2012-09-16
03.50
Tänker, och tänker, och tänker.
Men.
Tänker bara fel, och fel, och fel, och fel.
Tänker, och tänker, och tänker.
Men.
Tänker bara fel, och fel, och fel, och fel.
Och ännu mera fel.
Och ännu mera fel.
Over and out
lördag 15 september 2012
torsdag 30 augusti 2012
Konduktörsgatan 10
2012-08-31
Natt, såklart.
Jag borde sova, jag borde fixa, jag borde dona, jag borde fatta, jag borde greppa.
Inget gör jag, såklart. Jag bara sitter, sitter och ser mig omkring. Jag fick ett infall att gå in hit, jag kände att jag skulle skriva nånting, jag visste inte vad. Nu vet jag.
Där jag sitter har jag suttit många, många, långa gånger. I den kaffe-med-för-mycket-mjölk-färgade soffan.
Här har allt hänt, precis allt. Det är faktiskt sant. Allt viktigt i mitt liv har hänt i den här soffan. De sakerna har såklart hänt lite överallt, men de har alla passerat genom den här soffan nångång. Faktum är att allting har passerat genom den här lägenheten. Den ser lite annorlunda ut nu än när jag sov här för första gången. Jag minns det som igår. Som jag minns så mycket annat.
Farsan hade gått mördarskift för att repa lägenheten, där jag skulle bo. Jag skulle lämna min bror på Konduktörsgatan 13B, nedanför Freddan, och passera över vägen hit. Hit in. Andra våningen med balkongen mot innergården.
Här låg vi och var kära. Mitt i natten, fast vi var kära dygnet runt. Det var som att vi var vuxna och hade ett eget hem, fast vi var så små så små.
Här gick vi igenom allt i det milslånga korta förhållandet. Här tog det faktiskt också slut.
På den här soffan. Och från balkongen som vetter mot innergården såg jag dig för sista gången gå härifrån, runda sophuset och försvinna ur mitt liv. Endast för att komma tillbaka som ett spöke.
Här har jag supit. I den här soffan har jag varit full som ett snöre med allt som följer med det. Förfest, fest, efterfest, efterefterfest. Ett jävla festande. Jag kan inte förstå eller räkna till hur många gånger vi började här, aldrig gick härifrån och avslutade här.
Jag har pissat från balkongen, jag har pissat i vasken, jag har pissat i handfatet, jag har pissat i duschen och jag har pissat ner mig. Jag har aldrig bajsat någon annanstans än i toaletten, och bajsat ner mig.
Det har aldrig varit slagsmål här. Det har diskuterats och antagligen bråkats här, även om mina och Jonas bråk på efterefterefterfesterna när resten av världen antingen ligger och sover eller har gått till jobbet för längesen, räknas. Men det har aldrig slagits här, detta har varit som ett lyckans festkollektiv.
Jag och Tony körde "The Last Waltz", eller åtminstone "The Night They Drove Old Dixie Down" på varenda fest. Hanko somnade och gick inte att väcka. Antti spydde en hel kväll efter att ha svept sin egen, Jackes, Antons och Maddis glas med rom. Han spydde galla i säkert tre timmar innan jag tyckte att han kunde gå hem och spy istället.
Jag vaknade och lägenheten var kliniskt ren, det var efter en TT-12'a-efterfest. Jag, Ogge och Marcus hade börjat med tequilarace sen gick filmen av och jag vaknade som sagt i en kliniskt ren lägenhet. I mitt enfald trodde jag att jag såklart hade tröttnat, kört ut dom, städat hela lägenheten och lagt mig för att sova. Sen såg jag att hela armen var täckt i spya. Sen ringde Adam och Ogge, skrockandes gavs en repris i slow-motion av hela kvällen som innehöll förolämpningar med kvast, hundbajspåse, vinflaska (som förklarade sår runt mun och på tunga) samt antisemitiska utrop mot nyvakna och förvånade grannar på balkonger.
Den gången då Marcus och jag rev köket utan att röra bordet. Den gången då vi var 35 pers i lägenheten varav majoriteten befann sig i köket, Apan sov under sängen. Eller den gången då jag förfestade själv, fastnade i Heroes 2 på datorn, missade förfest, fest och efterfest och somnade, full och ensam. Men jag klarade banan.
Många fester. Många lyckliga och några mindre lyckliga minnen.
Musiken sitter nog fast i väggarna här. "Med väggar som doftar kaffe och musik" som hon, den andra sms'ade mig efter att ha varit här första gången. Hon skrev en dikt om det också, jag har kvar den nånstans. Det stämmer nog, det luktar nog mycket musik här.
Natten då jag låg här, på soffan, och stirrade i taket när regnet slog mot allt och Bob Dylans trasiga ord slog från vägg till vägg, plattan "Time Out Of Mind". Om och om igen. Miles Davis och Nick Drake har gått många varv här. Maiden när jag har städat, Chet Baker när jag lagat mat, Allman Brothers när jag suttit och rökt på balkongen. Joan Baez, när jag ville känna igen mig. Elliott Smith när jag ville vara svår. Neko Case när jag skulle impa. U2 när jag har kramats. Bo Kaspers Orkester när vi var kära hela dagen, gick och handlade, gjorde lax och sen bara låg och tittade på varandra. Du sa det själv, även fast vår strid blev kort så var du kär den dagen, det var jag också. Det var en lång dag. Bo Kaspers, hela dagen. Det var som en svensk lite sorgligt söt relationsfilm.
Den där gången då jag satt på balkongen, så ensam som jag bara kunde bli då, och lyssnade på "It Makes No Difference", den där gången då den gick in i mitt hjärta och sjöng för mig.
Allt jag skrivit här. Det sämsta och några av de bästa. Några låtar som hjälpte mig göra val vilka kanske var avgörande för där jag är idag. Kanske, kanske inte. Jag gillar ju att dramatisera, det kanske hade sett exakt likadant ut. Vem vet.
Jag har en låda med texter jag skrivit, några är så dåliga så jag aldrig vill bli av med dem. De är ett signum på att övning ger färdighet, och att det ärligaste man kan skriva kanske inte alltid är det bästa.
Jag minns när jag skrev "Texas Hold'em", jag minns när jag skrev texten till "One Storm" för att sedan åka och visa upp den för Tony och Kai. De provade den, jag sjöng, den synkade exakt med deras musik, som om den var gjord omedvetet för den. Det var helt sjukt och vi körde den om och om igen.
Hur jag suttit med min gitarr här och hatat den. Hatat gitarren. Hatat allt jag gjort.
När jag och Ludde "låste" in oss här och skrev texten till den där låten jag inte minns vad den hette. Men den var fan skitdålig. Och vi var så säkra på att vi..."Run Over Me" hette den...säkra på att vi skrivit vår argaste låt som skulle knöla upp sig i ansiktet på BDpop. Idag kan man bara skratta åt eländet.
Det är så mycket man kan skratta åt.
När jag tog en dusch, tittade ner på mina fötter och skrek som en galning. Tårna var röda, eller tånaglarna rättare sagt. Som om man hade slitit ut varenda nagel. Petter och grannen Kim hade målat de röda när jag sov. På badet senare, jag hade glömt att jag hade röda naglar och kom på det när jag duschade, frågade en flicka sin trötta pappa: "Pappa, varför har farbrorn målat tånaglarna?", "Jag vet inte, gå och fråga honom.", farbrorn gick innan frågan hann ställas.
Alla som bott här, som jag bott med här. Eller alla och alla, några, men det kändes som alla. Först farsan, när han jobbade åt PEAB. Sov i bäddsoffan, den här soffan, varje natt. Och vaknade till varje gång jag försökte smyga för att inte väcka honom.
Med Petter, när han började skolan, trots att jag bodde i 27'an ett tag så bodde vi mycket ihop. Sen med Petter och med Ludde. När allt jobb med filmen, skrivandet och annat var som jobbigast. Vi sågs hela tiden, jag och Ludde, var med varandra hela tiden och sen var jag tvungen att komma hem och lyssna när han pratade med sin tjej i andra delen av landet. Fruktansvärt. Men fan vad roligt vi hade. Trångt var det. Tre personer på 36 kvadrat. Det blir 12 kvadrat var. Ludde måste nog trott att hans del var i duschen, det var till stol del där han bodde.
