Two hearts

2011-09-13

Jag skulle kunna skriva så mycket om vad som händer, vad som hänt och vad som kanske kommer hända. Framförallt om vad som hänt, det känns som att hela livet har pågått i två år, så länge har det ibland känts som att det tagit. Ett helt liv.
Nu sitter jag ändå här. Det är förmodligen en av de sista dagarna jag kommer kunna sitta på balkongen med datorn, lite kaffe och Winston och skriva. Eller jobba, som jag gillar att kalla det, jag ser det här som mitt jobb. Kanske nu inte just det här, det här är bara ett fånigt tidsfördriv och en möjlighet för mig att skriva ohämmat hela tiden. det är just skrivandet som är mitt jobb. Jag skriver. Jag skriver framförallt låtar, ibland inte så bra, ibland så pass bra att de platsar på en skiva som släpps i 100 länder. Så är det faktiskt. Mitt hantverk tillsammans med mina bästa vänner är släppt i 100 länder. Långdraget och segt har faktumet smugit sig in i min hjärna. Jag kanske är trögstartad, för de andra verkar det ha fallit på plats för längesen. Eller i alla fall för folk utanför vår sfär.

I två år har vi hatat, älskat och mördat för vår musik. Morden har dock bara varit symboliska, vi har mördat oss själva och tagit oss levande igenom. Utom en, han dog längst med vägen och vi fortsatte utan honom. Det är livets hårda skola: Att livet går vidare. Och vårt liv går alldeles för fort att man skall kunna stanna upp och reflektera över de döda. "Inga sånger tar de döda tillbaks" sjöng Toni Holgersson och det stämmer.
Döden gav liv åt en ny era och nu känns det som att livet före döden inte existerat även fast det i allra högsta grad har existerat. Men vi väljer att se framåt.

Här står vi nu och jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur vi skrev What We Are, när jag genom en slump skrev Free At Last på ett ögonblick, när Turn The Tide ÄNTLIGEN klaffade men som ingen minns. Eller hur det var i Uppsala i lördags när de skrek efter oss och drog i våra kläder, sen grät när de fick träffa oss vid scenen när vi skrev våra namn på deras skivor, skivor de köpt för sina egna pengar. Pengar de hade kunnat lägga på vad annat som helst, men ändå valde att lägga på vår musik. Jag skulle kunna skriva om allt det där. Allt det jobbiga, allt det bra och allt annat där emellan. Men det är helt ointressant för mig, jag vet redan allt det där. jag var där, jag såg det. Jag levde det, och det här är ingen sida där min vilja är att skölja ur mig sånt jag redan vet. Utan sånt jag inte riktigt vet, sånt jag funderar över, eller helt sporadiska nya saker min hjärna säger åt mina fingrar att skriva ner. Här skriver jag vad jag vill.

Jag skulle kunna skriva om våra familjer, vänner och allt annat som fått kliva åt sidan för det här. Intimhygien ej att förglömma i vissa fall...

Detta är den 100'de gången jag laddar upp något här, vilket faktiskt är av en slump. Jag såg det när jag loggade in här och jag tyckte det passade bra då med någon slags seriös spalt. Där det inte handlar om att jag måste klösa ut dumma tankar ur skallen eller på något sätt rättfärdiga min talang att uttrycka mig i skrift. Det här tänkte jag på från det att jag kom hem i eftermiddags och satte mig i den tysta lägenheten och läste vad Nina skrivit om när vi åkte ifrån henne i Umeå. Då kände jag att jag vill skriva det här. Det kändes viktigt att skriva det här, att det faktiskt finns nedskrivet någonstans.

Vissa saker är värda att nedtecknas, inte bara för min egen skull utan även för de som har någon slags anslutning till mig, bandet och det vi gör. Kanske är det några av de som har snubblat in här även fast jag valt att inte skylta med den här platsen. Min oas där man kan ta sig in, men bara om man vet att den finns. Jag har länkat hit till kompisar, nära vänner som gläds av att läsa det jag skriver. Ganska nyligt sa någon "Åh en sån kompis vill jag vara", och det blev hon såklart, för hon är en sån kompis. Jag skriver ju nästan aldrig något mer än kortare verser, längre noveller eller låttexter jag vill lägga upp. Men detta är ett högst personligt inlägg där jag genom den långa inledningen nu tycker att jag byggt upp dramatiken nog. Någon kommer skratta när detta läses, typiskt honom att bara ordbajsa kommer de kanske tänka. Självklart, och lika mycket för dramatiken gör jag detta för att jag kan och vill retas, och också för att personerna som verkligen vill läsa ÄNDÅ måste ta sig igenom detta olidligt utdragna förspel.

