2009-01-24
http://www.youtube.com/watch?v=Pnc4-yqB520
Det var nyårsafton på söder
jag seglade ner mot sta'n
På kryss med kokain, ännu en dag
Jag såg raketerna på himlen
jag hörde klockorna som slog
Nå'nstans här inne
var det ändå nå't som dog
Plötsligt gick hon där bredvid mig
genom snön på södermalm
Hon sa: Jag har väntat länge
inatt är du min man
Vi dansade tillsammans
våra tungor brann som eld
Bara för en natt, bara för en kväll
Var är du ikväll
i det regn som faller ner?
Natt igen, jag sitter på samma plats som sist. Samma snarkande, som parar sig med Neil Youngs gälla stämma genom hörlurarna. Det blir ett instressant barn, min bror och Neil Young. Allt med Neil Young blir nog fult tror jag. Fulvackert är ju hans signum. Bara lyssna till ovanstående.
6 timmar repade vi idag, jag var lite sliten efteråt. Vi kör hela Rövarkungens Ö, vilket innebär text och sång på minst 11 minuter..fan vilken låt. Kika in den, pronto.
Ska bli sjukt kul i alla fall.
Somliga dagar ser vi varandra
Utan att se några människor
Skal som vandrar runt i slentrian
Ett utnött par skor
Jag ser dig, mig, vi
Själviskt håller alla av sin smärta
Ingen vågar öppna upp
ett Ensamhjärta
Andra dagar faller snön
Och täcker över gråa gator
Ingen tackar för hjälpen
Ett utnött par skor
Jag ser mig, dig, vi
Ett öppet sår som gäckar
Alla håller av
sitt Ensamhjärta
Solen lägger sig ner
Så dimman i ett töcken
Ensamma höjs våra huvuden tillsammans
Med nattens svarta famn öppen
Dagen randas inom kort
Lördagmorgon, än inte svärtad
Alla bär med sig
sitt Ensamhjärta
Grodhatt, sista ciggen innan bädden.
Skål för imorgon!..nej jag har inte druckit
http://www.youtube.com/watch?v=p6pphVs8bF0
fredag 23 januari 2009
torsdag 22 januari 2009
Utandning
2009-01-23
Jag sitter här i brorsans rum nu, han ligger och snarkar bakom mig. Klockan är 02.01...han kan verkligen sova tungt den här lilla griseknoen. Jag smällde upp dörren lite väl hårt när jag klev in här för ett tag sen. Han harklade sig, sa: "Zzzz*...glarghupp Nejfan jag har inget körkort!" och fortsatte sitt Z'ande.
Jag kom fram till att jag numera sällan "bara skriver" här, utan bara när jag inte sagt nog i ord och behöver tömma mig i text. Men denna gång är det annorlunda. Allt är tömt och detta skrivs endast för att jag vill och inte vill sova.
Jag tror mina senaste inryck som lärare inte var någon höjdare. Jag var inte direkt förberedd och det var nog ett väldigt svårt ämne jag försökte prata om. Jag tror jag lade för stor tillit till att eleverna skulle prata mer och diskutera mer. Det hade vår klass gjort, men alla är ju som tur var annorlunda... Jag hade älskat att diskutera musiken och samhället.
Nåväl, om det nu är någon stackars elev som trillar förbi här så både ber och ber jag inte om ursäkt för lektionerna. Jag var nog rätt suddig, men ämnet var intressant. Och andra lektionen blev faktiskt bättre, även om vi gled runt ämnena lite.
Alex och Oskar är verkligen skärpta killar.
Synd att inte så många andra tog del i pratet. En gjorde ju det, men hennes prat var så osammanhängande och för mig så luddigt att jag hann gå igenom veckans alla planer baklänges medan hon pratade...
Nåväl, vi är väl alla annorlunda, tyvärr.
Vittangiby, det är skönt som fasiken. Inte ett ljud nånstans när man går ut. Och jag tror inte jag kommer ledsna den här helgen för jag ska göra så mycket roliga grejer.
Kalle kommer imorgon. Då ska bröderna tre bada bastu tror jag.
På lördag är det VSKfest, VSK är Vittangi Sport Klubb. Garanterad grisfest och tokroligheter.