Duschen. Platsen där jag sov bort halva första terminen av trean. Där jag suttit och stirrat i taket, och blivit skrynkligast i världen. Jag somnade där varje morgon innan skolan, det var bara en reflex. Kliva upp, slå av alarmet och gå och lägga sig i duschen. Sova i varmvatten som faller över en är helt fantastiskt. Tur att vattnet inte ingick i hyran här, då hade vi nog varit ruinerade vid det här laget.
Det konstiga är att jag egentligen inte bott här på väldigt länge. Två år för att vara korrekt, jag har bott i samma hus, men inte här. Men det är som att jag aldrig riktigt lämnat lägenheten. Den tillhör mer min bror nu än mig. Men egentligen inte. Och egentligen. Men egentligen inte, and so on.
Men när jag kom tillbaka hit för en-två månader sedan så lade sig ett lugn över mig. Kanske för att många av stressfaktorerna lagt sig. Men kanske också för att jag kände att jag kommit hem. Hem till mitt hem.
Där så mycket av mitt liv utspelat sig. Alla genialiska planer av världsherravälde har tuttats ihop här. Band har bildats. Nya vänner har mötts. Oändliga turnéringar i Mario Kart, när vi egentligen skulle ha pluggat. Burkar har öppnats. Burkar har tömts i vasken till svordomslåten över Adam som envisades med att lägga ut sina enorma lössnusar i burkarna. Alla burkarna. Musik som hittats, skapats, sjungits och spelats.
Sängen är borta, jag vet inte var den tog vägen, tror den är tillbaka i Vittangi nånstans.
Köket är fortfarande grått och rött. Mitt vackra kök.
Och den här soffan. Som blev min med lägenheten.
Soffan där jag somnat och vaknat. Här har jag skrattat, gråtit, hatat, älskat, funderat, skrivit, läst. Här har jag tittat TV och film. Ensam, eller med andra.
Den där gången då Petter, under studenttider, spydde över hela soffan. Jag svor, torkade upp och rengjorde, gick och lade mig för att precis höra hur han vände sig om och spydde ner den igen.
Den där gången då jag satt här och undrade om hon ville sitta bredvid mig, det ville hon, jag frågade inte, hon bara satte sig där.
Den där gången då jag såg ut på balkongen och betraktade min bror och hans vänner skratta där ute och kände mig som en bra storebror.
Den där gången då vi klädde oss fina tillsammans här och gick på fest ihop, alla tre bröderna. Alla tre, lika stiliga. Jag satt i soffan och bara myste,
När mamma, pappa och fammo satt här på min student.
Den där gången då hon satt över mig, höll fast mina armar, tittade mig djupt i ögonen och argt sa:
"Viktor, du är ju min älskling!"
Åtta år. Åtta år har det tagit att ta sig hit, till den här punkten då det är dags att lämna Konduktörsgatan 10. För alltid vet jag inte. Vad jag vet är att det är dags att lämna den här soffan i lägenheten. Här står den bäst och vi kommer berätta historier för varandra varje gång vi ses.
Det är dags att låta de här minnena bli en del av lägenheten och låta nya minnen skapas istället, nånstans någon annanstans. Kanske i en annan soffa. Mest troligt i en annan soffa. Det är soffan som är skvallerbyttan i hushållet.
Det är dags att förstå att killen som kom hit för åtta år sedan finns kvar, han försvinner inte bara för att jag lämnar lägenheten. Delar av honom blir kvar här, andra följer med härifrån.
Idag är han en ung man som gjort lite saker med sitt liv trots allt. Nu är det dags att göra något annat.
Det är dags att lämna killen som kom hit för åtta år sedan och möta den unga mannen fullt ut.
Killen gjorde ett bra jobb med att skapa ett liv här, många läxor har lärts, bra och dåliga.
Det är dags att den unga mannen får visa vad han går för. Att han kan skapa lika underbara minnen som den där killen gjort.
Jag känner att jag inte har kvar något att skriva nu.
Det är dags att lämna Konduktörsgatan 10.
Det känns faktiskt väldigt bra. Jag tror jag är redo nu.
Over and out
Natt, såklart.
Jag borde sova, jag borde fixa, jag borde dona, jag borde fatta, jag borde greppa.
Inget gör jag, såklart. Jag bara sitter, sitter och ser mig omkring. Jag fick ett infall att gå in hit, jag kände att jag skulle skriva nånting, jag visste inte vad. Nu vet jag.
Där jag sitter har jag suttit många, många, långa gånger. I den kaffe-med-för-mycket-mjölk-färgade soffan.
Här har allt hänt, precis allt. Det är faktiskt sant. Allt viktigt i mitt liv har hänt i den här soffan. De sakerna har såklart hänt lite överallt, men de har alla passerat genom den här soffan nångång. Faktum är att allting har passerat genom den här lägenheten. Den ser lite annorlunda ut nu än när jag sov här för första gången. Jag minns det som igår. Som jag minns så mycket annat.
Farsan hade gått mördarskift för att repa lägenheten, där jag skulle bo. Jag skulle lämna min bror på Konduktörsgatan 13B, nedanför Freddan, och passera över vägen hit. Hit in. Andra våningen med balkongen mot innergården.
Här låg vi och var kära. Mitt i natten, fast vi var kära dygnet runt. Det var som att vi var vuxna och hade ett eget hem, fast vi var så små så små.
Här gick vi igenom allt i det milslånga korta förhållandet. Här tog det faktiskt också slut.
På den här soffan. Och från balkongen som vetter mot innergården såg jag dig för sista gången gå härifrån, runda sophuset och försvinna ur mitt liv. Endast för att komma tillbaka som ett spöke.
Här har jag supit. I den här soffan har jag varit full som ett snöre med allt som följer med det. Förfest, fest, efterfest, efterefterfest. Ett jävla festande. Jag kan inte förstå eller räkna till hur många gånger vi började här, aldrig gick härifrån och avslutade här.
Jag har pissat från balkongen, jag har pissat i vasken, jag har pissat i handfatet, jag har pissat i duschen och jag har pissat ner mig. Jag har aldrig bajsat någon annanstans än i toaletten, och bajsat ner mig.
Det har aldrig varit slagsmål här. Det har diskuterats och antagligen bråkats här, även om mina och Jonas bråk på efterefterefterfesterna när resten av världen antingen ligger och sover eller har gått till jobbet för längesen, räknas. Men det har aldrig slagits här, detta har varit som ett lyckans festkollektiv.
Jag och Tony körde "The Last Waltz", eller åtminstone "The Night They Drove Old Dixie Down" på varenda fest. Hanko somnade och gick inte att väcka. Antti spydde en hel kväll efter att ha svept sin egen, Jackes, Antons och Maddis glas med rom. Han spydde galla i säkert tre timmar innan jag tyckte att han kunde gå hem och spy istället.
Jag vaknade och lägenheten var kliniskt ren, det var efter en TT-12'a-efterfest. Jag, Ogge och Marcus hade börjat med tequilarace sen gick filmen av och jag vaknade som sagt i en kliniskt ren lägenhet. I mitt enfald trodde jag att jag såklart hade tröttnat, kört ut dom, städat hela lägenheten och lagt mig för att sova. Sen såg jag att hela armen var täckt i spya. Sen ringde Adam och Ogge, skrockandes gavs en repris i slow-motion av hela kvällen som innehöll förolämpningar med kvast, hundbajspåse, vinflaska (som förklarade sår runt mun och på tunga) samt antisemitiska utrop mot nyvakna och förvånade grannar på balkonger.
Den gången då Marcus och jag rev köket utan att röra bordet. Den gången då vi var 35 pers i lägenheten varav majoriteten befann sig i köket, Apan sov under sängen. Eller den gången då jag förfestade själv, fastnade i Heroes 2 på datorn, missade förfest, fest och efterfest och somnade, full och ensam. Men jag klarade banan.
Många fester. Många lyckliga och några mindre lyckliga minnen.
Musiken sitter nog fast i väggarna här. "Med väggar som doftar kaffe och musik" som hon, den andra sms'ade mig efter att ha varit här första gången. Hon skrev en dikt om det också, jag har kvar den nånstans. Det stämmer nog, det luktar nog mycket musik här.
