2011-01-23/24
Det är ett nytt år, igen. Det längsta och kanske ett av de mest lärorika året är till ända, till slut. Ibland står verkligen kunskap och visdom mig upp i halsen. Långt ner i halsen.
Mycket har gjorts som jag aldrig trodde skulle göras. Eller kanske lite, men ändå. När man väl står mitt i ett larm hör man inte låga toner utan bara just det höga larmet.
Det känns lite som att stå vid en fors. Det dånar och man inser inte att det här vattnet kommer från de små bäckarna, duggregnet och den lugna älven uppströms. Men när man står där och bara hör dånet är det svårt att begripa det. Under ytan är allt som vanligt, fiskarna simmar som vanligt och bryr sig inte nämnvärt om kaoset vid ytan.
För de är det en vanlig dag i vattnet.
Det är lite som att allt vatten drar sig mot forsen för att en enda gång få delta i dånet som hörs över hela skogar. I stugan om sommaren är det tyst men aldrig riktigt tyst, dånet från Meraslinkka hörs alltid. Vattnet drar sig kanske dit för att en enda gång få låta riktigt mycket, leva om och kasta sig mot allt och alla. Trots att det är lugnt och stilla under ytan. 15 minutes of fame, sen är vattnet förbi forsen och åter i den lugna älven nedströms. Egentligen har vattnet aldrig förändrats, det har bara tagit sig möjligheten och chansen att dåna för en stund.
Folk försvinner, så är det ju. Många har försvunnit i mitt liv trots att det inte pågått så länge. I mångt och mycket har det handlat om det berömda frånväxandet. Man väljer varsin väg och går åt olika håll, ibland korsar vägarna varandra för ett ögonblick. Ibland inte. Så är det bara och det är inget konstigt med det.
Men att någon försvinner för alltid, det är svårare att ta in. Att någon en dag aldrig nånsin kommer korsa ens väg. Och hur fort det kan gå, och hur fort det kan gå för en människa att hamna i det förflutna. Där man kan ha svårt att komma ihåg enstaka saker, som hur personen lät, hur personen luktade eller hur personen drack sitt kaffe. Det skrämmer mig hur såna saker försvinner från mitt arkiv. Det är de viktigaste delarna som sitter kvar och de försvinner aldrig, men för mig kan en liten skitsak spela större roll än det mest storslagna i nånting. Det kan vara den där sekunden då ljuset är perfekt, eller den där gången då mjölken smakade som bäst, när man tittar ut genom fönstret och känner att det är en dag som precis har börjat och aldrig kommer ta slut.
Men nu är det så, vissa saker försvinner, eller åtminstone lägger sig för att sova tills man påminns om de och de dras upp ur sängen för att närvara. Men det är NU som jag behöver de sakerna. Det är nu som jag behöver känna.
När jag gått in på Strandvägen efteråt känner jag bara likdoft, det går inte att beskriva. Jag känner bara död i näsan, det luktar död. Och det värsta är att jag känner den doften ibland från andra människor som inte är döda. Jag börjar ana att det nog inte är likdoft utan något annat, men sinnena förknippar lukten med död, sorg och obeskrivlig smärta. För varje andetag då doften dras in genom näsan och långsamt ålar sig genom näsgången och upp i hjärnan förbi ögonen ser jag samma bilder i huvudet. Död, blod, mattan som slängdes i soptunnan. Golvet, väggen, blodet, moppen, hinken, vattnet. De vita handskarna och beslutsamheten. Beslutsamt moppandes, inte en tanke i huvudet. Ögonen som bara stirrar på det som ska bort. Allt ska bort. Allt ska sugas upp och blandas med vattnet, sen ska allt hällas bort till vattnet i älven mot forsen och dånet.
Att sitta vid en människa och inte känna närvaron, att aldrig mer känna närvaron, det är en del av livet men den är så fruktansvärd att den borde vara en del av o-livet. Att hålla någons hand och känna hur den kallnar, fort. Att allt lämnas bakom. Oändligheten väntar och ändligheten är till ända. High five.
