Jes.

2008-05-28

Jag har börjat jobba igen, alltså jag ”jobbar” ju varje dag. Som nu till exempel. Men jag har börjat skriva igen, jag känner att det kommer pockandes. Även om jag måste tvinga fram det ibland så går det faktiskt bättre än jag trodde.
Man måste skriva ner så mycket som möjligt, 90% skrotas ju såklart, men 10% av de 90% är sånt man kanske kan använda.
Sen har jag börjat spela in melodiidéer jag får, vilket jag aldrig gjort förut, konstigt nog. Jag trodde kanske att jag var ett geni som skriver låtar lite hursomhelst. Men det är jag ju inte, jag torkar mig i ansiktet med bajspapper, there’s your genius.
Jag fick en idé idag när jag promenerade runt i KA3’s kvarnhall, det är där man får de bästa idéerna, not.
Hursomhelst så skrev jag ner det jag kom på och fick en melodi i skallen som jag spelade in i på dass bakom lyckta dörrar så ingen skulle ringa vitrockarna om de såg en stå och nynna in i telefonen med skyddsglasögon och stålhätta bredvid tillsatsmedelskvarnen.
Jag känner en sån där magkänsla man får ibland över låtar.
En bra känsla och en dålig känsla. Det sätts stora krav på en själv från en själv.
Jag vill ro det här i hamn.
Och vill göra det själv, det har väl lite med stolthet, ego och uppmärksamhet att göra.
Man vill vara den som skrivit låten.
Så är det ju med allt i och för sig. Man vill inte dela sitt cred med nån annan. Inte jag i alla fall. Det är ju fullt naturligt. Jes, givetvis är det så.
Jag är smutsig, hejdå.
Till helgen blir det Kiss i Stockholm.

Välkommen hem

2008-05-20

Idag är dagen seg.

Jag har flyttat in hos Janne på antennvägen, vi är numera sambos. Jag plockade ut disken igår och Janne ansåg min surighet att vi hade slitningar i vårt förhållande. Jag handlade för 585 spänn på coop, därav surgiheten.
Skönt med ett eget rum, det är till och med större än Jannes, och jag går från bäddsoffa till dubbelsäng. Nice. Däremot är det såklart, när allt gäller Janne, så att allt är lite ciggigt. Min madrass på ena sängen är lite mjukare än den andra så den sjunker ner lite grann när man ligger på den.
Men det är skönt som fan, jag tror vi kommer trivas ihop, vi har bott ihop förut och då har det kaosat lite grann. Men jag tror det löser sig den här gången.
Marcus har väl också mer eller mindre flyttat in, han är i alla fall där hela nätterna. Lite som en hund man släpper in på kvällen så den slipper frysa.
Vi blev genast lite white trash eftersom Jannes morsa, som äger huset och flyttat iväg ett halvår, sagt upp sophämtningen och vi lade vår smuts utanför dörren, kråkorna kom och drog upp en soppåse innehållande gamla champinjoner. det var nice, speciellt när jag halkade och stoppade handen i en hög med gamla champinjoner. Gamla champinjoner är inte nice. Gamla champinjoner.
Jag har ont i halsen.
Tycker det är sjukt segt på jobbet just nu. Vill bara sitta hemma, på antennvägen, och läsa. Vore schysst att få läsa tidningen i lugn och ro och ta en kaffe.
Men nej då.

Nu tar jag en cig…
Malin fick barn nyligt förresten, grattis grattis, det blev en liten Isolde. Jag och Marcus har utnämnt oss själva till att lära barnet allt vi kan. Janne får inte vara med.
Barn är rädda för finländare.

Efter lunch

Jag är så trött på tjorviga människor. Allting är så svårt ibland, allt är en jävla lek.
Fan vad irriterande det är, plus att de är oresonliga, ja, jag pratar om dig.
Svårlästa, barnsliga, konflikträdda och näst intill dumma ibland.
Jag blir så leds, antagligen så är det bara jag som är dum och trög och kanske ovan situationen. Och så är man som den stora dumme Smocken som kommer lufsandes i tron om att bara blir niiiice. Jes. Givetvis, inte. Förbannat.
Det är nog jag som är korkad. Jag tror det, men ju dummare man är desto argare blir man ju också när man väl blir arg. De som inte är dumma förstår väl att man inte kan hetsa upp sig över allt.
Så var den lunchen förstörd, jag var arg hela jävla tiden. Oresonligt.
Själva grejen var ju en skitsak, men konversationen var som i ett nötskal. Hela allt.
Jag insåg väl att jag kanske hade hetsat fram en piedestal kanske…men jag vet inte, för allt jävla svammel gör att jag får ont i öronen. Och allt tjorv gör att jag ledsnar och surar ihop som en övermogen citron.
Vad är det frågan om? Ska man lalla sig genom livet som en liten blåögd rädd kanin som kissar ner sig så fort allvaret knackar på dörren?
Det är nästan skrattretande, och faktiskt helt jävla oväntat. Jag blir så pass, det är därför jag ens bryr mig om att bli arg.
Och jag blir bara argare för varje mening jag skriver. Eller kanske mer besviken och förvånad.
B.B. King is the king…

Jag är trött, har sovit dåligt de senaste nätterna….
Tror jag har tömt mig på den största irritationen nu. Får väl undvika människor som jag bara blir irriterad på. Så får det bli…
Tack och god natt.

Nya lägstanivåer.

Den första:
Förra veckan på jobbet, jag är förkyld, sitter i drömmarnas värld. Näsan börjar rinna.
Jag snyter mig.
Givetvis sitter jag och bajsar och snyter mig med papperet jag precis torkat mig i arslet med.
Bajs på näsan och runt munnen.
Tack och adjö, ring avlivningen.

Den andra:
I lördags, Tolvans efterfest.
Inga kommentarer, bland annat skrek jag "Sieg heil! Jävla judar, jag är nazi! Muahahahahaa!" ute på gården utanför huset till grannarna (vilket inte var helt rätt eftersom jag varken är nazi eller nån av grannarna jude), och spydde i golvbrunnen på dass.
Det förekom även en hundbajspåse men den lämnar vi till det jag ber om syndernas förlåtelse.
Som sagt, tack och adjö, ring avlivningen.
Bedövning? Nä, det kostar bara extra.

Aldrig mera sprit.
Spelningen gick bra, vi ägde. Fullt hus, bra respons. Jävligt varmt på scen.
Synd dock att man aldrig kan visa sig utomhus igen.