Det är faktiskt så att jag sagt det här flera gånger och skrivit ner det någon gång också. Den här texten är till Elin och Nina.

Elin fick vänja sig med tiden. Kai försvann mer och mer när vi började inse att vi faktiskt var bra på det vi gjorde. Att vi kunde leverera. Jag minns inte exakt när det var, det kom ju som sagt successivt. Och Elin började nog vänja sig succesivt. Hur mycket hon än vande sig kunde hon nog aldrig riktigt förbereda sig för hur sena 2009 och ungefär hela 2010 och 2011 skulle bli. Framförallt inte det första halvåret av 2010, det kunde nämligen inte vi heller. Skrivarperioden som åt av oss alla och till slut åt upp Raimond var en blytung tid då jag antar att Kai närmast kunde liknas som ett spöke i deras hem. Det eller en människa som betalade hyran, var tillsammans med henne men mestadels bara var en trött ung man som hon inte träffade så ofta, men han sov där ändå. Märklig typ.
När väl den perioden till slut var över inleddes nästa fas i inspelningar, ständigt repande och resor kors och tvärs mellan Kiruna, Stockholm och Luleå. Det ena avlöste det andra. Ständigt var det fyra killar som drog i hans ena arm och hon själv ensam på andra sidan, andra armen. Fyra killar är oftast, rent fysiskt, starkare än en tjej. Hon var inte helt ensam, såklart, tack och lov. Men jag kan tänka mig, och vet att det inte alltid var med ett leende hon vinkade av Kai när han stängde dörren för att försvinna nånstans med oss.

När Tom kom in i bilden kom även Nina in i bilden. Tom kastades på ett dundrande tåg i farten och han klamrade sig fast med allt han kunde och tog sig längst fram i tåget med de andra. Även om han hade mycket emot sig så tog han tag i det och levererade, en bedrift jag beundrar honom för och nästan helt säkert vet att jag själv inte klarat av.
Nina kastades in i en värld förmodligen helt främmande för henne. Plötsligt förvandlas Tom till en röst i en telefon och hans sängplats till en sval andra sida. Han är någon annanstans och försvinner iväg dit oftare och oftare. När jag frågade henne hur hon förberedde sig på det här klivet sa hon att hon visste att han skulle vara borta mycket, men inte att han skulle vara borta så här mycket och så här ofta.

Jag har många gånger känt mig som ett svin. Att vi är svin. Som nästan stjäl dessa underbara pojkar från deras respektive, inte delar med oss av dem. När vi väl kommer hem från någon resa dröjer det inte länge förrän det surrar i telefonen hemma hos Kai och Elin, den där sms-signalen hon hatar. Den som piper varje dag. Står det inte "Rep 18.00" så står det något annat från bandet. Dags att jobba ett å två å ett å två. Skriv det dit och ring hit och skriv på det här där och vad tycker vi om det här och vi ska åka dit då och vi måste ta ledigt då och så och så. Så står det. Knappt har väskan packats upp i Umeå förrän den packas igen. "Du får komma upp och repa nästa vecka", "Du ska komma upp och spela in nästa vecka", "Du måste komma hit i helg, vi måste spela om den här till Andreas och Ben".
Utan skrupler eller några som helst invändningar hoppar de ner i väskan och försvinner. För mig och Anton är det lätt, vi låser dörren och åker iväg. Skit i disken, skit i städningen, räkningarna är betalda, det är bara att dra.

Men på Björkplan och på Strombergs väg är det faktiskt två som blir kvar, två hjärtan som själva får bära ett väldigt tungt lass.
Med dessa ord vill jag lyfta fram dom än en gång, det tål att göras igen och igen och igen. För jag törs påstå att utan dem och deras tålamod hade inte den här plattan blivit så bra som den blev. Den hade kanske inte blivit av alls.

Det är nämligen så att trots allt detta jag skrivit här ovan, trots alla de jobbiga stunderna har vi aldrig hört en endaste negativ klang från Elin och Nina. Inte en endaste gång har de sagt nej till oss när vi begärt Tom och Kai in i bilen och iväg nånstans. Inte en endaste gång har de lämnat tvillingarna med ledsna och ångestfyllda ögon genom telefonen när vi suttit i bilen, i studion eller på något hotellrum. De har stått bakom oss alla fem hela vägen. Vad vi än har gjort och hur vi än har gjort det så har de alltid stöttat oss, och framförallt sina fina killar. Tom har sagt till mig att han inte fungerar utan Nina, Kai har sagt till mig att Elin liksom förstår honom hela tiden. Och så är det för oss andra tre också. Elin och Nina förstår oss liksom och vi fungerar inte utan dom.

