2012-08-31
Natt, såklart.
Jag borde sova, jag borde fixa, jag borde dona, jag borde fatta, jag borde greppa.
Inget gör jag, såklart. Jag bara sitter, sitter och ser mig omkring. Jag fick ett infall att gå in hit, jag kände att jag skulle skriva nånting, jag visste inte vad. Nu vet jag.
Där jag sitter har jag suttit många, många, långa gånger. I den kaffe-med-för-mycket-mjölk-färgade soffan.
Här har allt hänt, precis allt. Det är faktiskt sant. Allt viktigt i mitt liv har hänt i den här soffan. De sakerna har såklart hänt lite överallt, men de har alla passerat genom den här soffan nångång. Faktum är att allting har passerat genom den här lägenheten. Den ser lite annorlunda ut nu än när jag sov här för första gången. Jag minns det som igår. Som jag minns så mycket annat.
Farsan hade gått mördarskift för att repa lägenheten, där jag skulle bo. Jag skulle lämna min bror på Konduktörsgatan 13B, nedanför Freddan, och passera över vägen hit. Hit in. Andra våningen med balkongen mot innergården.
Här låg vi och var kära. Mitt i natten, fast vi var kära dygnet runt. Det var som att vi var vuxna och hade ett eget hem, fast vi var så små så små.
Här gick vi igenom allt i det milslånga korta förhållandet. Här tog det faktiskt också slut.
På den här soffan. Och från balkongen som vetter mot innergården såg jag dig för sista gången gå härifrån, runda sophuset och försvinna ur mitt liv. Endast för att komma tillbaka som ett spöke.
Här har jag supit. I den här soffan har jag varit full som ett snöre med allt som följer med det. Förfest, fest, efterfest, efterefterfest. Ett jävla festande. Jag kan inte förstå eller räkna till hur många gånger vi började här, aldrig gick härifrån och avslutade här.
Jag har pissat från balkongen, jag har pissat i vasken, jag har pissat i handfatet, jag har pissat i duschen och jag har pissat ner mig. Jag har aldrig bajsat någon annanstans än i toaletten, och bajsat ner mig.
Det har aldrig varit slagsmål här. Det har diskuterats och antagligen bråkats här, även om mina och Jonas bråk på efterefterefterfesterna när resten av världen antingen ligger och sover eller har gått till jobbet för längesen, räknas. Men det har aldrig slagits här, detta har varit som ett lyckans festkollektiv.
Jag och Tony körde "The Last Waltz", eller åtminstone "The Night They Drove Old Dixie Down" på varenda fest. Hanko somnade och gick inte att väcka. Antti spydde en hel kväll efter att ha svept sin egen, Jackes, Antons och Maddis glas med rom. Han spydde galla i säkert tre timmar innan jag tyckte att han kunde gå hem och spy istället.
Jag vaknade och lägenheten var kliniskt ren, det var efter en TT-12'a-efterfest. Jag, Ogge och Marcus hade börjat med tequilarace sen gick filmen av och jag vaknade som sagt i en kliniskt ren lägenhet. I mitt enfald trodde jag att jag såklart hade tröttnat, kört ut dom, städat hela lägenheten och lagt mig för att sova. Sen såg jag att hela armen var täckt i spya. Sen ringde Adam och Ogge, skrockandes gavs en repris i slow-motion av hela kvällen som innehöll förolämpningar med kvast, hundbajspåse, vinflaska (som förklarade sår runt mun och på tunga) samt antisemitiska utrop mot nyvakna och förvånade grannar på balkonger.
Den gången då Marcus och jag rev köket utan att röra bordet. Den gången då vi var 35 pers i lägenheten varav majoriteten befann sig i köket, Apan sov under sängen. Eller den gången då jag förfestade själv, fastnade i Heroes 2 på datorn, missade förfest, fest och efterfest och somnade, full och ensam. Men jag klarade banan.
Många fester. Många lyckliga och några mindre lyckliga minnen.