Natten då jag låg här, på soffan, och stirrade i taket när regnet slog mot allt och Bob Dylans trasiga ord slog från vägg till vägg, plattan "Time Out Of Mind". Om och om igen. Miles Davis och Nick Drake har gått många varv här. Maiden när jag har städat, Chet Baker när jag lagat mat, Allman Brothers när jag suttit och rökt på balkongen. Joan Baez, när jag ville känna igen mig. Elliott Smith när jag ville vara svår. Neko Case när jag skulle impa. U2 när jag har kramats. Bo Kaspers Orkester när vi var kära hela dagen, gick och handlade, gjorde lax och sen bara låg och tittade på varandra. Du sa det själv, även fast vår strid blev kort så var du kär den dagen, det var jag också. Det var en lång dag. Bo Kaspers, hela dagen. Det var som en svensk lite sorgligt söt relationsfilm.
Den där gången då jag satt på balkongen, så ensam som jag bara kunde bli då, och lyssnade på "It Makes No Difference", den där gången då den gick in i mitt hjärta och sjöng för mig.
Allt jag skrivit här. Det sämsta och några av de bästa. Några låtar som hjälpte mig göra val vilka kanske var avgörande för där jag är idag. Kanske, kanske inte. Jag gillar ju att dramatisera, det kanske hade sett exakt likadant ut. Vem vet.
Jag har en låda med texter jag skrivit, några är så dåliga så jag aldrig vill bli av med dem. De är ett signum på att övning ger färdighet, och att det ärligaste man kan skriva kanske inte alltid är det bästa.
Jag minns när jag skrev "Texas Hold'em", jag minns när jag skrev texten till "One Storm" för att sedan åka och visa upp den för Tony och Kai. De provade den, jag sjöng, den synkade exakt med deras musik, som om den var gjord omedvetet för den. Det var helt sjukt och vi körde den om och om igen.
Hur jag suttit med min gitarr här och hatat den. Hatat gitarren. Hatat allt jag gjort.
När jag och Ludde "låste" in oss här och skrev texten till den där låten jag inte minns vad den hette. Men den var fan skitdålig. Och vi var så säkra på att vi..."Run Over Me" hette den...säkra på att vi skrivit vår argaste låt som skulle knöla upp sig i ansiktet på BDpop. Idag kan man bara skratta åt eländet.
Det är så mycket man kan skratta åt.
När jag tog en dusch, tittade ner på mina fötter och skrek som en galning. Tårna var röda, eller tånaglarna rättare sagt. Som om man hade slitit ut varenda nagel. Petter och grannen Kim hade målat de röda när jag sov. På badet senare, jag hade glömt att jag hade röda naglar och kom på det när jag duschade, frågade en flicka sin trötta pappa: "Pappa, varför har farbrorn målat tånaglarna?", "Jag vet inte, gå och fråga honom.", farbrorn gick innan frågan hann ställas.
Alla som bott här, som jag bott med här. Eller alla och alla, några, men det kändes som alla. Först farsan, när han jobbade åt PEAB. Sov i bäddsoffan, den här soffan, varje natt. Och vaknade till varje gång jag försökte smyga för att inte väcka honom.
Med Petter, när han började skolan, trots att jag bodde i 27'an ett tag så bodde vi mycket ihop. Sen med Petter och med Ludde. När allt jobb med filmen, skrivandet och annat var som jobbigast. Vi sågs hela tiden, jag och Ludde, var med varandra hela tiden och sen var jag tvungen att komma hem och lyssna när han pratade med sin tjej i andra delen av landet. Fruktansvärt. Men fan vad roligt vi hade. Trångt var det. Tre personer på 36 kvadrat. Det blir 12 kvadrat var. Ludde måste nog trott att hans del var i duschen, det var till stol del där han bodde.
Duschen. Platsen där jag sov bort halva första terminen av trean. Där jag suttit och stirrat i taket, och blivit skrynkligast i världen. Jag somnade där varje morgon innan skolan, det var bara en reflex. Kliva upp, slå av alarmet och gå och lägga sig i duschen. Sova i varmvatten som faller över en är helt fantastiskt. Tur att vattnet inte ingick i hyran här, då hade vi nog varit ruinerade vid det här laget.
Det konstiga är att jag egentligen inte bott här på väldigt länge. Två år för att vara korrekt, jag har bott i samma hus, men inte här. Men det är som att jag aldrig riktigt lämnat lägenheten. Den tillhör mer min bror nu än mig. Men egentligen inte. Och egentligen. Men egentligen inte, and so on.
Men när jag kom tillbaka hit för en-två månader sedan så lade sig ett lugn över mig. Kanske för att många av stressfaktorerna lagt sig. Men kanske också för att jag kände att jag kommit hem. Hem till mitt hem.
Där så mycket av mitt liv utspelat sig. Alla genialiska planer av världsherravälde har tuttats ihop här. Band har bildats. Nya vänner har mötts. Oändliga turnéringar i Mario Kart, när vi egentligen skulle ha pluggat. Burkar har öppnats. Burkar har tömts i vasken till svordomslåten över Adam som envisades med att lägga ut sina enorma lössnusar i burkarna. Alla burkarna. Musik som hittats, skapats, sjungits och spelats.
Sängen är borta, jag vet inte var den tog vägen, tror den är tillbaka i Vittangi nånstans.
Köket är fortfarande grått och rött. Mitt vackra kök.
Och den här soffan. Som blev min med lägenheten.
Soffan där jag somnat och vaknat. Här har jag skrattat, gråtit, hatat, älskat, funderat, skrivit, läst. Här har jag tittat TV och film. Ensam, eller med andra.
Den där gången då Petter, under studenttider, spydde över hela soffan. Jag svor, torkade upp och rengjorde, gick och lade mig för att precis höra hur han vände sig om och spydde ner den igen.
Den där gången då jag satt här och undrade om hon ville sitta bredvid mig, det ville hon, jag frågade inte, hon bara satte sig där.
Den där gången då jag såg ut på balkongen och betraktade min bror och hans vänner skratta där ute och kände mig som en bra storebror.
Den där gången då vi klädde oss fina tillsammans här och gick på fest ihop, alla tre bröderna. Alla tre, lika stiliga. Jag satt i soffan och bara myste,
När mamma, pappa och fammo satt här på min student.
Den där gången då hon satt över mig, höll fast mina armar, tittade mig djupt i ögonen och argt sa:
"Viktor, du är ju min älskling!"
Åtta år. Åtta år har det tagit att ta sig hit, till den här punkten då det är dags att lämna Konduktörsgatan 10. För alltid vet jag inte. Vad jag vet är att det är dags att lämna den här soffan i lägenheten. Här står den bäst och vi kommer berätta historier för varandra varje gång vi ses.
Det är dags att låta de här minnena bli en del av lägenheten och låta nya minnen skapas istället, nånstans någon annanstans. Kanske i en annan soffa. Mest troligt i en annan soffa. Det är soffan som är skvallerbyttan i hushållet.
Det är dags att förstå att killen som kom hit för åtta år sedan finns kvar, han försvinner inte bara för att jag lämnar lägenheten. Delar av honom blir kvar här, andra följer med härifrån.
Idag är han en ung man som gjort lite saker med sitt liv trots allt. Nu är det dags att göra något annat.
Det är dags att lämna killen som kom hit för åtta år sedan och möta den unga mannen fullt ut.
Killen gjorde ett bra jobb med att skapa ett liv här, många läxor har lärts, bra och dåliga.
Det är dags att den unga mannen får visa vad han går för. Att han kan skapa lika underbara minnen som den där killen gjort.
Jag känner att jag inte har kvar något att skriva nu.
Det är dags att lämna Konduktörsgatan 10.
Det känns faktiskt väldigt bra. Jag tror jag är redo nu.