En, två och tre sådana. På mindre än ett år, hat-trick.
Jag har börjat få ångest för att allt jag gör inte duger. Att det inte ska hålla måttet. Att allt hänger på att det godkänns, men det kommer det inte göra. Det äter mig, som en sjukdom inifrån.
Att jag är i vägen, jag vill vara med dem, men ibland törs jag inte fråga. En dag har jag dragit dem till sin spets och de börjar svara frånvarande. Att de kanske vill ha med mig för att de tycker synd om mig och inte vill att jag ska vara ensam. Jag älskar dem, men jag vet inte. Jag vet inget, jag känner mig så vilsen ibland att jag bara vill stänga dörren och aldrig mer släppa in någon. Att ingen nånsin ska få komma hit igen, för det är så otroligt svårt när de går. När de går hem och jag förstår att jag faktiskt är kvar här ensam. Det är enklare att vara ensam hela tiden, att de gånger man deltar är på grund av pliktkänsla och för det hårda arbetets skull. Då det är en del av professionalismen är det en helt annan sak. Jag har alltid haft någon, men inte på det här sättet.
Jag har aldrig haft någon som ringer eller skriver och frågar om jag vill följa med. Nu har jag det och det är bland det svåraste jag haft, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det. Jag hanterar det här i förhoppning att de nångång kanske snubblar över det och förstår varför jag blir konstig ibland. Varför jag varierar i hur jag är och varför jag säger som jag säger ibland. Varför jag inte vill sitta bredvid hela tiden eller varför jag ibland blir osynlig.
Jag är rädd, jag är rädd att bli ensam igen för jag vill det inte. Och jag önskar verkligen att jag hittar ett sätt att klara av det här för det gör mig så ledsen när jag tvivlar på mig själv, igen.
Jag blir avundsjuk ibland, jag vill också hålla någon i handen och bli irriterad på någon. Jag vill också veta precis hur någon är och bli förbannad över att någon säger hur jag är fast jag inte tror det själv men vet att personen EXAKT vet hur jag är. Jag vill också vara den som sitter hemma och läser när någon har sina stojiga polare på besök. Jag vill åka hem trött efter repet och känna dåligt samvete över att jag inte varit hemma. Jag vill att någon ska hata att jag röker. Jag vill inte komma hem till den här datorn och sätta mig och skriva såna här saker.
Jag fick julklappar i år utanför familjen och grät nästan när jag fick dem, jag trodde aldrig det och jag blev så fantastiskt glad att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig och har hjälpt mig under den här oändligt långa hösten och vintern. Jag hatar den här hösten och vintern men de har satt guldkant precis när det behövts som mest.
Jag ska rota i den här svarta, äckliga dyngan. När jag ser en form av nånting i den själv ska jag släppa in de dit och förklara vem och varför jag är. Men jag vet inte än, och mycket av det är ditt fel. Ditt jävla svin, jag hatar dig ibland och önskar att jag aldrig träffat dig. Ditt själviska jävla svin. Låt mig vara. Du verkar inte förstå att jag inte klarar av att bli av med dig om du inte låter mig vara. Jag vill nästan inte själv heller. Jag är så rädd. Jag hade aldrig blivit mig utan dig, men det räcker nu. Nu måste jag göra mig själv. Nån gång kanske jag kan se på dig utan mina gamla ögon. Trots att jag bytt glasögon flera gånger så visar de samma sak varje gång jag ser dig. Ett svart hål och där inne nånstans ligger skärvor av allt du slagit sönder. Egentligen slog jag sönder allt själv. Men när jag slagit sönder det tog du skärvorna och stampade de till ett finkornigt pulver som letar sig in och fastnar överallt. Låt mig vara, ett tag i alla fall. Jag säger till när det är lugnt.
Det här blev mer skrivet än jag trodde och hoppades på.
Nu måste jag sova för imorgon ska jag tillbaka till jobbet efter en veckas ledighet. Det känns ingenting. Jag gillar inte att känna ingenting.
Det är så tyst här just nu. Det är längesen det var så här tyst.
Over and out