För mig har Elin och Kai varit dom där som tagit in mig i deras liv när jag själv kände mig ganska ensam. Dom som började ringa och fråga om jag skulle hänga med. Va, får JAG hänga med? Jag har aldrig liksom hängt med, eller ingen har direkt frågat i alla fall. det är oftast jag som frågat om jag nu velat göra nåt. Nu fick jag hänga med och fick två stöttepelare i en väldigt jobbig tid. Det är jag evigt tacksam för. Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Kais egenheter.

För mig har Tom varit han som jag skrivit mycket med, diskuterat jobbiga saker med och pratat mycket med. Med sin enkla snällhet har han alltid varit en bra vägg att kasta mig själv och mina jobbiga tankar på och alltid fått en konstruktivt svar. Fast han varit långt borta. Och nu finns Nina där också, med samma egenskaper. En genuin godhet och ömhet som värmer en fast det oftast "bara" är ettor och nollor som formar ord på en dataskärm. Men likväl så tar de första klass in i min mage och värmer där. Hon vill alltid att jag ska hälsa på, hon vill alltid att vi ska göra roliga saker. Plus att hon ger de där hårda kramarna som klämmer ut den sista droppen dåligt ur ens kropp och klämmer in en hel kaskad av bra igen.
Och vi har ofantligt kul när vi skrattar åt Toms egenheter.

Elin och Nina är också två av mina bästa vänner, och det är dom inte för att dom kom på köpet när Tom och Kai klev in där. Nej nej, dit tog dom sig själva på egen hand och stannar där för evigt.

När jag ibland har känt mig som ensammast har Elin ringt och frågat om jag ska komma och hälsa på dom eller så har Nina skrivit "Heeeeeeej Viktor! :D" på facebook och allt har på något sätt blivit bättre. Det är ju så vänner fungerar har jag förstått. Lika många gånger har Elin dragit mig i örat när jag röker eller gör nåt annat dumt. Lika många gånger har Nina skrivit "Gå och städa nu" eller "Gå och lägg dig nu" åt mig.

Att de vet det här hoppas jag, i alla fall några saker vet de och så pass bra känner de mig att de vet att de får svar när de frågar. Och enda anledningen till att jag skriver det här just här är för att jag vill det. De har betytt och betyder så mycket för mig och för oss i bandet. Jag vill skriva det här så att de kan läsa det och faktiskt förstå det om de nu inte förstår det från de gånger jag försökt slå in det i deras skallar. Om de någon gång tvekar kan de alltid läsa det här igen. Det här är inget hemligt, det här är något av det mest ohemliga i mitt liv. Den tacksamhet och glädje jag känner gentemot Elin och Nina. Att de står ut med oss och mig. Att de alltid står bakom oss, i vad vi än gör verkar det som.

Vi har genomgått en snabb förändring och står i startlinjen till vårt livs hittills största ögonblick. Och dit kom vi inte gratis. De som sett oss och tycker vi gjort ett enormt hästjobb vet kanske inte att det finns två till som gjort samma hästjobb, ibland kanske också ett än tyngre hästjobb.
Den här är till dom, det skulle lika gärna kunna vara vi som sjunger till dom, som dom som sjunger till oss:

http://www.youtube.com/watch?v=7aYxMuLb3h8

When the road gets dark
And you can no longer see
Just let my love throw a spark
And have a little faith in me

And when the tears you cry
Are all you can believe
Just give these loving arms a try
And have a little faith in me

Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me

When your secret heart
Cannot speak so easily
Come here darlin’
From a whisper start
To have a little faith in me

And when your back’s against the wall
Just turn around and you will see
I will catch, I will catch your fall baby
Just have a little faith in me

Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me
Have a little faith in me

Well, I’ve been loving you for such a long time girl
Expecting nothing in return
Just for you to have a little faith in me
You see time, time is our friend
’cause for us there is no end
And all you gotta do is have a little faith in me
I said I will hold you up, I will hold you up
Your love gives me strength enough
So have a little faith in me


Ni fick den i sista Tunigon också, och ni får den igen. För det enda vi nånsin hoppades från er var att ni skulle tro på oss. Och ni har alltid trott på oss och givit oss så mycket mer förutom det. Ni alltid våra älsklingar och för oss är ni obeskrivligt viktiga. Den här resan har knappt börjat och utan er hade vi nog inte ens kommit till startlinjen. Jag känner att jag inte vill avsluta det här skrivandet, det känns så viktigt för mig att säga det här. Men jag tror jag sagt mitt, ni förstår och vet.

Vi kan korta ner det till; Tack, vi älskar er!

Over and out