Over and out
måndag 6 augusti 2012
För dig, för dig, för dig
2012-08-07
03.53
Det kommer en tid för alla
Kanske en för oss
Då allt förut är förflutet
Då saker glömts bort
Först kommer det en ny dag
Sen kommer det en till
Och dagarna fortsätter komma
Tillsammans om vi vill
Men jag går här
Du går där
Och tiden går emellan
Man ses och hörs
Man är "du" och "hej"
Sen hörs man mera sällan
Man kanske råkar bläddra förbi
Och ser det där numret
Och tankarna börjar flyga iväg
Överallt i rummet
Man undrar om man kan ringas
Om det skulle kännas bra
Om det jobbiga som kändes förut
Är annorlunda idag
Vem är jag?
Vem var jag
Och har jag alls förändrats?
Är allt bra?
Var det bra
Eller har det försämrats?
Allt går för fort här inne
Mitt hjärta trampar fel
Stukar sig och slår sig
Blir rädd, blir aldrig hel
Du ser på mig med ögon
Som jag blir livrädd för
Om jag låter hjärtat slå för dig
Slås det ihjäl och dör
Vem är du?
Vem var du?
Var du nånsin min?
Finns jag kvar?
Den jag var
Eller den jag börjat bli?
Jag tänker på dig just nu
Och jag tänker på en annan
Inte alls olik dig
På många sätt densamma
Nån som kan läsa mig
Nån som kan höra mig
Nån som kan se mig
Nån som kan förgöra mig
Vem är du?
Varför finns du
I mina tankar här inne?
Du vet nästan allt
Farligt och kallt
Jag ryser fast jag brinner
Det farligaste av allt
Finns i mitt bröst
Det svarar inte på tilltal
Lyssnar inte på min röst
Det lever sitt eget liv
Det har det alltid gjort
Och lämnat resten av mig
Att städa upp, städa bort
Just nu
Bara nu
Vill jag att du hör
Bara nu
Just nu
Bara gör som jag gör
Innan vi kan samsas
Och leva du och jag
Måste vi lära oss
Att vara ifrån ett tag
Ge oss tid att växa
Ta mark och landa
För att nån gång kunna lyfta
Och flyga med de andra
Bara du
Bara jag
Ingen annan här
Håll om mig
Jag behöver dig
Det är så ensamt här
Over and out
03.53
Det kommer en tid för alla
Kanske en för oss
Då allt förut är förflutet
Då saker glömts bort
Först kommer det en ny dag
Sen kommer det en till
Och dagarna fortsätter komma
Tillsammans om vi vill
Men jag går här
Du går där
Och tiden går emellan
Man ses och hörs
Man är "du" och "hej"
Sen hörs man mera sällan
Man kanske råkar bläddra förbi
Och ser det där numret
Och tankarna börjar flyga iväg
Överallt i rummet
Man undrar om man kan ringas
Om det skulle kännas bra
Om det jobbiga som kändes förut
Är annorlunda idag
Vem är jag?
Vem var jag
Och har jag alls förändrats?
Är allt bra?
Var det bra
Eller har det försämrats?
Allt går för fort här inne
Mitt hjärta trampar fel
Stukar sig och slår sig
Blir rädd, blir aldrig hel
Du ser på mig med ögon
Som jag blir livrädd för
Om jag låter hjärtat slå för dig
Slås det ihjäl och dör
Vem är du?
Vem var du?
Var du nånsin min?
Finns jag kvar?
Den jag var
Eller den jag börjat bli?
Jag tänker på dig just nu
Och jag tänker på en annan
Inte alls olik dig
På många sätt densamma
Nån som kan läsa mig
Nån som kan höra mig
Nån som kan se mig
Nån som kan förgöra mig
Vem är du?
Varför finns du
I mina tankar här inne?
Du vet nästan allt
Farligt och kallt
Jag ryser fast jag brinner
Det farligaste av allt
Finns i mitt bröst
Det svarar inte på tilltal
Lyssnar inte på min röst
Det lever sitt eget liv
Det har det alltid gjort
Och lämnat resten av mig
Att städa upp, städa bort
Just nu
Bara nu
Vill jag att du hör
Bara nu
Just nu
Bara gör som jag gör
Innan vi kan samsas
Och leva du och jag
Måste vi lära oss
Att vara ifrån ett tag
Ge oss tid att växa
Ta mark och landa
För att nån gång kunna lyfta
Och flyga med de andra
Bara du
Bara jag
Ingen annan här
Håll om mig
Jag behöver dig
Det är så ensamt här
Over and out
söndag 5 augusti 2012
Outro
2012-08-06
05.19
Över himlen lade sig marken
Marken sjönk ner i havet
Någonstans där ute
Brann den sista stjärnan upp
Det smällde till i tystnad
Det försvann in i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv
Under jorden blev det varmare
Där uppe blev det kallare
I solen blev det mörkare
Och månen sken så klart
Det lös allt starkare för att slockna
Det slocknade inne i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv
Och ingen annanstans
Fast det något liknande
Något som kunde mätas
Något som kunde balanseras
Något som kunde beskrivas
Något som kunde liknas
Vid allt som hände då
Inget som hände sen
Kunde mätas med då
Då allting ändrades
Då allting blev fel
Då allting blev skevt
Då allting blev skevt
För att rätas ut
För att komma på plats
För att i den mest chockartade stund
Bli så självklar
Så enkel
Rätt
Gnistan
Hjärtat
Ögat
Det tändes
Det värmdes
Det ljusnade
Det föll på plats inne i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv
Over and out
05.19
Över himlen lade sig marken
Marken sjönk ner i havet
Någonstans där ute
Brann den sista stjärnan upp
Det smällde till i tystnad
Det försvann in i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv
Under jorden blev det varmare
Där uppe blev det kallare
I solen blev det mörkare
Och månen sken så klart
Det lös allt starkare för att slockna
Det slocknade inne i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv
Och ingen annanstans
Fast det något liknande
Något som kunde mätas
Något som kunde balanseras
Något som kunde beskrivas
Något som kunde liknas
Vid allt som hände då
Inget som hände sen
Kunde mätas med då
Då allting ändrades
Då allting blev fel
Då allting blev skevt
Då allting blev skevt
För att rätas ut
För att komma på plats
För att i den mest chockartade stund
Bli så självklar
Så enkel
Rätt
Gnistan
Hjärtat
Ögat
Det tändes
Det värmdes
Det ljusnade
Det föll på plats inne i sig själv
Inuti, långt inuti sig själv
Over and out
söndag 29 juli 2012
1'or & 0'or till text 15
2012-07-30
Regnet
Jag väntade på regnet
För länge hade solen stått
Det hade varit för underbart
Snart borde allt bli vått
Snart borde himlen bli svart
Som vore den ett hål
Som inte leder ut
En tunnel utan något mål
Jag väntade på regnet
Det som alltid faller ner
När det är som olägligast
När man behöver solen ännu mer
Jag vande mig vid det regnet
Murphys lag blev min egen
Regnet skulle alltid falla
Regnet skulle följa mig i stegen
När jag behövde vara torr
Skulle det skölja mig bort
När min värld behövde vattnas
Skulle allting vara torrt
Och nu väntar jag på regnet
Fast jag borde förstå
Att regnet har sin egen gång
Det bara kommer och går
Det följer inte mig
Jag följer mig själv
Men regnet verkar falla
Kväll efter kväll, efter kväll
______________________________
Stunden
Stunden då allting stannar
Stunden då man inte förstår
Men allting verkar falla på plats
Sekunderna blir till år
Ett litet frö börjar gro
En känsla i ett bröst
En känsla i en mage
Av ljudet av en röst
Blicken från ett öga
Rodnad på en kind
Osäkerheten i stunden
Om hon också vill
Stunden då allting startar
Stunden då man förstår
Stunden man måste anamma
Kanske den enda stunden man får
______________________________
Käre vän där nere
Käre vän där nere
Kom upp till oss ibland
Jag vet att jag inte förstår
Att inuti ditt huvud
Har mörkret fått ett språk
Och dagar förvandlas till år
Det finns ingenting här
Som du håller kär
Jag sträcker mina armar
Jag griper efter strån
Men vissa kan man aldrig
Aldrig riktigt nå
Käre vän där nere
Här uppe är det kallt
Och alla har bestämt sig för att dö
Att sälla sig till ledet
Att jobba tusenfallt
För att en dag begravas i snö
Det är en livsfilosofi
Som alla skiter i
Käre vän där nere
Kom upp till oss ibland
Så kanske vi kan få nåt att gro
Låt allting som har ruttnat
Få rinna ut i sand
Så kanske du kan få lugn och ro
Det kanske finns nåt här
Som du kan hålla kär
Jag sträcker mina armar
Jag griper efter strån
Men vissa kan man aldrig
Aldrig riktigt nå
______________________________
Felicia sov
______________________________
Min vän
Min vän jag kunde vara
Min vän jag ser ibland
Som den totala, perfekta
Den som står längst fram
Min vän jag kunde hata
Min vän jag kunde åtrå
För det jag aldrig kunde göra
För det jag aldrig kunde få
Min vän med sorgsna ögon
Min vän med ordets gåva
Min vän som orkar med mig
Fast det egentligen är tid att sova
Min vän som är oklanderlig
Min vän som jag förstår
Min vän som förstår mig
Det kan jag inte förstå
Min vän som är klanderlig
Min vän som gör mig galen
Min vän som verkar korkad
Som inte alltid gör de bästa valen
Min vän jag ser upp till
Min vän jag ser ner på
Min vän som ger
Men inte förväntar sig att få
Min vän som jag saknar
Jag längtar tills vi ses igen
Min vän som jag älskar
Min vän som är min vän
______________________________
Sex
Vad är detta?
