2012-07-21
00.50
Natten kastar ett skynke över Stockholms gator, Tomtebodas gigantiska postcentral lyser svagt en bit bort som om det vore en trygg fristad mitt i mörkret. Som att ordet "tomte" vaggar in en i nån slags falsk trygghet där man går i mörkret. "Tomten är nära i alla fall och han är ju snäll, det minns jag allt.", kanske man skulle tänka för sig själv och styra stegen mot Tomteboda, som det vore Davids stjärna. Och likt ett brev på posten skulle man försvinna ut nånstans någon annanstans.
Runt om höjer sig lyftkranar mot skyn. Elva stycken räknade jag till igår när jag stod på taket och rökandes betraktade gårdagens natt, också den lika mörk. Men denna natt är mörkare än gårdagen, molnen hänger över oss i natt och regnet har slagit mot gatorna halva dagen.
När jag stod där i natten såg lyftkranarna ut som stora insekter, robotar eller nånting, som sakteligen börjat ta över Jorden.
Livet skulle aldrig bli detsamma igen. Styrt av robotinsekter hängande över oss än tyngre och mörkare än såväl natt som regn.
Tankarna for fram och tillbaka och det kändes på något sätt enklare att landa på robotinsekternas övertagande av Jorden, med vårt efterföljande slaveri och stundom utrotning, än allt annat som tog sig rundturer i huvudet.
Då gick det bra, idag gick det sämre.
Nu har allt det andra slagit rot inne i huvudet. Försöken att tränga bort dem med Johnny Cash, lägenheter, texter, melodislingor, böcker eller ett par nya, sköna byxor har varit om intet. Stundom kortvarigt, men inte bestående.
Jag är på väg, till slut är jag här. Som om livet öppnat sig som en ny bok. Där sidorna fortfarande luktar papper, där ryggen inte bucklats till och där sidorna faller tillbaka på sin ursprungliga plats när man släpper dem.
01.13
Jag har stannat upp, läst det jag skrivit och känner inget särskilt. Förutom att jag känner igen mig. Det här har jag gjort förut, lindat in saker i en oändlighet för att det känns bättre för mig. Men bäst vore det i sin enkelhet. Med några korta ord som är alldeles för hemska för att yttras. Eller nej, inte därför, utan för att jag tvivlar på om de är sanna för mig. Nuförtiden vet jag inte sånt. Och dessa rader är nog bara för att påminna mig om detta nångång i framtiden om det skulle behövas.
Detta är för mig, för att jag ska förstå och få det ur mig.
01.17
01.18
En lång minut.
01.19
En längre minut.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.
01.29
Jag sitter på taket. I mörkret med bilarna körandes nedanför i natten. Regnet har avtagit och jag tackar gudarna för det vilket möjliggör skrivandets fortsättande med rökning och utan att datorn blir förstörd.
Jag är äntligen på väg och ska snart landa i något annat.
Men i vad?
Jag är tvärsäker på att jag ska iväg och det finns inga tvivel eller något att räta ut. Jag måste bort från allt fort. Det finns inget att fly från. Eller rättare sagt, det finns inget kvar att fly från. Vissa saker får jag bära med mig med huvudet varken högt eller lågt.
Det finns inget kvar att fly från. Inga koder. Inga lösen. Ingenting.
Det finns bara jag. Och jag kommer följa med mig hela vägen, hela livet. Jag i alla de former jag antagit, den jag är nu och de former jag kommer anta längst med vägen.
Just nu har jag ingen form. Och det är det jag tror jag flyr ifrån. Det finns inget kvar av mig just nu. Den delen av mig som jag trodde var något att behålla är urkramad och illaluktande som en allt för gammal trasa. Använd, förbrukad. Det är dags att koka mig. Kasta mig i hettan, kasta mig i vattnet. Bränna och tvätta av det smutsiga, förbrukade och gamla. Det som blir kvar är en använd trasa som tål ett tag till innan den för alltid åker i soporna och bränns till ingenting.
Men jag är rädd. Jag är rädd för det som flyger runt i huvudet. Det som slagit rot idag. Det är livsfarligt. Det är så farligt att jag aldrig trodde jag skulle möta något så farligt. Jag tror det är det farligaste som hittills slagit rot i mitt huvud. Och det värsta är att jag inte vet vad det är.
Så länge torkade jag gatorna, så smutsig och förbrukad blev jag att jag inte längre känner igen mina egna tankar. Att jag inte vet vad de betyder.
Den rädsla, ångest, oro och onda föraningar som snurrar i huvudet är fruktansvärd.
Är jag kanske så förvirrad att jag inte ens känner igen min egen glädje något mer? Känslan att jag är jag kanske är så främmande att den skrämmer mig? Hur gick det här till?
Hur långt fick allt gå och hur länge kunde jag dra mig själv tills jag slutade upp här. På det här taket, i den här stolen, med den här cigaretten och mitt i denna mörkaste, kallaste natt. Den mörkaste av nätter på mycket länge.
Dagen som var så ljus och vacker. När jag tänker efter så slår det mig att ungefär samtidigt som allting började slå rot i huvudet så öppnade himlen upp sig, gömde solen och dränkte Stockholm i ett skyfall. Som om mina tankar med alla medel var tvungna att tvättas bort. Att just där vi stod för tillfället skulle vattnet tvätta bort allt. Och bara lämna en ren gata och doften av regn efter sig.
