jag hör ett skratt
det känns främmande
men ändå så har jag hört det förut
ett par ögon som ser mig
som läser av mig
som synar mig
ett par ögon som värmer mig
de kisar mot solen
på en himmel full av moln
en röst som hörs
över allt meningslöst sorl
en gång lyssnade jag till det
trodde mig behöva det
men även fast jag inte vet vem du är
varför du är
hur du är
eller var du är
så träffas jag hårdare av din blick
än någon annan blick jag fick
jag känner ett begär att träffas av dina toner
lära mig din sång
höra den gång på gång på gång på gång
lära mig dina ackord
fraseringarna
din melodi
sjunka in i alla möjliga klichéer
låta de omfamna mig
där skulle jag ligga
med huvudet i en himmel full moln
och se hur solen bryter igenom
och kanske kanske landa
så småningom
Här har jag inte skrivit på länge, och det spelar inte så stor roll om hundra år egentligen.
Jag har flyttat ut från Janne nu, tillbaka till Konduktören. Det har varit en underbar tid, vi har haft det så jävla bra. Det har varit en drömkåk. Bra musik, god mat och dryck, många intressanta/intensiva diskussioner, många bra supningar, många bra kvällar med liiiite för mycket vin och vår husgud för sommaren: Townes Van Zandt.
Idag åker Janne tillbaka mot Norrtälje med ett kort pit-stop i södra Finland hos sin kära mamma.
Han lämnar mig till mitt öde, han en av mina bästaste vänner. Men icke för att ej återvända.
Istället flyttar jag och Marcus in i glada 27’ans högst liggande våning i början på september. Vi får se hur det går, jag och Janne klaffade väldigt bra med varandra. Men jag tror det kommer gå prima, bara man hotar att döda varandra så går vad som helst igenom.
den bästa tiden är morgonen
en ny dag efter en vacker
Det är en dikt Marcus skrev när han och Janne tvingade varandra att skriva nåt på fem minuter (eller nåt).
Jag tycker den är så vacker, den är väldigt vacker.
den bästa tiden är morgonen
en ny dag efter en vacker
så är det…
Vaknade den här morgonen
kände en blå ton
Utanför står sommaren
ensam utan sol
Vardagen gör sig påmind
när helgen är till ända
En dags rehabilitering
för ett sinne/en kropp så skändad
Igår kväll var jag kung
alla såg upp till mig
Jag såg ut över folkhavet
men såg bara ögonen
Mörka ögon, där ljuset lyser med sin frånvaro
begäret och avundsjukan hänger som en smocka
Fast där finns ändå ett ditmålat leende
som på en kinesisk docka
Jag såg även henne
men låtsades inte se
Nonchalans och just det där svårflirtade
en bricka i ett spel
Jag tror hon log åt mig
det värmde mig i alla fall
Men ändå, dagen efter,
var sängens ena sida kall
Regnet har börjat falla
snart är det höst
Att allt är relativt
är blott en klen tröst
För att stå där
för de att kyssa ens skor
att blicka ut över den skara vars enda önskan är
att DE fick känna sig lika stor
Att se ljuset segla ner och dö
för att återfödas i en strobe
Att koppla bort bromsen
och ta sig in i sin glob
Där ingen ser
ingen hör
ingen förstår
ingen kan
ingen vill
ingen får
ingen ger
ingenting
Där vill jag sätta mig ner
Pusta ut
Där kommer jag stå
och övervinna tidens slut
Jag undrar var hon kommer stå
och om hon kommer förstå
