Ute har den
andra vågen av snö fallit. Den första som slog ner i höstas och täckte oss med
ett täcke varandes över jul och vidare kändes som en välkommen vän.
Det är inte
det att denna andra våg är ovälkommen, chocken över hur varmt det kan bli här
när vårsolen smäller till har knappt lagt sig än. I februari är man inte van
vid att kunna gå omkring som i april-maj, med våren i hjärtat.
Det kunde
man i veckan, men nu har som sagt den andra vågen kommit och det är kallt igen.
Dom säger
att det går av bara farten nu. Snart kommer nästa vårbölja, vintern stryker
snart på foten och varma kläder börjar bli överflödiga. Snart är våren här i
sin fulla klädnad, som ett förspel till sommarens orgasm.
Inombords känns
också den andra vågen. Denna tog ett tag på sig, även om den låg och pockade
mellan varven, som att göra en medveten av dess existens, men att ändå inte
förlita sig på den.
Den andra
vågen av ork. Ibland är det fascinerande hur lite ork man kan ha och hur snabbt
det kan vända och all ork i vägen tar plats i kropp och själ. Motivation. Motivationen
som alla behöver.
När det är
som ovan beskrivet, att noll plötsligt kan bli hundra slås man av tanken att
motivationen kanske fanns där hela tiden, men att orken tröt. När dessa två går
hand i hand är en människa i stånd att ta sig an allt. Allting går att
genomföra.
Jag hade
ingen motivation, jag insåg det en kväll. Med det tröt orken, en lealös vålnad
tog min plats och jag flöt planröst omkring genom väggar. Oförmögen att ta mig
an något. Att skriva gick väl, men det fick tvingas fram och blev verkligen
inte bra.
Sen fick vi
några fina dagar i Umeå alla fem där det skrevs bra grunder och tralala. Sen stannade
det av igen. Till slut tröttnade jag, det fick gå så långt att jobbiga
ultimatum fick ställas. Vilket fick gehör, tack för det.
I samma veva
tog sig jag och L ner till S för att mixa låtarna som skrivits och spelats in
hos C och S2. Det blev bra, kändes riktigt bra och skivbolaget tog emot
materialet med öppna armar.
Kanske lite
väl öppna men glädjen stod sig.
Det kritiska
ögat och örat hos S, som jag verkligen respekterar och inspireras av, tog full
fart och i dagsläget har vi kastat om helt. Nya idéer bollas, nya människor
blandas in och nya planer smids.
Just nu
känns det väldigt inspirerande.
Jag är i
fas. Jag och L är i fas med varandra, vilket krävs för att det här maskineriet
ska gå.
Vi är motiverade,
alla fem. Resterande tre verkar ha tagit mina ord på allvar vilket jag är
väldigt glad över. Dock står ultimatumet kvar, än så länge behöver jag nog inte
oroa mig för nånting. Fortsätter flow’et som det gör kommer det inte behövas
något ultimatum.
Framför allt
ser vi nånting framför oss. Det om något är inget vi gjort på väldigt länge och
något vi verkligen behöver.
Maskineriet går
framåt, kuggarna är oljade och går nu i synk med varandra. Vi är långt borta
från den färdiga produkten, men äntligen finns rätt ingredienser, och viktigast
för mig: Jag är motiverad igen. Jag har ork. Jag glöder. Orden sprutar ur mig,
tonerna följer efter, som vanligt lite tröga och inte helt i fas. Tillsammans
med L och resten kommer det bli bra.
Nu har jag
en månad på mig att leverera det jag lovat de fem medan två är på semester. Jag
ska visa de vad jag kan göra när jag är motiverad. När det är klart kommer de
aldrig låta mig bli omotiverad igen.
Over and out