Är detta det ultimata?
Du är så jävla vacker
Jag vet inte var jag ska börja
Jag vill ge dig allt
Allt du nånsin kan önska
Jag vill ge dig allt av mig
Du kommer aldrig nånsin behöva tveka
Jag kommer stå där med dig
Tillsammans genom allt
Jag svettas
Du gör mig galen
Du är helt sjuk
Du gör mig helt sjuk
Jag vill aldrig att den här stunden ska ta slut
Just nu känner jag mig i den perfekta balansen
Allt är bra just nu
Just nu
Vad är detta egentligen?
Du ser på mig och ler
Svetten rinner från min panna
Jag ler tillbaka
Det är allt jag gör nuförtiden
Ler när jag ser dig
När du är där
Eller inte där
Men jag ser dig hela tiden
Vad gör du med mig?
Jag tror jag älskar dig
Ja
Jag tror jag älskar dig
Jag tror du älskar mig
Det ser så ut i dina ögon
Jag skulle kunna se in i dom för alltid
Vill du det?
Att jag ska se in i dina ögon för alltid?
Är det mig du vill ha?
Eller är det här bara för stunden?
Det spelar ingen roll
Den här stunden kan vara för evigt
Och jag skulle aldrig tröttna
Jag lovar dig
Detta är jag
Detta är nu
Ta vad du vill ha
För dig kommer jag aldrig ta slut
______________________________
Vardag
Hat
Hat hat hat
Kö
Kö kö kö
Tid
Som bara kastas bort
Over and out
Regnet
Jag väntade på regnet
För länge hade solen stått
Det hade varit för underbart
Snart borde allt bli vått
Snart borde himlen bli svart
Som vore den ett hål
Som inte leder ut
En tunnel utan något mål
Jag väntade på regnet
Det som alltid faller ner
När det är som olägligast
När man behöver solen ännu mer
Jag vande mig vid det regnet
Murphys lag blev min egen
Regnet skulle alltid falla
Regnet skulle följa mig i stegen
När jag behövde vara torr
Skulle det skölja mig bort
När min värld behövde vattnas
Skulle allting vara torrt
Och nu väntar jag på regnet
Fast jag borde förstå
Att regnet har sin egen gång
Det bara kommer och går
Det följer inte mig
Jag följer mig själv
Men regnet verkar falla
Kväll efter kväll, efter kväll
______________________________
Stunden
Stunden då allting stannar
Stunden då man inte förstår
Men allting verkar falla på plats
Sekunderna blir till år
Ett litet frö börjar gro
En känsla i ett bröst
En känsla i en mage
Av ljudet av en röst
Blicken från ett öga
Rodnad på en kind
Osäkerheten i stunden
Om hon också vill
Stunden då allting startar
Stunden då man förstår
Stunden man måste anamma
Kanske den enda stunden man får
______________________________
Käre vän där nere
Käre vän där nere
Kom upp till oss ibland
Jag vet att jag inte förstår
Att inuti ditt huvud
Har mörkret fått ett språk
Och dagar förvandlas till år
Det finns ingenting här
Som du håller kär
Jag sträcker mina armar
Jag griper efter strån
Men vissa kan man aldrig
Aldrig riktigt nå
Käre vän där nere
Här uppe är det kallt
Och alla har bestämt sig för att dö
Att sälla sig till ledet
Att jobba tusenfallt
För att en dag begravas i snö
Det är en livsfilosofi
Som alla skiter i
Käre vän där nere
Kom upp till oss ibland
Så kanske vi kan få nåt att gro
Låt allting som har ruttnat
Få rinna ut i sand
Så kanske du kan få lugn och ro
Det kanske finns nåt här
Som du kan hålla kär
Jag sträcker mina armar
Jag griper efter strån
Men vissa kan man aldrig
Aldrig riktigt nå
______________________________
Felicia sov
Felicia sov
Ingen visste
att du kom
Ingen märkte
när du gick
Att du kom
men vände om
Felicia hör
Hur regnet
faller ner
Hur marken
inte torkar
Jag går på
knä och ber
Om du vore
här
Om du vore
sann
Skulle jag
vara bättre då?
En
annorlunda man?
Felicia svär
Att du
aldrig riktigt dog
Att jag bara
ej förstod
Vad det var
du tog
Felicia
vakna
Jag har
glömt hur du såg ut
Jag har
glömt hur man står ut
När regnet
tagit slut
Om du vore
här
Om du vore
sann
Skulle jag
vara bättre då?
En
annorlunda man?
______________________________
Min vän
Min vän jag kunde vara
Min vän jag ser ibland
Som den totala, perfekta
Den som står längst fram
Min vän jag kunde hata
Min vän jag kunde åtrå
För det jag aldrig kunde göra
För det jag aldrig kunde få
Min vän med sorgsna ögon
Min vän med ordets gåva
Min vän som orkar med mig
Fast det egentligen är tid att sova
Min vän som är oklanderlig
Min vän som jag förstår
Min vän som förstår mig
Det kan jag inte förstå
Min vän som är klanderlig
Min vän som gör mig galen
Min vän som verkar korkad
Som inte alltid gör de bästa valen
Min vän jag ser upp till
Min vän jag ser ner på
Min vän som ger
Men inte förväntar sig att få
Min vän som jag saknar
Jag längtar tills vi ses igen
Min vän som jag älskar
Min vän som är min vän
______________________________
Sex
Vad är detta?
Är detta det ultimata?
Du är så jävla vacker
Jag vet inte var jag ska börja
Jag vill ge dig allt
Allt du nånsin kan önska
Jag vill ge dig allt av mig
Du kommer aldrig nånsin behöva tveka
Jag kommer stå där med dig
Tillsammans genom allt
Jag svettas
Du gör mig galen
Du är helt sjuk
Du gör mig helt sjuk
Jag vill aldrig att den här stunden ska ta slut
Just nu känner jag mig i den perfekta balansen
Allt är bra just nu
Just nu
Vad är detta egentligen?
Du ser på mig och ler
Svetten rinner från min panna
Jag ler tillbaka
Det är allt jag gör nuförtiden
Ler när jag ser dig
När du är där
Eller inte där
Men jag ser dig hela tiden
Vad gör du med mig?
Jag tror jag älskar dig
Ja
Jag tror jag älskar dig
Jag tror du älskar mig
Det ser så ut i dina ögon
Jag skulle kunna se in i dom för alltid
Vill du det?
Att jag ska se in i dina ögon för alltid?
Är det mig du vill ha?
Eller är det här bara för stunden?