Har repat med gubbarna och Josef idag. Josef är en barndomsvän. Gubbarna är Ulle och Becke, två av mina tre vise män. Anders är den tredje, men han är nybliven far vid närmare 50 så han torkar bajskorvar från inventarierna istället för att trumma fram sina karaktäristiska spökar på baskaggen.
Mina tre vise män som lärt mig det viktigaste i musikens stora lilla värld.
Vi ska köra Steve Earle, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Cream, John Hiatt, Nationalteatern, Eric Clapton, Bob Dylan, Hoola Bandoola Band, The Band, Muddy Waters, Jimi Hendrix och en massa annat gott. Fan vad kul det är, jag har fått damma av mina munspel och mandolinen också för den delen :D
Det var längesen man fick spela RIKTIGT bra covers, yla, mandolina, ackegura, elgura och munspela sig fram med bland annat den bästa gitarrist jag nånsin spelat med bredvid den skönaste gubben som finns. Becke och Ulle, Ulle spelar bas.
Fy fan, det är så nice.
Becke från Vittangifestivalen, maj -07
Vi står på Folkans scen, kaffet puttrar, jag och Ulle röker ikapp, vi skrattar åt historier som uppkommit under den tiden vi varit åtskillda. Men även gamla goda minnen som vi samlade på oss udner våra resor runt om i Tornedalen med det gamla bandet Bredband kliver fram ur det gamla dassiga minnet. Ulle, Anders, morsan, Gertrud, Affe, Becke och Jag. Det gamla bandet Bredband. Som inte finns något mer, borta är jag, morsan och Affe (som var vår ljudtekniker). Tillkommet är Hasse och Lasse från Kiruna, nu heter de Cold Feet.
Ändå, fast det är 4 år sedan jag slutade.
Och fast jag slutade av rätt anledningar: Det var inte så kul nåmer, jag behövde göra något annrlunda och börja spela egna låtar med Surrounded By Inspiration, det fanns ingen tid eller lust för ett coverband. Så saknar jag det ibland, mest när jag tänker på det, för vi hade väldigt kul. Och tro mig; när ni hör coverband tänker ni dåligt. Men vi var skitbra, vi spelade covers ni aldrig ens hört. Vi var tighta, svängiga och ösiga. Framförallt hade vi kul, och det går inte att slå på nåt sätt :)
Ulle och jag från Vittangifestivalen, maj -07
Jag är bättre, de är bättre. Vi är bättre, och vi har fortfarande roligt.
Imorgon ska jag bara ta det lugnt och invänta kl 16 när repet börjar :)
Talade elektroniskt med ett gammalt hjärta senare under kvällen. Det var mycket spännande.
El corazon, om man ändå kunde vara utan så vore det allra bäst. Men som The Band spelar för oss: "Forbidden fruit, thats the fruit that you've better not taste..."
Men DET skiter jag högaktningsfullt i.
Men men, de där hjärtorna. Gå och sov, jag flyr till andra marker.
Godnatt, nu är det dags för sista ciggen.
02.30....over and out
Peace
Åh förresten!
Det blev oavgjort, Jag Älskar Dig!
"And the most beautiful heart not even found at worlds end..."
Vi skämmer bort varandra.
Nu...Peace
Jag sitter här i brorsans rum nu, han ligger och snarkar bakom mig. Klockan är 02.01...han kan verkligen sova tungt den här lilla griseknoen. Jag smällde upp dörren lite väl hårt när jag klev in här för ett tag sen. Han harklade sig, sa: "Zzzz*...glarghupp Nejfan jag har inget körkort!" och fortsatte sitt Z'ande.
Jag kom fram till att jag numera sällan "bara skriver" här, utan bara när jag inte sagt nog i ord och behöver tömma mig i text. Men denna gång är det annorlunda. Allt är tömt och detta skrivs endast för att jag vill och inte vill sova.
Jag tror mina senaste inryck som lärare inte var någon höjdare. Jag var inte direkt förberedd och det var nog ett väldigt svårt ämne jag försökte prata om. Jag tror jag lade för stor tillit till att eleverna skulle prata mer och diskutera mer. Det hade vår klass gjort, men alla är ju som tur var annorlunda... Jag hade älskat att diskutera musiken och samhället.