Musiken sitter nog fast i väggarna här. "Med väggar som doftar kaffe och musik" som hon, den andra sms'ade mig efter att ha varit här första gången. Hon skrev en dikt om det också, jag har kvar den nånstans. Det stämmer nog, det luktar nog mycket musik här.
Natten då jag låg här, på soffan, och stirrade i taket när regnet slog mot allt och Bob Dylans trasiga ord slog från vägg till vägg, plattan "Time Out Of Mind". Om och om igen. Miles Davis och Nick Drake har gått många varv här. Maiden när jag har städat, Chet Baker när jag lagat mat, Allman Brothers när jag suttit och rökt på balkongen. Joan Baez, när jag ville känna igen mig. Elliott Smith när jag ville vara svår. Neko Case när jag skulle impa. U2 när jag har kramats. Bo Kaspers Orkester när vi var kära hela dagen, gick och handlade, gjorde lax och sen bara låg och tittade på varandra. Du sa det själv, även fast vår strid blev kort så var du kär den dagen, det var jag också. Det var en lång dag. Bo Kaspers, hela dagen. Det var som en svensk lite sorgligt söt relationsfilm.
Den där gången då jag satt på balkongen, så ensam som jag bara kunde bli då, och lyssnade på "It Makes No Difference", den där gången då den gick in i mitt hjärta och sjöng för mig.
Allt jag skrivit här. Det sämsta och några av de bästa. Några låtar som hjälpte mig göra val vilka kanske var avgörande för där jag är idag. Kanske, kanske inte. Jag gillar ju att dramatisera, det kanske hade sett exakt likadant ut. Vem vet.
Jag har en låda med texter jag skrivit, några är så dåliga så jag aldrig vill bli av med dem. De är ett signum på att övning ger färdighet, och att det ärligaste man kan skriva kanske inte alltid är det bästa.
Jag minns när jag skrev "Texas Hold'em", jag minns när jag skrev texten till "One Storm" för att sedan åka och visa upp den för Tony och Kai. De provade den, jag sjöng, den synkade exakt med deras musik, som om den var gjord omedvetet för den. Det var helt sjukt och vi körde den om och om igen.
Hur jag suttit med min gitarr här och hatat den. Hatat gitarren. Hatat allt jag gjort.
När jag och Ludde "låste" in oss här och skrev texten till den där låten jag inte minns vad den hette. Men den var fan skitdålig. Och vi var så säkra på att vi..."Run Over Me" hette den...säkra på att vi skrivit vår argaste låt som skulle knöla upp sig i ansiktet på BDpop. Idag kan man bara skratta åt eländet.
Det är så mycket man kan skratta åt.
När jag tog en dusch, tittade ner på mina fötter och skrek som en galning. Tårna var röda, eller tånaglarna rättare sagt. Som om man hade slitit ut varenda nagel. Petter och grannen Kim hade målat de röda när jag sov. På badet senare, jag hade glömt att jag hade röda naglar och kom på det när jag duschade, frågade en flicka sin trötta pappa: "Pappa, varför har farbrorn målat tånaglarna?", "Jag vet inte, gå och fråga honom.", farbrorn gick innan frågan hann ställas.
Alla som bott här, som jag bott med här. Eller alla och alla, några, men det kändes som alla. Först farsan, när han jobbade åt PEAB. Sov i bäddsoffan, den här soffan, varje natt. Och vaknade till varje gång jag försökte smyga för att inte väcka honom.
Med Petter, när han började skolan, trots att jag bodde i 27'an ett tag så bodde vi mycket ihop. Sen med Petter och med Ludde. När allt jobb med filmen, skrivandet och annat var som jobbigast. Vi sågs hela tiden, jag och Ludde, var med varandra hela tiden och sen var jag tvungen att komma hem och lyssna när han pratade med sin tjej i andra delen av landet. Fruktansvärt. Men fan vad roligt vi hade. Trångt var det. Tre personer på 36 kvadrat. Det blir 12 kvadrat var. Ludde måste nog trott att hans del var i duschen, det var till stol del där han bodde.