Det spelar ingen roll
Den här stunden kan vara för evigt
Och jag skulle aldrig tröttna
Jag lovar dig
Detta är jag
Detta är nu
Ta vad du vill ha
För dig kommer jag aldrig ta slut
______________________________
Vardag
Hat
Hat hat hat
Kö
Kö kö kö
Tid
Som bara kastas bort
Over and out
fredag 27 juli 2012
Stormen
2012-07-27
Tryckande värme
En sån man inte kan klä av sig från
En sån där dag då man vaknar av sig själv
Man vaknar för kroppen vill fort ut i solen
Ut på balkongen
Stolsryggen är stekhet
Man gör allt man kan för att njuta av dagen
Men det strålar i benen
Man börjar få huvudvärk
Vatten, vatten, vatten
Drick vatten
Men huvudvärken tar vid mer och mer
Det hjälper inte
Nånstans börjar man ana mörka moln
Orosmoln vid horisonten
Åska i luften
Det strålar i benen
Det strålar i huvudet
Man blir yr
Hela ens värld snurrar
Och man gör vad man kan för att klamra sig fast
Man sitter där på gräsmattan
Ignorerar molnen
Tänker att det bara är inbillning
De kommer passera runt oss
Vi kommer skonas
Från regn, vind och åska
Vi kommer sitta här mitt i allt i sommaren
Totalt omedvetna om stormen som rasar runt omkring oss
Solens strålar kommer värma allting
Grillat, kubb, gitarr och en öl
Runt faller allt isär
Träden slits från rötterna
Regnet sköljer bort all krita som ungarna ritat på asfalten
Blixtar klyver träd
Åskan slår ut all kommunikation
Men vi sitter där mitt i
Mitt i sommaren
Totalt omedvetna om stormen som rasar runt omkring oss
Vi har bara den här stunden just nu
Just nu är allt som nånsin kommer betyda nåt
Du och jag vet
Vi bara låtsas att vi inte vet
Vi vet att stormen rasar runt omkring oss
Att den kan slita oss i stycken om vi lämnar den här gräsplätten
Vi vet
Att allt vi förverkligat kommer rämna
Om vi inte försöker fly stormen
Men när vi ser varandra i ögonen spelar det ingen roll
Det är sommar
Det är varmt
Det doftar grillat
Det smakar jordgubbar
Det doftar gräs
Runt om oss rasar stormen och förstör allt i sin väg
Men den stormen runt om oss
Den stormen där ute
Är ingenting
Jämfört med Stormen här inne
När du tar min hand
Over and out
Tryckande värme
En sån man inte kan klä av sig från
En sån där dag då man vaknar av sig själv
Man vaknar för kroppen vill fort ut i solen
Ut på balkongen
Stolsryggen är stekhet
Man gör allt man kan för att njuta av dagen
Men det strålar i benen
Man börjar få huvudvärk
Vatten, vatten, vatten
Drick vatten
Men huvudvärken tar vid mer och mer
Det hjälper inte
Nånstans börjar man ana mörka moln
Orosmoln vid horisonten
Åska i luften
Det strålar i benen
Det strålar i huvudet
Man blir yr
Hela ens värld snurrar
Och man gör vad man kan för att klamra sig fast
Man sitter där på gräsmattan
Ignorerar molnen
Tänker att det bara är inbillning
De kommer passera runt oss
Vi kommer skonas
Från regn, vind och åska
Vi kommer sitta här mitt i allt i sommaren
Totalt omedvetna om stormen som rasar runt omkring oss
Solens strålar kommer värma allting
Grillat, kubb, gitarr och en öl
Runt faller allt isär
Träden slits från rötterna
Regnet sköljer bort all krita som ungarna ritat på asfalten
Blixtar klyver träd
Åskan slår ut all kommunikation
Men vi sitter där mitt i
Mitt i sommaren
Totalt omedvetna om stormen som rasar runt omkring oss
Vi har bara den här stunden just nu
Just nu är allt som nånsin kommer betyda nåt
Du och jag vet
Vi bara låtsas att vi inte vet
Vi vet att stormen rasar runt omkring oss
Att den kan slita oss i stycken om vi lämnar den här gräsplätten
Vi vet
Att allt vi förverkligat kommer rämna
Om vi inte försöker fly stormen
Men när vi ser varandra i ögonen spelar det ingen roll
Det är sommar
Det är varmt
Det doftar grillat
Det smakar jordgubbar
Det doftar gräs
Runt om oss rasar stormen och förstör allt i sin väg
Men den stormen runt om oss
Den stormen där ute
Är ingenting
Jämfört med Stormen här inne
När du tar min hand
Over and out
fredag 20 juli 2012
På väg, men vart?
2012-07-21
00.50
Natten kastar ett skynke över Stockholms gator, Tomtebodas gigantiska postcentral lyser svagt en bit bort som om det vore en trygg fristad mitt i mörkret. Som att ordet "tomte" vaggar in en i nån slags falsk trygghet där man går i mörkret. "Tomten är nära i alla fall och han är ju snäll, det minns jag allt.", kanske man skulle tänka för sig själv och styra stegen mot Tomteboda, som det vore Davids stjärna. Och likt ett brev på posten skulle man försvinna ut nånstans någon annanstans.
Runt om höjer sig lyftkranar mot skyn. Elva stycken räknade jag till igår när jag stod på taket och rökandes betraktade gårdagens natt, också den lika mörk. Men denna natt är mörkare än gårdagen, molnen hänger över oss i natt och regnet har slagit mot gatorna halva dagen.
När jag stod där i natten såg lyftkranarna ut som stora insekter, robotar eller nånting, som sakteligen börjat ta över Jorden.
Livet skulle aldrig bli detsamma igen. Styrt av robotinsekter hängande över oss än tyngre och mörkare än såväl natt som regn.
Tankarna for fram och tillbaka och det kändes på något sätt enklare att landa på robotinsekternas övertagande av Jorden, med vårt efterföljande slaveri och stundom utrotning, än allt annat som tog sig rundturer i huvudet.
Då gick det bra, idag gick det sämre.
Nu har allt det andra slagit rot inne i huvudet. Försöken att tränga bort dem med Johnny Cash, lägenheter, texter, melodislingor, böcker eller ett par nya, sköna byxor har varit om intet. Stundom kortvarigt, men inte bestående.
Jag är på väg, till slut är jag här. Som om livet öppnat sig som en ny bok. Där sidorna fortfarande luktar papper, där ryggen inte bucklats till och där sidorna faller tillbaka på sin ursprungliga plats när man släpper dem.
01.13
Jag har stannat upp, läst det jag skrivit och känner inget särskilt. Förutom att jag känner igen mig. Det här har jag gjort förut, lindat in saker i en oändlighet för att det känns bättre för mig. Men bäst vore det i sin enkelhet. Med några korta ord som är alldeles för hemska för att yttras. Eller nej, inte därför, utan för att jag tvivlar på om de är sanna för mig. Nuförtiden vet jag inte sånt. Och dessa rader är nog bara för att påminna mig om detta nångång i framtiden om det skulle behövas.
Detta är för mig, för att jag ska förstå och få det ur mig.
01.17
01.18
En lång minut.
01.19
En längre minut.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.
01.29
Jag sitter på taket. I mörkret med bilarna körandes nedanför i natten. Regnet har avtagit och jag tackar gudarna för det vilket möjliggör skrivandets fortsättande med rökning och utan att datorn blir förstörd.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.
Men i vad?
Jag är tvärsäker på att jag ska iväg och det finns inga tvivel eller något att räta ut. Jag måste bort från allt fort. Det finns inget att fly från. Eller rättare sagt, det finns inget kvar att fly från. Vissa saker får jag bära med mig med huvudet varken högt eller lågt.
Det finns inget kvar att fly från. Inga koder. Inga lösen. Ingenting.
Det finns bara jag. Och jag kommer följa med mig hela vägen, hela livet. Jag i alla de former jag antagit, den jag är nu och de former jag kommer anta längst med vägen.
Just nu har jag ingen form. Och det är det jag tror jag flyr ifrån. Det finns inget kvar av mig just nu. Den delen av mig som jag trodde var något att behålla är urkramad och illaluktande som en allt för gammal trasa. Använd, förbrukad. Det är dags att koka mig. Kasta mig i hettan, kasta mig i vattnet. Bränna och tvätta av det smutsiga, förbrukade och gamla. Det som blir kvar är en använd trasa som tål ett tag till innan den för alltid åker i soporna och bränns till ingenting.
