lost at sea, oh
Another lonely day, with no one here but me, oh
More loneliness than any man could bear
Rescue me before I fall into despair, oh
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle
A year has passed since I wrote my note
But I should have known this right from the start
Only hope can keep me together
Love can mend your life but Love can break your heart
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Walked out this morning, don't believe what I saw
Hundred billion bottles washed up on the shore
Seems I'm not alone in being alone
Hundred billion castaways, looking for a home
I'll send an S.O.S. to the world
I'll send an S.O.S. to the world
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my
I hope that someone gets my Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Message in a bottle,
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S.
Sending out at an S.O.S...ja vi vet det är hårda bud
Jag har precis repat med The Hollos, ett gammalt legendariskt Kirunaband som ska återförenas nu på lördag och föra åt Artic Lizzy. Mattsson har dammat av det gamla bälgaspelet och polckat ut det som Martin Larsson från No Chance Bluesband bandade in för många år sedan på Hollosplattan Northern Lullabies. Det ska bli sjukt kul...
Det är ett riktigt speciellt band, det måste det vara med Lasse Bergman i spetsen.
Han är en rätt så flådig man.
"KAFFET SLUT?!..hah, det är livet på en pinne det."
Idag var det min andra dag på jobbet, det är inte ett sådant jobb då man kan fördriva tiden med att skriva in en sådan här blogg. Det som faktiskt var uppkomsten till denna skriftsamling, somd et känns roligare att kalla den, var tristess på ett jobb med ibland för lite arbetsuppgifter.
Det nya känns väldigt nice, jag är än en gång kontorsråtta som handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Nu är jag tjänsteman på riktigt! Hah! Äntligen kan jag bära upp min manchesterkavaj med starka tjänstemannaaxlar. Det känns skönt att vara tillbaka i arbetslivet.
Riktigt skönt.
Nu börjar sommaren komma med besked, det är skönt det. Äntligen är den gamla, ruttna vintern över. När sommaren kommer brukar jag lyssna på reggae, ulf lundell och elton john. Det känns som sommarmusik. Även eldkvarn. Har lyssnat väldigt mycket eldkvarn på senaste tiden.
Jag vet, man är inte indie om man lyssnar lundell. Men jag är så pass indie att jag faktiskt LYSSNAR på lundell, jag är så indie att jag är mer indie än de som är indie. Otroooligt indie. Ulf lundell må vara bredbent, sluddrig och föregångare till såna fjantar som lars winterdäck med mera av den till synes ändlösa drivan av vispoprockare som skriver låtar folk kan "relatera" sig. Med andra ord texter som är så banala att en svinfull svensson kan bromsa hela kräftskivan med orden:
"DENH H-HAÄRR LÅÅÅTEN HANDLARRR OM MÄÄÄJ!"
Eller så har de texter så kryptiska och oförståeliga att ingen förstår dem. De är bara djupa som brunnar, exempel:
Idag sprang jag in i en bubbla av
gamla trådar du sytt i din fars symaskin
Hur kan man sy utan ström sa jag men du svarade bara
Nej nej nej jag syr inte jag tråcklar det är en jävla skillnad
Symaskin, som min mors djupa ögon
En tråd som ligger över landskapet
Lejonen kastar sig över den lilla rädda övervakaren
men det är HAN son öppnar gapet!
Nej det finns ingen låt som går så, eller vad vet jag. Den kanske ligger på någon B-sida med Magnus Johansson eller Thåström.
Bara för att de är så djupa så finns de inte att ha tag i om man inte gräver upp gravar av döda, asgrymma skivrecensenter.
Låtar som är så vackra så man inte kan förstå...
Låtar som den här:
http://www.youtube.com/watch?v=7zQk9sRECws
Peter, han vet hur det är. Han vet hur det är när det nästan gör så ont att man blir glad.
När det känns så där som när varje andetag skär i bröstet, man förstår inte hur det kan kännas så. Allt man känner är att varje bok man läser, varje sång man hör, varje film man ser har dolda budskap i sig bara riktade till en själv.