Nåväl, om det nu är någon stackars elev som trillar förbi här så både ber och ber jag inte om ursäkt för lektionerna. Jag var nog rätt suddig, men ämnet var intressant. Och andra lektionen blev faktiskt bättre, även om vi gled runt ämnena lite.
Alex och Oskar är verkligen skärpta killar.
Synd att inte så många andra tog del i pratet. En gjorde ju det, men hennes prat var så osammanhängande och för mig så luddigt att jag hann gå igenom veckans alla planer baklänges medan hon pratade...
Nåväl, vi är väl alla annorlunda, tyvärr.
Vittangiby, det är skönt som fasiken. Inte ett ljud nånstans när man går ut. Och jag tror inte jag kommer ledsna den här helgen för jag ska göra så mycket roliga grejer.
Kalle kommer imorgon. Då ska bröderna tre bada bastu tror jag.
På lördag är det VSKfest, VSK är Vittangi Sport Klubb. Garanterad grisfest och tokroligheter.
Har repat med gubbarna och Josef idag. Josef är en barndomsvän. Gubbarna är Ulle och Becke, två av mina tre vise män. Anders är den tredje, men han är nybliven far vid närmare 50 så han torkar bajskorvar från inventarierna istället för att trumma fram sina karaktäristiska spökar på baskaggen.
Mina tre vise män som lärt mig det viktigaste i musikens stora lilla värld.
Vi ska köra Steve Earle, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Cream, John Hiatt, Nationalteatern, Eric Clapton, Bob Dylan, Hoola Bandoola Band, The Band, Muddy Waters, Jimi Hendrix och en massa annat gott. Fan vad kul det är, jag har fått damma av mina munspel och mandolinen också för den delen :D
Det var längesen man fick spela RIKTIGT bra covers, yla, mandolina, ackegura, elgura och munspela sig fram med bland annat den bästa gitarrist jag nånsin spelat med bredvid den skönaste gubben som finns. Becke och Ulle, Ulle spelar bas.
Fy fan, det är så nice.
Becke från Vittangifestivalen, maj -07
Vi står på Folkans scen, kaffet puttrar, jag och Ulle röker ikapp, vi skrattar åt historier som uppkommit under den tiden vi varit åtskillda. Men även gamla goda minnen som vi samlade på oss udner våra resor runt om i Tornedalen med det gamla bandet Bredband kliver fram ur det gamla dassiga minnet. Ulle, Anders, morsan, Gertrud, Affe, Becke och Jag. Det gamla bandet Bredband. Som inte finns något mer, borta är jag, morsan och Affe (som var vår ljudtekniker). Tillkommet är Hasse och Lasse från Kiruna, nu heter de Cold Feet.
Ändå, fast det är 4 år sedan jag slutade.
Och fast jag slutade av rätt anledningar: Det var inte så kul nåmer, jag behövde göra något annrlunda och börja spela egna låtar med Surrounded By Inspiration, det fanns ingen tid eller lust för ett coverband. Så saknar jag det ibland, mest när jag tänker på det, för vi hade väldigt kul. Och tro mig; när ni hör coverband tänker ni dåligt. Men vi var skitbra, vi spelade covers ni aldrig ens hört. Vi var tighta, svängiga och ösiga. Framförallt hade vi kul, och det går inte att slå på nåt sätt :)
Ulle och jag från Vittangifestivalen, maj -07
Jag är bättre, de är bättre. Vi är bättre, och vi har fortfarande roligt.
Imorgon ska jag bara ta det lugnt och invänta kl 16 när repet börjar :)
Talade elektroniskt med ett gammalt hjärta senare under kvällen. Det var mycket spännande.
El corazon, om man ändå kunde vara utan så vore det allra bäst. Men som The Band spelar för oss: "Forbidden fruit, thats the fruit that you've better not taste..."
Men DET skiter jag högaktningsfullt i.
Men men, de där hjärtorna. Gå och sov, jag flyr till andra marker.
Godnatt, nu är det dags för sista ciggen.
02.30....over and out
Peace
Åh förresten!
Det blev oavgjort, Jag Älskar Dig!
"And the most beautiful heart not even found at worlds end..."
Vi skämmer bort varandra.
Nu...Peace
onsdag 14 januari 2009
"De lyckliga, olyckliga åren..."