Men jag är rädd. Jag är rädd för det som flyger runt i huvudet. Det som slagit rot idag. Det är livsfarligt. Det är så farligt att jag aldrig trodde jag skulle möta något så farligt. Jag tror det är det farligaste som hittills slagit rot i mitt huvud. Och det värsta är att jag inte vet vad det är.
Så länge torkade jag gatorna, så smutsig och förbrukad blev jag att jag inte längre känner igen mina egna tankar. Att jag inte vet vad de betyder.
Den rädsla, ångest, oro och onda föraningar som snurrar i huvudet är fruktansvärd.
Är jag kanske så förvirrad att jag inte ens känner igen min egen glädje något mer? Känslan att jag är jag kanske är så främmande att den skrämmer mig? Hur gick det här till?
Hur långt fick allt gå och hur länge kunde jag dra mig själv tills jag slutade upp här. På det här taket, i den här stolen, med den här cigaretten och mitt i denna mörkaste, kallaste natt. Den mörkaste av nätter på mycket länge.
Dagen som var så ljus och vacker. När jag tänker efter så slår det mig att ungefär samtidigt som allting började slå rot i huvudet så öppnade himlen upp sig, gömde solen och dränkte Stockholm i ett skyfall. Som om mina tankar med alla medel var tvungna att tvättas bort. Att just där vi stod för tillfället skulle vattnet tvätta bort allt. Och bara lämna en ren gata och doften av regn efter sig.
Att jag tvivlar på mitt huvud och tänker till två gånger innan jag lyssnar på mina tankar är något jag lärt mig den hårda vägen. Och det kommer inte upphöra här och nu, tvärtom. Antennerna kommer rätas ut för att hitta rätt frekvens, öronen spetsas och hjärtat kommer slå tre slag innan det bestämmer sig för vad som är sant och falskt.
Det känns som om jag vill sitta här och skriva hela natten. Som att fingrarna egentligen bara vill skriva de korta, enkla orden. Men hjärnan förbjuder det. Hjärnan vet bättre än så. Att sitta här just nu och se orden växa fram för varje klick är som att sjunka ner i bastun efter en kall dag utomhus.
Det är som att här och nu stannar tankarna upp och fokuserar endast på nu'et och det jag skriver. Inte på något annat. Är det därför jag skriver? Är det alltid därför jag skriver? För att på nåt sätt fly verkligheten som lurar bakom mig så fort jag stänger skärmen eller lägger ifrån mig pennan. Då tar vardagen vid.
Det känns samtidigt som att jag inte vill sitta här. Av den enkla anledningen att jag vet att inga svar kommer ges inatt. Men detta är min tröst när det inte finns någon där att prata med. Som om jag skulle vilja prata med någon om det här i och för sig. Det här är alldeles för invecklat för att någon skulle förstå. Nej, det är det inte. Det är så jävla enkelt att till och med den där dumme jäveln som åkte med till Erkheikki skulle förstå.
Nä, kanske inte han förresten. Men alla andra. Han är fan skitdum.
Jag skriver det här för att det ska bli läst. För att dessa tankar, detta som brinner i mig i natt på något sätt är för starkt för att det ska kunna hållas helt inom mig. För de få som kanske skulle förstå så glöder skärmen nu av oro, förtvivlan och ängslan. För nån annan är det bara ord.
För mig är detta allt just nu. Allt som spelar någon roll och kommer spela roll tills jag med facit i hand vet om det var sant eller falskt.
Är det falskt så väntar ett äventyr som jag kommer gå strålande igenom.
Är det sant väntar ett helvete som kommer bränna mig och allt runt omkring mig till ingenting.
Allt som hänt före kommer spela så lite roll att det nästan blir löjligt. Och jag skriver för att jag är så rädd för tanken att det skulle vara sant.
Jag gömmer allt i alla dessa ord. Nånstans här uti kanske det går att tolka, men det tror jag inte. Mina många år som ordtrollare har gjort mig till en kameleont på papperet. När jag vill ha ur mig nånting men inte vill att det ska synas kan jag gömma det. När jag vill att det ska synas kan det bli till ord som värmer genom många mörka nätter.
Att jag har släng av narcissism är det ingen tvekan om, och det förnekar jag inte. Att jag väljer att skriva såhär just här är ett solklart tecken på det.
Men, jag tror att det är dags för mig att börja skriva för mig själv någonstans där ingen annan kan läsa det.
Då och endast då kan jag skriva såna här saker i korta meningar. Och när de står där kanske de blir verkliga.
Men den här gången är det just det jag är rädd för. Att de ska bli verkliga. Det är nog alltid just därför jag inte skrivit dom klart, rakt upp och ner. De är för farliga för att skrivas så. De måste lindas in.
01.57
På nåt sätt känns det som en trygghet att vara i en stad där det aldrig blir RIKTIGT tyst. Kiruna låter ibland om natten också, men inte hela tiden. Här är det alltid nånting som stör tystnaden. Och ibland kan det vara riktigt skönt. För just nu är en öronbedövande tystnad det sista jag behöver.
02.00
Jag vill avsluta det här skrivandet nu. Och vet precis hur jag ska göra det, men kan inte, vill inte. Inte än. Och jag vet inte vad mer jag kan säga.
Jag tände precis ännu en cigarett och känner att den lika gärna kan få brinna ut.
2010 var året då allting hände. Det tyngsta året för oss alla fem tror jag, eller vet jag, det har vi pratat om. Men det här har hittills också varit ett tungt år. För allihopa.
Men nu kanske det börjar räta ut sig, fast jag är rädd. Jag är ändå rädd. Men det är inte det som allt det här handlar om. Denna gång handlar inte rädslan om oss utan vad som skulle kunna hända om det är sant. Och det här är så mycket större och viktigare än vad vi nånsin skulle kunna bli. Det här är det farligaste jag varit med om tror jag.
Nu föll det en droppe vatten. Regnet är på väg igen.
Denna gång vill nån att jag ska gå och lägga mig. Att jag ska avsluta det här nu och gå in.
Gå in och lägga mig och inte tänka nåt mer på det här idag.
Kanske är det borta imorgon, kanske inte.
Nu ska jag avsluta det här som jag tänkte.
Jag är på väg, men vart?
Rakt in i ett äventyr eller rakt in i helvetet.
02.04
02.08
Tillbaka i lägenheten.
Jag hoppas det här blir läst.
Over and out
00.50
Natten kastar ett skynke över Stockholms gator, Tomtebodas gigantiska postcentral lyser svagt en bit bort som om det vore en trygg fristad mitt i mörkret. Som att ordet "tomte" vaggar in en i nån slags falsk trygghet där man går i mörkret. "Tomten är nära i alla fall och han är ju snäll, det minns jag allt.", kanske man skulle tänka för sig själv och styra stegen mot Tomteboda, som det vore Davids stjärna. Och likt ett brev på posten skulle man försvinna ut nånstans någon annanstans.
Runt om höjer sig lyftkranar mot skyn. Elva stycken räknade jag till igår när jag stod på taket och rökandes betraktade gårdagens natt, också den lika mörk. Men denna natt är mörkare än gårdagen, molnen hänger över oss i natt och regnet har slagit mot gatorna halva dagen.
När jag stod där i natten såg lyftkranarna ut som stora insekter, robotar eller nånting, som sakteligen börjat ta över Jorden.
Livet skulle aldrig bli detsamma igen. Styrt av robotinsekter hängande över oss än tyngre och mörkare än såväl natt som regn.
Tankarna for fram och tillbaka och det kändes på något sätt enklare att landa på robotinsekternas övertagande av Jorden, med vårt efterföljande slaveri och stundom utrotning, än allt annat som tog sig rundturer i huvudet.
Då gick det bra, idag gick det sämre.
Nu har allt det andra slagit rot inne i huvudet. Försöken att tränga bort dem med Johnny Cash, lägenheter, texter, melodislingor, böcker eller ett par nya, sköna byxor har varit om intet. Stundom kortvarigt, men inte bestående.
Jag är på väg, till slut är jag här. Som om livet öppnat sig som en ny bok. Där sidorna fortfarande luktar papper, där ryggen inte bucklats till och där sidorna faller tillbaka på sin ursprungliga plats när man släpper dem.