Dessa konstverk skapades för att du en dag skulle upptäcka dem och kunna förstå vad den där känslan är. Den där känslan när huvudet håller på att sprängas och varje tanke sparkar på luftstrupen för att komma upp i munnen och lämna den, bara för att krocka med andras tankar där ute i luften.
När man känner att allt man gör egentligen inte spelar någon roll, det leder ändå tillbaka till ruta ett, nej inte patrik isakssons ruta, hoppas han står där ensam hela livet ut. Men den där som man delar med andra, kanske mer som en båt, som man säger. Vi sitter i samma båt, eller var det bil? Höhöhöhöhö, skojfrisk nu ja, men snart blir det ett till rep efter åtta timmars jobb och ingen mat sen lunch. Skratta då tjocksmock!
De där gångerna man mer än gärna skjuter sig ut från banken och lämnar allt, tar sig nerför floden, när man hatar allt och den blonderade glorian.
När man underar var någon är när regnet faller, om någon kanske ska bli full för kärlekens skull.
De där gångerna då man är utanför lagen, när man är skuggan av en man som svek och inget bra för sig själv.
OCH KAJSA KAJSA KAJSA! Vi hade våra vilda år, utan några större sår.
De där gångerna himlen kunde vänta och kärlekens tunga talar. Hah! Så många bra låtar:
http://www.youtube.com/watch?v=WiH7qimQLIA&feature=related
fantastiska åttiotalsSverige, omfamna mig!
Imorgon kanske jag väntar besök, men man vet ju aldrig. Mörkret knackar på min dörr.
http://www.youtube.com/watch?v=TTQZFiorUIY&feature=related
Nu ska vi repa.
Vi håller på med en ny låt, och faktiskt så tror jag att den kommer bli skitbra!
Mycket nöje...
tisdag 26 maj 2009
lördag 23 maj 2009
Till Marit
2009-05-24
02.42
En onykter helg i byn till ända. Har precis ramlat ner från cykeln på gården efter en sväng os Snogurt, trevligt att träffa folket. Thimo, Snogurt, Jocke, Clownen, Asplund, Henkka, Bjös, Mattis med flera ramlade runt litegrann. Janka se janka...
Marit gnäller så därför skrivs det.
Det krävs ett par järn för att orka bida sin tid mitt i natten för att fullfälja en kvinnas önskan om nåt att läsa på jobbet. Notera hur pass välstavat och välformulerat det är ändock för en som nyss höll på att krascha hallspegeln.
Petter ser på det bästa han kunde hitta i TVtablån vilket var en ilm med Jackie Chan som inte ens var dubbad, det innebär att utbudet var ungefär det, tristbilden och TextTV.
Fantastiskt.
Ikväll har vi begrundat alla dessa människor i byn som gör livet värt att leva. När man skådar dom ur ett objektivt perspektiv så tåras nästan ögonen av skratt.
Vilken cirkus.
Fantastiska historier som berättas bäst av Clownen, Asplund, Henkka eller Bjös. Ja herran min Gud.
Idag, söndag, är för övrigt Bob Dylans 68'e födelsedag.
Interesting.
Kärlekens tunga talar i dessa tider. Jag ser på henne och undrar vem jag är. Vad jag är och vad det är som stormar i skallen. Det är lätt att villa bort sig i begrundningar och funderingar över vad som är sant, rätt och fel. Men, något som jag kommer på i skrivande stund. Så är hon ändå den som fått mig att bara släppa allt och vara i detta nu. Alla de gånger vi korsat vägarna som vi vandrar på.
Jag frågade mig själv och henne här om dagen varför vi fortsatte korsa dem istället för att fortsätta gå i samma riktning och hennes svar var bara:
"Jag vet inte..."
Inte jag heller, det är svårt att veta. Det har alltid varit komplicerat mellan oss. Ändå så har hon känts lättast att vara med, på något sätt känns det som att vi har en förskönad bild av varandra.
Det är svårt att sätta fingret på det.
