02.27
Ibland blir
jag sådär folkilsk. Nästan som en hund som aldrig haft med annat folk än sin
ägare att göra, ägaren ifråga är då såklart en sur gubbe. Ensam, sur gubbe som
ändå sköter sig själv exemplariskt.
Det är som
att han och hunden räknat ut summa, kvot och hela alltet: Alla är idioter. Alla
är dumma i huvudet. Alla är jobbiga. Alla är tråkiga. Alla är försumbara. Sen
kommer då följdfrågan och det filosofiska djupet i det hela. Kan det vara så att:
Jag är en idiot. Jag är dum i huvudet. Jag är jobbig. Jag är tråkig. Jag är
försumbar. ?.
Det är ju
självklart att det är så, en hel värld kan ju inte vara helt urblåst som ett
vindspel, bara trala la liksom. Det är ju jag som är en idiot och jag som är i
vägen.
Ibland när
jag hör folk prata och hela konversationen är så genomsyrad av dumhet att det
nästan rinner på golvet vill jag säga: ” Ursäkta om jag kommer och stör här i
er lilla privata orgie av dumhet. Men ni förstår att snart rinner det ut på
golvet och då kan det te sig så tokigt att nån mindre uppmärksam person halkar
på all er dumhet och blir lika dum själv. Det vill vi ju inte riskera, så om ni
kan stänga era munnar, gå hem och tänka över ert liv med en ny livsriktning i
den ena handen och en jättestor och farlig kanon i andra handen så kan ni välja
att ta en ny livsriktning eller bara blåsa skallen av er. Allt det eller så kan
ni bara gå upp i rök nu på sekunden. Eller så gör jag det så slipper jag
genomlida fler såna här situationer.” Men det säger jag såklart inte. För jag
vet ju att det är jag som är den största idioten i hela djurparken som ens
snappar upp vad andra pratar om. För att min lunch, handling, promenad, busstur
eller vad det nu handlar om är så fruktansvärt innehållslös att min hjärna
väljer att peka ut nån annan som en idiot för att slippa stå ut med min egen
idioti.
Det är som
en försvarsmekanism, som en skunk. Man sprutar ut lite illaluktande rök på
någon så alla ska tro att det är den personen som luktar och inte jag, jag
luktar lite mindre illa, men hade den andra personen inte varit helt täckt av
stank så hade min stank fått tapeterna att rulla ner och gå hem.
I alla fall.
Nu är jag sådär folkilsk igen. Det kommer i perioder, jag är en periodare. Undras
hur många nyanser mitt sinne har. Arg. Glad. Skapande. Förgörande. Romantiskt. Snäll.
Dum. Elak. Lat. Och allt där emellan. Vem ska nånsin stå ut med mig? Om jag
nångång hittar en partner kommer jag vara livrädd för den personen. För den
personen måste ju vara helt vansinnig, schizofren och alldeles alldeles
underbar för att orka stå ut med mig. Fast egentligen är det nog jag som har
svårast att stå ut med mig själv.
Jag skriver
mycket nu i alla fall. Mycket mycket mycket. Och blandat. Och jag har idéer på
nya saker hela tiden, det bästa med idéerna att de känns klara i mitt huvud. Som
att de redan är nedskrivna, och det ter ju sig inte till vanligheten. De är ju
självklart inte klara rent fysiskt. Men bara att de är klara rent psykiskt är
ju ett sånt sjumilakliv framåt. Vanligtvis är de inte ens halvfärdiga i mitt
huvud utan bara en grå liten gröt av konsonanter och vokaler, med en och annan
melodi.
Jag börjar
hitta mitt sätt att skriva på svenska. Och det kom bara av att lyssna och titta
på en liten film. Sen började tanken ta form.
Varför skriver
jag inte som jag skriver vanligt, helt enkelt? Jag är ju duktig på att skriva
vanligt, jag kan skriva vackert, roligt, argt och intressant. När jag skriver
vanligt. När jag skrivit låtar tidigare har de varit så otroligt dumt
komplicerade, mitt tänk alltså, inte låtarna, de har bara varit dåliga.
Nu känns de
bra och enkla på nåt sätt, eller inte bra än, men bättre. De är ju som sagt
bara färdiga rent psykiskt. När de sen blir klara fysiskt får vi se om det bara
är ännu ett bottennapp eller starten på den otroliga vandringen.
För faktum
är att det har varit två jobbiga veckor. Eller jobbig månad kanske. Jag har
tänkt mycket på vad jag skriver och vad vi skriver och vad jag vill göra och
vad vi vill göra. Ibland blir jag rädd för att jag känner mig så osäker. Sen kan
jag bli säker igen. Och det är just det att jag aldrig väger över på någon av
de sidorna som gör mig lite rädd. Att jag är så obalanserad.
Det är inte
roligt, det är oroligt, när det är oroligt.
Mitt i
alltihopa kan det finnas folk som läser av mig. Jag ser på dem att de bara ser
rakt igenom mig, de fattar på nåt sätt. Då blir jag nästan arg, för då känns
det som att jag inte vill det. Jag vill inte att nån ska särskåda mig och bara ”ahaaa
det är så det ligger till”. Då stänger jag dörren, subtilt men hårt utav bara
helvete ibland.
Jag kan egentligen
bara säga ”sluta läs av mig”, men det är ju superkorkat. Verkligen. Jag känner
ibland att just då är jag en sån där som bara suttit och gjort fåniga hattar
genom hela skolan, utan att lära mig nåt, bara gjort fåniga hattar för olika
tillfällen när min dumhet saknar ord. Och för att på nåt sätt kunna förtydliga
den kan jag ta på mig nån av mina fåniga hattar.
Jag har
gjort jättemånga såna.