Duschen. Platsen där jag sov bort halva första terminen av trean. Där jag suttit och stirrat i taket, och blivit skrynkligast i världen. Jag somnade där varje morgon innan skolan, det var bara en reflex. Kliva upp, slå av alarmet och gå och lägga sig i duschen. Sova i varmvatten som faller över en är helt fantastiskt. Tur att vattnet inte ingick i hyran här, då hade vi nog varit ruinerade vid det här laget.
Det konstiga är att jag egentligen inte bott här på väldigt länge. Två år för att vara korrekt, jag har bott i samma hus, men inte här. Men det är som att jag aldrig riktigt lämnat lägenheten. Den tillhör mer min bror nu än mig. Men egentligen inte. Och egentligen. Men egentligen inte, and so on.
Men när jag kom tillbaka hit för en-två månader sedan så lade sig ett lugn över mig. Kanske för att många av stressfaktorerna lagt sig. Men kanske också för att jag kände att jag kommit hem. Hem till mitt hem.
Där så mycket av mitt liv utspelat sig. Alla genialiska planer av världsherravälde har tuttats ihop här. Band har bildats. Nya vänner har mötts. Oändliga turnéringar i Mario Kart, när vi egentligen skulle ha pluggat. Burkar har öppnats. Burkar har tömts i vasken till svordomslåten över Adam som envisades med att lägga ut sina enorma lössnusar i burkarna. Alla burkarna. Musik som hittats, skapats, sjungits och spelats.
Sängen är borta, jag vet inte var den tog vägen, tror den är tillbaka i Vittangi nånstans.
Köket är fortfarande grått och rött. Mitt vackra kök.
Och den här soffan. Som blev min med lägenheten.
Soffan där jag somnat och vaknat. Här har jag skrattat, gråtit, hatat, älskat, funderat, skrivit, läst. Här har jag tittat TV och film. Ensam, eller med andra.
Den där gången då Petter, under studenttider, spydde över hela soffan. Jag svor, torkade upp och rengjorde, gick och lade mig för att precis höra hur han vände sig om och spydde ner den igen.
Den där gången då jag satt här och undrade om hon ville sitta bredvid mig, det ville hon, jag frågade inte, hon bara satte sig där.
Den där gången då jag såg ut på balkongen och betraktade min bror och hans vänner skratta där ute och kände mig som en bra storebror.
Den där gången då vi klädde oss fina tillsammans här och gick på fest ihop, alla tre bröderna. Alla tre, lika stiliga. Jag satt i soffan och bara myste,
När mamma, pappa och fammo satt här på min student.
Den där gången då hon satt över mig, höll fast mina armar, tittade mig djupt i ögonen och argt sa:
"Viktor, du är ju min älskling!"
Åtta år. Åtta år har det tagit att ta sig hit, till den här punkten då det är dags att lämna Konduktörsgatan 10. För alltid vet jag inte. Vad jag vet är att det är dags att lämna den här soffan i lägenheten. Här står den bäst och vi kommer berätta historier för varandra varje gång vi ses.
Det är dags att låta de här minnena bli en del av lägenheten och låta nya minnen skapas istället, nånstans någon annanstans. Kanske i en annan soffa. Mest troligt i en annan soffa. Det är soffan som är skvallerbyttan i hushållet.
Det är dags att förstå att killen som kom hit för åtta år sedan finns kvar, han försvinner inte bara för att jag lämnar lägenheten. Delar av honom blir kvar här, andra följer med härifrån.
Idag är han en ung man som gjort lite saker med sitt liv trots allt. Nu är det dags att göra något annat.
Det är dags att lämna killen som kom hit för åtta år sedan och möta den unga mannen fullt ut.
Killen gjorde ett bra jobb med att skapa ett liv här, många läxor har lärts, bra och dåliga.
Det är dags att den unga mannen får visa vad han går för. Att han kan skapa lika underbara minnen som den där killen gjort.
Jag känner att jag inte har kvar något att skriva nu.
Det är dags att lämna Konduktörsgatan 10.
Det känns faktiskt väldigt bra. Jag tror jag är redo nu.
Over and out