Hon får mig att känna mig fin. Det räcker för mig... Jag blir larvig, fnittrig och lite översexuell men vad faen, det gör inget. Jag bryr mig inte.
Vad betyder det?
Jag är fortfarande rädd, det slutar jag inte vara i första taget, De är onda. De ÄR onda... Men hon är snäll. Det känns lite som han, Tandfeén i Röd Drake när han pratar med galenskapen inne i skallbenet:
"No, she's nice" inte ta iväg henne.
Men hon ska iväg, det känns lite tragikomiskt, hon ska iväg också, ganska snart. Lite det där vifta med näsduken på perrongen när tåget går mot Amerikat.
Det känns lite typiskt, men är det därför jag vågar släppa till lite?
Eftersom jag vet att hon kommer försvinna snart så kan jag tillåta mig att släppa till eftersom det ändå är No Strings Attached? Hon kommer åka iväg till ett nytt liv och jag fortsätter det gamla livet med nya inslag.
Men visst, så här har det faktiskt varit alla de gånger vi krockat. Fint, det har varit fint, så enkelt är det.
Det känns svårt? Hur skulle vi kunna funka? Jag jobbar på det där... Hur skulle det funka egentligen? Tja, allt annat funkar ju så varför inte det här?
Hon är ju faktiskt bra.
Men som det är nu så är jag hemlig, vi är hemliga och det är väldigt oskyldigt. Varför finns detingen anledning att skriva här. Vi är hemliga. Och det skiter jag i, det känns bara skönt att bry sig om någon som bryr sig om en tillbaka.
Jag måste återgå till känslan att jag är så här euforisk på grund av "säkerheten" att det inte blir något seriöst för att hon ska åka iväg... Det känns konstigt, bara av den enkla anledningen att jag inte brukar släppa så här hårt på tyglarna, bara de gånger det har handlat om henne. Som för ett och ett halvt år sedan och nu i början på det här året..och så nu. Det är konstigt. Hon är speciell och har alltid funnits där i kölattnet. Inte bara "ett ragg" utan någon som jag utan den där sedvanliga ångesten efteråt kunnat sitta med och prata, diskutera, kolla film med och bara vara. Ingen ångest, usch det är så skönt.
Jag har en störd relation till kvinnor, och antagligen, förmodligen, till mig själv också. Det är nästan så man släpper brakskitar.
Ochdet är allas fel!..inte bara mitt.
Givetvis så börjar det ju härja i hjärnan över minnen från gamla tider och nyare tider och nyssa tider. Ja, just nu känns det långt borta. Men vad vet jag när du försvinner igen. Vad gör jag då?
Jag hoppas jag inte gör som alltid, för det ger mig faktiskt bara ångest. Inte så jävla konstigt. Hjärnan och kroppen är inte direkt snälla mot själen som tar allt stryk och sen sitter som en liten klump i sin egen lilla dusch där inne och vaggar fram och tillbaka.
Märk väl, detta skrivs med ett leende på läpparna.
Jag är glad idag, inte på grund av alkoholen, nog för att det var gott med en Newcastle, men på grund av att jag har någon att tänka på. Det var länge sen.
Ikväll var hon ledsen av halvt okänd anledning, det är stökigt just nu så jag vet inte... Men hon var inte kontaktbar i alla fall. Imorgon hoppas jag vi träffas, jag vill det.
Det kan också märkas väl, för de som är lite småidioter, så handlar detta inlgg inte om denna Marit som det står om där uppe.
Marit har FAKTISKT bett mig att skriva eftersom hon inte har något mer att läsa på sitt tråkiga jobb.
Faktum är att jag drömde om Marit inatt, och eftersom vi båda är så fullproppade med den fatastiska självdistansen så kan jag berätta att den handlade om följande:
Marit ringer:
RING
"Hallå?"
"Hej, vad gör du?"
"Nej, jag är här."
"Ja, du är där, vad gör du på onsdag?"
"Jag är här"
"Ska vi dricka kaffe på stan på onsdag?
"Varför ska vi dricka kaffe på stan?"