Att jag tvivlar på mitt huvud och tänker till två gånger innan jag lyssnar på mina tankar är något jag lärt mig den hårda vägen. Och det kommer inte upphöra här och nu, tvärtom. Antennerna kommer rätas ut för att hitta rätt frekvens, öronen spetsas och hjärtat kommer slå tre slag innan det bestämmer sig för vad som är sant och falskt.
Det känns som om jag vill sitta här och skriva hela natten. Som att fingrarna egentligen bara vill skriva de korta, enkla orden. Men hjärnan förbjuder det. Hjärnan vet bättre än så. Att sitta här just nu och se orden växa fram för varje klick är som att sjunka ner i bastun efter en kall dag utomhus.
Det är som att här och nu stannar tankarna upp och fokuserar endast på nu'et och det jag skriver. Inte på något annat. Är det därför jag skriver? Är det alltid därför jag skriver? För att på nåt sätt fly verkligheten som lurar bakom mig så fort jag stänger skärmen eller lägger ifrån mig pennan. Då tar vardagen vid.
Det känns samtidigt som att jag inte vill sitta här. Av den enkla anledningen att jag vet att inga svar kommer ges inatt. Men detta är min tröst när det inte finns någon där att prata med. Som om jag skulle vilja prata med någon om det här i och för sig. Det här är alldeles för invecklat för att någon skulle förstå. Nej, det är det inte. Det är så jävla enkelt att till och med den där dumme jäveln som åkte med till Erkheikki skulle förstå.
Nä, kanske inte han förresten. Men alla andra. Han är fan skitdum.
Jag skriver det här för att det ska bli läst. För att dessa tankar, detta som brinner i mig i natt på något sätt är för starkt för att det ska kunna hållas helt inom mig. För de få som kanske skulle förstå så glöder skärmen nu av oro, förtvivlan och ängslan. För nån annan är det bara ord.
För mig är detta allt just nu. Allt som spelar någon roll och kommer spela roll tills jag med facit i hand vet om det var sant eller falskt.
Är det falskt så väntar ett äventyr som jag kommer gå strålande igenom.
Är det sant väntar ett helvete som kommer bränna mig och allt runt omkring mig till ingenting.
Allt som hänt före kommer spela så lite roll att det nästan blir löjligt. Och jag skriver för att jag är så rädd för tanken att det skulle vara sant.
Jag gömmer allt i alla dessa ord. Nånstans här uti kanske det går att tolka, men det tror jag inte. Mina många år som ordtrollare har gjort mig till en kameleont på papperet. När jag vill ha ur mig nånting men inte vill att det ska synas kan jag gömma det. När jag vill att det ska synas kan det bli till ord som värmer genom många mörka nätter.
Att jag har släng av narcissism är det ingen tvekan om, och det förnekar jag inte. Att jag väljer att skriva såhär just här är ett solklart tecken på det.
Men, jag tror att det är dags för mig att börja skriva för mig själv någonstans där ingen annan kan läsa det.
Då och endast då kan jag skriva såna här saker i korta meningar. Och när de står där kanske de blir verkliga.
Men den här gången är det just det jag är rädd för. Att de ska bli verkliga. Det är nog alltid just därför jag inte skrivit dom klart, rakt upp och ner. De är för farliga för att skrivas så. De måste lindas in.
01.57
På nåt sätt känns det som en trygghet att vara i en stad där det aldrig blir RIKTIGT tyst. Kiruna låter ibland om natten också, men inte hela tiden. Här är det alltid nånting som stör tystnaden. Och ibland kan det vara riktigt skönt. För just nu är en öronbedövande tystnad det sista jag behöver.
02.00
Jag vill avsluta det här skrivandet nu. Och vet precis hur jag ska göra det, men kan inte, vill inte. Inte än. Och jag vet inte vad mer jag kan säga.
Jag tände precis ännu en cigarett och känner att den lika gärna kan få brinna ut.
2010 var året då allting hände. Det tyngsta året för oss alla fem tror jag, eller vet jag, det har vi pratat om. Men det här har hittills också varit ett tungt år. För allihopa.
Men nu kanske det börjar räta ut sig, fast jag är rädd. Jag är ändå rädd. Men det är inte det som allt det här handlar om. Denna gång handlar inte rädslan om oss utan vad som skulle kunna hända om det är sant. Och det här är så mycket större och viktigare än vad vi nånsin skulle kunna bli. Det här är det farligaste jag varit med om tror jag.
Nu föll det en droppe vatten. Regnet är på väg igen.
Denna gång vill nån att jag ska gå och lägga mig. Att jag ska avsluta det här nu och gå in.
Gå in och lägga mig och inte tänka nåt mer på det här idag.
Kanske är det borta imorgon, kanske inte.
Nu ska jag avsluta det här som jag tänkte.
Jag är på väg, men vart?
Rakt in i ett äventyr eller rakt in i helvetet.
02.04
02.08
Tillbaka i lägenheten.
Jag hoppas det här blir läst.
Over and out