Det känns
jobbigt att jag är sån, men jag kan inte rå för det. Förlåt kära du, den här
gången var det du som fick dörren i ansiktet. Det är några andra före dig som
också fått den dörren. Men dom skiter jag fan i nu, dom är också dumma i
huvudet. Men det är inte du. Du är snäll och jag tycker om dig. Hoppas du
hinner läsa det här innan du spöar mig. Så kanske du inte slår lika hårt. Man slår
inte de med glasögon, inte så hårt i alla fall. Eller var det tvärt om?
Jaja, glöm
inte att jag är världens största idiot bara.
Jag växlar
med att skriva de, dem och dom ser jag. Som en jävla idiot. Ja, vad var det jag
sa.
Jag har haft
många jobb i mina korta da’r. Jag är inte gammal men vissa jobb har fått mig
att åldras i förtid, tappa håret av den outsägliga leda de bringat. Nästintill lealös
har jag känt mig. Nu jobbar jag med människor igen vilket är det mest givande
arbete i alla fall jag kan ha. Där det antingen handlar om att berika en
människas dag eller att lära någon nånting, så de ka glädjas åt kunskap, så som
jag själv kan.
Men jag
begriper inte att vissa jobb kan finnas. Att man kan gå till samma ställe och
göra samma sak, varje dag, för ingenting. En dålig lön och ett resultat. En organisation,
en chef eller en styrelse, eller en kund som är helt meningslös. En fläck i
historien där men efter 25 år, om man orkat härda ut, hållit tyst och inte
blivit utfasad, blir en guldklocka och ett trevligt kort. Sen vid pension är
man den där som ingen förstår hur de ska klara sig utan, men efter en månad är
man bara den där som ingen trodde de skulle klara sig utan men som de klarade
sig alldeles utmärkt utan. Man är ett fikabröd från en avtackning, kvar i kylen
i fikarummet tills det börjar mögla. Man kastas ut med allt annat skräp från de
före detta kollegornas smaklösa färdigmatsluncher. Man är en sopa och man har
kastat bort hela sitt liv.
Så ville jag
inte bli, och så ska jag inte bli. När jag får jobba med människor, som jag får
nu, känner jag att varje dag gör skillnad för mig och de jag jobbar med. Ni som
inte gjort det, ni borde göra det, när ni hittar rätt i ert arbete med människor,
inom vilken bransch det än må vara. Så kommer ni alltid vilja jobba där. Till slut
kommer det inte finnas några meningslösa jobb kvar.
Jag kommer
för alltid vara en bra magister till mina före detta elever. Sträng, men snäll
och rättvis. Och nån de lärde sig nånting av. Nu är jag personlig assistent och
där kommer jag alltid vara en snäll och pratig kille som tycker om att skoja,
men som samtidigt är noggrann och tydlig.
Nån som man
blir glad av att se.
Inte ett
namn på ett papper i en personalrulla. Där det spelar roll att jag är den jag
är. Inte ett ställe där den jag är inte är väsentligt, så läge produktionen
rullar.
Meningslösa jobb
kan fan fara åt helvete.
Och sen är
det ju alla människor som bara pratar, pratar, pratar och pratar och gör och
gör och gör och inte gör och inte gör och inte gör. Som inte tänker, aldrig lär
sig och bara är dumma i huvudet. Alla ni måste fan sluta med det. Jag får eksem
i hela hjärnan. Jag försöker att stänga av hela systemet, det blir bara kuk i
hela systemet. Så är det. Och jag försöööööökeeeeeer att släppa bort allt. Men vissa
saker kan bara inte försvinna ut genom motsatt öra från vart det åkt in.
Och ja, jag
vet att jag är den största idioten. Men jag är medveten om det, kung av alla
idioter. Men ni är mina undersåtar och tillsammans kommer vi inte ens kunna
erövra Island. Vi kommer inte ens erövra Dalsland. Vi kommer inte ens kunna
erövra Boden. Se där har ni tre helt meningslösa platser vi aldrig kommer kunna
erövra, för vi är såna idioter. Jag är den störste, men ni är fan också
smittade av idiot-sjukan.
Jag mår illa
över TV’n, musiken, tidningarna, radion, datorn och på alla ställen där idioter
skrålar ut sin idioti. Jag stänger in mig på mitt rum, sorterar mina kläder,
dagdrömmer om att ha råd att köpa ett skrivbord, vattnar min kaktus och röker
genom vädringsluckan för att slippa lämna rummet och känna lukten av rutten
hjärna som genomsyrar hela världen. Här inne stinker min egna ruttna hjärna så
mycket att den dödar all annan lukt. Där kommer lösning på intimtvätt, tandborstning
och allmän tvagning, luktar min hjärna så illa känner jag inte det andra.
Här kommer
jag ruttna bort i min egen avföring. Hellre det än att mitt huvud exploderar av
all dumhet som vill tränga sig in dit. Eller avrättning när jag går bärsärk och
tar ihjäl en hel buss, ett helt fik eller en hel gata och polisen tar mig. Avrättning
på plats. Men de kommer vara så dumma att de skjuter fel, förlamar mig från
nacken och neråt. Mitt straff är att fram till min 147’e födelsedag då jag
lyckas köra ner min rullstol för en trappa lyssna på idioter utan att kunna
köra iväg, hålla för öronen eller säga nånting. Bara sitta där, stirra galet
och dregla så mycket jag bara kan i hopp om att dreglet ska dränka mig inifrån.
Det är därför kollin kan dregla så mycket, de vill drunkna och slippa lyssna på
alla idioter i världen, TV’n, datorn, radion, tidningarna och i musiken.
Så kommer
det bli.
Man vänjer sig, det blir nog en kaffe och en cigarett.
Amen, här är
Olle Ljungström och Kjell Höglund.
Over and out