2008-01-14/15
Jag sitter och skriker med till 'En vän med en bil' med Håkan Hellström, något jag aldrig gjort förut.
Han har för mig alltid varit en duktig "showman" och låtskrivare men inget mer. Den där rösten skär, på gott och ont, i min själ just nu. Vilken fantastisk låt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det...jag måste lyssna den igen och igen och igen.
Jag är 13 år och flicka helt plötsligt.
Mycket händer just nu och det är dags att släppa taget om de blytyngder som håller en mot marken. Jag ser upp mot himlen och ler, för det enda som finns uppe på himlen är en horisontfri sikt där alla får plats och alla träffas.
Det är en sträcka som tar slut någonstans och inte bara visar ännu en horisont. Jag tror jag ser min egen himmel nu.
Jag väntar på att löven ska slå ut. För att sen falla och möta nästa vinter med varmare kläder än denna.
Idag gick jag in i studion, själv, med mina egna låtar. Jag har glömt allt som hade med Logics inspelningsprogram att göra, speciellt tjorvigt blev det eftersom de uppdaterat mjukvaran på hjampis. Men, det gick tillslut och fick ihop två schyssta versioner av två låtar. Det kändes udnerligt att vara i en studio helt själv. Vanligtvis sitter jag och väntar på att göra mitt, lägger mig i lite här lite där. Men håller en låg profil och lämnar det mesta till de andra.
Det känns bäst så.
Det känns underligt att bestämma själv, att spela in själv. Att vara själv. Jag har saknat det.
Jag har tänkt mycket på mig själv och vad jag vill de senaste veckorna, och genom samtal tror jag att jag vet nu.
Man är glad över sina "mentorer", kloka människor.
Man är trött på att bli sviken av kloka människor.
Men jag är helt säker på att det finns 11 människor som aldrig skulle svika mig:
mamma, pappa, mina två bröder, Ludde, Ogge, Janne, Marcus, Hannes, Jonas och Tony.
Släkten håller ju alltid ihop, det gäller alla. Sug åt er.
Ni andra borde suga åt er lite hårdare. Mina små, stora pojkar.
När jag skriver detta får jag en klump i magen. Jag skulle vilja skriva fler. Jag vill det, men jag kan inte. Nu blir jag ledsen igen. Det är därför saker måste försvinna, saker, minnen, ord, sånger, skratt, tårar, kramar och oändliga "obrytbara" löften. De faller ner och dör. Just i denna sekund.
Nu förstår jag att jag kanske inte är boven i dramat. Jag är en del av dramat, men ingen är någon bov.
Alla är offer för omständigheterna. Men det skiter jag i. Jag är ledsen nu och då bryr jag mig fan inte om era utsträckta armar. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen och säga dig allt jag vill säga dig. Men det kan jag inte. Den korta sträckan är allt för lång.
Jag är glad att jag valde musiken istället ikväll.
Jag är glad att det inte fanns tid, att min talang för dålig framförhållning äntligen betalade av sina många, långa år av utskällningar och förseningar.
Tack.
När jag tänker efter kommer musiken som en räddare i nöden, än en gång. Tack och dra åt helvete, om den inte kom skulle det kanske betyda att livet var lite stabilare. Men instabilteten behövs för att man ska märka när fötterna till slut står stadigt på jorden.
Jag är glad för att jag börjar se vad jag vill. Inte bara det jag måste. För nu är det här det jag måste.
I helg ska jag åka till Vittangi. Träffa mina föräldrar och berätta om mitt stökiga liv, de vet alldeles för lite. Det är inte rättvist mot de. Hur ska de förstå om de inte vet? Spela musik med gamla vänner och sätta mig ned med min moffa. Dricka kaffe med honom och be honom berätta om den gamla tiden och fråga om allt var lika tjorvigt då också eller om vi bara försvårar saker idag.
23.59, snart en ny dag.
Och jag är 13årig flicka igen.
00.05, ny dag.
Townes Van Zandt - Dollar Bill Blues, jag är åter den gamle mannen.
Nu ser jag ut på månen och undrar om den ser annorlunda ut från andra ställen? Dum fråga, det gör den. Men känns den annorlunda?
Dags att hämta Ogge.
Hejpa!