01.13
Jag har stannat upp, läst det jag skrivit och känner inget särskilt. Förutom att jag känner igen mig. Det här har jag gjort förut, lindat in saker i en oändlighet för att det känns bättre för mig. Men bäst vore det i sin enkelhet. Med några korta ord som är alldeles för hemska för att yttras. Eller nej, inte därför, utan för att jag tvivlar på om de är sanna för mig. Nuförtiden vet jag inte sånt. Och dessa rader är nog bara för att påminna mig om detta nångång i framtiden om det skulle behövas.
Detta är för mig, för att jag ska förstå och få det ur mig.
01.17
01.18
En lång minut.
01.19
En längre minut.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.
01.29
Jag sitter på taket. I mörkret med bilarna körandes nedanför i natten. Regnet har avtagit och jag tackar gudarna för det vilket möjliggör skrivandets fortsättande med rökning och utan att datorn blir förstörd.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.
Men i vad?
Jag är tvärsäker på att jag ska iväg och det finns inga tvivel eller något att räta ut. Jag måste bort från allt fort. Det finns inget att fly från. Eller rättare sagt, det finns inget kvar att fly från. Vissa saker får jag bära med mig med huvudet varken högt eller lågt.
Det finns inget kvar att fly från. Inga koder. Inga lösen. Ingenting.
Det finns bara jag. Och jag kommer följa med mig hela vägen, hela livet. Jag i alla de former jag antagit, den jag är nu och de former jag kommer anta längst med vägen.
Just nu har jag ingen form. Och det är det jag tror jag flyr ifrån. Det finns inget kvar av mig just nu. Den delen av mig som jag trodde var något att behålla är urkramad och illaluktande som en allt för gammal trasa. Använd, förbrukad. Det är dags att koka mig. Kasta mig i hettan, kasta mig i vattnet. Bränna och tvätta av det smutsiga, förbrukade och gamla. Det som blir kvar är en använd trasa som tål ett tag till innan den för alltid åker i soporna och bränns till ingenting.
Men jag är rädd. Jag är rädd för det som flyger runt i huvudet. Det som slagit rot idag. Det är livsfarligt. Det är så farligt att jag aldrig trodde jag skulle möta något så farligt. Jag tror det är det farligaste som hittills slagit rot i mitt huvud. Och det värsta är att jag inte vet vad det är.
Så länge torkade jag gatorna, så smutsig och förbrukad blev jag att jag inte längre känner igen mina egna tankar. Att jag inte vet vad de betyder.
Den rädsla, ångest, oro och onda föraningar som snurrar i huvudet är fruktansvärd.
Är jag kanske så förvirrad att jag inte ens känner igen min egen glädje något mer? Känslan att jag är jag kanske är så främmande att den skrämmer mig? Hur gick det här till?
Hur långt fick allt gå och hur länge kunde jag dra mig själv tills jag slutade upp här. På det här taket, i den här stolen, med den här cigaretten och mitt i denna mörkaste, kallaste natt. Den mörkaste av nätter på mycket länge.
Dagen som var så ljus och vacker. När jag tänker efter så slår det mig att ungefär samtidigt som allting började slå rot i huvudet så öppnade himlen upp sig, gömde solen och dränkte Stockholm i ett skyfall. Som om mina tankar med alla medel var tvungna att tvättas bort. Att just där vi stod för tillfället skulle vattnet tvätta bort allt. Och bara lämna en ren gata och doften av regn efter sig.
Att jag tvivlar på mitt huvud och tänker till två gånger innan jag lyssnar på mina tankar är något jag lärt mig den hårda vägen. Och det kommer inte upphöra här och nu, tvärtom. Antennerna kommer rätas ut för att hitta rätt frekvens, öronen spetsas och hjärtat kommer slå tre slag innan det bestämmer sig för vad som är sant och falskt.
Det känns som om jag vill sitta här och skriva hela natten. Som att fingrarna egentligen bara vill skriva de korta, enkla orden. Men hjärnan förbjuder det. Hjärnan vet bättre än så. Att sitta här just nu och se orden växa fram för varje klick är som att sjunka ner i bastun efter en kall dag utomhus.
Det är som att här och nu stannar tankarna upp och fokuserar endast på nu'et och det jag skriver. Inte på något annat. Är det därför jag skriver? Är det alltid därför jag skriver? För att på nåt sätt fly verkligheten som lurar bakom mig så fort jag stänger skärmen eller lägger ifrån mig pennan. Då tar vardagen vid.
Det känns samtidigt som att jag inte vill sitta här. Av den enkla anledningen att jag vet att inga svar kommer ges inatt. Men detta är min tröst när det inte finns någon där att prata med. Som om jag skulle vilja prata med någon om det här i och för sig. Det här är alldeles för invecklat för att någon skulle förstå. Nej, det är det inte. Det är så jävla enkelt att till och med den där dumme jäveln som åkte med till Erkheikki skulle förstå.
Nä, kanske inte han förresten. Men alla andra. Han är fan skitdum.
Jag skriver det här för att det ska bli läst. För att dessa tankar, detta som brinner i mig i natt på något sätt är för starkt för att det ska kunna hållas helt inom mig. För de få som kanske skulle förstå så glöder skärmen nu av oro, förtvivlan och ängslan. För nån annan är det bara ord.
För mig är detta allt just nu. Allt som spelar någon roll och kommer spela roll tills jag med facit i hand vet om det var sant eller falskt.
Är det falskt så väntar ett äventyr som jag kommer gå strålande igenom.
Är det sant väntar ett helvete som kommer bränna mig och allt runt omkring mig till ingenting.
Allt som hänt före kommer spela så lite roll att det nästan blir löjligt. Och jag skriver för att jag är så rädd för tanken att det skulle vara sant.
Jag gömmer allt i alla dessa ord. Nånstans här uti kanske det går att tolka, men det tror jag inte. Mina många år som ordtrollare har gjort mig till en kameleont på papperet. När jag vill ha ur mig nånting men inte vill att det ska synas kan jag gömma det. När jag vill att det ska synas kan det bli till ord som värmer genom många mörka nätter.
Att jag har släng av narcissism är det ingen tvekan om, och det förnekar jag inte. Att jag väljer att skriva såhär just här är ett solklart tecken på det.
Men, jag tror att det är dags för mig att börja skriva för mig själv någonstans där ingen annan kan läsa det.
Då och endast då kan jag skriva såna här saker i korta meningar. Och när de står där kanske de blir verkliga.
Men den här gången är det just det jag är rädd för. Att de ska bli verkliga. Det är nog alltid just därför jag inte skrivit dom klart, rakt upp och ner. De är för farliga för att skrivas så. De måste lindas in.
01.57
På nåt sätt känns det som en trygghet att vara i en stad där det aldrig blir RIKTIGT tyst. Kiruna låter ibland om natten också, men inte hela tiden. Här är det alltid nånting som stör tystnaden. Och ibland kan det vara riktigt skönt. För just nu är en öronbedövande tystnad det sista jag behöver.
02.00
Jag vill avsluta det här skrivandet nu. Och vet precis hur jag ska göra det, men kan inte, vill inte. Inte än. Och jag vet inte vad mer jag kan säga.
Jag tände precis ännu en cigarett och känner att den lika gärna kan få brinna ut.
2010 var året då allting hände. Det tyngsta året för oss alla fem tror jag, eller vet jag, det har vi pratat om. Men det här har hittills också varit ett tungt år. För allihopa.
Men nu kanske det börjar räta ut sig, fast jag är rädd. Jag är ändå rädd. Men det är inte det som allt det här handlar om. Denna gång handlar inte rädslan om oss utan vad som skulle kunna hända om det är sant. Och det här är så mycket större och viktigare än vad vi nånsin skulle kunna bli. Det här är det farligaste jag varit med om tror jag.
Nu föll det en droppe vatten. Regnet är på väg igen.
Denna gång vill nån att jag ska gå och lägga mig. Att jag ska avsluta det här nu och gå in.
Gå in och lägga mig och inte tänka nåt mer på det här idag.
Kanske är det borta imorgon, kanske inte.
Nu ska jag avsluta det här som jag tänkte.
Jag är på väg, men vart?
Rakt in i ett äventyr eller rakt in i helvetet.
02.04
02.08
Tillbaka i lägenheten.
Jag hoppas det här blir läst.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)