*det är tyst i andra änden av luren* jag utbrister:
"Jaså en SÅN kaffe!"
Marit fnittrar och lägger på
I nästa bildruta så knullar vi
Jag vaknar och säger högt för mig själv:
Whaaaaaat?!
Kliver upp äter en macka.
Ibland drömmer man spännande saker.
Marit frågade om vi var bra, vilket jag inte reflekterade över när jag vaknade, konstigt nog. Vidare så konstaterade hon att jag, eftersom hon har läst så JÄVLA mycket om drömtydning, har en konstig relation till min mamma, att jag har dålig självkänsla eller att jag är gravid.
Alla känns som om de skulle stämma riktigt hårt.
Jag vet inte.
Jag tror jag måste ta godnattciggen nu.
Hoppas vi ses imorgon...
På måndag börjar nya jobbet och jag bävar att lämna min rutin av Skål! vardagsnätterna igenom. Fy fan....allt man genomlider för att sätta mat på bordet.
Over and out
02.42
En onykter helg i byn till ända. Har precis ramlat ner från cykeln på gården efter en sväng os Snogurt, trevligt att träffa folket. Thimo, Snogurt, Jocke, Clownen, Asplund, Henkka, Bjös, Mattis med flera ramlade runt litegrann. Janka se janka...
Marit gnäller så därför skrivs det.
Det krävs ett par järn för att orka bida sin tid mitt i natten för att fullfälja en kvinnas önskan om nåt att läsa på jobbet. Notera hur pass välstavat och välformulerat det är ändock för en som nyss höll på att krascha hallspegeln.
Petter ser på det bästa han kunde hitta i TVtablån vilket var en ilm med Jackie Chan som inte ens var dubbad, det innebär att utbudet var ungefär det, tristbilden och TextTV.
Fantastiskt.
Ikväll har vi begrundat alla dessa människor i byn som gör livet värt att leva. När man skådar dom ur ett objektivt perspektiv så tåras nästan ögonen av skratt.
Vilken cirkus.
Fantastiska historier som berättas bäst av Clownen, Asplund, Henkka eller Bjös. Ja herran min Gud.
Idag, söndag, är för övrigt Bob Dylans 68'e födelsedag.
Interesting.
Kärlekens tunga talar i dessa tider. Jag ser på henne och undrar vem jag är. Vad jag är och vad det är som stormar i skallen. Det är lätt att villa bort sig i begrundningar och funderingar över vad som är sant, rätt och fel. Men, något som jag kommer på i skrivande stund. Så är hon ändå den som fått mig att bara släppa allt och vara i detta nu. Alla de gånger vi korsat vägarna som vi vandrar på.
Jag frågade mig själv och henne här om dagen varför vi fortsatte korsa dem istället för att fortsätta gå i samma riktning och hennes svar var bara:
"Jag vet inte..."
Inte jag heller, det är svårt att veta. Det har alltid varit komplicerat mellan oss. Ändå så har hon känts lättast att vara med, på något sätt känns det som att vi har en förskönad bild av varandra.
Det är svårt att sätta fingret på det.
Hon får mig att känna mig fin. Det räcker för mig... Jag blir larvig, fnittrig och lite översexuell men vad faen, det gör inget. Jag bryr mig inte.
Vad betyder det?
Jag är fortfarande rädd, det slutar jag inte vara i första taget, De är onda. De ÄR onda... Men hon är snäll. Det känns lite som han, Tandfeén i Röd Drake när han pratar med galenskapen inne i skallbenet:
"No, she's nice" inte ta iväg henne.
Men hon ska iväg, det känns lite tragikomiskt, hon ska iväg också, ganska snart. Lite det där vifta med näsduken på perrongen när tåget går mot Amerikat.
Det känns lite typiskt, men är det därför jag vågar släppa till lite?
Eftersom jag vet att hon kommer försvinna snart så kan jag tillåta mig att släppa till eftersom det ändå är No Strings Attached? Hon kommer åka iväg till ett nytt liv och jag fortsätter det gamla livet med nya inslag.