Jag sitter och skriker med till 'En vän med en bil' med Håkan Hellström, något jag aldrig gjort förut.
Han har för mig alltid varit en duktig "showman" och låtskrivare men inget mer. Den där rösten skär, på gott och ont, i min själ just nu. Vilken fantastisk låt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det...jag måste lyssna den igen och igen och igen.
Jag är 13 år och flicka helt plötsligt.
Mycket händer just nu och det är dags att släppa taget om de blytyngder som håller en mot marken. Jag ser upp mot himlen och ler, för det enda som finns uppe på himlen är en horisontfri sikt där alla får plats och alla träffas.
Det är en sträcka som tar slut någonstans och inte bara visar ännu en horisont. Jag tror jag ser min egen himmel nu.
Jag väntar på att löven ska slå ut. För att sen falla och möta nästa vinter med varmare kläder än denna.
Idag gick jag in i studion, själv, med mina egna låtar. Jag har glömt allt som hade med Logics inspelningsprogram att göra, speciellt tjorvigt blev det eftersom de uppdaterat mjukvaran på hjampis. Men, det gick tillslut och fick ihop två schyssta versioner av två låtar. Det kändes udnerligt att vara i en studio helt själv. Vanligtvis sitter jag och väntar på att göra mitt, lägger mig i lite här lite där. Men håller en låg profil och lämnar det mesta till de andra.
Det känns bäst så.
Det känns underligt att bestämma själv, att spela in själv. Att vara själv. Jag har saknat det.
Jag har tänkt mycket på mig själv och vad jag vill de senaste veckorna, och genom samtal tror jag att jag vet nu.
Man är glad över sina "mentorer", kloka människor.
Man är trött på att bli sviken av kloka människor.
Men jag är helt säker på att det finns 11 människor som aldrig skulle svika mig:
mamma, pappa, mina två bröder, Ludde, Ogge, Janne, Marcus, Hannes, Jonas och Tony.
Släkten håller ju alltid ihop, det gäller alla. Sug åt er.
Ni andra borde suga åt er lite hårdare. Mina små, stora pojkar.
När jag skriver detta får jag en klump i magen. Jag skulle vilja skriva fler. Jag vill det, men jag kan inte. Nu blir jag ledsen igen. Det är därför saker måste försvinna, saker, minnen, ord, sånger, skratt, tårar, kramar och oändliga "obrytbara" löften. De faller ner och dör. Just i denna sekund.
Nu förstår jag att jag kanske inte är boven i dramat. Jag är en del av dramat, men ingen är någon bov.
Alla är offer för omständigheterna. Men det skiter jag i. Jag är ledsen nu och då bryr jag mig fan inte om era utsträckta armar. Jag önskar jag kunde se dig i ögonen och säga dig allt jag vill säga dig. Men det kan jag inte. Den korta sträckan är allt för lång.
Jag är glad att jag valde musiken istället ikväll.
Jag är glad att det inte fanns tid, att min talang för dålig framförhållning äntligen betalade av sina många, långa år av utskällningar och förseningar.
Tack.
När jag tänker efter kommer musiken som en räddare i nöden, än en gång. Tack och dra åt helvete, om den inte kom skulle det kanske betyda att livet var lite stabilare. Men instabilteten behövs för att man ska märka när fötterna till slut står stadigt på jorden.
Jag är glad för att jag börjar se vad jag vill. Inte bara det jag måste. För nu är det här det jag måste.
I helg ska jag åka till Vittangi. Träffa mina föräldrar och berätta om mitt stökiga liv, de vet alldeles för lite. Det är inte rättvist mot de. Hur ska de förstå om de inte vet? Spela musik med gamla vänner och sätta mig ned med min moffa. Dricka kaffe med honom och be honom berätta om den gamla tiden och fråga om allt var lika tjorvigt då också eller om vi bara försvårar saker idag.
23.59, snart en ny dag.
Och jag är 13årig flicka igen.
00.05, ny dag.
Townes Van Zandt - Dollar Bill Blues, jag är åter den gamle mannen.
Nu ser jag ut på månen och undrar om den ser annorlunda ut från andra ställen? Dum fråga, det gör den. Men känns den annorlunda?
Dags att hämta Ogge.
Hejpa!
torsdag 8 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)