Jag undrar
vad jag tänker. Vad är det som händer med mig? Varför händer det? Varför åker
allt omkring fast det känns som att allt landar på samma ställe hela tiden?
Hamnar allt där bara för att få hamna nånstans? En klump i magen som
försvinner, för att snabbt komma tillbaka. Varför? Varför kommer den dit
överhuvudtaget? Jag reagerar helt oresonligt. Hjärnan förstår att det är
oresonligt men fortsätter snurra. Runt, runt, runt. Klumpen blir större, större
och större. Försvinner. Kommer tillbaka. Blir större, större och större.
Försvinner. Kvar blir bara jag. Och hela tiden flyger tankarna kors och tvärs.
När jag
anstränger mig för att vara ”vanlig” får jag ont. Det gör ont i huvudet, ont i
käkarna, som att någon bänder upp dem från en sur-mun till en vanlig mun.
Aldrig till ett leende, det är för jobbigt. Det är som att jag har träningsvärk
i huvudet för att jag anstränger mig så hårt för att det inte ska märkas. Sen
orkar jag inte mer, blir trött och måste vila. Kroppen sjunker ihop som en
gamling. Jag tappar hållningen helt. Varför?
Varför
hamnar tankarna på samma ställe hela tiden? Och varför väcks klumpen så fort
allt det där blir påtagligt? ”Det där” förresten, varför kan jag inte bara säga
som det är? Varför? För att det inte går, det går inte att säga som det är för
jag vet inte. Jag vet inte om klumpen växer för att tankarna hittat nånstans
att landa. En orsak till felet. Vems fel? Vilket fel? Varför?
Hamnar dom
där för att dom inte har nån annanstans att hamna just nu?
Eller hamnar
dom där för att det är så?
Hamnar dom
där för att det är där dom ska hamna och det är därför klumpen växer?
För att det
inte finns någon annanstans dom kan hamna. I mitt fall kan jag faktiskt inte
vara säker. Jag hatar det. Jag hatar det så mycket. Att aldrig veta riktigt
noga. Att aldrig vara säker.
”Känslorna
styr tankarna, inte tvärtom.” så sas det. Svängningarna som ska gå lagom
smäller till och hoppar som en seismograf vid en jordbävning med 9.9 på
richterskalan. Långt ner. Högt upp. Långt ner. Högt upp. Långt ner. Högt upp.
Pang säger det, sen går linjen rakt igen. Som när hjärtat slutar slå och EKG’t
piper sin långa signal.
Hjärnan
känns som en jordbävning, eller en aktiv vulkan. När som helst kan det smälla
till och i samma sekund styrs tankarna av känslorna. Inte tvärtom. Man kan inte
längre tänka och bli rosig om kinderna eller nedstämd. Tvärt om. Helt tvärt
emot vad som är menat. Som ett freak som trotsar naturens lagar.
En som går i
taket utan att veta om att det är omöjligt.
Som flyger
utan att veta att det inte går.
Med andra
ord, tankarna kanske är helt oresonliga, men man vet det inte än. Eller så är
de det. Eller inte.
Här sitter
jag och bara trotsar all min egen logik ikväll. Jag borde kanske ha suttit med
Tetris istället, med min ljudbok och bara stirrat på klossarna som ska hamna på
plats. Men jag vill inte vara ensam ikväll, jag orkar det inte. Och jag har
ingen annanstans att gå. Jag skulle ha ringt farmor som jag brukar, så hon kan
prata bort alla tankar ur mitt huvud. Så jag bara kan lyssna.
Jag måste
prata med någon om det här tror jag. Nån som inget vet. Som inte har en aning
om nånting. Som bara kan lyssna så jag får låta de där orden lämna min mun och
höra dom själv. Hur låter dom? Låter dom rätt eller låter dom fel? Dom ÄR fel
men LÅTER dom fel eller rätt? Och jag måste säga det när jag inte mår så här
för som det är nu spelar dom ingen roll. För nu vet jag inte. Nu vet jag
ingenting. När ska jag nånsin få veta nånting? När ska jag nånsin förstå mig
själv? Och hur hur HUR blev jag så här? Var jag alltid så här eller blev jag så
här? Vems fel var det? Var det mitt fel? Var det ingens fel? Är det fel eller
är det inget att göra åt?
Jag är bara
så trött på att inget veta.
En helt
opartisk någon. Kanske i en affär. Kanske på banken. Kanske på bussen. Nån bara
nån, här kan man ju kanske göra sånt. Eller så får jag åka till en ännu större
stad och bara haffa nån.
”Ursäkta
mig, jag måste få kolla en sak med dig, har du tid en sekund?”
Medan jag
sitter här och skriver om det så realiseras kaoset. Stormen som väntar utanför
fönstret. Stormen. Hah. Lustigt.
Det enda bra
som kanske skulle spela nån roll just nu blir värsta tänkbara storm. Som kommer
riva sönder hela världen och inte lämna en endaste överlevande. Där kommer jag
sitta i mitten och bara se en sargad, söndrad värld.
Vad är det
jag inte vet? Jag vet inte hur jag ska formulera mig.
Det här är
en utmaning, formuleringen. Antagen.
Vad är det
jag inte vet?
Jag vet inte
om min klump blir så stor för att jag är så glad över att veta att jag duger
precis som jag är. Att när jag är så här så är jag inte själv. Mina tankar
snurrar förvisso ensamma, men inte helt. Aldrig helt ensamma, även fast bara
jag når dom. Dom kan vara som ett roulettbord. Jag satsar allt på rött, men det
blir bara svart.
Att inte
veta om det jag känner, min klump i magen, mina tankar som snurrar som ett
roulettbord är sanna eller falska. Det vet inte jag. Eller så vet jag. Det vet
jag inte.
När allting
dalar vet jag inget. När strecket blir rakt igen kanske jag vet. Då har jag
inte tänkt så mycket på det. Faktiskt inte så mycket. Då har det flutit på.
Det här
sista stycket har legat längst ner på sidan hela tiden. Det har som väntat på
att få ligga sist och avsluta det här.
Jag skäms.
Skäms över mig själv. Allt jag vill är att kunna återta hållningen när jag vill
och känna lite lugn och ro. Gaska upp mig, skaka som en hund så man blir torr.
Men idag och igår var det nog värre än många gånger tidigare. Jag undrar varför
och undrar om det var så klokt att åka hit.
Jag trodde
jag hade glömt hur det var. Det kanske jag har också. Jag vet ju inget. Men är
det såhär vill jag inte vara med.
Over and out
