2012-10-16
En kväll i
lägenheten, igår faktiskt, satt jag och bläddrade som man gör. Sådär som det
blir ibland, man har inget särskilt för sig och bläddrar runt bara. Planlöst roterande,
eller nåt sånt.
Men så
hittar jag din röst där, i lurarna, långt in i gömmorna. Helt plötsligt var du
där, jag som nästan glömt hur du lät. Men rösten var omisskännelig. Det lite
släpiga och alltid lite osäkra. Som om du var rädd för att säga fel hela tiden.
Du låter nog så för att du alltid har en gliring till övers till nån som råkar
säga lite fel, och du är rädd att hamna där själv. Det gör inget i och för sig,
alla gör ju sig lustiga över någon någon gång, så länge det inte blir en vana
är det väl acceptabelt.
Men när jag
hörde din röst fylldes jag av en massa. Som när man kommer hem till en gammal
kompis och känner hur det luktar hemma hos denne. Det luktar ju alltid
speciellt hemma hos dem man känt sen man var liten. Luktsinnet och hjärnans
förmåga att spara sånt, koppla samman, är ju så mycket starkare när man är
liten. När man känner en sådan doft när man är vuxen kan en massa minnen väckas
till liv. Det gjorde det nu också.
Egentligen är
väl inte minnena så flyktiga, inte så gamla. Men de hade ändå gått in och lagt
sig i arkivet med allt annat som dyker fram då och då. Där låg du nu med allt
det andra. Och det slog mig när jag hörde din röst, trots allt vi gått igenom
och hur du påverkat mig så har jag aldrig skrivit om dig. Jag har skrivit om
ganska många faktiskt, men aldrig direkt om dig. Någon enstaka text som kanske
halvt kängats emot dig, men aldrig som jag gör nu.
Och på nåt
sätt känns det som ett bokslut. Fast ett sånt kommer väl aldrig mellan oss, när
det väl borde ha kommit ett kom det aldrig och jag fruktar att det nu är
försent. Eller det är väl inte försent, men det hade varit så mycket enklare
då.
Och kanske
bäst för oss alla. Att det kom ett enkelt och klart bokslut. Men med dig var
det ju aldrig enkelt. Men det var faktiskt du som gjorde det svårare än det
behövde vara. Du såg allt som ett nederlag istället för en lärdom. Och du
retade ju dig så mycket på mig. Men vi hade det där mellan oss i alla fall. Det
där som många inte har. En kemi som kunde skära genom sten, stål, sax och påse.
Den kemin är
kanske borta, jag vet inte. Det var så längesen vi pratade och olyckligtvis
senast så fördes talet genom andra. Fast jag helst bara hade velat prata med
dig. Vara med dig och förstå dig och att du kanske skulle förstå mig.
Jag önskar
att jag inte varit så ung och dum, att vi inte varit det och att det hade
kunnat bli bäst för alla. Istället för att du ska bli ett minne som en gammal
doft man både ler och grinar åt.
Jag skrev
faktiskt om dig omgående efter att ha hört din röst igår. Direkt skrev jag bara
ner rader, inte för att användas, så bra blev de inte, men ändå. Det är de
första raderna jag skrivit om dig, som varit direkt riktade mot dig. Mot dig
och mig och mot oss. Som jag hoppas att det kan bli en vacker dag.
Att vi
kanske ses igen och kan möta blicken, att alla minnen ska skölja över oss och
att vi kan le mot varandra. Att den där kemin kan komma tillbaka och återigen
skära genom allt.
För den skar
egentligen bara genom oss. Två elefanter i en porslinsbutik. Jag var den
största elefanten och det var helt enkelt för att jag inte fann mig i att du
vägrade. Du vägrade förstå. Fast jag vägrade ju förstå lika mycket. Det är ju
så man gör när man är ung, ställer sig på tå mot varandra och ser vem som
sänker sig först.
Det är
märkligt ändå. Att jag kunde glömma dig så fort, undrar om du glömde mig lika
fort. Jag gick vidare rakt in i ett äventyr som inte liknar något annat i mitt
liv och du gick in i ditt. Ditt äventyr är nog lika stort och hisnande, men
någon annanstans.
Jag undrar
om du tänker på mig ibland i alla fall, och vad du tänker då. Är du arg? Eller ledsen?
Eller kanske glad för du tänker samma sak som mig, att vi bara var unga och
borde ha gjort annorlunda. Vi är inte så gamla nu heller, men man blir ju
visare med åren. Och förstår att även den största sak blir mindre under tidens
tand. Droppen urholkar stenen, till syvende och sist.
Kanske möts
vi någon gång och ser varandra som vad vi är. En kemi som skär genom sten,
stål, sax och påse. Men då skär vi inte genom varandra längre utan allt dåligt
som varit.
Jag hoppas
du har det bra, i vilket fall som helst, och att du också kan glömma.
Jag har
skrivit om dig nu i alla fall.
Over and out