Men visst, så här har det faktiskt varit alla de gånger vi krockat. Fint, det har varit fint, så enkelt är det.
Det känns svårt? Hur skulle vi kunna funka? Jag jobbar på det där... Hur skulle det funka egentligen? Tja, allt annat funkar ju så varför inte det här?
Hon är ju faktiskt bra.
Men som det är nu så är jag hemlig, vi är hemliga och det är väldigt oskyldigt. Varför finns detingen anledning att skriva här. Vi är hemliga. Och det skiter jag i, det känns bara skönt att bry sig om någon som bryr sig om en tillbaka.
Jag måste återgå till känslan att jag är så här euforisk på grund av "säkerheten" att det inte blir något seriöst för att hon ska åka iväg... Det känns konstigt, bara av den enkla anledningen att jag inte brukar släppa så här hårt på tyglarna, bara de gånger det har handlat om henne. Som för ett och ett halvt år sedan och nu i början på det här året..och så nu. Det är konstigt. Hon är speciell och har alltid funnits där i kölattnet. Inte bara "ett ragg" utan någon som jag utan den där sedvanliga ångesten efteråt kunnat sitta med och prata, diskutera, kolla film med och bara vara. Ingen ångest, usch det är så skönt.
Jag har en störd relation till kvinnor, och antagligen, förmodligen, till mig själv också. Det är nästan så man släpper brakskitar.
Ochdet är allas fel!..inte bara mitt.
Givetvis så börjar det ju härja i hjärnan över minnen från gamla tider och nyare tider och nyssa tider. Ja, just nu känns det långt borta. Men vad vet jag när du försvinner igen. Vad gör jag då?
Jag hoppas jag inte gör som alltid, för det ger mig faktiskt bara ångest. Inte så jävla konstigt. Hjärnan och kroppen är inte direkt snälla mot själen som tar allt stryk och sen sitter som en liten klump i sin egen lilla dusch där inne och vaggar fram och tillbaka.
Märk väl, detta skrivs med ett leende på läpparna.
Jag är glad idag, inte på grund av alkoholen, nog för att det var gott med en Newcastle, men på grund av att jag har någon att tänka på. Det var länge sen.
Ikväll var hon ledsen av halvt okänd anledning, det är stökigt just nu så jag vet inte... Men hon var inte kontaktbar i alla fall. Imorgon hoppas jag vi träffas, jag vill det.
Det kan också märkas väl, för de som är lite småidioter, så handlar detta inlgg inte om denna Marit som det står om där uppe.
Marit har FAKTISKT bett mig att skriva eftersom hon inte har något mer att läsa på sitt tråkiga jobb.
Faktum är att jag drömde om Marit inatt, och eftersom vi båda är så fullproppade med den fatastiska självdistansen så kan jag berätta att den handlade om följande:
Marit ringer:
RING
"Hallå?"
"Hej, vad gör du?"
"Nej, jag är här."
"Ja, du är där, vad gör du på onsdag?"
"Jag är här"
"Ska vi dricka kaffe på stan på onsdag?
"Varför ska vi dricka kaffe på stan?"
*det är tyst i andra änden av luren* jag utbrister:
"Jaså en SÅN kaffe!"
Marit fnittrar och lägger på
I nästa bildruta så knullar vi
Jag vaknar och säger högt för mig själv:
Whaaaaaat?!
Kliver upp äter en macka.
Ibland drömmer man spännande saker.
Marit frågade om vi var bra, vilket jag inte reflekterade över när jag vaknade, konstigt nog. Vidare så konstaterade hon att jag, eftersom hon har läst så JÄVLA mycket om drömtydning, har en konstig relation till min mamma, att jag har dålig självkänsla eller att jag är gravid.
Alla känns som om de skulle stämma riktigt hårt.
Jag vet inte.
Jag tror jag måste ta godnattciggen nu.
Hoppas vi ses imorgon...
På måndag börjar nya jobbet och jag bävar att lämna min rutin av Skål! vardagsnätterna igenom. Fy fan....allt man genomlider för att sätta mat på bordet.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)